I det vingliga skakiga mellanlandet

Jag handskas inte särskilt bra med det här att vara arbetslös och snart bostadslös. Jag vet liksom inte hur man ska handskas med sådana saker. Jag har inte haft så stora motgångar i mitt liv. Jag har varit väldigt privilegierad när det kommer till yttre faktorer. Jag har alltid fått jobb, jag har lätt fått lägenhet när jag sökt ny, jag har glidit på ett bananskal genom livet. Livet leker liksom.

Det är inte så att jag är född med en helt okomplicerad uppväxt och har blivit matad med guldsked av mamma och pappa. Det är inte så att jag alltid varit lycklig (som om jag behöver säga det till folk som har läst här ett tag). Jag har haft mina duster på alla sätt och vis och har känt mig ensam och haft ångest och gått i terapi och så vidare. Men det där praktiska, jobb och bostad, har liksom alltid funnits där. Jag har fasen knappt fått nej från något jobb jag sökt. Kommit in på i stort sett alla utbildningar jag sökt. Fått förtroende på alla arbetsplatser och därmed "avancerat", fått ta ansvar och blivit invald och utvald till attraktiva saker.

Känslan just nu är därför helt ny. Jag måste älta den för att ens försöka förstå den, greppa den. Jag oroar mig så mycket att ångesten ständigt är som ett tryck över bröstet. Jag har liksom ingen backupplan om saker inte löser sig.
Faktum är nu att jag inte har någon som helst aning om när jag kommer att få pengar nästa gång. Jag vet inte det. Jag vet inte om jag får arbetslöshetsersättning från Finlands journalistförbund när jag flyttat utomlands. Och eftersom jag sade upp mig själv är det oavsett karenstid på x antal månader.
Jag har pengar nu, men hur länge? Hur länge klarar jag mig? Jag har ingen jag kan ringa och be om pengar från, jag har ingen backup. Mina föräldrar är inte ett dugg rika och har inte råd att försörja sin 33-åriga dotter.
Och det stressar mig att allt är så osäkert. Måste jag ge upp allt jag har för att klara mig? Mitt älskade torp? Bilen? Bilen har jag i och för sig funderat på att sälja ändå, det ger mig bara parkeringsböter och vi använder den typ aldrig. Men det är ju gött att ha en.

Och så det här med bostad. Nästa helg ska vi flytta ut alla våra saker från lägenheten på Åland. Allt ska vi försöka stuva in i torpet, hur det nu ska få plats? Och sen då? Vad ska vi göra med alla saker? Vi har ju inget hem. Och det, som ingen kan ha missat, är så SINNESSJUKT påfrestande.
Och om tre veckor ska vi ut ur den här lägenheten för att ... ja? Ta vägen någonstans. Hade jag vetat att jag skulle få ett jobb snart så hade jag kunna tagit en dyr lägenhet tillfälligt men att punga ut med femtontusen i månaden när jag inte har en aning om när jag får pengar känns så riskabelt. Femtontusen i månaden och pengarna är slut om bara någon månad.

Hur gör man för att vara mer chill när det gäller sådant här? Jag kan liksom inte hantera det.
A hade från början väldigt svårt att förstå att jag mår som jag mår, att jag har så mycket ångest och sömnsvårigheter. Han förstod inte att jag såg det här som en så stor grej. Han har upplevt det tidigare. Han har varit arbetslös och tillfälligt bostadslös förut. Och en massa fördröjning för att få pengar. Han har gjort det förut. Men inte jag. Min värld håller på att rasera. Det är som att jag står på någon vinglig pelare och försöker balansera hela mitt liv där uppe. Vingligt, skakigt och jävligt jobbigt.
Det enda som funkar är att skriva av mig. Skriva och prata. Älta tills allas öron och ögon blöder. Och hålla tummarna för att saker och ting säkert löser sig.

Det gör ju det. Löser sig. Förr eller senare. Det är bara så jävla jobbigt nu, i det här vingliga skakiga mellanlandet.