Nya människor

I helgen hade jag spontanfest. Jag och några vänner lagade jordärtskockssoppa och öppnade en flaska vin. Lagom tills vi hade ätit klart hörde folk från alla håll och kanter av sig och eftersom vi alla är av mentaliteten the more the merrier så bjöd vi över flera människor.
J kom över med en flaska whisky, N kom efter middag med föräldrarna, M kom efter jobbet och släpade med en kollega och så vidare. Och rätt vad det var, var vi ett helt gäng.

Och det bästa med det var att ingen av oss, inte ens jag, tidigare hade träffat alla människor som var på festen. Vilket jag tror var receptet som gjorde att kvällen blev så himla rolig och lyckad. Jag gillar det här med nya människor!

Säger kanske för mycket nu

För första gången på ett halvår blev jag i helgen kallad för ”min flickvän”.

Ropar hej!

Okej, jag har fortfarande svalget fullt med äckelpäckel när jag vaknar och behöver snyta mig 700 gånger per dag men MEN! jag känner mig ungefär miljoner gånger piggare nu än jag kände mig förra veckan!
Wiiiihooo!

Väldigt less

I början av februari fick jag feber. Låg hemma en dag och kurerade mig, återvände till jobbet fortfarande lite hängig.
Några veckor senare blev jag sjuk igen. Genomförkyld och slut och känslan höll i sig. En hel helg låg jag hemma och var helt lam. Ytterligare någon vecka senare fick jag feber igen och förkylningen blossade upp på nytt med full kraft. Tre dagar hemma från jobbet för att kurera mig.
Sedan gick jag på semester och blev sjuk igen. Feber och förkylning och allt på samma gång. Tre dagar så gott som sängsliggande blev resultatet.

Och sedan dess har jag fortsatt vara hängig. Jag har varit förkyld, haft feber på kvällarna och känt mig seg och dum i huvudet. Nu är jag snart inne på månad tre av den här skiten och den visar inga tecken på att ge med sig. I dag känns det som att huvudet är fullt med snor, som det gjort de senaste två tre veckorna, och om jag inte känner fel har jag nog en släng feber också.
Förstår ni att jag är grymt jävla less på det här nu? När ska jag få vara frisk? När ska jag få må bra? När ska den här jävla skiten gå över?!

Sjuk i nära tre månader är fasen inte okej. Capice kroppen? Fix it!

26 år efter Tjernobyl

I onsdags var det exakt 26 år sedan reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl i staden Pripjat exploderade. Allt skedde på grund av felkonstruktioner, missbedömningar och misstag som gjordes när man skulle testa om reaktorn klarade av att kylas ned även under ett strömavbrott.
Staden övergavs snabbt och är numera en spökstad där naturen snabbt har tagit över igen.

Men det jag skulle skriva om är Projekt Tjernobyl där tre gymnasieelever jävligt ambitiöst berättar om katastrofen, staden Pripjat före och efter katastrofen och själva också besökt platsen. Bilderna därifrån är definitivt värda att titta på. Mycket fascinerande.

Håwe-limpa

Skulle kunna döda för att få två skivor Håwe-limpa med messmör på just nu, redo att doppa i varmt te. Barndomen, kom åter!

En liten bit av A

I morse, eller ja för några minuter sedan i ärlighets namn, stod jag och rev i högen med kläder i sovrummet. Hade inte lust att ta på mig någonting tills jag hittade den här t-shirten som tillhör A. Så jag stal den.

Nu går jag runt och luktar honom hela dagen. Trevligt! Dessutom är den snygg.

Filt+sol+öl

Just nu har jag bara en önskan:
Att få ligga i solen, i gräset, på en filt. Vila mitt huvud på A:s mage, slumra ett litet tag. Lyssna på bra, glad musik och sippa på en kall öl.

Snart så.

Jag ångrar ...

Oftast brukar folk svara att de inte ångrar någonting när de får frågan om de ångrar något. Eller svara ”jag ångrar bara sånt som jag aldrig gjorde”.
Bullshit, säger jag. Det finns alltid saker man ångrar.

Jag ångrar till exempel:
• Att jag inte pluggade mer när jag var yngre.
• Att jag inte insåg tidigare att jag skulle må bättre utan mitt ex.
• Att jag har varit så rädd för att vara ensam.
• Dumma saker jag slängt ur mig i fyllan.
• Att jag inte gav Oslo en ärlig chans då jag planerade att flytta dit.
• Att killar upptog en sådan stor del av mina unga år. På det negativa sättet.
• Att jag inte jobbat mer och tidigare med mig själv och min egen självkänsla.
• Elaka ord som jag sagt bara för att såra i ett sätt att skydda mig själv.
• Att jag aldrig skällde ut den där kompisen som sårade mig så fruktansvärt så hon förstod hur ont det gjorde.
• Att jag fortfarande inte tagit mig i väg på en tågluff trots att jag velat det sedan jag var 16 typ.
• Att jag försökt vara alla till lags.

Jag ångrar rätt mycket faktiskt. Fortsätter jag fundera kommer jag säkert komma på massor av andra saker.
Allt har förstås gett mig erfarenheter och på så sätt i slutändan ändå gett mig något. Men vissa erfarenheter och insikter skulle man nog gärna vara utan.

Botar

Två huvudvärkstabletter, en halvliter vatten, en kopp kaffe med socker, en cigg och den här låten i lurarna.

Vad tror ni? Blir jag människa nu igen?

Tröttheten TRÖTTHETEN

I morse började jag gråta eftersom jag var så trött. Min kropp värker, min näsa rinner och huvudet sitter visserligen kvar på plats men verksamheten i det har flyttat ut. Jag är helt jävla slut. Så trött som jag typ aldrig har varit förut.
I kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. I morgon kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. På fredag ska jag baske mig också gå och lägga mig klockan tio och på lördagen ska jag sova till klockan två på dagen.
Då, kanske kanske, kan jag känna mig pigg igen. Kanske.

Erbjuder slagpåse

Är i behov av en lätt smäll på käften så att jag vaknar ur den här extrema koman som jag befinner mig i.
Any takers?

Svårt att ta livet av sig

Läs hela inlägget med en rejäl dos ironi. Man får väl skämta om allt?


Jag: Fy fan. Jag är ju slut som människa. Någon borde ta livet av mig och göra slut på mitt lidande. F, är du sugen på att öva med dina skjutvapen på mig?
F: Alltså, problemet är att jag inte har något vapen. Men annars är det ganska effektivt att hoppa framför tunnelbanan!
Jag: Men här på Åland finns ju inte ens en räls! Fast i och för sig skulle jag kunna köra in i en bergvägg. Men då måste man ha en bil som fungerar ja ...
F: Eller hoppa från ett hus! Men i och för sig är ju husen så låga här så du kanske inte ens dör. Kanske får sitta i rullstol resten av livet i stället. Nu vet jag, ta jävligt mycket morfin!
Jag: Men då måste jag ju ha pengar att köpa morfin för först.
F: Och så kanske du åker fast hos polisen. Nej, det enda rätta är nog att du hugger en yxa i huvudet på dig själv.
Jag: Men jag äger ingen yxa ... Men jag har en fogsvans! Funkar det tror du?
F: Men ska du såga av dig själv huvudet är ju risken att du svimmar innan du dör.
Jag: Attans.

Jaha. Jag måste väl fortsätta leva då.

Att våga satsa

Kommer man till en punkt i livet där man känner ”nej, nu får det vara nog”? En punkt där man bestämmer sig för att strunta i det stressade samhället, viljan att bli någon och i stället väljer att gå sin egen väg. Göra precis vad man vill. Bli egen företagare, skaffa djur och tillverka ost av mjölken, sätta sig och måla fantasitavlor. Bara för att man kan, bara för att man vill.

I så fall hoppas jag att den punkten ska komma snart. Är ganska less på att snurra i ekorrhjulet för tillfället.

Och i dag lyssnar vi på Tennis

Bandet Tennis alltså. Riktigt bra skit. Här är deras Petition. Lyssna, njut och bli glad.

Friterad Snickers!

Såg ett "tjockisprogram" från USA på tv en gång för länge sen. Där lagade de friterad Snickers. Sedan dess har jag drömt om att få smaka. Nu nu nu fick jag äntligen smaka!


Och ja, det var faktiskt gott! Sött och fett men gott!

Stora tankar

Tänk om vi, hela världen, inte finns. Att vi bara befinner oss i en jättes dröm och rätt vad det är kommer han att vakna och vi försvinner pust väck.
Har ni tänkt på det?!

Finns det inget slut?

Jag tror att jag har feber. Igen.
Vad fan?! Är ju som ett barn på dagis liksom. Drar på mig alla baciller i världen.
Är jävligt trött på den här skiten nu.

Dejta en massmördare?

De där människorna som vill dejta en massmördare. De är nästan mer skrämmande än massmördaren själv.
Jag kan inte förstå vad de får ut av det. Alltså inte ens om jag funderar och försöker sätta mig in i deras tankar. Jag kan förstå någon som gifter sig för pengarnas skull, jag menar inte att jag skulle göra det dock men jag kan se vad man får ut av det. Men det här? Nej. Var och vad är fascinationen? Jag förstår inte. Jag förstår faktiskt inte.

Nytt från Beach House

Den 15 maj släpper Beach House äntligen ett nytt album. Första singeln, Myth har redan släppts och nu börjar fler låtar (eller ja, en i alla fall) från nya albumet komma på youtube. Och jag gillar det.
Här är On the sea.

Har en känsla av att denna skiva kommer att spelas jäkligt mycket i sommar. Typisk good feeling.

Definitionen av ordet vila

Jag gnällde just över att mitt snor i näsan aldrig vill försvinna och att jag fortfarande känner mig hängig. Det var en vecka sedan jag var sjuk-sjuk men både innan och efter dess har jag känt mig slö och krasslig och snorig.
Kollegan F skällde på mig och sa att jag återvände till jobbet för tidigt.
”Men vaddå, jag hade semester i två veckor där jag inte gjorde någonting. Jag trodde liksom att det skulle räcka,” svarade jag.

”Men du måste VILA. Inte supa och ligga!”

Svar 6: Killen

Fröken: Hur går det med killen? Och hur stor är åldersskillnaden, för jag menar mellan mig och karln min är det 13 år och det spelar ingen som helst roll så det ska man aldrig bekymra sig över! Om inte ena är 14 och andra 27 då kanske :)

Jag är äldre än vad han är. Fler år äldre. Jag hakade upp mig väldigt mycket på det till en början, ältade det med vänner, ältade det med honom och grubblade över faktumet att JAG är äldre än vad HAN är.
Vi har snackat rätt mycket om det. Pratat till och med om seriösa saker i framtiden. Om hur det skulle vara om vi mitt i allt ville olika saker? Om vi var på olika plan, med olika mål, olika drömmar. Och konstaterade att det är något vi får handskas med då och om problemen uppstår och vi fortfarande umgås. Så är det ju.

Den senaste tiden har åldern dock mer och mer glömts bort. Mer och mer fokuseras på hur han är, hur vi är ihop. Och där är allt bra.
Vi funkar så himla bra ihop. Så himla bra. Och det känns så himla bra också. Jag trivs i hans sällskap. Han lär mig saker, han ser mig, han är intresserad av alla möjliga olika saker, han lyssnar på vad jag har att säga och han är precis så där lagom knäpp. Ungefär som jag. Och så har han världens goaste kramar. Och de finaste ögonen!
Jag skulle kunna rada positiva ord om honom i en evighet egentligen, men nöjer mig nu.

Han gör mig glad och lycklig helt enkelt, och vad kan vara bättre än det?
Så ja, det går bra. Just nu går det så jävla bra!

För övrigt heter han A. Och det är så jag kommer att kalla honom, och har kallat honom, på bloggen.

Svar 5: Så gick det med stalkern

J: Hur gick det med gubben på taket? Slutade han förfölja dig sen?
Stalkern, han som jobbade på grannens tak, stirrade på mig när jag åt frukost, tog reda på mitt namn, skickade 17 vänförfrågningar på Facebook och mejlade mig en massa. Han slutade jobba på grannens tak och slutade höra av sig till slut.
Jag skickade ett mejl till honom där jag skrev att jag inte kände honom och att han skulle sluta höra av sig. Jag skrev att han betedde sig underligt och att jag tyckte att det var obehagligt. Och det gick tack och lov hem.

Några helger senare såg jag honom på krogen. Han glodde som tusan men slutade stirra när jag stod och kramades och pussades med en annan mitt framför ögonen på honom.
Nu hoppas jag att han aldrig någonsin mer kommer stalka mig. Eller någon annan för den delen.

Svar 4: Meddelande till Erica

Erica: När ska vi hinna träffas ;-D?? Saknar dig!

När som helst! Jag har som sagt ingen bil för tillfället och kan inte ta mig ut till dig, men är du i stan någon dag får du och hela familjen förstås jättegärna komma över.
Jag saknar dig med, det känns som att vi har massor att ta igen! Puss!

Svar 3: Bäst och sämst med Åland

Summercat: Vad är det bästa/sämsta med Åland?

Jag skulle kunna skriva om naturen och bla bla bla, men tänker vinkla det här helt ur mitt eget perspektiv och så som jag har upplevt och upplever det nu.

Vi börjar med det sämsta.
Det tar ett tag att komma in i det åländska samhället. När jag flyttade hit jobbade jag på ett jobb där vi var fem sex tjejer i ungefär samma ålder. Jag gillade dem och jag tror att de gillade mig. Trots det var det ingen som någonsin frågade om jag ville ta en fika, hitta på något efter jobbet eller gjorde någon ansats till att bli vän på riktigt.
Det var liksom svårt att lära känna nya människor. Öppenheten sträcker sig liksom till en viss gräns, men sedan är det stopp. I dag är de flesta jag umgås med också hitflyttade, vilket säger en del.

Nu menar jag inte att låta bitter och sur. Jag tror att det ofta är så på mindre orter och jag skuldbelägger ingen.
Men för min del var detta rätt jobbigt. Det tog lång tid innan jag kände mig riktigt välkommen, men det kan också ha och göra med att jag var ung, ganska blyg och inte särskilt öppen själv.
Å andra sidan, skaffar man vänner här känns det som att de alltid alltid kommer att finnas i ens liv.

En annan dålig sak är november på Åland och utbudet på saker att göra. Åland på vintern är ... Inte så spännande om man säger så.
Sedan dras Åland med vanliga problem som alla små platser dras med. Fördomar, skitsnack och att alla vet allt om alla. På gott och ont. Men den biten rör mig inte särskilt mycket.

Det bästa med Åland är, allt jag nyss skrivit till trots, människorna. Jag har träffat så mycket fina människor här som jag håller hårt om hjärtat.
Och i och med att samhället är litet är det därför lätt att överblicka, få ett hum om och det är särskilt bra som journalist. Man får en personlig relation till högt uppsatta vd:ar och politiker och är hej hej tjena med alla möjliga folk. Och folk kommer fram och pratar med en på krogen eftersom ansiktet är bekant.
Överlag är det lätt att prata med folk, de är öppna och vänliga (även om många som sagt sätter stopp om man kommer för nära).

Jag gillar också vattnet. Och möjligheterna det ger. Bada, åka båt. Jag älskar vatten, vilket är bra eftersom jag de facto bor på en ö. Vattnet kan förstås också vara ett hinder, resvägen hemhem blir lååång och när det blåser storm kan man inte ta sig härifrån. Men det goda överväger det dåliga.
Sedan gillar jag kreativiteten som finns här. Öar brukar överlag locka konstnärsskälar och Åland är inget undantag. Det finns massor med musiker och sångare, konstnärer växer nästan som på träd och författare finns det också gott om. Och det är inspirerande! Jag älskar kreativa människor.

Ibland får jag känslan ”vad fan gör jag här, på Åland?” och undrar vad jag har här att hämta. Ingen familj, inga barndomsminnen, ingen egentlig anknytning.
Men trots det är den första tanken när jag åker av bilfärjan efter ett Sverigebesök ”äntligen hemma!” Hemma. Åland är mitt hem, här jag bor, här mitt liv finns, här jag hör hemma för tillfället.

Svar 2: Bäst och sämst det senaste halvåret

Mirijam Geyerhofer: Vad är det bästa resp det sämsta som hänt det senaste halvåret?

Det bästa som hänt är att jag börjat må bra. Det betyder så extremt mycket för hela mitt väsen. Jag mår bra! Ord som inte har känts verkliga på så länge.

Resan dit kan dock ha varit det sämsta som hänt. För ett halvår sedan (Shit! Det har snart gått ett halvår!) mådde jag inte bra. Jag gick långa skogspromenader med vänner och pratade och pratade och pratade. Och grät. Jag visste att om ingenting skedde, om ingenting förändrades skulle jag bli bitter. Bitter på att livet inte blev som jag hade tänkt, att det ”inte var mer än så här”. Frågan ställde jag mig på bloggen många många gånger under hösten, ”är det så här livet ska vara?”

Sedan separerade vi. Jag var i ett vakuum där varje morgon började med att gråta ögonen plufsiga i duschen hemma hos mina vänner. Deras soffa blev min fristad och mitt hem.
Jag grät över att det inte hade blivit som jag hade trott. Över alla förhoppningar och drömmar som liksom pang bom försvann. Över huset. Över min familjs relation till exet. Över de gemensamma vännerna där ingenting skulle bli som förut. Över honom.
På jobbet grät jag, på väg hem från jobbet grät jag, efter jobbet grät jag. Tills en dag då jag plötsligt inte grät längre.

Och där fortsatte resan som fått mig dit jag är i dag. Jag är på intet sätt på toppen ännu, dalarna som jag stundtals sjunker ner i är djupa som avgrunden, men jag går myrsteg uppåt hela tiden. Faller, reser mig och travar vidare.
Terapin gjorde mycket. Terapin och vännerna. Gud vad jag ältade. Med alla. Jag öppnade mig för folk som jag aldrig tidigare öppnat mig för. Grät, visade mig svag och vräkte ut alla mina känslor till folk, oavsett om de ville höra eller inte.
Och det kan också ha varit en av de bästa sakerna som hänt. Att jag lärt mig att det lönar sig att öppna sig, att släppa in folk, att berätta, att dela med sig av sig själv. För gud vad mycket bättre jag mår när folk på riktigt vet vem jag är, när de förstår mig, när jag inte på ett enda litet plan behöver förställa mig.

Så. Det bästa och det sämsta som har hänt det senaste halvåret är att jag separerade.

Svar 1: Jag om fem år

R: Om du tänker 5 år fram. Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut då? Med jobb, familj, boende osv.. :)

Oj. För tillfället lever jag extremt mycket i nuet och därför är den här frågan grymt svår att svara på. Efter att jag separerade bestämde jag mig för att försöka ta reda på vad jag vill göra, vad jag har för mål, vad jag drömmer om och hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag bestämde mig för att liksom stanna upp här och nu och ta reda på det så att jag inte igen skulle hamna i samma sits med känslan av otillfredsställelse.
Och i den fasen är jag ännu. I ta-reda-på-fasen.

Men som det känns, rent magkänslemässigt, så känns det som att jag har barn och lever ihop med någon.
Vad jag jobbar med har jag ingen aning om. Drömmer lite om att vara egen företagare och jobba med något kreativt i projekt eller på frilansbasis. En kombo av journalist-författare-grafisk designer eller något sådant. Den senaste tiden har intresset för foto/film väckts igen och jag är grymt sugen på att göra musikvideor eller något fotoprojekt.
Behöver bara få tillräckligt med självförtroende och tycka att jag är tillräckligt bra för att våga satsa på något sådant.

Hurdant boende jag bor i eller var det ligger vetetusan. På Åland, i Sverige, i Danmark kanske? Jag kan tänka mig bo i lägenhet med diskmaskin (OBS!) och liten uteplats. Kanske ha en sommarstuga på landet, nära till vatten.
Eller om jag drömmer helt utan begränsningar skulle jag vilja driva ett B&B i typ Toscana och ha en liten olivträdsodling där jag får egen olivolja. Så pass mycket att jag har en liten stadig inkomst, men inte en så stor odling att den kräver en massa jobb. Där skulle jag kunna ha tid att jobba med mina projekt vid sidan om. Tänker att jag traskar runt där i träskor med bra musik som skrålar ur ett öppet fönster och jag är brun och snygg och kär.

Devendra Banhart – Brindo

Har inte en susning om vad han sjunger om, men vackert är det tamigtusan. Gillar videon också. Känslan! Ljuset!
Dessutom är Devendra het. Han var het redan som långhårig, men i den nya frisyren, åh!

Fråga fråga fråga!

Jag tror att jag bara en gång under den här bloggens livstid haft en frågerunda. Plus att jag har känt att jag kanske inte har delat med mig av mitt liv den senaste tiden. Inte så mycket, inte så ärligt. Det känns som att det finns massor att berätta, bara att jag inte riktigt vet vad.
Därför tänkte jag lämna öppet för frågor nu. Vad vill ni veta? Undrar ni något? Fråga fråga fråga!
Om ni har några frågor alltså.

Annars fortsätter jag med mitt vanliga rantande.

Sämst på nätet

Tänkte bara säga förlåt. Förlåt att jag är sämst i världen på att kommentera på andras bloggar för tillfället.
Oftast surfar jag bara via mobilen vilket gör att det blir knöligt och krångligt att kommentera. Men ni som bloggar ska veta att jag fortfarande läser allt ni skriver, skrattar, lider med er och bryr mig. Bara att det inte märks så mycket.

Dagens outfit

Eftersom Jojjo (kan inte länka via mobilen) frågade var skorna på förra bilden var ifrån kom jag på att jag gjorde ett stort misstag. Lägger jag upp en outfit måste jag ju förstås skriva var kläderna är ifrån. Dumbass!

Så.
Skor: beiga kängor från H&M, köpta förra våren eller kanske till och med förra hösten.
Jeans: Acne. Troligtvis i modellen Hex som de flesta av mina jeans. Eller möjligtvis den där med lite stretch. Flex kanske?
T-shirt: Monki. Köpt förra våren.
Tröja: H&M. Gammal som gatan. Har numera lufthål under BÅDA armarna.
Örhängen: Också H&M. Äldre än tre år.
Och så var det jag då. Tillverkad i Karlstad, också gammal som gatan, men i ett helt unikt utförande. Inte till salu. (Om vi inte snackar rätt pris då förstås ...)

Ny krönikebild

Häromveckan skulle jag skriva en krönika i tidningen. Eftersom min senaste krönikebild i helkropp inte över huvud taget liknar mig i dag var jag tvungen att gå ner i studion och posera.
Som alltid blev det mest en massa lek och ploj med sådant här som resultat:

Den här valdes av förklarlig anledning inte som den slutliga versionen.

Konstig humor?

Jag var på en barnteater tidigare i dag med foto-I. Den var rätt rolig. Barnen skrattade när skådespelarna sa ”fjärt” och så vidare.

Jag å andra sidan skrattade åt helt andra saker. Som när de beskrev hur jorden skapades av ett trasigt ägg. Ena äggskalshalvan blev himlen, den andra jorden, gulan blev solen, vitan blev molnen och de små krossade äggskalsbitarna blev stjärnor på den mörka natthimlen, som i sin tur skapats av det svarta i ägget. Då konstaterade den ena skådisen att det var himla mycket svart i det där ägget.
Och den kommentaren tyckte jag var jätterolig. Det finns ju liksom inget svart i ett ägg. Duh!

När vi gick därifrån skakade foto-I på huvudet åt mig. ”Du är så konstig. Du skrattar åt så konstiga saker och har så dålig humor.”

Tack för den!

Två veckor är slut

Jaha. Så var den här semestern över. I morgon är det back in b. Fördelen är att jag förhoppningsvis blir lite mer aktiv på the internet därmed.

En present på mina systrars födelsedag

Min äldsta syster är exakt två år äldre än mellansystern. Den 14 april är de båda nämligen födda.
Dålig tajming har vi i familjen alltid kallat det. Jag menar, två i samma familj som är födda på samma dag. Vad är oddsen?

I år hände därför det som alla trodde var omöjligt. I går födde nämligen min äldsta syster en liten dotter. På sin och mellansysterns födelsedag. Om det inte är en jäkla högoddsare vet jag inte vad som är det.

Positivt för mig är att det blir lätt att komma ihåg när den nya familjemedlemmen fyller år i alla fall.

En katt på besök

Min gamla tjockis till katt är lagom road över den lilla ettåriga katten, full med energi som har trampat in i hennes hem.


Men nu, efter natten verkar de ha vant sig vid varandra. Kolla! Båda i samma säng!
Gudrun och Elsa, sittning in a tree osv. Snart så!

Och så var det humöret

Två dagar i rad har jag vaknat av att jag inte kan andas. Näsan är redan söndersnuten, halsen river och huvudet är tungt.
Därför är humöret inte riktigt på topp. Känner mig ensam och har fått en släng värdelöshet över mig. Härligt. Typ.

Det positiva i tillvaron är att min bil iaf äntligen kommit till en verkstad. Fick ringa bärgare eftersom den inte ens kunde ta sig dit för egen maskin. Bittert.
Är dock lite rädd för räkningen som kommer från verkstaden. Det är inte ens mitten av månaden och jag känner mig redan fattig.

Fan. Happy joy joy på er.

Jag glömde liksom bort

När jag gick i terapin var det självklart. Så självklart. Och jag var stärkt och levde efter det.
Men nu, nu har jag liksom glömt bort det lite igen.
Så som en påminnelse:

Det jag behöver göra för att må bra är att tänka på mig själv!
Jag kan inte ta på mig andras sorger och problem, då går jag under. Jag kan lyssna, finnas där, men inte bota. Och definitivt inte bära andras problem.
Jag måste bry mig om mig själv.

Konsten att göra ingenting

Jag hade planer på att dra utomlands. Men bristen på pengar satte stopp för det.
Jag hade planer på att åka hem-hem. Men en trasig bil satte stopp för det.
I stället har jag tillbringat mina dagar med att bara slappa. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar och går fortfarande runt i morgonrock.

Planerna för dagen är heller inte särskilt stora och vida. Tänkte laga en buljongsoppa till magsjuka A och kanske baka ett bröd. Eller så struntar jag i det senare. De är den stora fördelen med att ha semester, jag behöver inte göra någonting. Så underbart!

Snubbla och falla

Det lustiga är ju att jag inte hade tänkt träffa någon. Planen var att vara ensam, rå om mig själv.
Så snubblade jag över honom och snubblar fortfarande. Och risken är att jag faller hårt rätt vad det är.

Överreagerar en aning

Det känns som att alla känslor jag har är förstärkta gånger 100. Min mamma tycker förstås inte illa om honom på något vis, jag vet det.
Men ibland, som typ i morse, så kändes det som att hon ville styra mitt liv. Att hon ville "fixa" mig, göra mig hel och glad.

Problemet är att hon inte kan fixa mig. Eller göra mig hel. Eller berätta vad som är rätt och fel.
Jag måste ta reda på det själv och låta mig lappa ihop mitt liv. Sedan kanske jag gör det på fel sätt, men det är upp till mig att bedöma och upptäcka.

Mamma vet inte alltid bäst

Det känns som att hon fördömer. Bildar uppfattningen från utsidan och första intrycket och vill tala mig till rätta. Få mig att ändra mig, tänka efter, analysera.
Men jag vill inte ändra mig, tänka efter och analysera. Jag vill bara må bra.
Och han får mig att må bra. Oavsett hans ålder, hans vanor, hans klädstil och utseende. Han, som person, får mig att må bra. Oavsett vad hon säger.

Han får mig att skratta högt varje dag. Han visar att han tycker om mig genom små gester. Han är intelligent och har kloka åsikter. Han låter mig vara precis som jag är. Han spelar underbar musik som får mig att bli helt varm. Han lär mig saker. Hans hjärna stimulerar min.
Varför skulle jag då analysera och grubbla? Varför skulle jag behöva få miljöombyte? Varför?

Ibland känns det som att jag och min mamma både fysiskt och mentalt befinner oss 60 mil i från varandra.

Upp och ner

Tar ett glas vin och torkar tårarna. Fint sällskap på det.
Nu känns det bättre igen.

Det som varit

För första gången sedan separationen har jag öppnat iphoto och bläddrat igenom de tusentals bilder som utgör merparten av det liv som vi levde ihop.

Jag ser en bild på honom i den turkosblåa skjortan jag köpte till honom och slås av hur snygg han är. En bild på oss när han lipar mot kameran utan min vetskap. En bild på när jag slickar honom på kinden, en på han och bästa vännen, en på oss fulla och glada. Och hans hatt. Och huset.
Hur många bilder finns det inte på huset? På köket. På när jag överlycklig ligger på köksgolvet för första gången. På när vi monterar garderober, hallväggen efter att mina tavlor kommit upp, jag i hallspegeln, första ölen på altanen på våren.

Och det gör ont. Det gör så ont så ont så ont.
Och nu gråter jag lite. Över det som var. Det som ändå var fint i allt det fula. Det som var bra.
Tänker på när han trilskades och skulle lära mig backa med släp. På när han släpade med mig överallt, på alla möjliga utflykter. På när han och jag skriksjöng i bilen. På när vi lagade mat, drack vin och snackade om livet ihop. På fredagsbastun som var vår enda gemensamma tid under det året då vi båda nästan var utbrända. På kubbkvällarna med grannarna i första lägenheten. På båtturerna.

Jag vet att jag kanske inte borde sörja det, bara se det som ett bra minne – fina tio år av mitt liv. Och jag vet att jag mår bättre nu, inne i mig. Jag är lyckligare, tryggare, bättre och är säker på att beslutet att gå isär var och är rätt.
Men på bilderna syns det inte att jag inte mådde bra, det fula finns inte. Det rationella och logiska existerar inte på bilderna. Där finns bara ett liv som aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.

Semester

Långa frukostar, loppistur, slöande hemma, god mat och ingenting planerat. Det är jävligt skönt att ha semester kan jag lova.
Det bästa är att jag har två hela lååånga veckor av samma sak framför mig. Härlisch!

Grädde på det jävla moset

Inte nog med att jag var sjuk tre dagar förra veckan och jobbar helg hela helgen – feberjäveln har kommit tillbaka.
Så nu sitter jag på jobbet och ömsom fryser, ömsom svettas, har huvudvärken från helvetet och massor att göra på jobbet.

Kan ju sammanfatta det enkelt: Jag har haft bättre dagar.