Tiden, förändringen och bloggen

Sommaren 2006 startade jag den här bloggen. Namnet till bloggen hittade jag i Svenska Akademins lista över nyord det året och tyckte att Matildas magkänsla blev en fin allitteration. Dessutom hoppades jag nog att jag skulle börja lita lite mer på min magkänsla men jag var för rädd och feg för att fatta beslut baserade på den.

Vad mycket som har hänt sedan dess! Vilken annorlunda person jag är.

Jag har sedan dess flyttat till en större lägenhet, flyttat vidare till hus, därifrån till vännernas soffa innan jag fick ett eget hem i en annan ort än den jag bodde i från början.

Jag har separerat från min dåvarande pojkvän, levt singelliv och träffat A. Jag har förlorat en hund och fått en extra katt och sedan flyttat bort från båda katter.

Jag har dock jobbat på samma jobb hela tiden fram tills jag i slutet av förra sommaren tog tjänstledigt och provade på studielivet i Stockholm.

Jag har sagt upp mig, bestämt mig för att bosätta mig i Stockholm och hittills hunnit med ytterligare två lägenheter.

Tre orter, sju bostäder, två pojkvänner. Ett jobb, en högskolekurs, en tid arbetslös.

Och en personlig resa som gått från sluten, olycklig, deprimerad och en ständig känsla av ensamhet till mer öppen, mer lycklig, inte deprimerad (trots en hel del ångest) och att inse att det är okej att umgås med mig själv. Fortfarande lite att jobba med förstås men fasen vad mycket bättre jag mår, vad mycket mindre jag bryr mig om vad andra tycker och vad mycket mer jag tycker om mig själv.

Tänk att allt detta finns dokumenterat! Här är mitt liv. Ibland har jag skrikit det rakt ut, ibland får jag läsa mellan raderna för att förstå. Men ändå. Här är resan, mitt liv sedan 2006. Det är fasen helt otroligt. Jag älskar att jag har bloggat så här länge.

Ups and downs och ups

Bra dag idag. Och igår. Och i förrgår. Till skillnad mot helgen. A:s syster M är här och firar sin 25-årsdag i storstaden. Första dagen lagade vi god mat och spelade tv-spel till alldeles för sent och igår åt vi långfrukost, jag skickade lite ansökningar och ringde några viktiga samtal innan jag och M gick ut på stan. Vi körde hela Hornsgatan ner (upp?) och gick in på varenda second handbutik som finns längs den gatan. Vet ni hur många det är?! Sjukt många. Köpte en blus och present till A som fyller år i morgon och en gigantisk skål med fisksoppa till lunch.

Fem timmar senare var vi hemma med benvärk efter att ha gått alla de där timmarna.

Eftersom vi skulle fira M hade vi planerat ett klassiskt dejtupplägg: Dinner and movie. Så vi åt tapas på Medis kök och bar och gick sedan och såg Interstellar. Sjukt god mat, sjukt bra film!

Sedan somnade vi helt utpumpade typ direkt när vi kom hem där kring midnatt.

Och idag har dagen börjat superbra. Sovmorgon, långfrukost och klart med backup-boendet. Och ett väldigt fint arbetsintyg från min gamla chef. Båda de beskeden var det första jag såg när jag vaknade och det satte standarden för att det här också ska bli en väldigt bra dag!

Roligt!

En chef på en organisation där jag har sökt jobb har varit in och kikat på min linkedin-sida! Säger ju ingenting egentligen men det är ju onekligen roligt att min ansökan iaf var tillräckligt intressant att någon ville klicka på länken i ansökan. Nöjd så.

Frågan är om det ens är värt mödan?

I dag har jag sökt ett drömjobb. Ett sådant jag verkligen vill ha men knappast kommer att få. Jag är typ helt kompetent som sökande men problemet ligger i att ungefär en halv miljon andra människor också vill ha det.
Därför har det tagit hela dagen (!!!) att skriva ansökan. HELA DAGEN! Jag vill ju att språket ska vara prickfritt, ansökan intressant, layouten snygg och allt liksom tilltalande. Och då tar det ju sin tid.

Synd bara att lägga ner så mycket jobb på något som jag (troligtvis) ändå aldrig får.

Skithelg, arbetsförmedlingen och fortfarande ingen lägenhet

Vilken jävla skithelg det här har varit. Jag har gråtit ögonen plufsiga och bråkat som aldrig förr. Och bara tänkt destruktiva nedvärderande tankar om mig själv.
Peppen att sätta sig och skriva "hej jag är underbar och bra, anställ mig"-brev är därför inte särskilt hög. Igår var dock en bättre dag utan gråt hela dagen och jag satte mig och finslipade ytterligare på mitt CV. Både innehållsmässigt och layoutmässigt. Tänker att det ska synas att jag kan använda mig av Indesign och Photoshop och allt redan när man ser mitt CV. Inget jävla word-skit.
Inte för att jag tror att det gör så vansinnigt stor skillnad men tänker många bäckar små och så vidare.

I morgon ska jag förresten till arbetsförmedlingen på välkomstmöte. Puh. Vet inte riktigt vad jag skulle kunna lära mig för nytt, men det hör ju till att gå på sånt där. Om inte annat får jag en trevlig promenad vid Söder Mälarstrand. Sjukt fint där, även den här tiden på året. Handledaren sa i alla fall att jag inte skulle behöva gå några utbildningar eftersom de var för basic för mig så det här är nog det enda stora mötet jag behöver gå på. Hoppas jag.

Och så det här med lägenheten då. Har fortfarande inte fått besked. Hörde av mig i går och de hade tydligen varit sjuka och sa att de ville träffa oss igen. Så vi ska dit nu i veckan och ska väl efter det förhoppningsvis få besked. Jag orkar inte ens oro mig längre. Tänker att saker väl löser sig. Vi får väl våldgästa hos kompisar annars ... Nej men jag ska höra mer med min kusin om hennes lägenhet. Vi hoppas att det fungerar att vi bor i den ena.

Jävla skitsystem

Idag hade jag äntligen tid att gå in och registrera mig på arbetsförmedlingen. Positivt var att handläggaren var sjukt trevlig, svarade på alla frågor jag hade, förklarade allt väldigt bra och skrev i min fil "får mycket troligt arbete snart" eller något liknande. Hurra!

Jag hoppas att hon har rätt. Jag fick nämligen dystra besked också. Så som det ser ut får jag ingen arbetslöshetsersättning. För att få det från Åland måste jag vara inskriven på arbetsförmedlingen där (om de mirakulöst inte har något system för sådana som flyttat, vilket jag inte tror) och för att få det från Sverige måste jag ha arbetat här de senaste fem åren.

Jiho! Eller hur man nu ironiskt sett jublar.

Fy fan för att hamna mellan stolarna. Himla skitsystem. Vi är ju alla EU-länder. Borde jag inte få ut nåt för alla pengar jag betalat i arbetslöshetsavgift genom åren? 

På måndag ska jag ringa och skälla. Och söka jobb som fan! Måste ha jobb. Måste ha pengar.

Uppdatering: Nu har jag läst Finlex (lagboken på nätet) och hört mig för bland kollegor på Åland. Borde därmed kunna flytta över min a-kassa från Finlands journalistförbund till en svensk a-kassa. 

Om bara kvinnan på det finska förbundet skulle ta sig tid att svara också. Hmpf. Mejlade i tisdags, fortfarande inget svar.

I det vingliga skakiga mellanlandet

Jag handskas inte särskilt bra med det här att vara arbetslös och snart bostadslös. Jag vet liksom inte hur man ska handskas med sådana saker. Jag har inte haft så stora motgångar i mitt liv. Jag har varit väldigt privilegierad när det kommer till yttre faktorer. Jag har alltid fått jobb, jag har lätt fått lägenhet när jag sökt ny, jag har glidit på ett bananskal genom livet. Livet leker liksom.

Det är inte så att jag är född med en helt okomplicerad uppväxt och har blivit matad med guldsked av mamma och pappa. Det är inte så att jag alltid varit lycklig (som om jag behöver säga det till folk som har läst här ett tag). Jag har haft mina duster på alla sätt och vis och har känt mig ensam och haft ångest och gått i terapi och så vidare. Men det där praktiska, jobb och bostad, har liksom alltid funnits där. Jag har fasen knappt fått nej från något jobb jag sökt. Kommit in på i stort sett alla utbildningar jag sökt. Fått förtroende på alla arbetsplatser och därmed "avancerat", fått ta ansvar och blivit invald och utvald till attraktiva saker.

Känslan just nu är därför helt ny. Jag måste älta den för att ens försöka förstå den, greppa den. Jag oroar mig så mycket att ångesten ständigt är som ett tryck över bröstet. Jag har liksom ingen backupplan om saker inte löser sig.
Faktum är nu att jag inte har någon som helst aning om när jag kommer att få pengar nästa gång. Jag vet inte det. Jag vet inte om jag får arbetslöshetsersättning från Finlands journalistförbund när jag flyttat utomlands. Och eftersom jag sade upp mig själv är det oavsett karenstid på x antal månader.
Jag har pengar nu, men hur länge? Hur länge klarar jag mig? Jag har ingen jag kan ringa och be om pengar från, jag har ingen backup. Mina föräldrar är inte ett dugg rika och har inte råd att försörja sin 33-åriga dotter.
Och det stressar mig att allt är så osäkert. Måste jag ge upp allt jag har för att klara mig? Mitt älskade torp? Bilen? Bilen har jag i och för sig funderat på att sälja ändå, det ger mig bara parkeringsböter och vi använder den typ aldrig. Men det är ju gött att ha en.

Och så det här med bostad. Nästa helg ska vi flytta ut alla våra saker från lägenheten på Åland. Allt ska vi försöka stuva in i torpet, hur det nu ska få plats? Och sen då? Vad ska vi göra med alla saker? Vi har ju inget hem. Och det, som ingen kan ha missat, är så SINNESSJUKT påfrestande.
Och om tre veckor ska vi ut ur den här lägenheten för att ... ja? Ta vägen någonstans. Hade jag vetat att jag skulle få ett jobb snart så hade jag kunna tagit en dyr lägenhet tillfälligt men att punga ut med femtontusen i månaden när jag inte har en aning om när jag får pengar känns så riskabelt. Femtontusen i månaden och pengarna är slut om bara någon månad.

Hur gör man för att vara mer chill när det gäller sådant här? Jag kan liksom inte hantera det.
A hade från början väldigt svårt att förstå att jag mår som jag mår, att jag har så mycket ångest och sömnsvårigheter. Han förstod inte att jag såg det här som en så stor grej. Han har upplevt det tidigare. Han har varit arbetslös och tillfälligt bostadslös förut. Och en massa fördröjning för att få pengar. Han har gjort det förut. Men inte jag. Min värld håller på att rasera. Det är som att jag står på någon vinglig pelare och försöker balansera hela mitt liv där uppe. Vingligt, skakigt och jävligt jobbigt.
Det enda som funkar är att skriva av mig. Skriva och prata. Älta tills allas öron och ögon blöder. Och hålla tummarna för att saker och ting säkert löser sig.

Det gör ju det. Löser sig. Förr eller senare. Det är bara så jävla jobbigt nu, i det här vingliga skakiga mellanlandet.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Det här väntandet på svar om lägenheten gör inte gott för mig. Ååååå. 

Ledsen att jag tjatar om det men kan liksom inte släppa tankarna på det. Knappt en sekund går utan att jag tänker på det. Ena stunden inreder jag den halvt nästa är jag förkrossad och övertygad om att vi inte får den. Slits mellan hopp och förtvivlan som sagt. Mest förtvivlan faktiskt. Jag tror inte att vi får den. Trots alla tummar som hållits för oss.

Varsågod för infon

Igår sökte jag en massa jobb, åt rester och gick på stand-up eftersom min vän och numera fd klasskompis har en egen klubb. Drack tre öl och en cider, blev typ full och köpte snabbmat på seveneleven.

Kom hem, kröp ner i sängen med magkatarront och somnade.

Och ja, det är ungefär så mina dagar ser ut. I dag har jag fått reda på att jag inte fick ett jobb jag sökt och väntar på inspiration till att skriva fler ansökningar. Inspiration noll tyvärr.

Jag försöker också att inte tänka på att vi de närmaste dagarna får svar om vi får lägenheten eller inte. Jag är så nervös att jag spricker. Vill bara ha ett svar och sedan gå vidare med livet. Leta annan lägenhet eller förbereda flytt.

Och så ska jag laga risotto ikväll.

Kan jag göra något mer än att hålla tummarna?

Om bara en av de två stora ångestklumparna skulle försvinna skulle mitt liv vara så mycket bättre. Och lättare.

Och klumparna är förstås 1) lägenhet och 2) jobb.

Dag ett

Jag minns att mitt allra första inlägg på den här bloggen hette dag ett och tanken var att jag skulle skriva hur jag skulle lyckas sluta röka. Jag lyckades utmärkt, tackar som frågar, och rökte inte en cigg, inte ett bloss på fyra år. Sedan tyckte jag att jag kunde ta några bloss kvällen före midsommar och vi rökare har alla den vägen vandrat ... Ett år senare var jag fast igen.

Det var en lång bisats för vad jag egentligen skulle skriva. Dag ett betyder inte att jag ska sluta röka. Inte just nu iaf. Det betyder att jag idag gör min allra första dag som arbetslös. ARBETSLÖS.
Jag har inte varit det sedan 2001. På riktigt. Jag minns då att jag mådde pest och pina och hade som mål att duscha varje dag. Hade jag inte det målet skulle jag legat i morgonrock på mammas och pappas soffa och glott på tv tills ögonen trillat ur skallen. Hittills har jag kallat tiden för de tre värsta månaderna i mitt liv och ni kanske kan förstå hur rädd jag är just nu. Livrädd.

Livrädd för att jag inte ska få något jobb, livrädd för att jag ska bli lika låg och deprimerad som då. Livrädd för att jag ska krypa på väggarna. Livrädd livrädd LIVRÄDD!
Förra veckan var helt hysterisk med skolan, de sista uppgifterna skulle lämnas in innan avslutningen, så jag hann inte söka ett enda jobb. Har därmed bara sökt fyra stycken hittills varav jag har fått tack men nej tack från ett. Tänk om alla säger så? Alla jag skickar in till! Tänk om jag inte har tillräckligt med meriter? Tänk om det jag kan inte framgår eftersom jag inte har någon kandidat/magister/whatever. Tänk om jag kan för lite? Tänk om ingen vill ha mig?

Äsch. Så här ska jag ju inte sitta och hålla på, inser jag nu. Det har ju helt motsatt effekt. Jag ska ju fan tro på mig själv. Ju. För jag är ju bra. Jag kan en massa. Och det jag inte kan lär jag mig snabbt. På riktigt. Jag är bra. Okej, jag är bra.
I morgon ska jag skicka in fler ansökningar och skriva in mig på arbetsförmedlingen. Det blir nog bra det här.

Det måste bli bra.

Topp tre

Fick meddelande om lägenheten i Östberga. Vi är nu en av tre kandidater som är kvar av tio. Fortsätt håll tummarna! 

Åh vad jag hoppas hoppas hoppas.

Och nu måste jag hämta citronsorbet

Jag halvligger i sängen och äter julgodis som lyckligtvis har glömts i kylen fram till nu och sköljer ner det med vitt julklappsvin. Sitter och html-kodar det sista på vår webbplats för skolarbetet. I morgon ska den vara klar, precis som den feta slutrapporten. Sista inlämningen och sedan opponering och sedan slut. Så himla sorgligt att inte få fortsätta plugga, det har varit så lärorikt och roligt och härligt och alldeles underbart.
Ser dock fram emot att jobba också. Nytt jobb. Om jag nu hittar något. Har sökt fyra hittills men tror inte att jag får något av dem. Har en länklista på sex-sju till som ska sökas men har inte hunnit med det i och med deadline på skolarbetet.

Trots att jag tror att det dröjer ett tag tills jag får ett jobb känner jag inte så mycket stress över det. Det är mycket värre med lägenhetsletandet, det stressar fortfarande oerhört.
I går konstaterade jag dock att jag hade en bra dag. Jag hade ingen ångest på hela dagen och skrattade och skojade och mådde i största allmänhet bra. Det kan ju dock bero på att alkoholintaget i lördags var lika med noll. Jag var så bakfull och sliten från i fredags och i och med att vi gjorde en massa skolarbete hela halva lördagen var jag som en trasa när jag kom hem. Tog därför av mig kläderna redan vid sextiden och lade mig i sängen tillsammans med tv-film, ölkorv och citronsorbet. Så himla gött.

Och nu har jag glömt vad jag skulle skriva. Något om att det är så skönt när jag inte har ångest tror jag, men tappade liksom tråden där någonstans vid citronsorbeten.

Lägenhetsuppdatering

Vi hade bestämt oss för att ta lägenheten i Gustavsberg. Göra som ni skrev och liksom landa där och fortsätta leta efter en lägenhet som ligger bättre till. Skulle precis tacka ja när en person jag haft kontakt med om en lägenhet i Östberga, strax söder om Årsta, mejlade mig och frågade om vi ville komma på visning. Samma kväll.

Vi åkte, blev kära i lägenheten och vill vill vill ha den.

Den är också på långtidskontrakt, minst ett år, den är större än lägenheten i Gustavsberg, nyare, fräschare och med den mest magiska utsikten jag någonsin sett. Som A sa: Det är som en åttiotalsfilm som utspelar sig i New York och när de visar sin lägenhet för dejten och drar undan gardinerna och dejten häpnas av alla hus och ljus och hur vackert det är. En sån utsikt.

Och det bästa: Samma hyra som i Gustavsberg och ingen deposition!

Vi fick ännu mer beslutsångest efter att vi tittat på den. Flera personer vill ha den och vi vet inte om vi får den. Skulle vi då tacka ja till Gustavsberg och gå miste om chansen att få den här? Eller skulle vi tacka nej till Gustavsberg och sen istället stå bostadslösa om vi inte får den här?

Som på beställning hörde en av mina kusiner av sig. Sa att hon fått förstahandskontrakt på en lägenhet och därför står med två lägenheter under två månader. Ville vi ha någonstans att bo under den tiden fick vi ta den ena.

Så nu har vi bestämt oss för att chansa. Chansa på lägenheten i Östberga. Och om vi inte får den har vi i alla fall någonstans att ta vägen.

Håll tummarna för oss nu.

Att välja mellan ett liv och ett hem

Vi har fått lägenheten i Gustavsberg. Bra och dåligt. Vi vet nämligen inte vad vi ska göra, om vi vill ha den.
Det är så himla svårt.
Kanske jag är kinkig? Kanske jag bara borde nöja mig med att ha fått en lägenhet som jag får ha mina egna möbler i och som jag kan hyra en längre tid? Men jag vill liksom inte bo i Gustavsberg och jag bävar för hur jag kommer att må där. Och dessutom är den ganska dyr.
För mig är det som att välja mellan två viktiga saker: Att ha ett hem eller att ha ett liv.

Om vi skulle flytta till Gustavsberg skulle följande inträffa:
Jag kommer att känna mig hemma. Ha en fast punkt. Känna mig trygg igen och kanske också slutar ha den där överhängande ångesten som jag hela tiden dras med. Slipper hatta runt i andrahandslägenheter där jag känner noll inspiration till allting. Vill liksom inte ens laga mat här eftersom det inte finns de prylar jag vill ha i köket. Med ett eget hem får jag tillgång till alla våra saker, alla mina kläder och kan därmed kanske njuta av att öppna garderoben. Och VI FÅR HA KATTERNA DÄR! Och så finns det badkar och en fet balkong. Och lägenheten är bra planerad och fräsch och allt.

Men. Om vi skulle flytta till Gustavsberg skulle även följande inträffa:
Jag skulle inte ha ett liv. Bor jag jag i Gustavsberg finns det ingenting att göra. Det finns ett litet centrum med Coop och en bar och några små restauranger, men jag kan inte superspontant slänga mig på tunnelbanan och ta en fika med en vän, gå på stan eller gå ut och dricka några öl och enkelt och smidigt ta mig hem igen. Det går bussar relativt ofta, men det krävs en hel del planering för att göra något.
Om jag inte hittar något jobb, vilket jag inte lär göra på en gång när skolan tagit slut, kommer jag därmed att sitta i Gustavsberg i lägenheten och ja, ruttna. Så känns det i alla fall. Jag vet hur låg jag blir av att inte ha något att göra (det räcker liksom med att ha semester för länge) och jag är så himla rädd för att jag ska bli deprimerad. Jag tror att det kommer att kännas som att jag inte har något liv om jag bor där.
Och också så dras jag hela tiden med känslan: Det var inte det här jag ville ha när jag bestämde mig för att flytta till Stockholm. Jag vill ju ha möjligheter, gå på bio, på spelningar, äta ute och gå på trottoarer där det går andra människor. Gustavsberg är liksom som Mariehamn, lite halvdött och där det inte finns något att göra. Ingen Stockholmskänsla alls.

Och också: Den kostar 8.000 kronor i månaden. I Gustavsberg, ute på Värmdö.
Å andra sidan är det billigt i jämförelse med snittpriset som folk tar ut för andrahandskontrakt. I alla fall om man kollar Blocket. Där kostar det 15.000 för en liten etta i Vasastan typ. Plus x antal tusen i deposition.
Och vi har inte råd att betala 15.000 i månaden. Herregud, A är studerande och jag vet inte när jag får ett jobb. Har visserligen en buffert så jag klarar mig, men ändå. Ändå!

Åååh vad jag har ångest. Jag vet verkligen inte hur vi ska göra. Kan inte någon bara bestämma åt mig? Eller åtminstone komma med lite synpunkter. Borde vi vara nöjda med att vi har fått en lägenhet? Eller ska vi fortsätta leta?
Vi har fram till helgen på oss att fundera och jag vetefan hur vi ska kunna bestämma oss fram tills dess?

Så slutade allt med ett glas vin

Jag har trettio sidor kvar i den där html-boken och det går så trögt. Sitter istället och funderar på ... Allt annat.

Typ hur det kan komma sig att någon på vår våning varje dag äter stekt fisk. En iakttagelse helt baserat på lukten i trapphuset. Uäk.

Och på hur det är att bo i österort. Jag vill inte bo där men med tanke på utbudet av lägenheter i närförorter åt alla andra håll tydligen är lika med noll verkar det inte bättre. Fan. Antingen får vi hatta runt på samma vis ett tag till eller så får vi bo i Gustavsberg. Kan man bo i Gustavsberg? Någon som vet? Jag är rädd att jag kommer att sitta där och dö i väntan på ett jobb som gör att jag kommer hemifrån.

Och så kom jag precis på att det är röd dag i morgon. Då får jag dricka vin! Plötsligt kanske html-boken går som en dans att läsa? Värt ett försök.

Och så går det runt som en evighetsmaskin

Vakna. Kolla mejlen om eventuella svar på lägenhetsannons. Kolla Facebook om eventuella svar på lägenhetsannons. Leta jobb. Frukost. Läsa bok om html för skolan. Fortsätta html-koda och CSS-anpassa sajten vi jobbar på nu. Läsa mer i boken. Åka och titta på lägenhet. Lunch. Kolla mejlen om eventuella svar på lägenhetsannons. Kolla Facebook om eventuella svar på lägenhetsannons. Fortsätta skriva CV. Fila på personliga brev. Html-koda. Läsa bok. Laga middag. Leta jobb. Leta lägenhet och svara på annonser. Html-koda. Läsa bok. Sova.

Det är ju ingen som kan påstå att jag inte har nåt att göra i alla fall.

Ännu mer tjat om att inte ha ett hem

Vad det suger att komma hem efter två veckor på resande fot och ändå inte ha den riktiga känslan av att vara hemma.

Men okej. Det här är väl det mesta hemma jag känner just nu. Här finns i alla fall grejer jag köpt i kylen och ett betydligt större urval av kläder än vad den lilla resväskan har erbjudit. Och mina kuddar i sängen. Lär sova skönt i natt.

Det finns ju en orsak till att jag älskar det här stället

Kalla det löften om ni vill

2015, att göra. Eller vad jag vill göra i alla fall:

• Hitta ett jobb. Vad spelar ingen roll bara jag har något att göra. Får jag drömma vill jag nog jobba som webbredaktör, kommunikatör, informatör, researcher, webbdesigner eller förstås journalist (även om det sista är det jag minst av allt vill göra just nu). Känns dock som den typen av arbete är eftertraktade och svåra att få. 

I en utopisk värld skulle jag också vilja jobba med film. Eller radio. Eller grafisk design.

• Hitta ett hem. Något mer långvarigt och helst omöblerat så jag får inreda.

• Blogga mer. Jag tänker att nu när jag inte jobbar med min hobby så kanske den kreativa skrivlusten kommer tillbaka? Kanske jag till och med kan få lust och inspiration att skriva nåt skönlitterärt? Hoppas innerligt.

• Ta hand om min kropp. Till exempel börja springa igen. Borde verkligen sluta röka. Äta vitaminer och sluta tröttäta chips när jag inte orkar laga mat.

• Vara trevligare när jag är hungrig. Fan vad jag ska kämpa med det. Jag hatar att mitt blodsocker påverkar mig så mycket. Ska hålla käften och äta typ nötter när jag känner irritationen bubbla inom mig. Det gör nog A glad också.

• Bjuda över folk på middag mycket oftare eftersom det är så roligt att laga finmat. Och laga långkok! Kräver ju förstås att punkt två uppfylls först.

• Bli bättre på att höra av mig till vänner och systrar. Skypa mer. Ringa mer. Och åka och hälsa på vänner och familj lite oftare.

• Gå och se Interstellar på bio. Om den fortfarande går alltså.

• Promenera. Bor ju i en väldigt fin stad och har varit hemskt dålig på att upptäcka den hittills. Dessutom gör frisk luft under för mitt psykiska mående. Frisk luft och sol = magi.

• Läsa fler böcker. Och fler på engelska eftersom jag har lite dåligt självförtroende när det gäller att uttrycka mig i skrift på engelska.

• Vara på torpet. Laga det läckande plåttaket på uthuset och göra klart i hallen som vi påbörjade i somras. Fixa en utedusch. Kanske brädfodra om. Det skulle verkligen behövas.

• Vara mer kreativ.