Dag ett

Jag minns att mitt allra första inlägg på den här bloggen hette dag ett och tanken var att jag skulle skriva hur jag skulle lyckas sluta röka. Jag lyckades utmärkt, tackar som frågar, och rökte inte en cigg, inte ett bloss på fyra år. Sedan tyckte jag att jag kunde ta några bloss kvällen före midsommar och vi rökare har alla den vägen vandrat ... Ett år senare var jag fast igen.

Det var en lång bisats för vad jag egentligen skulle skriva. Dag ett betyder inte att jag ska sluta röka. Inte just nu iaf. Det betyder att jag idag gör min allra första dag som arbetslös. ARBETSLÖS.
Jag har inte varit det sedan 2001. På riktigt. Jag minns då att jag mådde pest och pina och hade som mål att duscha varje dag. Hade jag inte det målet skulle jag legat i morgonrock på mammas och pappas soffa och glott på tv tills ögonen trillat ur skallen. Hittills har jag kallat tiden för de tre värsta månaderna i mitt liv och ni kanske kan förstå hur rädd jag är just nu. Livrädd.

Livrädd för att jag inte ska få något jobb, livrädd för att jag ska bli lika låg och deprimerad som då. Livrädd för att jag ska krypa på väggarna. Livrädd livrädd LIVRÄDD!
Förra veckan var helt hysterisk med skolan, de sista uppgifterna skulle lämnas in innan avslutningen, så jag hann inte söka ett enda jobb. Har därmed bara sökt fyra stycken hittills varav jag har fått tack men nej tack från ett. Tänk om alla säger så? Alla jag skickar in till! Tänk om jag inte har tillräckligt med meriter? Tänk om det jag kan inte framgår eftersom jag inte har någon kandidat/magister/whatever. Tänk om jag kan för lite? Tänk om ingen vill ha mig?

Äsch. Så här ska jag ju inte sitta och hålla på, inser jag nu. Det har ju helt motsatt effekt. Jag ska ju fan tro på mig själv. Ju. För jag är ju bra. Jag kan en massa. Och det jag inte kan lär jag mig snabbt. På riktigt. Jag är bra. Okej, jag är bra.
I morgon ska jag skicka in fler ansökningar och skriva in mig på arbetsförmedlingen. Det blir nog bra det här.

Det måste bli bra.