Identitetskris

Jag är 32 år och vet inte vem jag är, vad jag vill, vad jag har för drömmar och mål. Jag vet inte ens vad jag vill bli när jag blir stor. Ska det vara så?
Ska man, så här gammal, inte veta vem man är? Inte ha några intressen? Känna sig vilsen och dålig? Ja, för dålig känner jag mig nu. Jag har länge vetat att jag aldrig kommer att bli bäst på någonting, jag har åt helvete för dåligt tålamod och för mycket vilja att göra nya saker för att någonsin bli det, men nu tror jag inte ens att jag är bra. Långt ifrån bäst och inte ens bra. En släng dåligt självförtroende kan man kanske kalla det.
Har liksom tappat bort vad mina styrkor är och skulle på allvar aldrig kunna skriva ett glättigt personligt brev om jag någon gång skulle byta jobb. Jag menar, vad kan jag? Vad är mina goda egenskaper? Vad kan jag tillföra på en arbetsplats? Ja, det skulle vara en himla dålig inre jukebox då. För det kan jag i alla fall – störa mina kollegor med att tralla på extremt dåliga visor. Kan det klassas som en god egenskap?

Och så har jag mitt i allt det här tagit stora beslut. (Berättar mer om det i morgon.) Är det verkligen så klokt? Att fatta stora beslut när jag inte riktigt känner igen mig själv?
Äsch, det är väl bara att blunda och hoppa. För en sak som jag faktiskt är rätt bra på är att lyckas landa på båda fötterna.