Kloka Johanna Frölander skriver om cirkusen kring artisten Miley Cyrus. Oavsett om man hängt med i stormen kring henne eller inte är det tänkvärt att läsa vad Johanna skriver:
”Men det diskussionen borde handla om är givetjävlavis inte Mileys nakenhet, slickande eller twerkande. Det är de unkna värderingar som sticker fram sin smutsiga nos, förklädda som någon slags feminism där man fått allt om bakfoten. Det här extremt tröttsamma förebildstänket grundar sig i den förlegade och kvinnoföraktande föreställningen om att vi alla kan, och ska, delas in i bra och dåliga kvinnor.
[…]
Sinéad, och alla som delade hennes fördömande brev, har såklart ingen rätt att kräva av Miley att hon ska vara en förebild. Varför skulle hon vara det? För att hon har en fitta? Hugh Grant köpte sex av en prostituerad, vilket dessutom är ett brott, och inte ens enda gång höjdes det upprörda röster om vilken dålig förebild han var för alla stackars unga och vilsna män där ute. Vi kan ta ett nyare exempel för all del: Chris Brown pucklade på Rihanna och fick (helt förtjänt, med tanke på att även detta är ett brott) en massa skit för det, men inte en enda gång läste jag något öppet brev från en 30 år äldre manlig artist som läxade upp honom för att vara en dålig förebild för alla lättförvridna tonårspojkar.”
Läs hela inlägget här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar