Tredje dagen ledig

Och vet ni? Jag är inte ett dugg rastlös eller känner behov av att jobba ännu. Inte en liten gnutta ens. 

Det var bara det jag skulle säga.

Att vara ensam

Det har varit en intensiv vår. Jag har någonstans på vägen tappat bort mig själv lite och har inte hunnit landa i beslutet att säga upp mig och flytta på riktigt till Sverige. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt. Inte greppbart.

Det kan delvis bero på avsaknaden av ledig tid. Jag har inte hunnit insupa staden. Se den. Lära känna den. Vandra i den så mycket som jag vill. Området kring lägenheten är också så gott som outforskat.

Så i dag bestämde jag mig för att gå ut. Jag vandrade längs Årstafältets gångbanor. Stannade och tittade på små små andungar som simmade i kolonn efter sin mamma. Satt på en bänk och tittade på pensionärer som rastade sina hundar. Gick in på en loppis och drog med fingret längs gamla bord som jag inte har rum för och vitrinskåp som jag drömmer om att kunna ha som bokskåp i mitt framtida hem.

Jag gick längs grusgångar där ett fruktträd var i sen blom och var nära att bryta av en gren med miljoner blommor och knoppar för att ta med mig hem.

Och allt det här medan solen lyste i mitt ansikte och den ljumma vinden blåste i mitt hår.

Det var nästan som terapi. Jag fann en kärlek till mitt närområde, jag fann tid för tankarna att spinna fritt, synen och luktsinnet mättades med det vackra och jag fann ro i att vara ensam. Tyst. Och ensam.

Jag borde ju förstås illustrerat det här inlägget med en vacker bild men jag tog faktiskt inte ens upp telefonen ur väskan under hela tiden. Tittade inte ens vad klockan var. Och för mig är det väldigt väldigt ovanligt.

Det visar kanske ändå hur mycket jag behövde det. Lugn. Tid för mig själv. Och en dos natur (och lite loppis).

Uppdatering

Nu gjorde jag det i alla fall. Bort med allt gammalt och in med nytt. Ta-da!

Playtime

I dag har jag gjort exakt noll nyttiga eller vettiga saker. I stället har jag lekt med Photoshop. Gjort om befintliga typsnitt, lekt med former och färger och sånt skoj.






Tänkte att jag sen skulle fixa till bloggen lite med ny bakgrundsfärg och så, men tydligen har blogger helt gjort om sin layoutfunktion så jag kan inte gå in och ändra CSS:en som jag tidigare gjort. Och den nuvarande färgen är liksom låst i den mall jag har nu. Så för att ändra måste jag helt göra om en ny mall från grunden och fixa den så som jag vill ha den. Och det orkar jag inte nu.
Jävla krångligt gjort hörrni Blogger. Massa års arbete helt åt skogen.
Nåja. Nytt blogghuvud blev det i alla fall.

Saker som upptar plats i min hjärna just nu

• Jag är långledig!

• Efter flera månaders ont i foten har jag självdiagnostiserat mig med hälsporre. Den typen som inte innefattar en utväxt på foten men har ett fint latinskt namn som jag glömt bort. Det gör extremt ont ibland. Bland annat kan jag inte sitta på foten längre, vilket innebär att jag numer inte vet hur jag ska sitta i en soffa eller på en stol när jag inte kan ha ena benet vikt under mig.

• Jag är långledig nu!

• Stadsdelen där vi bor känns inte så mysig för tillfället. I natt tände nån på åtta bilar som stod parkerade på gatan utanför vår port. Yey. Eller nåt.

Polisen har hängt här hela dagen och jag gissar att de lär göra det i några dagar till.

Kändes väldigt absurt att sitta vid köksbordet vid halv fem i morse och mötas av brandbilder tagna precis utanför fönstret när jag läste tidningen. Fick en chock och sprang till fönstret och såg bilvraken och hela gatan full med brandskum. 

Själv sov jag som en liten baby och märkte ingenting när det skedde.

• Jag är långledig nu, från i morgon och åtminstone sex dagar framåt.

• Och så är jag långledig nu.

• Sa jag förresten att jag är LÅNGLEDIG nu?

Nu är jag trött på det här

JAG VILL OCKSÅ VARA LEDIG EN HELG! 

Jobbar för fjärde helgen i rad nu. Bläääää.

(Som lite extra grädde på moset börjar jag fem i morgon. Fem. På morgonen.)

Det var väl själva fan

Jag är sjuk. Sjuksjuksjuk. Feber och svårt att andas. Och höra. Hela huvudet är i lock. 

Det är ju "gött" att mina två lediga dagar ska tillbringas i liggande tillstånd.

Det är himla massa tjat ...

... Om hur mycket jag jobbar, men det är svårt att tänka på nåt annat ibland.

Just nu har jag jobbat 120 timmar, det vill säga betalda timmar där jag räknat bort lunchen, de senaste 14 dagarna. Av de 14 dagarna har jag varit ledig två. Osammanhängande. 

I morgon har jag därmed en enda sak planerad: Sova.

Emoji med hjärtögon

Jag är halvsjuk och har levt på Treo och Ipren sedan i torsdags, ätit halstabletter som snacks och snutit mig en miljon gånger. Men jag har inte varit tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet utan har varit där och kämpat med en trött hjärna.

Igår slutade jag klockan sju, missade första bussen och var trött och slut efter en intensiv dag på jobbet.

Men när jag kom hem! Då har min underbara pojkvän lagat så himla god mat till mig och har köpt två presenter som han omsorgsfullt slagit in och klistrat mitt namn på. Jag tror mitt hjärta slog tio extraslag av lycka. Fasen vad jag är kär i honom.

Stan i världen, världens stad

Ibland slår det mig. Jag bor här. I Stockholm. Jag bor i Stockholm.

Det är en rätt så fantastisk insikt faktiskt.

Jag är kvinna, därför får jag trakasseras

I går skrev jag och min manliga kollega samma text. Alltså, jag började skriva på den och han fortsatte. Texten publicerades på webben och rörde ett ämne som engagerade.

En läsare var väldigt upprörd över infon i texten och tog sig tid att mejla oss båda - upprepade gånger.

Skillnaden på mejlen var dock skrämmande. I min kollegas mejl var det mycket hat mot artikelns innehåll och de som uttalade sig blandat med info om att vi journalister älskar invandrare. I mina mejl var det mest hat mot mig - och också mot andra kvinnor. Alla mejl utom två innehöll ordet fitta eller hora och oftast i samband med att jag var det ena eller det andra.

Jag blir så jävla trött på det här samhället vi lever i. Varför, VARFÖR, ska jag attackeras personligen i så mycket högre grad än om jag hade varit man? Och varför ska det alltid handla om mitt kön?

Svaret på min eviga nästäppa?

Jag vet att jag petade in en pinne i näsan en gång som barn. Vem vet vad jag kan ha glömt att jag stoppade in där? Kanske en gummipil?

Dagvill

Jobba fem tiotimmarsdagar med start tidig morgon, ledig två, jobba fem tiotimmarsdagar med mer normala arbetstider, ledig en, jobba två tiotimmarsdagar fram till halv två på natten, ledig en, jobba fem tiotimmarsdagar med tre dagar morgon och två dagar kväll, ledig två, jobba fem tiotimmarsdagar med start tidig morgon.

Funderade nyss över vad det är för dag i dag. Så tittade jag på mitt schema, som jag nu är mitt uppe i, och konstaterade att det inte alls är konstigt att jag inte vet vad det är för dag. 

Herregud. Rutiner. Liv. Vad härligt det hade varit att ha det.

Att cykla

Balkongdörren på glänt och de glada ropande barnrösterna hörs in. Någon sparkar på en boll. Skratt. Fåglar som kvittrar och jag lyssnar.
Barndomens cykelturer.
"Jag vet, vi åker förbi hans hus!" "Men tänk om han är ute?! Vad gör vi då?" "Då kan vi låtsas att vi är på väg till Challe."
Elva år. Ny stor cykel där mina korta ben knappt nådde till pedalerna. Handbroms och flera växlar. Stannade och gungade i lekparken trots att vi var för gamla för det. Snabbcyklade till kiosken och köpte refresher och ett jenka och ett shake och blandade dem i munnen. Blåste illafärgade bubblor som fastnade på näsan.
Och doften. Jord och grönska. Våren var här. Och vi cyklade. Cyklade planlöst omkring. Vinden i håret, trampor under fötterna och inte ett enda verkligt bekymmer i hela hela världen.

Right back at me

När jag inte hade jobb hade jag vansinnig ångest. Nu när jag har jobb har jag ångest för att jag jobbar för mycket.

Haha! Det är ju skrattretande.

Ska sluta ha ångest. Ska försöka sluta ha ångest.

Fördel

Jag gnäller rätt mycket. Tänker rätt mycket negativt.

MEN om jag ser på mitt liv nu, precis exakt nu med allt jobb och ångest, så är det ändå en skönare känsla än den jag hade sista tiden på Åland. Nu är jag i alla fall inte uttråkad, utled och less.

Kalla det lat, bekväm eller bra på att prioritera

Jag gillar att saker runt omkring mig funkar smärtfritt. Smärtfritt och enkelt. När jag öppnar kranen ska det komma vatten, vrider jag handtaget vill jag att det ska komma varmt vatten. Till exempel. 

Det mest basala ska liksom inte kräva nåt, det ska bara funka och inte ta upp tankeverksamhet eller tid. För jag gillar inte det. Orkar inte, vill inte tänka på sånt.

Jag minns att jag och mitt ex hade lite olika åsikter om det där. Han ville ha vedpanna. Det ville inte jag. Han vann och jag led. Så mycket jobb för värme!

Såga ner träd = många timmar, dagar i skogen. Forsla hem träden = timmar. Klyva träden = flera timmar. Trava veden = ännu fler timmar. Plocka in ved till pannrummet = ytterligare några minuter per gång. Elda = fler minuter och ett himla passande.

Nej. Aldrig mer. Visst, det är billigt men fasen vilket jobb. Jag skulle aldrig välja att skaffa mig fler måsten än de jag redan har. Prioriterar hellre att läsa en bok, titta på en film, gå en promenad eller bara sova på soffan. Kalla mig lat om ni vill.

Den här våren. Jag vet inte om jag levt faktiskt. Det känns som jag är i dvala, i ett töcken fyllt med jobb och ångest. 

Snart orkar jag inte mer. Snart orkar jag inte mer.

Sömn!

Natten mellan lördag och söndag sov jag. Ostört till klockan åtta. Sov en timme på soffan mellan tolv och ett.

Och voilà! Jag hade en jättebra dag och tänkte inte en enda destruktiv och nedvärderande tanke om mig själv. 

Sömn alltså. Magi.

Blörugh

Jag trodde att två dagar ledig, en dag jobb och två dagar ledig igen skulle fylla på mina depåer. Jag har gått på bottenskrapet i tanken ganska länge nu. 

Men nej. När det efterföljs av jobb som börjar 5.30 och sedan hålla på och hoppa mellan morgonjobb och kvällsjobb som nån jävla jojo och typ varje natt få störd nattsömn har sugit ur ännu mer ur tanken. 

Jag är slut som artist. Tårar, ångesttryck över bröstet och de där destruktiva tankarna som slår undan realiteten och knockar varje liten logisk och trevlig tanke. Blörugh. 

Fan, alltså. Hur slutar jag vara destruktiv i mina tankar? Hur lär jag mig att inte tänka dumma dåliga nedvärderande tankar om mig själv, i synnerhet när jag är trött? Jag orkar inte med att inte orka handskas med mina tankar. Jag kommer liksom inte ur spiralen.

Sömn är ett sätt, vet jag. Men vad gör jag när jag inte har möjlighet sova tillräckligt mycket?