Lite ältande och analyserande

I går eftermiddag med vännerna, i natt med A och nyss på jobbet med Frippe.
Samma saker man vevar runt. Om och om igen. Livet och alla dess bekymmer.

Men nu känns det som att jag är tömd, klar och nöjd. Nu har jag ältat mig själv och mina problem så det räcker ett bra tag framöver. Gött!

Ett ögonblick att minnas

Fredag. Entrecôte med hasselbackspotatis och pepparsås. En flaska vin till det. Jag och fina vännen i mitt kök.
Sedan kommer A. Dricker vin med oss.
Öppnar en flaska till och två vänner till dyker upp. Mera vin. En vän till kommer och rätt vad det är har det blivit fest.
Tömmer en dunk vin tillsammans och dansar sovrumsdans till den här låten. Vi som inte ens lyssnar på elektronisk musik egentligen.

Och känslan är ren och skär lycka. En av de bästa spontanfesterna någonsin!

Dags att se över mina vanor?

Gick in på nätbanken och möttes av en chock. Tolv euro på kontot, två dagar kvar till lön.
Tror aldrig jag har varit så här fattig sedan jag skaffade ett heltidsjobb.

Båda bra, men inte ihop

Jag känner inget agg mot mitt ex. Jag hatar honom inte och tycker inte att han är dum. Han är en bra kille, en jättebra kille. Han är snäll och omtänksam och bryr sig. Han är social och rolig och är ärlig och rak.
Han har många fina egenskaper alltså.

Och jag är också en bra tjej. Jag är snäll och omtänksam och allt sånt jag med.
Problemet är att vi inte funkade ihop. Vi älskade inte varandra längre helt enkelt, i stället sårade vi varandra och fick den andra att må dåligt. En negativ spiral som vi inte kom ur, trots att vi kämpade jättemycket med att bryta mönstret. Det funkade helt enkelt inte.

Och jag tycker att det känns så skönt att ha kommit till den insikten. Att vi är två bra människor men som helt enkelt är bäst på olika håll, var för sig.

Jippi

Jag tror att febern börjar ge med sig! I dag kan jag i alla fall använda hjärnan till att tänka med, till skillnad från de senaste dagarna då den varit en klump dött kött som hängt där högst upp på kroppen.
Lite glädje är också glädje!

Positivt och negativt

Det positiva när jag är sjuk är att jag inte tar mig i väg och handla saker vilket gör att jag äter ur skafferiet och inte gör av med ett ruttet öre.
Det negativa när jag är sjuk är att jag inte tar mig i väg och handla saker vilket gör att jag till exempel inte har några värktabletter kvar snart.

Snyggve, det är jag

Jag är sjuk och ynklig. Och till på köpet gick jag och lade mig med blött hår vilket har gjort att jag är jätteful. Alltså jättejätteful!
Kan jag få lite medlidande tack?

Förklaringen

I dag är jag sjuk. Feber och skit. Ont i öron och hals och tung i huvudet. Inte roligt alls.
Men det förklarar i alla fall de senaste dagarnas kassa mående. Känns bättre att veta orsaken.

Åtta timmars sömn senare

Nu känns det betydligt bättre.
Sömn alltså, så grymt underskattat. För både mående och orkens skull.

Bubblan, eller livet?

Jag har stickiga ben och känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Otillräcklig och oansvarig. Precis så känner jag mig.
Jag är så uppe i mig själv att jag inte hinner med att leva, att bry mig, att stanna upp. Hinner inte med vardagen.

Och jag gillar det inte.
Jag har dödat alla blommor jag fick från mamma och pappa senast de var här. Och skäms över det.
Skäms också över att jag knappt har hunnit vara med dem, närvarande, sedan de kom. Tankarna är all over the place. Mest på "knarket", som han jag träffar har blivit.

Jag vet inte inte om jag gillar det. När mamma och pappa kom var det som om de stack hål på en bubbla. Bubblan jag levt i den senaste månaden. Bubblan som gjort att jag dödat mina blommor och har stickiga ben.
Jag vet inte längre vad jag gör, var jag står, hur jag mår.

Den senaste tiden, senaste månaden, har det varit mycket alkohol, lite sömn och uppe i det blå. Det är klart att det någon gång skulle komma ifatt mig.
Det är klart att jag skulle se mig i deras utomstående ögon, att jag skulle se hur jag lever. Oansvarigt och otillräckligt. Även om de förstås aldrig sagt så, eller känner så, så fick jag den känslan.

Det här är inget liv, det är förnekelse. En bubbla. Som precis nyss sprack med en jävla smäll.

Eller så är jag bara sinnessjukt trött och sliten. Och behöver lite ro, lite tid, lite reflektion. Och sömn. Så mycket sömn.

Också lycka

Lycka behöver inte vara så mycket svårare än så här:



En egen tvättmaskin.



Och en turkos termos.

Pricken

I dag har jag prickig klänning på mig för att fira att det är fredag.
Och för att fira att mamma och pappa kommer hit i helgen. Med en TVÄTTMASKIN! Wiho!

Vad jag däremot inte vill fira är värken i höger öra och den svullna halsmandeln på samma sida. Men lite senare hoppas jag kunna fira att det onda gått över. Håller på att bota som bäst.

Massa ny musik

Fördelen med att träffa en musiknörd är all ny musik som jag plötsligt upptäckt tack vare honom.
I går gjorde vi faktiskt en upptäckt tillsammans när vi klickade runt på Spotify. ”Related artists” är fasen den bästa funktionen som finns.
I alla fall, här är Other Lives med Tamer Animals som jag gillar skarpt. Lyssna och fortsätt njuta av solen och våren.

Bästa komplimangen, på riktigt

Min kollega sa just den finaste komplimangen jag någonsin hört.

”Jag gillar ditt sätt att tänka. Jag gör det, jag menar det.”

Kan man få en snällare, bättre och trevligare komplimang? Jag tror inte det. Att gilla någons sätt att tänka måste vara det bästa.

Irriterad på mig själv

Alltså dumflinet skulle gärna få försvinna nu. Jag kan ju inte gå runt och vara så här löjligt glad hela tiden och oavbrutet gå runt och tänka happy thoughts.
Det är så distraherande att jag knappt kan fungera som människa ju.

För glad för att fungera. Damn it, vilka problem jag har alltså.

Ingen ”survivor of the fittest”

När dokusåpan Robinson började sändas någon gång i slutet av 1990-talet drömde jag lite i smyg om att vara med. Funderade ut vad jag skulle ta med mig för sak som kunde komma till nytta och tänkte på hur jag skulle fungera i grupp i en sådan extrem situation.
Jag trodde att det skulle gå bra, ja rent av att jag skulle kunna vinna hela tävlingen.
I dag vet jag bättre.

Jag är nämligen inte anpassad efter att leva i extrema situationer. Om jag skulle ha levt på stenåldern skulle jag inte ha blivit långvarig på jorden, till exempel.
För det första saknar jag det skyddande lagret av underhudsfett. Tjugo minusgrader och snöstorm utan trippla långkalsonger, vindtät jacka, en halsduk lika stor som en filt och framför allt möjligheten att gå inomhus och jag är chanslös. Inte ens sälskinn skulle kunna ha hållit mig varm.
För det andra har jag för snabb ämnesomsättning. Om jag mot förmodan skulle ha överlevt kylan skulle jag ha svultit ihjäl. När inte jag får mat i mig blir jag först grinig (med andra ord omöjlig att leva med), sedan börjar jag frysa och om det går tillräckligt länge så börjar kroppen skaka av utmattning. Ibland går det så långt att jag blir yr och orkeslös och måste sätta eller lägga mig ner.
Och för det tredje skulle jag aldrig bli accepterad som en partner. Om vi säger så här: Mina höfter är inte anpassade för barnafödande och upprätthållande av mänskligheten helt enkelt.

Eftersom min kropp helt uppenbarligen har brister som borde ha gjort att jag sållats bort i evolutionen undrar jag vad som ändå har gjort att jag har överlevt?
Det måste ju, lite önsketänkande, vara så att evolutionen märkte att min hjärna var något utöver det vanliga. Visst måste det ha varit så? Säg ja, säg ja, säg ja.

Publicerad i Ålandstidningen.

Fylla och pannkakor

Det var tänkt att jag skulle åka till Ikea i helgen men det blev tack och lov inte så. Tack och lov av två orsaker. Dels för min ekonomis skull, dels för att jag verkligen behövde vara ledig. Jag har den senaste tiden känt mig så sliten och trött och i behov av en oplanerad helg. Jag vet nämligen inte senast jag hade en eller när jag nästa gång kommer att ha en.

Hur som helst blev det därför spontanfest i fredags. Jag och två vänner skulle äta middag ihop och rätt vad det var blev det vinfest hemma hos mig. Och jäklar vad vin det blev. Usch. Och till på det blev det ut och dricka några drinkar och shottar och gud vet vad. Jag mådde som en påse skit när jag vaknade på lördagen.

Som tur var sov Margit på min soffa och trots hennes lika hemska mående så höll hon det hon lovade i vinångorna dagen innan: Att laga american pancakes till frukost.

Om jag var lycklig?! Oh yes.
Här har ni receptet och Margits syn på saken. Läs vetja! Hon är rolig!

Svalorna har flyttat in i öronen

Nu är det vår!

Uppåttjacket

Jag skrev för ett tag sedan att jag var äckligt positiv, men att ni skulle ha förtröstan eftersom jag alldeles snart skulle bli mitt vanliga bittra cyniska jag.
Jag ljög. Den där vanliga cyniska och bittra varianten av mig själv verkar för tillfället vara dödad och nedgrävd.

Ledsen för det. Ni får nog dras med mig på uppåttjack ett tag till är jag rädd.

Härligt övertrött

I natt sov jag fem timmar. Låg vaken och snackade strunt och skrattade till klockan två. Får därmed skylla mig själv helt och hållet.
Fast att äta frukost med sällskap en vardag, vilket i stort sett inte aldrig någonsin inträffat sedan jag flyttade hemifrån (om ens då?), vägde upp tröttheten rätt bra. Eller jävligt bra faktiskt. Gillar att börja dagen med att skratta och kramas.

Dessutom är jag så där härligt övertrött i dag. Så där att jag är lättroad och fnittrig, men ändå fungerar som människa. Och snart blir det lunch med fina vänner och i kväll kött och vin med samma fina vänner. Vänner alltså, bra skit! Och livet alltså, bra skit!

Alla kriterier uppfyllda

Man ska inte ta ut saker i förskott och blablabla. Och vi är inte ihop ännu och blablabla. Och inte jinxa saker och blablabla.
Men det skiter jag i. Fjärilarna i min mage går liksom inte att hålla i styr. Så, nu blottar jag mig och alla fucking känslor som finns där inne. Ut i ljuset med skiten bara!

Minns ni vad jag skrev om hur min jag ville att min framtida pojkvän skulle vara? Att han skulle förstå alla mina konstiga knäppa tankar, eller åtminstone inte skaka på huvudet åt dem. Och att han gärna skulle uppskatta mina små egenheter och ha ett sinne för detaljer.
Precis så är han som jag träffar.

Dessutom kan vi prata med varandra oavbrutet i flera flera timmar. Vi verkar ha så sinnessjukt mycket att prata om, det tar aldrig slut. Och så skrattar vi mycket också. Hela tiden faktiskt. Vi har precis samma enkla politiskt inkorrekta humor.
Att han till på köpet har de finaste bruna ögonen gör ju inte saken sämre direkt.

Språket och livet

I dag har jag varit på språkvård. Det sker ungefär en gång i halvåret då en kvinna som är språkvårdare kommer hit. Hon tittar på våra texter, går igenom dem, analyserar dem, pekar på fel, pekar på bra saker och ger konstruktiv kritik av typen ”tänk på att knyta ihop de två meningarna bättre”, ”här hade du kunnat lyfta upp något mer spännande i ingressen” och så vidare.
Det är grymt lärorikt och nyttigt. Lite boost och lite pisk liksom.

Vad som var underligt den här gången var att mitt språk hade ändrats en aning den senaste tiden. Hon sa det inte rätt ut, men jag tolkade det som att jag hade blivit trött. Slarva, göra klassiska dumma fel, ta den enkla vägen. Strunta i att sätta in ordet ”att” efter ordet ”kommer”. Eller för den delen över huvud taget skriva ”kommer att bli” i stället för att helt enkelt skriva ”blir”. Och överanvända onödiga utfyllnadsord, som ”dock”. Fel jag i stort sett aldrig tidigare har gjort.

När jag tänker på det så känns det som att min själ och hjärta kanske inte riktigt har varit på jobbet den senaste tiden. Egentligen inte sedan i höstas då jag separerade efter ett tio år långt förhållande. Jag har inte gjort mitt allra bästa utan bara ”gjort mitt jobb”. Överlevt.
Och det var himla intressant att märka det. Att livets bergochdalbana också påverkar språket. Nu hoppas jag bara att jag blir såpass frisk och hel att jag även kan återfå glädjen för att skriva igen. Och dessutom göra det bra.

Konstiga tankar

Då och då slås jag av insikten att jag saknar vissa saker från mitt "gamla liv" och från hemmet.
Som i dag till exempel när jag nästan blev gråtfärdig när jag tänkte på kökstapeterna. Åååå vad jag saknar dem!

Staden

I dag när jag var på ett jobb åkte jag förbi mitt hus. Alltså det hus som min lägenhet ligger i. Och då slog det mig att jag bor där. I stan. I min lägenhet i stan.
Lite senare var jag ute på tidningens balkong och tog en cigg. Det började skymma och gatlamporna hade tänts. Bredvid mig surrade ett stort fläktsystem och lite längre bort skällde en hund och så hörde jag röster, folk som pratade. Och igen fick jag den där känslan av stad.

Gud vad jag tycker om städer och ljud och ljus och människor. Gud vad jag känner mig lugn här. Trygg. Hemma. I stan.

Vanliga arbetstider tack

Fuck vad jag är trött på att jobba kväll. Eller helg.
Jag vet att jag ställde upp frivilligt att jobba kväll den här veckan eftersom min kollega som egentligen skulle ha jobbat kväll blev tvungen att ta över en annan avdelning här på tidningen. Och jag vet att jag därmed förlorar rätten att klaga.

Men jag gör det ändå. Jag bara längtar efter vanliga arbetstider!
Rutiner, liv, vänner. Som det är nu hänger jag till största delen med min katt liksom. Och i ärlighetens namn ger hon inte så mycket socialt utbyte.

Jag längtar också efter semester. Mycket mycket. Jag har inte varit ledig mer än fem dagar i ett sträck sedan augusti förra året. Vintersemestern på två veckor som kommer snart är så jävla efterlängtad. Dessutom hoppas jag kunna ha råd att ta mig till något varmare ställe. Även om det innebär att jag får resa alldeles ensam.

Vad jag gjorde

Jorå. Han lyckas fortfarande ge mig en spark i baken, trots att han inte finns i mitt liv längre. Så jag skurade duschkabinen, duschade, lagade mat och uppdaterade telefonen till senaste versionen.
Tack exet!

Vad jag däremot enbart har mig själv att tacka för, är att jag slog in fel pinkod på mobilen tre gånger. Klövröv. Måste ringa och få min puk-kod nu. Suck.
Förvånar mig att jag över huvud taget kan komma ihåg någon kod, om jag ska vara ärlig. Finns ju en orsak att jag jobbar med bokstäver och inte siffror.

Vissa saker fastnar

Hörde just mitt ex i huvudet.
"Ta av dig den där jävla morgonrocken och gör nåt!"
Haha! Okej då, jag gör väl det.

Uppdatering: Eftersom fler har reagerat är det bäst att förtydliga. Orden, som faktiskt är genuina, är sagda med skämt i rösten och menat som pepp, inte som något elakt och otrevligt. Ni som känner honom vet att han aldrig skulle ha sagt så på ett elakt vis. Och jag skulle för den delen heller aldrig ha varit ihop med honom då.

Ffunny Ffriends

Spelas i mina lurar, i mitt hjärta, i mig just nu:

Störtskön!

Det här med att vara kryptisk

Jag träffar någon. Om ni inte redan har förstått det av mina kryptiska inlägg. Jag suger på att vara kryptisk och hålla på hemligheter som rör mig själv.
Hur som helst. Han gör mig glad. Han gör mig jättejätteglad.

Vi har setts mer eller mindre seriöst i mer än en månad nu och jag har inte en susning om vart det kommer att leda. Och jag är rätt nöjd med det. På riktigt så har vi bara tagit allt som det kommer och som saker faller sig naturligt. Inget överanalyserande alls faktiskt.

Skulle jag använda hjärnan, tänka logiskt och långt in i framtiden kanske vi inte skulle träffas. Ganska mycket talar nämligen emot oss, åldern till exempel.
Men jag tänker inte vara logisk. Vill inte vara det heller. Jag följer känslorna, magen och hjärtat och de är alla övertygade om samma sak.

Som jag har sagt förut: Känns det bra så är det bra. Resten får jag ta när det kommer.

Två andra saker som förgyllde födelsedagen

Klockan tio på födelsedagen knackade det på dörren och jag möttes av den här ljuvligt fina buketten. Det var mamma och pappa som skickat den till mig. Blev så glad!


Därefter kröp jag tillbaka ner i sängen och typ en timme senare fick jag det här:


Frukost på sängen. Det bästa som finns!

Livet alltså!

Jag är glad och sprallig och lycklig. Och glad! Sa jag att jag är glad?
Jag har så himla fina vänner som kom och firade mig i lördags. Och i fredags.
Gårdagen var därför, som man kan förvänta sig, rätt slö. Tack och lov jobbar jag kväll den här veckan, igen, vilket gör att jag fick lite sovmorgon i dag. Välbehövligt.

Och så skiner solen. Så energin är på topp. Sa jag att jag är glad förresten?

Bästa presenten

En musche!

Firar sista dagen som 30-åring

Bye bye 30 år. I morgon blir jag 31 år. Och då tänkte jag försöka bli så vuxen att jag kan dricka whisky. Mest egentligen på grund av att jag har en skitsnygg 80-tals karaff a'la tv-serien Dallas. Och det vore ju synd om den stod tom bara för att jag inte dricker whisky.

Så skål för 31 år då!

Apropå rumpvecken

I går tittade jag på en film där två supermodeller gick förbi en kille i filmen. De hade bikini på sig och snygga kroppar.
När de filmade dem bakifrån såg jag att de också faktiskt hade veck under rumpan!
Folk verkar alltså ha veck under rumpan normalt sett.

Min ångest är som bortblåst! Wiho!

Ehrm. Host. Jodå.

Häromnatten hade jag tydligen drömt något väldigt spännande. Mitt i allt hade jag nämligen börjat stöna och prata ”dirty talk”.
I sömnen!
Exakt vad jag sa lämpar sig inte i skrift. Ehrm. Jodå. Heh.

Jag borde nog sitta inlåst på anstalt egentligen.

Två korta uppdateringar

1. Stalkern har inte hört av sig sedan jag sa åt honom att sluta höra av sig.
2. Jag har inte tränat på tre veckor.

Så, nu kan ni sluta undra.

Saker som får mig glad

• En lång biltur med fina foto-I.
• Att min gitarr nu har strängar och att den nästan är stämd! Och att jag hittat vilken låt jag vill lära mig att spela först.
• När jag i helgen skojade och skämtade med en kille som heter Simon och en amerikan som stod bredvid utbrast ”Haha! She called him semen!”

Det sista får i ärlighetens namn mig inte bara glad, det får mig fortfarande att gapskratta! Jag har rätt enkel humor, som sagt.

Stannar kvar

Hela tiden jag har bott här har jag sagt:
Om det tar slut mellan mig och pojkvännen flyttar jag härifrån.

Nu bor jag kvar. Här. På Åland. Utan någon familj här, utan någon anknytning hit, utan att egentligen ”behöva” bo kvar.
Men ändå väljer jag att stanna. För tillfället i alla fall.
Det är ganska lustigt när man tänker på det egentligen. Vad gör jag här?

Shiny happy people

I fredags var jag på en spelning med ett gäng lokala band. Träffade en kompis där som sa den finaste komplimangen: ”Du ser så lycklig ut!”
Och ja, jag är det. Av solen. Av våren. Av finaste vännerna. Av jobbet. Av mat. Och av pirret i magen.

Varför ska man oja sig, fundera och använda hjärnan när man kan gå på magkänslan och hjärtat? Logiken i hjärnan går nämligen inte alltid ihop med känslan i magen, och nu väljer jag att lyssna på den senare.
Det är väl inte för intet som bloggen heter som den gör?

Vad jag gör hela dagarna

Jag trodde att tiden som singel skulle vara lång. Alltså att tiden skulle gå långsamt när man inte har någon att dela den med.
Men det är tvärtom. Jag hinner knappt med, så fort går den.

Det är jobb, matlagning, hem till vänner och se på tv en vardagskväll. Det är en spontan middag ute, bio, vänner som flyttar. Kvällsjobb, öl efter jobbet och seriemaraton i sängen. Vika tvätt, vänner som kommer över på kaffe och träning.
Kort sammanfattat: Det blir aldrig tråkigt, aldrig ensamt, aldrig långt.

Och rätt vad det är har många månader gått. Jag har bott mer än tre månader i den här lägenheten. Det är mars nu. Snön som inte ens hade kommit då, då det tog slut, har hunnit smälta undan. Mörkaste månaderna försvann i ett nafs och nu är ljuset här igen.
Att jag oroade mig för tristess, ensamhet och att tiden skulle gå långsamt är rätt skrattretande med facit i hand.

Och en släng ångest på det

Varför kan inte jag vara kreativ och rotad? Skriva dikter och baka kakor? Betala räkningar i tid och vara en sådan som har djupa intressen? Åka till storstäder för att gå på museum, inte för att dricka öl/vin? Skriva böcker och ha tålamod? Vara ordentlig och liksom bra?
Varför måste jag vara så här som jag är? Ovuxen. Lat och bekväm. Och ytlig.
Ibland önskar jag så att jag inte var jag.

Röran – i mitt hem, i mig

För ett tag sedan tog jag en bild på min skänk, eller vad det kan kallas, som finns i köket. Den var nämligen så himla representativ för hur jag är. Som person alltså.

Här finns allt som är jag.
En kitchen aid-matberedare som tyder på mitt matintresse.
Pingvinlakrits som är typ mitt favoritgodis.
Lite leksaker. Ja, för det är kul att leka.
En halvmålad fotoram och målarfärg som visar att jag ibland är kreativ och dessutom visar att jag aldrig slutför mina projekt.
Döda blommor. Mitt ex vattnade alltid blommorna förut. Nu dör de i stället.
Fotografier på folk jag tycker om. Ja, det säger väl sig själv.
Tidningar – jobbar ju på en.
Obetalda räkningar som visar vilken, erhm, slarver jag egentligen är.
Treo. Say no more.
En kolsyremaskin. Gillar kolsyrat vatten.
Läppstift. För jag är rätt utseendefixerad när jag vill.
Vantar eftersom jag alltid fryser.
En grön brödrost som visar min favoritfärg.
Pennor. Mitt favoritredskap om man bortser från datorn.

Och ja. Det är typ jag i ett nötskal. Det finns faktiskt bara en sak på den där skänken som verkligen inte representerar mig på något vis.
Den som gissar rätt vinner förstås.

Förfallet har inletts

Om tio dagar fyller jag 31 år.
I dag märkte jag att jag fått veck under skinkorna.