När hjärtat slår bom bom

”Tilda”. Uttalet är lite skevt men det hörs helt tydligt att det är mitt namn hon säger. Och hon vet att det är jag som är Tilda, jag som hör ihop med namnet.
Hon ler blygt med luggen i ögonen och kikar på mig. Inte blyg egentligen, men lite avvaktande till en början.
Sedan får jag jättenallen och låtsas att den tvångskramar mig. Hon skrattar till, tar nallen och ger den till mig igen. Nallen tvångskramar mig igen och jag ligger under den och ojar åt alla kramar jag får av nallen. Hon skrattar mer. Och mer och mer. Och jag kramas mer och mer med nallen och hon tycker att det är så roligt att hon kiknar. Så mycket skratt att hon sätter salivet i halsen och hostar. Men hon vill ha mer ändå. Hon ger mig nallen igen och väntar förväntansfullt på att jag ska slänga mig bakåt och bli tvångskramad av nallen igen. Och hon skrattar. Kiknar. Skrattar så där innerligt och hjärtligt.

Och mitt hjärta bultar så hårt så hårt. Den här lilla solstrålen. Jäklar vad jag gillar henne.

Världen går bakåt

Sedan urminnes tider har världen historiskt sett utvecklats framåt. Blivit mer vidsynt, förstående och tolerant. Man har inte slavar i samma utsträckning längre och jag tror och hoppas att ett helt folk som tror på en religion inte blir utrotade från ett land någonsin igen.

Vi har liksom lärt oss av våra misstag, förstått att människor är lika mycket värda oavsett hudfärg och religionstillhörighet. I alla fall om man ser till det stora hela.

Den senaste tiden har jag däremot börjat tvivla på att vi verkligen lärt oss något från historien, att vi blivit mer toleranta och kloka. Främlingsfientligheten är större än på länge här i Europa och länder inför diskriminerande lagar på löpande band.

Som i dag när Uganda stiftade en lag som kriminaliserar homosexualitet. Där straffet för att älska en människa av samma kön kan vara livstid. 

Livstid för kärlek. Herregud.

Jag undrar vad det är för fel på oss, på världen när utvecklingen nu har börjat gå bakåt igen.

The bright side

Jag kanske inte bara ska klanka ner på min kropp. Trots att den har en vansinnigt ”fin” förmåga att dra på sig åkommor måste jag ge den en eloge. För den har också en ganska bra förmåga att återhämta sig.
Ryggskottet är liksom helt okej i dag. Har fortfarande ont och rätt vad det är hugger det till riktigt ordentligt, men på det stora hela är jag rätt mobil. Jag kan liksom till och med räta på ryggen! Och i natt kunde jag vända på mig utan att vakna. Jag ser en ljusning nu, i det här kroppshelvetet. Så himla härligt och underbart.

Resten av den här veckan tänker jag leva utan en enda åkomma. Det har jag bestämt.

Straffet för ett hälsosammare liv?

Det lustiga i den här kroppsfaleringshistorien är att alla tre åkommor, alltså extrem rinnsnuva, tandköttsinflammation och ryggskott, kan utlösas och förvärras av rökning.

Så jävla ironiskt när jag nu äntligen slutat röka.

Är det här därför ett straff från kroppen för att jag inte slutade röka tidigare? Eller någon sorts hämnd från kroppen för vad jag har utsatt den för genom åren?

Tycker hur som helst att den borde vara tacksam, glad och frisk nu i stället, den otacksamma jäkeln.

Och för er uppmärksamma läsare som noterar att jag som mest borde ha sovit sju timmar i natt (med tanke på vad klockan var när jag skrev det förra inlägget) kan jag meddela att det nog snarare är fyra fem timmar. Varje gång jag har försökt vända på mig i sömnen har jag vaknat av smärta. Wihu! Har jag sagt att jag älskar min kropp?

Skjut mig, snälla

Det här "lilla onda i ryggen som säkert snart går över" är visst ryggskott. Ja men oj vad roligt och härligt och underbart osv.

Med vänlig hälsning hon som inte kan gå upprätt och inte heller resa sig utan hjälp.

Bytes: Halvdan kropp mot hel

Först var det bihålorna som började producerade vansinniga mängder snor som aldrig aldrig ville sluta rinna.

Sedan var det tandköttet som blev inflammerat och trots idog borstning och gurgling med bakeriedödande gör det fortfarande ont.

Och nu, som grädde på moset hände nåt i min rygg i morse. Jag lutade mig bakåt och mitt i allt knäppte det till i svanken. Har så ont att jag har svårt att röra mig efter att jag varit stillasittande ett tag. Aj.

Så, är det någon som vill byta kropp? Erbjuder en med snorig näsa, blödande mun och en rygg med smärta. Önskar i utbyte vilken fan kropp som helst så länge den är i bättre skick än min.

Nu blir tandläkar-Kitty glad

Nu, så här typ två månader efter nyårsafton har jag kommit på vad jag ska lova att göra oftare i år: Använda tandtråd.
Den här jävla tandköttsinflammationen har gjort att jag typ inte kan äta eller dricka normalt. Vill inte ha det igen. Någonsin. Tänker därmed börja använda min eltandborste igen och tandtråda minst en gång i veckan. Därmed basta.

Jubel och klang

Som kontrast till bajsmåendet kan jag i alla fall glädja mig åt att jag har varit rökfri i typ en och en halv vecka nu. Klarade helgens bravader oväntat bra faktiskt. Inte en cigg rökte varken jag eller A, trots drinkar, öl, vin och mat. Hurra!

Kvällens mående fortsatte i natt

I natt tappade jag halva min framtand eftersom jag hade tryckt på den för mycket. Den sprack liksom och trillade av. Hade ont i hela munnen och försökte få tag i min tandläkare men det tog evigheter att messa henne eftersom jag tappat bort min mobil och bara hade en riktigt gammal telefon där en knapp hade hela alfabetet.
När jag väl hade fått i väg ett mess missade jag hennes svar eftersom folk kom och försökte bara ut mina möbler. Och jag var stressad och försökte hindra dem.
Vaknade med ont i munnen* och ett klappande hjärta. Himla jobbig natt.

*Har en tandköttsinflammation som kom med förkylningen.

Den här instabiliteten, den kan ju dra

Jag önskar så att jag kunde förstå mig själv. Vad har jag för fel när jag utan anledning blir jättejätteledsen och känner mig ensammast i hela världen? Var kommer känslorna ifrån och varför kommer de?

Jobbiga känslohopp brukar för mig vara förknippat med brist på mat, brist på sömn eller sjukdom men det är liksom bara maten som ger en hint i förväg. De andra bara hoppar på mig och får känslospiralen i mig att snurra nedåt och nedåt och nedåt. Och rätt vad det är sitter jag och gråter utan att jag förstår varför eller hur och när det hände.

Borde jag inte nu, snart 33 år gammal, ha lärt mig signalerna? Och kunnat mota bort dem så att jag får ett någorlunda stabilt psyke? Så som det är nu är jag nämligen inte särskilt lätt att leva med.

Om någon tog illa vid sig av det jag skrev innan om min vikt och det så ber jag om ursäkt. Tänkte inte på att det kan vara känsligt att skriva om.

Jag ville bara jubla över att jag nu igen är mer som jag vill vara i min kropp.

Skinny me

Jag har alltid varit och är en sticka.

Ganska lång och smal alltså. Rak i kroppen med små bröst och liten rumpa.

När jag för två och ett halvt år sedan separerade från mitt ex rasade jag i vikt. Mest på grund av att jag i två tre veckors tid inte hade någon matlust alls. Det enda jag ville äta var morötter. I samma veva började jag röka dagligen igen vilket i många fall ersatte maten. Jag gick ner sju kilo innan jag stannade. Sju kilo är väldigt mycket när jag från början inte var stor. Jag var ett skelett.

I dag när jag hade ätit den hälsosamma middagen falukorv och stuvade makaroner kände jag mig plötsligt så satt i kroppen. Har haft den känslan då och då den senaste tiden och har liksom känt att det blivit en liten kula på magen när jag står upp och en valk när jag sitter ner. Undrade om jag gått upp i vikt och ställde mig på vågen.

Döm om min förvåning när jag efter två och ett halvt år nu äntligen gått upp de där kilona jag rasade då.

Det säger ju ganska mycket om hur kämpigt det är för mig att gå upp i vikt. Sju kilo tog några veckor att tappa och två och ett halvt år att få tillbaka.

Miserabel

Har så mycket snor i mina bihålor och i näsan att jag andas som en överviktig gubbe. Tungt med munnen ni vet. Rösten är så där tjock och grötig när jag pratar och huvudet är pulserande trots tabletter.

Och dessutom är min underbara morgonrock i tvätten så jag kan inte ens mysa ner mig i den.

Med andra ord är jag hemma från jobbet och tycker synd om mig själv. Vill inte alls vara hemma i dag. Allt är miserabelt och tråkigt och nej, jag vill inte vara sjuk.

Snor. Jävla snor.

Kompis det går bra nu

Det här med att inte röka. Det går bra. Det går faktiskt riktigt jävla bra.
Visst har jag en liten djävul i mig som säger ”jo men en cigg kan du röka” och ”du vill visst röka nu” och sådana saker, men han är inte särskilt högljudd eller ens särskilt idog så jag liksom mest rycker på axlarna åt honom. Eller bara väntar de tjugo sekunder han håller på.
Och i går drack jag vin och rökte inte. Klarade alkoholtestet alltså. Tänker på sist när jag slutade röka då jag det första jag gjorde var att sitta i en båt ute på sjön och dricka öl och sedan åka på fest. Utan att röka.
Jag tänker att om jag klarade det då klarar jag fan det nu också. På lördag tänkte jag testa på riktigt.

Irriterar mig så jag inte kan sova

Just nu tänker jag på:

Att det kanske finns ett syfte med en åldersregel i styrelser, trots att det på pappret känns lite diskriminerande. Jag tänker att det kanske är sunt för ett företag att få in några andra med nya fräscha idéer än tre 67-åriga män. En kvinna kanske till och med ...

Att det är vansinne att kvinnor inte får tacklas i hockey. Varför inte liksom? Behöver de skyddas för att de är ömtåliga stackars kvinnor? Det är ju inte så att de inte vet att hockey är (eller ja, kan vara) en fysisk sport. De är vältränade och skulle om de fick träna på det bra kunna stå emot en tackling. Idioti.

Att den här jävla strofen "jag är inte feminist för feminister är manshatare" är världens mest uttjatade strof. (Bortsett från "jag är inte rasist men ...") Herregud, feminism står för jämställdhet. Inte för manshat. Vem fan var det som började misstolka det? Och varför envisas folk med att fortsätta misstolka det? Läs på vetja och sluta sätta käppar i hjulet för en kamp som faktiskt är bra och gynnar alla.

Så. Nu är jag avreagerad och kan gå och lägga mig.

Inget stilleben

”Men vad snyggt du hade placerat boken Monster där högst upp på nattduksbrodet då. Bara för att skryta, va?” sa min kompis skämtsamt apropå bilden på nattduksbordet.
Men tyvärr, det är inget stilleben. Monster läser jag faktiskt för tillfället. Har gjort det i sisådär ett halvår nu. Inte för att boken är tråkig eller dålig, det är bara det att jag inte riktigt är i ett läsflow. Boken under är också något att skryta med i fall man skulle vilja det. Dumskallarnas sammansvärjning, och den läser A just nu. Kanske vi är så där pretto?

Förresten är inte ens den lilla barbafiguren ditställd bara för bilden. Den har stått på det gamla nattduksbordet sedan en kväll när jag och A precis hade träffats och vi gick till macken och handlade kinderägg som vi sedan åt i sängen. Den är ett fint litet minne tycker jag.
Och OM jag nu hade velat skapa ett stilleben för bildens skull hade jag garanterat plockat bort den där äckliga nässprejen från bilden.

Barbafin. Och närbild på de inte så jätteraka rutorna. Och prettoböckerna som vi tydligen läser.

Tics utan röklukt

Jag har ju tydligen slutat röka nu. Har läst massa pepp om hur nikotinet fungerar i kroppen och hur man kan tänka när röksuget kommer och har nu, sedan i söndags vid fyratiden, varit rökfri. Kanske för tidigt att ropa hej, men det känns som att jag är rökfri och kommer att vara det.
Det går faktiskt riktigt bra. Är lite rädd varje gång jag ska göra något som jag förknippat med att röka. Som att gå ut utanför dörren för att gå till jobbet/affären/någonstans. Jag har tidigare så gott som alltid tänt en cigg när jag gått utanför dörren och nu tror att jag ska få ett enormt sug varje gång jag gör det. Men det kommer liksom inte. Bara ett litet stygn och sedan är det över. Jag var också rädd för att gå till jobbet i dag med tanke på att jag typ har rökt varje gång jag hakat fast i en text. Men inte heller det känns så svårt. Och jag är så himla glad över det. Över att det inte känns så svårt. Över att jag inte längre behöver ha det där beroendet som gör att jag känner panik när jag inte har cigg med mig.
Och över att när jag luktar på mina fingrar, vilket jag gör som ett tics alldeles för ofta, så luktar det tvål eller handkräm eller bara hud. Ingen gammal ciggrök alls. Det om något känns väldigt trevligt.

Ett nattduksbord nästan gratis

Det här målandet som jag har skrivit att jag gjort lite nu och då den senaste tiden har äntligen blivit klart. Jag har gjort ett nattduksbord.
Idén fick jag för jättejättelänge sen när jag och A höll på och röjde hemma, stoppade undan saker som inte används och så vidare. Då snubblade jag över A:s gamla virveltrumma som stått med trasigt skinn och samlat damm i flera år. Jag tyckte att formen och utseendet var tilltalande och tänkte att man ju måste kunna använda den till något annat än att den ska stå och skämmas i ett hörn med trasigt skinn.
Jag frågade A om det finns ben, eller ställningar eller vad det nu heter, som gör att trumman står helt plant. De brukar ju annars luta en aning för att trummisen ska ha lättare att slå.

Och A sa att det borde finnas och hörde med S som är trummis. Så fick vi ett ben av honom som bara låg och skräpade.
Via Facebook frågade jag hur jag kunde få tag i en liten bit mdf, utan att behöva köpa en stor jävla bit på byggvaruhusen, och min kollega sa ”jag har, hur mycket vill du ha?” A sågade sedan till den och filade ner kanterna för att den skulle kunna gå att lägga ner i trumman och hållas på plats och nu har jag målat mdf:en. Vit- och svartrutig.

Och här är det färdiga resultatet. Kostnad: En liten burk svart färg, plus lite vit färg som jag hade sedan innan.

Är grymt nöjd med resultatet om jag får säga det själv. Det blev precis exakt så himla bra, annorlunda och snyggt som jag föreställde mig när jag kom på idén.

Jag i radion

Om ni har 25 minuter över och vill höra min röst, vad jag egentligen pratar för någon mix av olika dialekter eller helt enkelt höra vad jag har att säga om Facebook, antalet kvinnor i åländsk politik, OS, lösenord på nätet och förslaget att göra lilla holmen till en djurpark så kan ni lyssna här. För det där är fredagens Fokus i Ålands Radio där jag var med och diskuterade veckans nyheter.

Planer för i dag

Eftersom jag har miljoner komptimmar som jag liksom aldrig kommer mig för att ta ut har jag tagit ledigt i dag. Egentligen just i dag eftersom jag hade planerat en resa för mig och A under helgen, men den blev aldrig av (läs: det kostade 350 euro för att ta sig tur och retur till Helsingfors från Åland. Typ som att flyga till Sydeuropa. Skandal!)

Har därför oerhört mycket tid att fördriva i dag. Har förstås stora planer också:

• beställa en väska och en klänning på nätet.

• gå till Apoteket och köpa mer nässprej så att jag kan andas.

• måla sängbordet klart.

• koka riktigt kaffe, alltså inte snabbkaffe. 

• inte röka.

Den där sista punkten hoppas jag extra mycket på att uppfylla. I går eftermiddag fick jag nämligen nog av ciggen och hur de får mig att må och har inte rökt sedan dess. Ropar inte hej ännu eftersom bara kvällen i går krävde en hel del av mig. "Nu är jag röksugen. Jag väljer att inte tända en cigg. Nikotinet ger mig ingenting, jag bara har lurat min kropp att tro det. Slutar jag att röka kommer jag att må bättre. Fysiskt och mentalt. Så jag väljer att inte ta en cigg." Upprepade jag för mig själv typ hela tiden. Funkade uppenbarligen då och hoppas att det funkar i dag med.

Hittills helt perfekt

Har haft en oerhört bra dag hittills. Började med att jag vaknade klockan åtta och var pigg, trots att jag somnade först vid halv två. Gick upp och åt frukost med mycket pålägg eftersom vi äntligen handlade mat i går och läste tidningarna i lugn och ro.

Slappade lite, diskade lite, målade lite och gick i duschen. Sedan gick jag till Ålands Radio eftersom de ville ha med mig i sin nyhetspanel där man diskuterar veckans nyheter. Oerhört roligt faktiskt även om jag var lite nervös innan. Jag menar, jag tycker ju inget. Och vill inte tycka så mycket heller eftersom jag ju jobbar som journalist och vill vara så opartisk som det bara går.

Efter det gick jag på stan och handlade färg, lite reakläder till A och precis exakt den koftan jag har letat efter sedan innan jul. Så fanns den här, på lilla Åland! En svart, lurvig, lång, utan knäppning men med fickor. Så himla nöjd!

Och nu sitter jag och lyssnar på P3, dricker kaffe och äter wienerbröd.

Finns inte mycket som kan förstöra den här dagen!

Så ... Vuxen

Jag blev blondare. Inte riktigt så mycket blondare som det ser ut på bilden, tror ljuset överdriver det hela.

Hur som helst så fixade frisören mitt hår sen också och gjorde det halvvågigt med mina naturliga självfallslockar och lång lugg som var vippig i slutet. Och jävlar vad tjusig jag kände mig. Som nån Hollywoodskådis typ. Glamourös. Ja så, vuxen liksom. Kände inte igen mig nästan.

Ska bli spännande att se om glamouren håller i sig när jag ska fixa håret själv i dag. Tvivlar på det.

Sömn och bönor med bacon

Jobba nio dagar i rad, komma hem, byta om och gå ut och äta för att fira att jag och A hängt och hånglat i två år. Det tar på krafterna. I synnerhet när jag åt så himla mycket mat och drack en halv flaska vin. Somnade kvart över tio! !!! !!!

Minns inte senast det hände.

I dag vaknade jag förstås jättepigg och ska snart till frisören och bli lite blondare. Tror jag i alla fall. Vet aldrig vad som händer när jag sätter mig i en frisörstol.

Är för övrigt en äkta ålänning nu när jag ätit den ryska kryddoxen på Park. Helt okej god. Godast på tallriken var dock bönorna med bacon.

Två år i dag

Det var den 4 februari 2012. Jag var i det där skicket av fyllan där allting är så vansinnigt roligt och härligt och livet liksom bara leker. Jag hade min rosa plyschkjol och ett svart linne och skrattade mest hela tiden. Precis när jag gick upp för trappan stod han där vid bardisken, den där killen jag hade varit på efterfest med en gång och som jag senast i onsdags hade pratat lite med när vi snubblade på varandra utanför onsdagspuben.
”Hej! Är du här?” och så kramades vi. Jag kände honom inte egentligen. Bara lite löst och flyktigt så där. Men då, i den där fyllan, fanns inga sociala hämningar.
Jag påpekade att han hade sitt långa hår utsläppt och han sa att han bara inte hunnit sätta upp det och visade den rosa gummisnodden runt handleden. Jag tog den och snurrade upp hans hår till en knut. Sa ”så där, nu blev det bättre” och skrattade. Och så vimlade jag vidare.

Varje gång jag kom upp för samma trappa stod han där – på samma ställe. Han säger att han rörde sig mycket, men våra cyklar tajmades tydligen och ju fler gånger vi stötte på varandra desto roligare tyckte jag att det var. Desto mer fascinerades jag av honom. Desto mer ville jag prata med honom. Vad vi sa minns jag inte. Jag minns bara att jag påpekade att min kjol var så mjuk och skön och erbjöd honom att låna den resten av kvällen. Så att han skulle få känna hur den kändes. I utbyte skulle jag få hans byxor.

Bytet blev förstås aldrig av, men vi hängde resten av kvällen. Det blev efterfest hos mig och några handlade hamburgare på vägen hem och satte sig i köket och åt. Jag och han och en person till satt i vardagsrummet och snackade musik. Han sa det kanske inte då, men gillade att jag gillade lite samma saker som honom. The Doors bland annat. Jag sa att jag lyssnat på Ramones men aldrig förstått mig på Misfits och han ville få mig att förstå. Vi satte oss i sängen, framför datorn som stod där då och han spelade Misfitslåt efter Misfitslåt och berättade ivrigt för mig. Sedan The Doors.
Klockan hade blivit morgon och några hade somnat på soffan och jag lade mig i sängen, fel väg tvärs över sängen. Drog täcket ovanpå mig och släpade dit en kudde. Han lade sig så småningom bredvid. Frågade om jag inte skulle lägga mig rätt väg och försöka sova. Jag gjorde som han sa och tog av mig kjol och strumpbyxor under täcket och blundade medan datorn fortfarande spelade musik. Så kysste han mig. Och jag kysste tillbaka.

Måste hitta en balans

Jag skrev i början av året att jag skulle försöka göra fler saker. Inte bara säga ”vi måste ses” eller ”vi måste göra det” utan verkligen träffa folk och verkligen göra saker. Och jag måste säga att jag har lyckats. För fasen vad jag har gjort grejer och flängt överallt den senaste tiden.
Det har varit resa till A:s släkt i Västerås, resa till vännerna i Stockholm, födelsedagskalas, bowling, tv-spelskvällar, biobesök, storstädning, kvällsjobb, besök på torpet, middagsbjudningar, helgjobb och så vidare. Har gjort något i stort varje dag, utan överdrift. Och den här veckan ska jag, efter jobb hela helgen, ha en vän över på middag i dag, gå ut och äta i morgon och klippa mig på onsdag.

Men på torsdag tänker jag fasen inte göra ett skit. Ingenting.
Jag är nämligen rätt slut av att inte få en enda dag där jag bara ligger på soffan och jäser. Det har liksom inte funnits tid för återhämtning. Inte en enda ledig helg.
Jag vill ju göra saker som är roliga och som stimulerar mig och ger mig energi, men ibland har det snarare lett till att jag förlorat energi. Det är svårt det här med balans.

The real life

Det är så glamouröst att vara journalist. I synnerhet när man jobbar helg och har så mycket att skriva att det blir äcklig burgare framför datorn som kombinerad lunch/middag.

Ps. Det är ett förskönande filter på bilden. Såg ännu mer tragiskt ut från början.