Året 2013

Ja, hur fasen ska jag sammanfatta 2013? Orkar inte göra som tidigare år och gå igenom hela bloggen, inlägg för inlägg och skriva en sammanfattning utifrån det. Det blir nåt annat. Det här:

Mina vänner. Jag har umgåtts för lite med mina vänner.
Finaste finaste J blev fysiskt sjuk, fick äta starka starka tabletter väldigt länge. Samtidigt var hon och min andra vän tvungen att lägga ner sin firma, med allt vad det innebär. J, som kommit att stå mig så nära, mådde så dåligt fysiskt och psykiskt. Så så dåligt och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag höll om henne och strök henne över håret när det var som värst men kände mig så maktlös.
Hon brottades med en stark hemlängtan och flyttade också tillbaka till Sverige i slutet av sommaren. En liten del av mig blev aldrig sig lik efter att hon flyttat. Herregud vad jag saknar henne.

Och i somras skickade F ett mess där han mycket allvarligt berättade att han ville träffas. Han hade kommit från sjukhuset efter att ha kollat upp en knöl på benet. Och där började en lång resa av sjukhusvistelser, operation, flyg till Åbo för strålning och en lång lång sjukskrivning. Mitt i allt det här har jag tappat bort honom lite som vän. Och det är säkert mitt fel, men fasen vad ledsen jag är över det. Hoppas på bättring.

Känslan av att tappa bort vänner, rent fysiskt eller psykiskt, har följt med hela året faktiskt. T har jag saknat hela hösten men knappt lyckats se. Jag vet inte varför egentligen. Mycket på jobbet för oss båda. Och så blev hon gravid och fick foglossningar från helvetet och kunde inte hitta på något. Och nu kan jag inte ens ärligt säga att jag vet hur hon mår. På riktigt liksom. Jag har inte haft ett sådant där härligt djupt snack med henne sedan jag vet inte när. Och det sörjer jag också.

Och så har vi A som fortfarande saknas mig sedan hon flyttade till Stockholm för två år sedan. Och de som flyttat för att studera. Som också gjort små hål i mitt hjärta. Det är inte samma sak här längre utan dem.
Och vännerna där jag bodde förut. Ja, två år har gått och det märks. Jag har inte varit världens bästa på att höra av mig, jag är faktiskt väldigt dålig på det överlag. Men med dem har det varit extremt. Fina E skrev en årssammanfattning på Facebook i dag och jag förstod inte hälften av det hon skrev. Det känns som att jag inte vet något om henne längre. Och det är så himla synd. Samma sak med B, som jag träffar alldeles alldeles för sällan. Som tur är lyckas vi ändå alltid gå in på deep shit när vi väl ses, vilket betyder mycket.

Sett på 2013 ur ett vänskapsperspektiv har det varit så dåligt. Eller i alla fall en dålig höst. Jävlar vad jag stundtals har känt mig ensam. Om jag inte vet hur andra mår betyder ju det att jag heller inte har fått berätta hur jag mår för någon. Så jag går och bär på alla känslor själv, inom mig. Och det vet jag sedan förut att det är en riktigt riktigt dålig variant för att jag ska må bra.

Jobbet.
Jobbet är jobbet och det är alltid som det är. För få för att täcka upp för tjänstlediga, föräldralediga och sjukskrivna vilket innebär ett tyngre lass för oss som är kvar. Känner mig stundtals ganska sliten av allt jobbande. Jag kan konstatera att det funkar att jobba så här; tre av helgerna i december och 16 kvällar på en månad (autentiska exempel), om allt annat är bra. Men det är en väldigt instabil situation för mig. Och det leder till att jag tröttas ut och känner ovilja och ja, inte riktigt någon inspiration. Och då gör jag inte heller ett bra jobb. En ond cirkel som jag hoppas bryts nu i vår.
Som tur är har jag ett roligt jobb där jag får träffa många människor och vara kreativ. Och så har jag underbara kollegor som förgyller mina dagar.

Mig själv.
Jag har haft ett tänkarår. Väldigt mycket har jag tänkt på min framtid. Var jag vill bo, vad jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska se ut. Det är ganska påfrestande. Det känns som att jag slits itu ibland. Vissa dagar vill jag köpa ett hus och bilda familj, visa dagar vill jag flytta till Vietnam/Barcelona/Provence eller vartsomhelst och starta eget företag. Vissa dagar vet jag inte alls vad jag vill. Har i alla fall en känsla av att jag otrivs just nu. Något måste göras. Jag vet bara inte vad. Och hur. Och när jag dessutom har svårt att fatta beslut – eftersom jag är så rädd för konsekvenserna – tar den här processen tid. Ibland har jag mått så jävla dåligt över det att tårarna aldrig har velat sluta rinna. Varför finns det inte en guidebok som säger hur jag ska leva och vilka beslut jag ska ta?

Jag har också ägnat mig väldigt mycket åt navelskåderi. Ibland åt helvete för mycket. Jag har funderat på hur andra människor uppfattar mig, hur jag borde bete mig och yada yada. Helt idiotiskt när det egentligen handlar om att bara vara jag. Som jag är. Jag ska bara komma ihåg att inse det.

Det som inte är dystert.
Usch vad dystert allting låter. Har 2013 verkligen varit ett sådant melankoliskt år? Inte bara.
Jag har varit mer kreativ än jag varit på många år. Jag har haft olika projekt där jag har skapat saker. Klätt om lampskärmar, skapat ett nattduksbord och så vidare. Jag gillar det. Jag gillar när jag gör saker. Det kräver dock att jag i övrigt mår bra, så med facit i hand kan jag konstatera att jag faktiskt har mått bra också. Jag är mera jag. Har landat i mig själv på något vis.

Jag har köpt ett torp. Det är fasen inte dystert. Jag har köpt en sommarstuga som jag ska ha i många många år. En fast punkt. Ett projekt. Och jag tror att den kan bli den där välbehövliga fristaden i mitt liv. Det spartanska, utan bekvämligheter och utan krav.

Jag har rest. I alla fall till Lissabon i våras. Det var fullkomligt underbart och den första stora resan som jag och A har gjort tillsammans. Sedan har vi också rest på två festivalen. Island in the sun som var så himla underbart och Way out west som bjöd på mycket mycket bra musik. Bland annat tre av de band som jag och A har lyssnat oss sönder och samman på.

Jämför man med 2012 har jag också varit väldigt frisk. Visserligen snorig hela hösten, men i jämförelse med våren 2012 då jag aldrig blev frisk så är det stor skillnad. Ett friskt år. Med over all en ganska bra mental hälsa också.

Kärleken.
Skulle jag inte haft A skulle det här året ha känts som de sista åren jag hade med mitt ex: Mycket funderande och känsla av ensamhet. Men A, han förgyller mitt liv. Han förgyller mig. Han är min bästa kompis, min familj, min älskare, mitt allt. Vi har under året lärt känna varandra ännu bättre. Han flyttade ju in hos mig i slutet av förra året och alla våra sidor har visats. Vi har tjafsat och skrikit åt varandra i köket när båda varit hungriga, vi har i vredesmod gått ut på trappan bara för att få luft och komma bort från den andra. Vi har suckat åt varandras slarvighet. Men vi har också sagt förlåt.
Vi har hållit varandra i händerna, vi har skrattat, vi har skickat ”puss” till varandra på Facebookchatten för att vi verkligen verkligen ville ge varandra en puss just precis då. Vi har diskuterat politik och världsproblem, analyserat religioner och pratat om döden. Vi har tittat på konst tillsammans och planerat projekt. Vi har berättat saker som den andra kanske inte ville veta men som har gjort att vi vet det mesta om varandra. Vi har haft sex och ätit långfrukostar tillsammans. Vi har tagit promenader. Vi har tröstat varandra när den andra har behövt det, vi har till och med burit varandra. Fysiskt och mentalt. Vi har hittat ny musik tillsammans och skriksjungit högt i bilen. Vi har spelat tv-spel tillsammans och druckit ansenliga mängder vin vilket gjort oss till rödvinsfilosofer. Vi har gjort narr av varandra och petat varandra i sidan när vi suttit i soffan bara för att vi inte riktigt kan hålla fingrarna borta. Och vi har älskat varandra.

2013.
När jag började skriva den här sammanfattningen tänkte jag skriva att 2013 inte hade varit ett bra år. Hösten med funderingarna, saknaden av vännerna och mycket på jobbet. Det kändes inte så sprudlande. Men när jag började skriva om allt det där jobbiga var det som att det rann av mig och för att måla upp en klyschig bild var det som att molnen skingrades och blottade en blå himmel där bakom. För där bakom det där jobbiga som jag känner just nu så har 2013 varit ett bra år. Jag har skrattat så himla mycket och jag har älskat så himla mycket. Och det här med att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mitt liv, det är bara en liten del av allt. Och dessutom hoppas jag kunna svara på den frågan under 2014.

Det är tungt att vara ledig

Det tar på att vara ledig fem dagar, äta choklad tills det rinner ur öronen, pussla och spela spel och sova till tio varje dag. För jag känner mig helt slut efter julfirandet. Jag trodde att ledighet och slappande per automatik borde innebär att man blir utvilad, men med facit i hand gäller det i alla fall inte mig.
Att jobba i dag känns som att gå i evigt mörker och dimma i uppförsbacke när det blåser hård motvind. Plus regn. Vilket visserligen inte bara är en känsla – det är ungefär så det ser ut utomhus.

God jul!

Julen 1983.

Julen 2013.

Slappheten

Har suttit i en timme i en fåtölj och gjort precis ingenting. A ligger på soffan och sover. Han snarkar emellanåt och stereon spelar någon slags jazz som jag lyssnar på med ett halvt öra.

Äntligen har den där ron, det där lugnet infunnit sig. Ledig, julklappar handlade och färdigt på plats hos mamma och pappa. Och i kväll ska jag bada badkar! Känns som att stressen sakta rinner av mig.

Lokaltidningsreporter

I morse skrev jag om en kommun som ska införa klistermärken där det står ”Här kan du slänga din hundbajspåse” som privatpersoner kan sätta på sina soptunnor så att förbipasserande hundägare kan bli av med skiten. Lokaltidningsjournalistik på hög nivå.
Just när jag skriver sådana där notiser tror jag att ingen kommer att läsa dem, men slås ofta med häpnad när folk faktiskt gör det. Minns när jag citerade en minister som i en bisats i en liten artikel använde ordet oomkullrunkeligt och jättemånga människor hörde av sig eller på annat sätt kommenterade det.

Den här veckan har jag för övrigt verkligen fått svart på vitt att folk läser det man skriver. I början av december skrev jag ett litet recept på min mormors sill i tidningen. Två personer har sedan dess ringt och haft frågor om receptet. Det är typ den största responsen jag fått på något jag har skrivit det här året. Sill liksom. Det engagerar. Precis som hundbajspåsar.

Jag har all rätt att vara trött

Jag gjorde en överslagsräkning och konstaterade att jag har jobbat drygt 70 timmar på nio dagar i rad. Men nu är det snart över. Bara i morgon till. Bara i morgon till. Bara i morgon till. Bara i morgon till. Bara i morgon till. Bara i morgon till. Sen jävlar är jag ledig. 

Inget mer pappersarbete med torpet!

Ni vet det här torpet som det har varit så tyst om den senaste tiden. Alla papper är klara nu. Förstår ni? ALLA PAPPER ÄR KLARA NU!
I slutet på förra veckan fick jag meddelande från lantmäteriet att lagfarten är godkänd. Vilket alltså innebär att jag äger torpet på riktigt och finns i alla register och sånt. Och alldeles nyss pratade jag med banken som hade fått inteckningen, som helt enkelt innebär att de har en säkerhet på torpet. Och det var det, nu behöver jag inte springa med ett enda jävla papper någonstans någonsin mer.
Så underbart.

I övrigt kan jag berätta att jag inte varit vid torpet på närmare en månad. Livet, och då i synnerhet jobbet, har kommit emellan. Jag har inte haft tid helt enkelt. Däremot lade jag undan en begagnad elspis på byggreturen i lördags. Den var perfekt. 50 centimeter bred vilket jag ville ha på grund av begränsat utrymme och i otroligt fräscht skick. En del plattor hade till och med den där röda ringen kvar, som de har när de är nya. Och det bästa: Den kostade bara 80 euro! Betydligt billigare än 350 euro som en ny skulle ha kostat.

Så nu är jag glad. Tröttheten efter helgens intensiva jobb och stressen inför kommande veckans alla måsten som ska fixas innan jul blev som bortblåsta. Nu är det bara ren och skär glädje i mitt sinne. Hurra!

Ändrade planer

Min enda lediga dag innan julledigheten. Jag skulle ta sovmorgon, handla lite julklappar, åka till vänner med julklappar till gudbarnen och ta långfika där. Sedan hem, påbörja ett projekt som ska bli en julklapp, köpa räkor och dricka vin med pojkvännen.

Jag hann knappt halvvägs på listan sedan gick ms Amorella på grund. Och i och med att jag är nyhetschef just den här helgen så blev det jobb i stället. Flera timmars jobb. Och en pizza till middag, nu vid halv nio på kvällen.

Ska sluta planera in saker eftersom så fort jag gör det händer det något oväntat så att jag måste skrota alla planer. Ska också sluta hoppa in som nyhetschef för då händer det alltid något till sjöss. Senast, i somras, rasade bilhyllan på ms Rosella. Dåligt omen.

Jag hatar vad trötthet gör med mig. Det här tycka synd om mig själv som jag så lätt faller i när jag egentligen bara borde gå och lägga mig. Och när jag vet att jag egentligen bara borde gå och lägga mig så blir allt bättre, men att jag ändå sitter uppe och tycker synd om.

Känner mig ensammast i världen och "ingen hör aaaav sig" men vet att jag ändå inte skulle orka hitta på något. Ältar dåliga sidor och undrar vad det är för fel på mig som aldrig blir en sådan där skön människa som jag ser upp till. Varför jag varje gång de här känslorna kommer upp alltid reagerar på samma vis - och att jag tydligen aldrig lyckas bygga upp min självkänsla tillräckligt mycket så att jag blir stark på riktigt. Inte bara stark när jag har ett skyddsnät som håller upp mig.

Och grubblar på elaka saker folk har sagt till mig, på kritik jag har fått i jobbet och återför de känslor jag hade då (och som jag till allra största delen lyckats bearbeta) så att jag mår lite mer dåligt. Och tänker igen att det är dåligt att jag gör så och hatar mig själv lite mer.

Överanalyserar. Herregud vad jag överanslyserar. Tänker negativa tankar och formulerar om vad personer sagt till mig så att jag kan tolka det dåligt. "Egentligen menar personen nog så här ..." Och jag är så ensaaaam och dålig och dålig som tycker att jag är dålig. Allt all over again. 

Är det bara jag som fungerar så här? Ligger och gråter för fantasier som jag och min makalösa hjärna hittat på. Tycker synd om mig själv som är så dålig. Så dålig att jag ligger och gråter för att jag tycker synd om mig själv. När allt egentligen skulle kunna botas med en kopp te, en smörgås och en hel natts sömn. 

Det är ju inte särskilt upplyftande i alla fall, det kan jag konstatera.

Torsdagsfundering

Är det inte ganska konstigt att vi tar små hål i öronen för att kunna hänga saker i dem?

Året enligt Facebook

Om man får tro Facebook har mitt år varit så här:
Jag bakade tårta till A:s födelsedag i januari.
Mastodontfrukost en helt vanlig söndag i mars.
Födelsedag den 10 mars.
Lissabon i slutet av mars med t-shirtväder efter en evighetslång vinter.
Jag blev brunett igen i april.
En bild på mig själv anno 1991. Inklusive uppsprejad lugg.
Jag narras för att jag kommer från Värmland.
Rabarber som jag fick efter ett upprop på Facebook i juni.
”Hej hej navelpillande, spontanöl, sovmorgnar och eoner av ledig tid! Hej hej semester!” från den 16 juni.
Det omgjorda vitrinskåpet.
Firmafest i juli.
Göteborgsbesök för att gå på Way out west i augusti.
Tolv år på Åland i september.
Nio år på tidningen i oktober.
Jag blev klar med lampskärmen!
JAG KÖPTE ETT TORP i oktober.
Jag skålade för torpet.
Och jag förutspår babyboom efter det stora elavbrottet för någon vecka sedan.

Känns som att den årsammanfattningen är klockren faktiskt. Mycket mat, gör-det-själv-projekt, resor, jubileum, lite ytlighet, fest och torpet. Tror det sammanfattar 2013 hemskt bra faktiskt.

Ledig, jobb och vinterskor

Det här med internet är inte direkt högprioriterat när jag är ledig. Som synes. I stället har det varit tv-spel, slappande, lite städande, vindrickande, spontanbesök inklusive övernattning hos oss och ni vet allt sånt där vanligt som man gör för att fördriva tiden. Riktigt skönt. I synnerhet när jag precis konstaterade att jag är ledig en enda dag innan jag går på julledigt nästa torsdag. Och ska vara nyhetschef tre av de dagarna.
Kommer att funka så länge jag kommer ihåg att gå och lägga mig vid tiotiden på kvällarna. Önska mig lycka till. I natt till exempel somnade jag först vid klockan två.

Annars då? Jag måste köpa nya vinterskor. Hade glömt bort att mina bästa läcker in och att de andra två paren är så vansinnigt fula/obekväma.

När jag blir stor ...

Då vill jag jobba med att fixa texter, intron, outron och grafiska moment till tv-program. Typ till Döden döden döden som har ett enkelt men vrålsnyggt typsnitt. Hur blir man sån? Och var jobbar man?

Rapport.

Jag har sportat morgonrock större delen av veckan faktiskt. I tisdags i kombo med mysbyxor och då hela dagen. Resten av dagarna har jag klätt på mig på eftermiddagen.

Annars gör jag inte så mycket på min ledighet. Långfikar så jag blir så sockerstinn att jag inte ens äter upp bakelsen (!), handlar julklappar och slår mig själv för bröstet för min framförhållning, kommer på att jag inte har lämnat ön sedan augusti och får därmed en aha-upplevelse över mitt låga mående, adventspyntar vilket innebär en julstjärna och en adventsljusstake, tvättar miljoner tvättar och äter knäck som A:s mamma och ena syster har lagat.

Och ja, det var väl det.

Bildbevis.

Jag är för gammal för det här livet

En vecka intensivt jobb, julfest på fredag med kanske mer alkohol än vad jag borde ha druckit, följt av lång jobbdag halvbakis på lördag och ännu längre jobbdag på söndag. Kom hem efter klockan nio och upp i morse på jobb klockan 8.30.
Resultatet i dag: Koma.
I morgon är jag dock ledig och planerar gå runt i mysisbyxor altenativt morgonrock hela dagen. Och sova. Jäklar vad jag ska sova.