Det började egentligen redan i november när min chef ringde och frågade om jag skulle vara tjänstledig ett halvår till. Jag svarade att jag inte visste, att jag inte kunde bestämma mig och att jag heller inte ens visste om jag skulle komma in på b-kursen ännu. Han sa: Men jag behöver veta nu och föreslog pang bom att jag därmed är tjänstledig för studier i ett halvår till. Jag nickade okej.
Så var allt frid och fröjd tills antagningsbeskedet kom i december. Så attraktiv kurs, så många som läser på ett program och vill ha den som valbar kurs vilket leder till: Elva platser kvar för de som läser den fristående. Idag är vi fyrtio.
Antagningen går enbart endast på antalet högskolepoäng man har sedan tidigare och jag som har folkhögskola och arbetserfarenhet i bagaget står därmed på noll (precis som vid alla antagningar till det svenska skolsystemet).
Reservplats tjugo. På elva platser.
Min värld rasade samman. Det kändes faktiskt så. Jag kan ju inte vara tjänstledig för studier när jag inte studerar. Och jag som inte kände mig klar med Stockholm. Splittrad och förstörd försökte jag tänka logiskt. Vad hade jag för alternativ?
1) försöka hitta nån kurs med sen anmälan så jag har nånting att göra till våren. Vilket då betyder att jag ska läsa något som jag egentligen inte vill läsa bara för att kunna vara tjänstledig.
2) säga upp mig och hitta jobb i Stockholm istället.
3) flytta tillbaka till Åland och gå tillbaka till mitt jobb.
Det första alternativet kändes bara dumt och onödigt. Det sista alternativet skapade ett så enormt stort ångesttryck över bröstet att det inte ens hjälpte att skriva av mig för att få det att lätta. Det var som att hela min kropp skrek nej.
Så det fanns bara ett alternativ kvar. Att säga upp mig och flytta tillbaks till Sverige. Jag övervägde i ytterligare några dagar och sedan körde jag. Bära eller brista och fan nu fattar jag ett beslut om min framtid som är enormt och skrämmande och jag vet inte alls vad jag ska göra men jag måste ändå fatta det här beslutet.
Så nu. Nu är jag här. Utan jobb. Utan skola om några veckor. Arbetslös. Utan bostad från den 15 februari.
Jag är vettskrämd. Så fruktansvärt livrädd. Men känner fortfarande att beslutet var helt rätt.
5 kommentarer:
OMG! Så sjukt modigt och magkänslan är ju ändå det viktigaste så det kommer lösa sig! Ska hålla koll efter boende åt er!
Jisses! Modigt som bara den! Jag önskar dej all lycka, och på något sätt så tror jag att det kommer att lösa sig inom en snar framtid! kram!
Så modigt gjort av dig! När det känns rätt brukar det lösa sig på vägen. Ska hålla öron och ögon öppna om det är nån som ska hyra ut nåt. Heja dig!!
Imponerad av din modighet. Och det löser sig alltid!
Tack för peppen allihop! Jag känner mig inte särskilt modig faktiskt, trots att ni skriver det. Det var mer som att jag inte hade något val och då är det inte så svårt att fatta beslut.
Skicka en kommentar