Att vara ensam

Det har varit en intensiv vår. Jag har någonstans på vägen tappat bort mig själv lite och har inte hunnit landa i beslutet att säga upp mig och flytta på riktigt till Sverige. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt. Inte greppbart.

Det kan delvis bero på avsaknaden av ledig tid. Jag har inte hunnit insupa staden. Se den. Lära känna den. Vandra i den så mycket som jag vill. Området kring lägenheten är också så gott som outforskat.

Så i dag bestämde jag mig för att gå ut. Jag vandrade längs Årstafältets gångbanor. Stannade och tittade på små små andungar som simmade i kolonn efter sin mamma. Satt på en bänk och tittade på pensionärer som rastade sina hundar. Gick in på en loppis och drog med fingret längs gamla bord som jag inte har rum för och vitrinskåp som jag drömmer om att kunna ha som bokskåp i mitt framtida hem.

Jag gick längs grusgångar där ett fruktträd var i sen blom och var nära att bryta av en gren med miljoner blommor och knoppar för att ta med mig hem.

Och allt det här medan solen lyste i mitt ansikte och den ljumma vinden blåste i mitt hår.

Det var nästan som terapi. Jag fann en kärlek till mitt närområde, jag fann tid för tankarna att spinna fritt, synen och luktsinnet mättades med det vackra och jag fann ro i att vara ensam. Tyst. Och ensam.

Jag borde ju förstås illustrerat det här inlägget med en vacker bild men jag tog faktiskt inte ens upp telefonen ur väskan under hela tiden. Tittade inte ens vad klockan var. Och för mig är det väldigt väldigt ovanligt.

Det visar kanske ändå hur mycket jag behövde det. Lugn. Tid för mig själv. Och en dos natur (och lite loppis).