Bästa tänkbara

Att ligga i sängen och dra sig till klockan elva. Kan inte tänka mig bättre sätt att börja årets sista dag på.
Gott nytt år hörrni!

Synden straffar sig själv och så vidare

Det syns lite dåligt, men det här är mitt svullna, rödvita lillfinger. Jag drämde nämligen i det i toadörrens handtag med full kraft i går.
Men vi tar det från början.

A har länge, sedan jag färgade håret mörkt egentligen, mobbat mig för att jag har gråa hårstrån. Längst fram på huvudet och i tinningarna syns det allra mest och så fort det mörka håret har växt ut en bit står långa A och spanar i min hårbotten.
”Här har du ett grått hårstrå!” brukar han utbrista och hånskratta lite åt mig.

Jag blir förstås hemskt förnärmad. Så förnärmad att jag har kämpat för att leta gråa hårstrån hos honom. För att kunna hånskratta tillbaka förstås.
I går kom så äntligen dagen då mitt idoga letande skulle ge skörd. Vi låg på soffan och i det blåa tv-ljuset såg jag ett skäggstrå som hade en mystisk vit nyans. Jag började pilla där förstås och grävde i skägget för att slutligen få tag i det där mystiska strået.

”Titta titta titta! Jag tror att du har ett grått hårstrå i skägget! Du är också gammal!” utbrast jag glatt.
Han tvivlade och jag tvingade honom att sätta fingret på det och själv gå och kolla i spegeln.
Jag följde förstås efter, hemskt ivrig att se om strået verkligen var grått eller bara väldigt väldigt blont.
Han vred och vände på hakan för att se ordentligt. ”Jag ser inte. Dra bort det så jag får se”, sa han.

Jag tog ivrigt fram pincetten och med ett ryck drog jag loss det. Likt två föräldrar som nyss fått sitt barn kunde vi inte släppa hårstrået med blicken. Vände och vred på det och inspekterade det från alla tänkbara håll. Slutsatsen var överväldigande.
”Det var som fan. Det är grått”, sa A med lika dos förvåning som uppgivenhet i rösten.

Och jag, jag blev förstås oerhört glad. Skadeglad. Så glad att jag började peka finger, jubla och dansa segerdans. Så yvigt och glatt att jag ... Ja just det, drämde lillfingret med full kraft i det spetsiga metallhandtaget på toadörren. Så hårt att ögonen nästan tårades av smärtan.

A skakade på huvudet åt mig. ”Du vet väl vad ordspråken säger ...”

Funderar på om han menade det där med att skadeglädjen är den enda sanna glädjen?

Bittert, bittert

Jag ska på företagshälsovård om en vecka. Innan dess ska jag dit och lämna prover så att de kan kolla mitt blodsocker, kolesterol och sånt. Det innebär att jag inte får äta på tolv timmar innan provet och heller inte kissa på morgonen.
Så i går bestämde jag mig för att svälta, ställa klockan tidigt i dag och ta mig till labbet för att lämna proverna.

Det började inte så bra. Jättejättekissnödig och trött konstaterade jag att bilen var helt täckt av tjock jobbig is på alla rutor. Ett resultat av milt väder som sedan frusit på.
Kom heller inte in i bilen eftersom dörrarnas lister hade blivit blöta och fastnat när de blivit kalla. Efter mycket om och men fick jag upp passagerardörren, klättrade över till förarsätet och startade åbäket. Så fick den gå medan jag kämpade med att skrapa rutorna.

Och när jag äntligen äntligen var klar skulle jag köra i väg, fortfarande väldigt kissnödig och nu också hungrig, rör sig bilen inte en millimeter. Varken framåt eller bakåt. Däcken hade helt sonika frusit fast i det som i går var snömodd och i dag blivit tjock is.
Jag ringde A och bad han komma och knuffa, utan resultat. Jag vicklade på ratten för att få däcken att lossna, utan resultat. Jag hällde grus bakom däcken, utan resultat. Till slut hämtade vi en spade och knackade loss en värsta isen. Och efter mycket om och men kom jag i väg. Äntligen.

Bara för att mötas av ”Nej, laboratoriet är stängt i dag. Du får komma en annan dag i stället”.
Om jag svor? Behöver ni ens fråga?

Och bilderna då

Eftersom jag glömde kameran hemma och på något vis glömde bort att jag hade en mobil har jag – tada – två hela bilder från julafton.

Den ena är på mig i min pälsmössa.

Och den andra är på den finaste inslagningen som A hade gjort med ett av mina paket.

Kan dock passa på att visa en bild på vår gran också. Den var jättefin. Observera var. Eftersom foten läckte som ett såll köpte vi en ny fot som vi skulle byta till. Det resulterade i att granen välte, kulor rasade av och granen blev sned. Och fortsättningsvis utan vatten. Vi fick liksom inte ut den ur den gamla foten när allt tingeltangel hängde på. Att den är utan vatten gör förstås att det blir en himla massa barr som snart har spritt sig i precis hela lägenheten. Den lär åka ut innan tjugondag knut.

Men vi har en tomte i alla fall. En. Förutom mängder med julgranskulor är en ensam tomte det enda jag äger i julpyntsväg.

Julen

Jag har sedan många år släppt på jultraditionerna som jag haft som barn. Jag tror det skedde simultant i hela min familj faktiskt. Mindre traditioner = mindre press och mindre stress. Och alla är hemskt nöjda med det. Bort med klassiska ”måsten” från julbordet, inga julklappar till oss vuxna förutom en som vi varje år lottat vem vi ska ge och få från, inget tvång att kolla på Kalle Anka, granen kläs några dagar innan i stället för kvällen före för att slippa sista minuten-ångest. Och så vidare. Traditionerna, de onödiga och stressande i alla fall, är ruckade på och alla känns faktiskt nöjda.

Därför var det inte så stor omställning att fira jul med några helt andra i år. Människor som jag inte känner så väl egentligen. A:s familjer.
Det var kallt och snö och jag hade min nya gamla pälsmössa som jag hittade på en loppis tidigt i höstas. Vi blev hämtade i bil och blev serverade glögg så fort vi klev innanför dörren hos hans mamma. Sedan julöl och gröt och jag fick mandeln. Och mys på fårfällen i soffan och paket. Till och med jag fick paket!
Och efter några timmar vidare till hans pappa på dignande julbord och vin. Soffhäng och skratt och paket även här. Och mitt i allt var klockan midnatt och vi blev hemskjutsade igen. Mätta, nöjda, glada.

Det var en fin jul. En riktigt bra jul till och med.
Och A hade köpt fina fina julklappar till mig. Julklappar som var spot on. Spelet Alfapet, filmen och hela serien This is England och världens härligaste tröja som jag tittat på men tyckt var för dyr. Så himla bra presenter. Och han blev väldigt glad över mina julklappar också.

All and all var det alltså en mycket härlig jul.

Stormen före lugnet

Den här veckan alltså. Kaos.
Har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt hunnit med att andas.
Jag trodde liksom folk började trappa ner inför julledigheten, avsluta allt gammalt och liksom förbereda sig för att vara ledig.
Men nej. Nyhets-Åland går på högvarv och jag med. Är så speedad nu att jag knappt har hunnit reflektera över att det faktiskt är julafton om bara några dagar.

Är i alla fall tacksam att jag knappt ska köpa några julklappar i år, att jag inte ska åka iväg och behöver planera packning, båtresa och annat krafs och att jag inte behöver fundera på vad som ska ätas under hela julafton. Hade jag haft julstress som grädde på arbetsstressmoset hade jag nog fått magsår igen.

Fungerar som speed

Har så sinnessjukt mycket att göra på jobbet hela kvällarna och sinnessjukt mycket att göra hemma på dagarna. Bjuder därför på lite musik som i alla fall får mig att både jobba effektivare och bli på bättre humör.
Kavninsky – Nightcall

Att hitta rätt

Man tror att man hittat kärleken i sitt liv, tror att man ska leva med en person resten av livet. Tänker att kärlek är så här, inte alls som i filmer och i böcker. Himlastormande kan det ha varit i början förstås, när allt var nytt och spännande, men nu är det vardag. Vardag utan så mycket kärlek egentligen.
Men man tror att det ska vara så. Att kärlek är så här.

Och så lever man i det där förhållandet men tänker i smyg att ”det kanske inte ska vara så här”. Tänker tanken att han kanske inte är Den Stora Kärleken. Tänker ”tänk om ...”
Tänk om det finns någon bättre? Någon som inte har de där egenskaperna som jag inte uppskattar särskilt mycket? Någon som VILL vara med mig, ser mig, älskar mig så där innerligt som jag trodde att någon skulle göra? Så där som jag hade drömt om?
Men man säger det förstås aldrig. Tror att livet ska vara så här, att det här är kärlek.

Och så tar det slut, man träffar en ny och blir slagen i marken. Inte bokstavligt men inombords. Då förstår man att det är SÅ HÄR kärlek ska vara.
Då behöver man inte fundera längre, på om han är rätt, på om det är rätt. För man vet att det är det.

Musikhjälpen 2012

Det bästa med årets upplaga av Musikhjälpen var förstås att man lyckades samla in 23,3 miljoner euro för att barn som bor i slummen ska få rent vatten.
Men det näst bästa var att musikläggarna (i kombination med lyssnarnas önskningar kanske) inte spelade så jävla mycket jullåtar som de brukar göra. Jag hörde faktiskt bara ”All I want for Christmas is you” en enda gång. Och då lyssnade jag väldigt mycket. Tack för det!

Det här med att kommentera

Den där Jenny skriver att hon funderar på att sluta blogga. Av flera orsaker förstås. Men hon skriver bland annat om en sak som jag också känt och tänkt: Att färre och färre kommenterar trots att ungefär lika många läser nu som förr.
Jag menar inte bara på min egen blogg, jag har sett tendensen hos fler. Frågan är bara vad det beror på?

Ser jag till mig själv är jag precis en lika god kålsupare som andra. Jag kommenterar mycket mindre nu än jag gjorde tidigare. För mig handlar det om att jag läser bloggar i allt större grad via mobilen eller ipaden. Och hur mycket mobilappstillverkarna har försökt optimera användningen via mobilen är det fortfarande krångligare (ibland typ omöjligt till och med) att kommentera där än via en dator.
Men är det så för alla? Är det mobilen som har orsakat detta, eller har man bara ledsnat på att dela med sig av sin åsikt? Läser man, tänker en massa saker men vill inte stöta sig med någon så man håller tyst om dem? Eller har alla börjat skriva saker som inte är värda att kommentera? Varför är vi så tysta bloggläsare?

Hur som helst har jag bestämt mig för att försöka bli bättre. Komma med synpunkter betydligt oftare än jag har gjort den senaste tiden. Om så bara ett glatt utrop om någon skriver något roligt.
För som bloggare själv vet jag hur mycket av motivationen och inspirationen man faktiskt får från kommentarer.

Om senaste tidens ”skandaler”

Anna-Carin Carnebo skrev så himla bra om den senaste tidens debatt om pepparkaksgubbar och bortklippta dockor i Kalle Ankas jul att jag måste länka här också. Hon ger klara besked varför saker har klippts bort och varför man inte ville ha några pepparkaksgubbar. Bland annat. Alla borde läsa!

Så här skriver hon bland annat, för ni som av någon orsak inte orkar klicka på länken och läsa hela inlägget:

Kulturen är inget som inte kan förändras. Och den bild vi sprider via media påverkar vår uppfattning om våra medmänniskor och samhället. Kulturen är en viktig samhällsbärare och mycket av det som formar vår syn på saker, och ska vara förändringsbenägen.
(…)
Varför blir folk så upprörda? Jag har så svårt att förstå det. Och det gör mig ledsen. Jag tror att de flesta av er som är upprörda skulle behöva läsa på, inte bara fånga några ord som andra skriver på Facebook. Gå till källan och läs hela historien. Rannsaka om det verkligen spelar så stor roll. Fundera över din roll i samhället och vem du egentligen vill vara och framstå som – och i vilket samhälle du vill leva och uppfostra dina barn i.

The Bride

För två månader sedan gifte sig min fina vän E med sin J. Bröllopet var helt underbart vackert och de var helt underbart vackra.
Och jag, jag fick äran att vara med under morgonen när hon fixade sig i ordning. Här är några av bilderna från det tillfället.

Börjar bli dags

När jag separerade kände jag att jag hade alla möjligheter igen. Att jag kunde göra vad jag ville, resa, flytta, plugga, byta jobb. Ja vad som helst egentligen. Jag kände mig fri på ett vis jag tidigare inte gjort.
Jag bestämde mig dock för att ta det lugnt, inte stressa fram något. Landa i mig själv först, hitta mig själv först. Och framförallt fundera vilken av alla möjligheter jag tänkte välja.

Jag har funderat sedan dess. Valt bort en del alternativ, konstaterat att en del är bra i teorin men inte lika bra i verkligheten och känt att vissa alternativ kanske inte är så himla lockande egentligen.
Men jag har ännu inte kommit till någon insikt. Jag vet inte vad jag vill göra, men vet att jag behöver utveckla mig själv.

Och det känns som att det börjar bli dags att ta tag i det där. Dags att börja fundera på allvar. Jag har ju landat i mig själv nu, hittat mig själv och känner mig hel igen, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Så nu är det bara utvecklingen som saknas.

Skämmes ta mig fan

Jag gillar julpynt och stjärnor som lyser överallt. Och julgranskulor – det har jag massor av och älskar dem. Men. Trots allt detta har jag inte fått upp en endaste liten grej i lägenheten ännu. Inte ens en adventsljusstake att ha på bordet. Är nog latast i världen.

Frågan är om det ens är någon idé att ta tag i det nästa vecka. Två adventer är ju redan förbi och ja, efter julen vill man ju ha bort skiten så fort som möjligt.
Kanske köper en julgran och kompenserar allt det andra i stället.

Om man läser bloggar som godnattsaga

I natt satt jag och drack Mittu och Oboj med Linn och hon berättade att hon numera hette Robert i efternamn. Då sa jag att A:s katt brukade kalla mig för Anders. Och så skrattade vi gott.
Sedan gick jag ut på gatan, då kom Inte Skyldig cyklandes och jag började jogga efter. Då märkte jag att jag hade gett mig ut i bara långkalsonger, precis som Peppe gjorde häromdagen.

I kväll tror jag att jag ska läsa en bok eller något innan jag somnar i stället.

Dö julmusik, dö!

Nu börjar det. Det där eviga bjällerklangandet vart än man går. I butiker, på jobbet, på alla jävla radiokanaler, på tv. Överallt. Överallt ska de trilskas med att spela de där sinnessjukt söndertjatade låtarna om och om och om och om och om igen.
Jag hatar det. Jag gillar inte jullåtar. Alls faktiskt.

Okej, jag kan förstå att det kan sprida julstämning. Är man hemma och julpysslar/pyntar/bakar pepparkakor eller annat kan jag förstå att man vill ha lite julmusik, men då kan man (till och med jag ibland) väl slänga på sin skiva eller sätta igång någon spellista på Spotify för att få stämning. Det jag inte vill är att bli påprackad stämningen när jag bara vill gå och handla, lyssna på radio eller kolla på tv.

Och skulle jullåtarna någon enstaka gång bytas ut så kanske det till och med skulle gå bra att bli påtvingad dem. Men när samma jävla låtar (Mariah Careys ”All I want for Christmas is yooou” och Whams ”Last Christmas” som exempel) ska spelas sönder och samman år efter år efter år efter år om och om och om och om igen. Då. Då vill jag ta livet av mig. Eller i alla fall döda julmusiken.

Och resultatet

Jag förstår att ni dööör av nyfikenhet och bara vill veta hur det gick med vår paneer. Och tackar som frågar, det gick skitbra.
När vi tog fram osten ur kylen i går såg den ut så här:

Hård och fin och bra. Och god!

Eftersom paneer är en indisk rätt så gjorde vi en indisk gryta. Lite i stil med Tikka Masala.
Vi stekte osten. Den håller ihop och blir ungefär som halloumi på ytan, inte lika gnisslig dock.
Till det gjorde jag en vansinnigt god kryddblandning. Hade i cashewnötter, spiskummin, färsk ingefära, olja, honung, salt, chili och vad det nu mer var i. Det skulle också vara den indiska kryddan garam masala, men någon sådan hade vi inte så vi gjorde egen. Med svartpeppar, chili, cayennepeppar, koriander, spiskummin, kanel och kardemumma. Så mixade jag allt till en gegga och hällde över den stekta osten.
Så fick det ligga och gotta sig ett tag innan jag hällde på passerade tomater och kokosmjölk som fick koka ihop till en härlig gucka.

Till det serverade vi ris, naanbröd och tzatziki och en fräsch sallad.

Kan ju säga att det var matorgasm av sällan skådat slag. Rekommenderas starkt!

Blondin vs brunett

Ibland när jag tittar på bilder saknar jag mitt blonda hår. Det såg liksom fräscht ut även om det var skitigt, oplattat eller så. Och så stack jag ut mer, eller hur man nu kan säga.
En annan stor stor fördel är också att de där jäkla gråaktiga* hårstråna inte alls syndes lika bra som de gör nu. Fan för att bli gammal. Och fan för att bli gammal och ha mörkt hår.


*läs typ kritvita, men jag försöker låtsas som att de bara skiftar lite i grått.

In the making of paneer

I går kunde inte jag och A hålla oss från att prova göra paneer inför dagens middag.
Paneer är alltså en typ av färskost, som man gör själv om man är ambitiös, som är vanlig i indiska rätter.
Vi började med att koka gammaldags mjölk. Den har en fettprocent på mellan 3,7 och 4,5 tror jag, och det är bra om den är rätt fet.

När den äntligen, efter idogt rörande, började koka tar man av den från plattan och klämmer i lime citron eller någon annan citrusfrukt som gör att mjölken skär sig.

Då bildas det som små ostklumpar som man sedan häller i en duk i ett durkslag.

Sedan gäller det att pressa ihop osten och klämma ur all vassle.

Då blir osten så här, merparten ihoppressad.

Sedan lade vi upp klumpen på en tallrik.

Och satte den under press. Minst 20 minuter ska den pressas för att hålla ihop. Vår stod säkert i en timme.

Redan i går kväll kunde vi se att den var hård och fin. Tjuvsmakade också lite. Smakade inte så jättemycket i och med att det inte är några kryddor i alls, förutom limen då. Men med de indiska kryddorna vi tänkte tillsätta i kväll så kommer det här bli super.

Lär återkomma.

Rättelse

Eller så går jag på firmafest på onsdag och äter god mat och dricker mycket vin. På jobbets bekostnad.
Hade visst glömt bort att det var det. Och hade också glömt bort att jag är ledig på torsdag. Wiho!

Den här veckan blev ju till och med ännu bättre än jag förutspådde nyss.

Det här blir en bra vecka

I kväll ska jag laga pepparrotssås och äta till korv och potatis.
I morgon ska jag och A fira tio månader tillsammans genom att göra paneer på egen hand. Alltså göra osten själva. Och dricka ett glas tisdagsvin.
På onsdag ska vi fira skatteåterbäringen genom finmiddag och bio.
På torsdag ska jag förhoppningsvis färga håret.

Och vips så var det fredag igen.

Hej disträ!

Kära hjärna. Vad har du för fel när jag öppnar ett dokument och du plötsligt skriver så här? Och kan du svara på var ”kabeln” kom i från?
Ibland blir jag faktiskt lite rädd för dig. Ibland tror jag inte att du och jag hänger ihop, för det verkar som att du lever ditt alldeles egna liv alldeles för ofta.

Det här med min form

Jag gnällde ju häromsistens om att jag var i usel form. Efter att ha spelat bowling i två timmar hade jag träningsvärk.
Men nu tror jag att jag slagit något slags rekord i dålig form. Merparten av lördagen och några timmar sent på måndagen den här veckan spelade jag tv-spel.

Behöver jag förklara hur min arm mådde i onsdags och torsdags?

Sambo, det är grejer det

Eftersom jag tjatat så mycket om pengar, och i synnerhet om avsaknaden av dem, den senaste tiden vill jag bara meddela att sambo is the shit!
Den här månaden har jag ätit ute några gånger, handlat ett par vinterkängor som absolut behövdes och en vinterjacka som nästan absolut behövdes, besökt tandläkaren, storhandlat och varit ute på krogen. Trots detta vidlyftiga leverne har jag pengar över. Jo jo, ni läste rätt. Pengar över!

Och i dag fick jag lön igen. Och nästa vecka trillar skatteåterbäringen in på kontot.
Det är så sinnessjukt mycket billigare att vara två som delar på kostnaderna. Att vara sambo är alltså inte bara bra för kärleken, det är även bra för plånboken.
Fan, det där blev ju nästan som visdomsord. Ska skriva upp det i min bok ”Matildas bevingade ord”.

(Som om jag skulle ha någon sådan. Ha!)

Sota för gamla synder

Min kollega P mobbar mig. Hårt. Han drar upp gamla saker jag har sagt och narras. Säger att om jag någon gång blir statsminister ska han dra upp det jag sagt.

En gång råkade jag nämligen kläcka ur mig ”alltså, kan vi inte någon gång åka och kolla hur man tillverkar mjölk”.
Detta väckte stora skrattsalvor runt mig på jobbet och vissa började pedagogiskt förklara för mig om kor och juver och hela baletten. Jag menade ju förstås att vi skulle åka till mejeriet och kolla när man hettar upp mjölken för pastörisering och hur man gör för att få rätt fetthalt.
Detta förstod förstås mina kollegor, men har någon av oss chansen att mobba någon annan tar vi den. Så det här med att tillverka mjölk kommer att hänga med mig resten av livet tror jag.

Fredagshumor

I dag skrattar jag åt extremt dålig humor:

Och åt dålig humor med lite finess, apropå senaste SD-skandalen.
Parlör för Sverigedemokrater:

Evolutionen

Det är så häftigt det här med att människan utvecklas. Det finns ju bevis för att hjärnorna i dag är större och mer välutvecklade än förr, att vi blir längre och längre, att vår fysik inte längre är av lika stor vikt och så vidare. Hela tiden utvecklas vi till att bli så väl anpassade till det samhälle vi lever i.

Det är dock sällan som man tänker på att den där processen pågår hela tiden. Just nu.
När jag var till tandläkaren i dag började vi prata om visdomständer. Jag frågade hur det kommer sig att de är av sämre kvalitet än de andra och att det oftare blir hål i dem. Hon svarade att hon inte visste, att det inte fanns någon forskning kring det men sa: ”Kanske det är så att de håller på att försvinna? En del får dem inte ens och många som har dem drar ut dem. De fanns ju förr för att vi skulle ha lättare att slita av bitar och tugga kött, men det behövs ju inte längre på samma vis. Så det kanske är naturens gång?”

Tänk om det är så? Att människans utveckling håller på att ta bort visdomständerna.
Och tänk om vi kanske håller på att få något annat någonstans som vi har mer nytta av i dagens samhälle. Är inte det ganska häftigt?

Leksaker för BARN

Dagens sanning, snodd från Twitter.

Jag ska inte klaga egentligen

Något positivt med det här jävla vädret och mörkret är att solen i alla fall är uppe några timmar om dagen, även om den är bakom molnen.
Min barndomsvän som bor i Kirkenes, sinnessjukt långt upp i Norge, lade upp det här på sin Facebooksida häromdagen och konstaterade att nu börjar två månader av mörker.

Bara orden ”down all day” får mig att vilja ta livet av mig.

Underbart

Herregud vad det är härligt när det blåser motvind oavsett åt vilket håll man cyklar åt. Herregud vad skönt det är när snöblandat regn dessutom piskar en som nålar i ansiktet samtidigt.

Fuck you, vinterjävel.

Varför jag är mätt på internet

Jag har funderat lite på det här med att jag har tappat lusten med internet. Lägger inte upp några bilder någonstans, skriver korta och ofta rätt oinspirerade blogginlägg, uppdaterar inte min status på Facebook särskilt ofta och är på Twitter extremt sporadiskt. Jag har undrat varför.

En del kan förstås förklaras med att jag mår bättre. Faktiskt är det så. Jag mår bättre vilket innebär att jag är piggare vilket i sin tur innebär att jag gör fler grejer som i sin tur innebär att jag tillbringar betydligt mindre tid framför datorn. Och jag ser det som ett positivt tecken. Att dumstirra in i en datorskärm oavbrutet både på jobbet och hemma känns inte så mycket livskvalitet. Inte för mig i alla fall.

Men sedan slog det mig att jag faktiskt bloggat i sex och ett halvt år. SEX OCH ETT HALVT ÅR. Det kanske inte är så konstigt att orden tar slut. Och det är kanske inte så konstigt att jag har ledsnat på att dela med mig av mitt liv på samma sätt som förut. Jag har faktiskt fläkt ut mig själv, mer eller mindre förstås, under väldigt många år.

Inte så konstigt att jag känner mig mätt på internet alltså.

Hurra!

I går firade jag ett år i min lägenhet! Ett år i min allra första egna lägenhet. Och nu är jag sambo där också. I vår lägenhet.

Jag har fått dem, okej?!

Det här att jag har ett par chockrosa spetstrosor liggandes i väskan. Och att de ständigt åker upp så fort jag ska hämta något ur den. Typ plånboken när jag ska betala i en butik.
Det sätter mig i en rätt prekär situation, kan man säga.

Vissa dagar är tröstlösa

Både i går och i dag har varit dåliga dagar på jobbet. Dåliga dagar i den meningen att de jag ringer för att intervjua antingen inte kan prata för tillfället eller inte svarar.
Antalet samtal jag har ringt de två senaste dagarna uppgår efter en genomgång av telefonens uppringda samtal till 26 stycken. 26 stycken samtal till en tom lur. Man blir lätt less efter ett tag som ni förstår.

Som exempel

Det här är en novemberdag i mitt liv, så ni förstår hur sinnessjukt trött jag är:

Klockan 7.15. Väckarklockan ringer, jag trycker på snooze cirka sju gånger. Somnar om som en sten varje gång.
Klockan 8.00. Jag hasar mig till badrummet från sängen. Tvättar ansiktet och bestämmer att strunta i att duscha eftersom jag inte orkar det.
Klockan 8.28. Jag cyklar till jobbet och kommer en minut sent, i vanlig ordning.
Klockan 8.30–16.30. Jag försöker jobba. Gäspar 300 gånger och försöker tappert skaka liv i hjärncellerna som verkar strunta i att det är dag och att de därmed bör vara alerta.
Klockan 16.40. Jag kommer hem, lägger mig på soffan.
Klockan 17.15. Jag lagar någon oinspirerad mat, alternativt diskar oinspirerat medan A lagar mat.
Klockan 18.00. Jag lägger mig på soffan igen.
Klockan 20.00. Jag ligger fortfarande på soffan. Dumstirrar på tv:n som bara visar skitprogram.
Klockan 20.15. Jag får krupp, föreslår att vi ska gå och fika.
Klockan 20.18. Vi går och fikar. Jag gäspar under tiden, trots kaffe i koppen.
Klockan 21.00. Jag är hemma och lägger mig på soffan igen.
Klockan 22.00. Jag sover på soffan.
Klockan 00.00. Jag vaknar och försöker sömndrucket och förvirrat ta mig till sängen, klä av mig kläderna och lägga mig i sängen i stället.
Klockan 00.10. Jag sover igen. Som en sten tills klockan ringer klockan 7.15 och samma procedur som dagen innan upprepar sig.

Rent hat, helt enkelt

Det här med oktcember. Det funkar inte.
I morse när jag cyklade till jobbet ville jag sluta leva. Det var jämngrått, småduggade, disigt och blåste motvind. Fy fan vad jag hatar det. Fy fan vad jag hatar november.

Och kom inte och säg att det blir vad man gör det till. Jag försöker verkligen göra saker, roa mig, glömma bort. Men tidsfördrivet funkar bara så länge jag är mitt uppe i det, alla övriga tider går jag bara runt som en zombie med hängande mungipor, bister uppsyn och bara en vilja i världen – att sova.
När går det över? När känner jag glädje igen? Snart hoppas jag för så här orkar jag inte ha det länge till.

Jag in action

Jag förstår att ni döööör av nyfikenhet på hur min vardag på jobbet ser ut. Eller ja ...
Hur som helst så var en väldigt lokal och liten tv-kanal en dag på mitt jobb häromsistens. Programmet gjordes med anledning av att Ålandstidningen blivit Finlands bästa lokaltidning och därför spenderades en vanlig dag här på redaktionen.

För att följa med ut i ”smeten” (vet inte om Godby kan kallas för smet men ...) kom tv-kanalen också med mig och foto-Beni på uppdrag. Så vill ni se hur jag ser ut in action, både vid skrivbordet, på väg till bilen och i en intervjusituation, och har en kvart över kan ni klicka in er här och klicka på det program som heter Finlands bästa lilla tidning.

Man hör också hur jag pratar! Säger ”jaha”.


Jo jo. Nästa steg är Hollywood skulle jag säga.

Underbar helg!

Mamma, pappa, ena systern och ena systerdottern invaderade Åland i helgen. Oj vad härligt det var!
Är visserligen dödstrött efter en väldigt tidig morgon i morse men samtidigt lycklig och glad av att blivit påfylld av deras sprudlande energi.
Fin helg, sammanfattat.

Shop shop

Förra helgen pratade jag och mina vänner om kläder. Jag konstaterade att jag på ett år har handlat kanske fem plagg. FEM. Från en som varit lätt shopaholic och har en garderob med 200 plagg, utan överdrift, är detta förstås stort. Så jävla stort.
Särskilt mycket annat har jag heller inte köpt. Förstås en del möbler och prylar till hemmet som behövdes när jag flyttade till min egna lägenhet, men ingenting onödigt. Eller ja, allt är ju relativt förstås. Tre glaskaraffer att ha whisky i är kanske inte nödvändigt, men ni förstår hur jag menar.

Hur som helst. Det har kliat ganska mycket i köpefingrarna den senaste tiden. Särskilt sedan jag fick lön den här månaden och numera har normalmycket pengar, alltså så mycket att jag inte behöver äta potatis- och purjolökssoppa varje dag längre.
I går gick därför jag och A helt bananas i ett gäng butiker som säljer second hand-grejer.
Först köpte vi två böcker på antikvariatet. Älskar antikvariat där böckerna har en historia. Hittade en tummad liten bok med dikter från Portugal (Edit: Eller ja, från en portugis, står det ju på boken när jag tittar på bilden ...). På försättsbladet stod det med kringliga bokstäver ett kvinnonamn och år 1937. Herrejävlar vad länge sedan det var.
A köpte också en Harry Martinsson-bok där den tidigare ägaren klippt ur gamla tidningsurklipp om författaren och lagt in mellan sidorna. Där hade de legat så länge att de färgat av sig på sidorna.
Vissa stycken som personen tyckte extra mycket om var understrukna och i sidmarginalen var det nedklottrat små minnesanteckningar. Helt underbart!
Min hjärna börjar genast fantisera vilt om hur personerna som ägt de gamla böckerna var, hur de levde, hur mycket boken lästes. Jag älskar det.

Sedan gick vi vidare och hittade en discokula på ett ställe. När jag hittade den glittrade det lika mycket i A:s ögon som i mina och båda konstaterade att vi alltid velat ha en discokula. Så vi köpte den förstås. Kitschig och härlig och fullständigt onödig.
En del kläder kom med hem också. A hittade en turkosgrå sammetskavaj som satt som en smäck och jag fyndade en helt hysterisk t-shirt som jag blev lite kär i. Har förstås på mig den redan i dag.

Och så köpte jag en fjärde whiskykaraff förstås. Kunde inte motstå när den var så vansinnigt snygg.
Nu tror jag att mitt kli i fingrarna är stillat för ett tag.

Sömn, så underskattat

Somnade nästan i soffan i går. Snubblade till toaletten, tvättade ansiktet, borstade tänderna och snubblade i säng. Somnade efter en kvart där ungefär.
Då var klockan typ elva.

I morse vaknade jag för första gången på flera år därför innan klockan ringde. Och kände mig ganska pigg.
Sömn alltså, det gör underverk med mig. Jag blir liksom människa.

Och det här kan man göra en onsdag i november

Gå på bio.

Helt träningsvärksfritt!

Dagen efter

I dag har jag träningsvärk. Från BOWLING!
Jo ja, jag är i vähäldigt bra form, tackar som frågar.

Vad man kan göra en tisdag i november

Det här till exempel:




Spana särskilt in resultatet. Hrm, host, harkel, hurra!

November har drabbat mig

Nu börjar det igen. Löven rasar från träden, lägger sig i stora sjok på marken och blir en brunaktig gegga som jag måste klafsa igenom för att ta mig fram.
Och regnet. Det kommer sidledes, piskar mig i ansiktet trots att jag böjer huvudet så mycket att jag trycker hakan hårt mot bröstet. Eller så har regnet omvandlats till dimma som tar sig in i minsta lilla glipa i kläderna och gör mig kall och blöt.
Vinden är idog och stark och sliter i mig och allt runt om mig. Det skrapar på rutorna, saker blåser omkull och de sista löven som hängt kvar som små gula solar rivs obarmhärtigt ned.
Himlens gråa färg blir som ett lock som tynger på mina axlar. Jag hukar under det och lyckas aldrig riktigt hålla mig upprätt.
Och mörkret. Mörkret som sluter sig kring det som tidigare var vackert och gör det ogästvänligt och ja, fult.
Det är ingen hemlighet att jag inte gillar hösten.

Den här hösten är inget undantag. November har drabbat mig med full kraft. Jag är låg, håglös och känner mig lika grå som vädret utanför. Och något botemedel har jag hittills inte hittat.
Jag har försökt genom åren, ska ni veta. Jag har provat ändra frisyr, utan resultat. Jag har köpt nya skor, utan resultat. Jag har ätit vitaminer, utan resultat. Jag har utnyttjat den lilla solen som finns genom att vara ute när det är ljust, utan resultat. Jag har till och med försökt ägna mig åt någon form av hobby eller vettig sysselsättning, utan resultat.
Har november väl drabbat en är det obotligt.

I år har jag därför kommit på ett sätt att försöka komma undan hatmånaden. Jag tänker låtsas att den inte finns.
Så nu har jag oktcember, månaden mitt emellan oktober och december. För finns inte november så kan jag heller inte drabbas av den. Logiskt va?!

Publicerad i Ålandstidningen.

Så jävla nöjd!

Dagens dagsverke: Plockat undan skit, dammsugit, skurat golv, diskat, städat toan, duschat, åkt till återvinningsstationen, storhandlat, haft kaffebesök, vikt tvätt.
Nu är vi därför väl värda en öl.

Ute på djupt vatten

Det jag gillar mest med mitt jobb är att det är så varierande. Som allmänreporter på en lokaltidning kastas du mellan högt och lågt, bokstavligen talat. Ibland sitter jag i rätten och bevakar rättegångar, ibland besöker jag ladugårdar och hälsar på kor, ibland får jag träffa Finlands president, ibland skriver jag om olika uppvärmningssystem, ibland gör jag reportage en solig dag på sjön, ibland är jag på bolagsstämma, ibland sitter jag inne på redaktionen och ställer obekväma frågor till makthavare och ibland gör jag personporträtt.
Varierande minst sagt.

Förstås finns det vissa saker som är roligare än andra och vissa saker som är svårare än andra. Vissa ämnen kan jag ju sedan innan (som uppvärmningssystem till exempel. Fråga inte varför, för det vet jag inte) medan andra får man lära sig (som första gången jag skrev om en nyemission. Har noll ekonomisk utbildning).
Ytterst sällan hamnar jag dock på något som jag inte kan ett skit om, efter åtta år på samma arbetsplats har jag ett hum om det mesta, även om jag förstås långt ifrån är insatt i detaljer.
Men i dag ska jag på just ett sådant jobb – tävlingar i gymnastik. Vet ju att det finns bygelhästar, eller vad det heter, och något som kallas barr, men i övrigt är jag clueless. Vet inte hur man räknar poäng, vet inte vad man ska göra på bygelhästen och i barren, vet inte vad som anses bra. Vet ingenting.

Hoho. Trots en halvtimmes googlande och inläsning på ämnet är jag fortfarande rätt blank. Klass E, artistisk gymnastik, bronsmärke, dragöverslag och så vidare. ”Stå i krum på golvet” liksom, vad betyder det? Att man står ihopvikt?
Nåja. Tur att jag i alla fall har en nyttig kunskap i bagaget: Jag vet hur man ställer dumma frågor.

Och lite mer kärlek

Och nu då. Nu när jag kom hem från kvällsjobb låg det en present till mig på köksbordet!

Det var The Hives senaste platta. Så snällt!
Fan, jag är så himla kär i den där killen alltså. Även om han inte gav mig presenter, sjöng godnattvisor för mig eller köpte glass och lakrits. Det är bara en bonus. Att han är kär i mig tillbaka är den största presenten.

Kärlek

Ibland är jag lite extra glad att jag bor med A. Särskilt de här två dagarna när jag har varit hemma och sjuk.
Första dagen kom han hem med det här i sjuklingspresent.

Glass och saltlakrits. Bästa kombinationen faktiskt.

Och i går kväll spelade han godnattvisor i sängen tills jag somnade. Underbart!

Jag har bestämt det

Är redan less på att vara sjuk. Det är så tråkigt. Skit på tv, ingenting oläst på internet och för trött i huvudet för att läsa bok.
I morgon tänker jag vara frisk.

Positivt och negativt

Plus: Obama vann presidentvalet.
Minus: Jag har åkt på fetaste förkylningen och är hemma från jobbet i dag. Bittert.

I morgon

I morgon är det ett år sedan jag kom hem från jobbet, åt middag, packade min väska och tog bilen till mina vänner. För att aldrig mer kalla det som var mitt hem för hemma igen.
Ett år.

Något slags rekord

108 personer gillar att jag och A har blivit sambo. 108! Herregud.
Jag fattade inte varför så jäkla många gillade det först, men kollegan förklarade att det var ungefär som att vi hade gift oss.

Gud vilken skev uppfattning av samboskapet jag har i så fall. Som att gifta sig? Som man säger på åländska: jo nä. Vi liksom bara bor ihop. Precis som vi nästan gjorde redan innan han sade upp sin lägenhet.


Ps. Ja, jag har gillat min egen status också. Var ju tvungen.

Skräck på riktigt

I morse vaknade jag med ett ryck. Hade en sådan vidrig mardröm att jag trodde att jag skulle dö.
Nu tänker ni zombies, mördare, våldtäktsmän, monster eller något annat. Men nej nej. Jag drömde att jag hade fått binnikemask. Svarta sådana.

Får rysningar bara jag tänker på det. Det är fan skräck på riktigt.

Håret och jeansskjortan

I dag har jag för andra gången sedan jag klippte mig kort för en miljon år sedan ungefär uppsatt hår. SÅ jävla långt har nämligen mitt hår blivit nu. Krävs dock två små hårnålar för att hålla det kortaste på plats.

I övrigt har jag en ny jeansskjorta på mig. Eller ja, gammal egentligen. Vännen J hade fått gå igenom en massa gamla kläder från sin syster och hittade två plagg som hon tyckte passade mig, varav jeansskjortan var den ena. Så snäll som hon är tog hon med dem till mig. Perfekt när jag har slutat handla kläder.

Mycket firande blir det

I går firade vi som sagt att A flyttat in med att gå ut och äta. Tog till och med två efterrätter som vi delade på. Inklusive dessertvin. Flott värre.


Och i dag blev det mer firande. Tidningen vann pris för bästa lokaltidning i Finland och bästa webbtjänst. Det firades med tårta och champagne.


Och i kväll firade jag och A igen. Firade att vi har mat i skafferiet, i kylen och i frysen igen. Så vi lagade vegetarisk Tikka Masala med nanbröd och hela kalaset.

Och i morgon måste vi ju fortsätta på trenden. Har bara inte kommit på någon orsak till att fira ännu. Men om inte annat kan vi ju fira att det är fredag, en orsak god som någon.

Tiden och hur man uppfattar den

Det är lustigt det här med tidsuppfattning. Ibland tycker jag att tiden går sjukt snabbt. Ibland väldigt långsamt.
Som oktober till exempel, har nog aldrig upplevt en längre månad. Medan det här året har gått vansinnigt fort i stället. Samtidigt som det känns som eoner av tid sedan jag blev singel och flyttade in på mina kompisars soffa. Så mycket har hänt sedan dess. I mitt liv, med mig och i mina vänners liv.

På nyårsafton 2011 åt jag middag med mina två bästa vänner. Vi var partyanimals (som det så populärt heter), två av oss singlar den andra nybliven flickvän. Vi hade inte en aning om vad som väntade oss under det kommande nya året.
Mycket visade det sig. En av oss blev gravid och födde barn, en av oss flyttade två gånger, en av oss träffade en kille som sedan blev the love of her life. Vänner som vi umgicks flitigt med då träffar vi inte lika ofta längre och killar som vi pratade om då finns inte kvar i våra liv. Och festandet, det är inte alls lika intensivt och galet som då.

Mycket har förändrats, mycket har förbättrats. Ett år. Det är sjukt vad mycket som hinner hända på ett år.
Tänker jag på hur mycket som hänt får jag lite ont i magen när jag tänker på vad som kommer hända det kommande året. Har en känsla av att det kommer att bli minst lika spännande faktiskt.

En glädjens dag

Wiho! Jag överlevde långa oktober trots extrem ekonomisk situation med så gott som noll matinköp den senaste tiden. Och trots att vi flyttade ett helt bohag.
Trots trots trots trots allt. Jag överlevde!

I dag är jag sinnessjukt trött. Luften gick liksom ur mig i går, någonstans där mellan när jag torkade ur det sjuttiotolfte köksskåpet och torkade golvlister. Pang bom så blev jag helt slut. Höll igång på ren vilja den sista biten. Det som var det stora glädjeämnet och som fick mig att fortsätta var att han i alla fall bara har en liten lägenhet, vilket gjorde att vi faktiskt blev klara i går. KLARA!

Tror eventuellt att jag så småningom kan börja andas snart igen. Utan papperspåse alltså.

Planer

Om en kvart cyklar jag hem, äter mat och åker till A:s lägenhet och gör den kliniskt ren resten av kvällen.
I morgon tar jag min lön och A under armen och GÅR UT och äter middag. Flytt + lön + sambo = måste firas.

Håll ut, håll ut!

En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar till lön. En dag kvar. Och två ynka dagar kvar tills flytten är över.
Jävlar vad mitt liv kommer att bli härligt och skönt då. Pengar i plånboken och inga måsten. Jag längtar sinnessjukt mycket.

Dagens tanke

Jag ska bo ihop med någon igen!
Från och med på torsdag är jag sambo. Sambo. Är inte det rätt häftigt? Och stort?

Feels like we only go backwards

Vaknade upp med den här låten på hjärnan i dag. Från Tame Impalas senaste platta Lonerism.
Texten passar inte alls in på mig och mitt mode, jag går allt annat än backwards för tillfället. Men låten – den älskar jag i alla fall.
Lyssna!

Godmorgon Mariehamn

Det bästa med vintertid är att solen igen går upp samtidigt som en själv.

Min jäkla jukebox

Jag är lite av en musiknörd. Inte på det viset att jag vet vilken låt som är B-sidan på gamla EP-plattor eller att jag på en gång kan säga vems gitarrsolo det är om jag hör det, eller att jag har stenkoll på vem som vann schlagerfestivalen vilket år. Detta har jag noll koll på.
Jag är musiknördig på det viset att jag kan väldigt många låtar. Åtminstone refrängen och melodin.
Detta gör att jag har en extremt stor jukebox inom mig, jättebra att dra fram på fester där stämningen behöver livas upp. Eller i duschen, på jobbet, hemma när jag städar eller egentligen när som helst. Och den verkar vilja gå igång hela tiden dessutom, till och med utan att någon petat i en peng. Jättebra. I teorin i alla fall.

Problemet med min jukebox är att det är svårt att välja vad den ska spela. Den gör lite vad den vill och spelar upp låtar som jag eller andra inte alls vill höra.
Som när jag diskar. Då vill den alltid spela ”Hey there people, I’m Bobby Brown ...”, när jag duschar gillar den att spela Cranberries mer sakrala och ledsamma låtar och på jobbet gillar den barnlåtar. Då är det visan som handlar om att jag äter mask, Pippi Långstrump-låten, ”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå” och jullåten ”hejsan hoppsan fallerallera” som jag kallar den.
Ibland märker jag inte ens att jag har låtarna på hjärnan och uppenbarligen sjunger dem förrän jag placerat den i någon av mina kollegors hjärnor. Då får jag skäll förstås.

Förutom att min jukebox har en fallenhet för barnvisor gillar den åttiotal lite extra mycket. Gärna de där sliskiga låtarna som spelas i slutscener i gamla åttiotalsfilmklassiker. ”Love lift us up where we belong” från En officer och en gentleman som exempel. Den är lagom uppskattad av mina vänner.
Dag Vags ”Jag får aldrig nog” hamnar också rätt ofta på play, precis som Shabooms ”R-O-C-K” och ”I am the one and only”. Låtar som fastnade någon gång i barndomen och blivit kvar.
Andra låtar den gillar är Skee-Lo:s ”I wish”, ”Cottonfields” och Scorpionsklassikern ”Wind of change”.
Den enda gemensamma nämnaren bland min jukeboxs favoritlåtar verkar alltså vara att det är minst sagt rätt så värdelösa låtar.

Detta hade trots allt inte varit något stort problem om inte jukeboxen inte hade en förmåga att haka upp sig.
Den kan hacka och köra en strof från en låt en hel dag, en hel vecka, två hela veckor. Eller köra samma låt om och om och om och om igen. I evigheters evighet.
Jag har alltså en jukebox som slår igång oombedd hela tiden, shufflar fram dåliga låtar och fastnar på repeat. Jag förstår att detta retar gallfeber på folk i min närhet.
Men jag tycker faktiskt inte att de ska klaga. Det är fasen inte de som måste höra skiten dygnet runt.
I vanlig ordning är det alltså mest synd om mig.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ser slutet på att göra-listan

Fy fan. Flytt. Packa ner, packa upp, bära grejer, flytta möbler, stuva om, skruva ihop, tvätta gamla kläder, organisera, diska porslin, sy om, få rum.
Det känns som att det aldrig tar slut. Två personer ska få rum i ett hem. Två personers hem ska få rum i ett hem. Två personer ska känna sig hemma.

Det trösterika är att jag ser slutet nu. Allt från A:s lägenhet som ska till min är flyttat förutom två mattor och två kartonger. Resten är här, någorlunda på plats.
Sedan ska resten till Emmaus/slängas/till en kompis/ vara kvar till hans syster som flyttar in där. Det ska fixas innan torsdag. Och då ska lägenheten vara städad också.

Men ändå. Jag ser ljuset! Snart bor vi ihop. På riktigt.


Riktigt så här illa är det inte längre alltså. Tack och lov.

Närmar mig ettårsdagen

Folk sa att det skulle ta ett år. Ett år innan jag var läkt. Hel igen. Innan jag hade kommit över faktumet att jag och min dåvarande pojkvän inte skulle vara vi längre. Efter tio år fanns inget vi, bara han och jag.

Jag minns i början. Jag önskade att jag skulle vara läkt, skrev det här på bloggen med utropstecken. Hur jag grät varje dag i duschen, hur jag gick i terapi för att liksom hitta tillbaka till mig själv, tänka på mig själv, gilla mig själv. Och lära mig att umgås med mig själv och faktiskt tycka att det var helt okej. Jag lärde mig det sakta men säkert.
Alkoholintaget var mer än måttligt och jag kröp ibland på väggarna. Orkade inte vara ensam, orkade inte tänka. Gjorde allt för att glömma.
Ibland rasade jag igen. Vaknade på morgonen och grät, flera månader efter att det tagit slut. Ringde honom och hulkade fram hur mycket jag saknade det gamla livet. Huset. Han klappade mig mentalt på kinden, sa att det ordnar sig. Och det gjorde det.

Ett år har snart gått. Jag har varit hel länge. Hel i den bemärkelsen att jag hittat tillbaka till mig. Blivit lycklig. Känner mig rofylld och lugn och som en mycket mer hel människa. Lagad. Det gick att laga det trasiga som var jag.
Men trots det så tänker jag på honom ibland, ibland är han med i mina drömmar, som en figur som liksom bara finns där. I verkligheten finns han inte ens i mitt liv längre. Och den sorgen, det hålet, kommer nog alltid finnas kvar.
Den person jag levde med i tio år, som varit med under tio års mående, tio års erfarenheter, tio års utveckling. Tio år av mitt liv, en tredjedel av mitt liv. Han finns inte där längre.

Det är lite som att någon närstående dör, sorgen är den samma. Bearbetningen densamma.
Finaste D. Tack för allt du gjort för mig under alla år. Tack för att du har funnits där. Tack för att du älskade mig. Tack för att du har varit med och gjort mig till den jag är i dag.
Ett år har snart gått och vi båda är med all säkerhet lyckligare, mer hela och bättre människor nu. Men jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.

Lugn, inombords liksom

Radion skrålade i köket, torktumlaren i arbetsrummet. Jag satte mig i vardagsrummet i det som tidigare var bara A:s fåtölj, stirrade ut genom fönstret. Snön som precis lagt sig för första gången, rödljuskorsningen där bilar körde, väntade. Folk med huvorna uppfällda som skyndade fram.
Och helt oväntat kände jag ett enormt lugn. Lugn inombords, som det var länge sedan jag kände mig.

Jag vet inte om det var faktumet att jag är ledig en vardag, den första snön, faktumet att jag bor i stan och ser folk från mitt fönster, att A nästan har flyttat in och att vi snart fått i ordning hemmet, som gjorde att känslan kom. Eller om det kanske var en kombination av allt? Jag känner mig i alla fall lugn. Och nöjd. Och lycklig.

En bra dag

Vaknar av att solen lyser i mitt ansikte. Himlen utanför är knallblå.
Och jag är utvilad. Tio timmars sömn och inget snor i näsan.
Tror att det här kommer att bli en bra dag.

Jag gillar inte hösten egentligen ...

Men ibland kan den vara fin.


Jäkligt fin till och med.

Sista dagen

Det är ganska konstigt hur trött man kan bli av att jobba som journalist. Jag vet att grovarbetare brukar rycka på axlarna och skaka på huvudet när jag säger det. ”Vaddå, ni sitter ju bara stilla på en stol hela dagarna” typ.
Och visst, vi sitter stilla ganska mycket. Så fort vi inte är ute på reportage, presskonferenser eller liknande. Men fasen så trött man blir ändå. I huvudet.

Tänk er själva att åtta timmar om dagen tvingas använda sin hjärnas maximala kapacitet.
• Vara superalert medan man intervjuar, med andra ord lyssna lyssna lyssna oavbrutet, till och med under långa föreläsningar.
• Använda minnet extremt mycket eftersom handen inte hinner anteckna precis exakt allt som sägs, i de exakta formuleringarna som används. Det får man hålla i huvudet.
• Vara kreativ och få ett flöde i texterna som gör att det man vill få fram kommer fram på ett tydligt, lättförståeligt och korrekt sätt.
• Hela tiden ta ut det viktigaste av de saker folk berättar för att hitta kärnan och därmed vinkeln i texten. Och lyckas sammanfatta en tvåtimmarsintervju i en text på bara några hundra ord.

Tänk er då hur sinnessjukt trött i huvudet man är när man är inne på sin nionde dag jobb i rad. Och man i det här fallet är jag. Jag gör min sista dag på ett långpass och känner mig rätt tömd. Slut. Och disträ.
I morgon tänker jag nog sova hela dagen tror jag.

Sånt jag gör när jag är ensam

I helgen har jag ju som sagt varit ensam hemma. Tycker ju att jag borde passat på och gjort roliga saker, unnat mig själv något eller liksom tagit till vara på tiden. Så blev det inte riktigt.

I fredags var jag på middag med fina vänner visserligen, men var hemma redan vid elva och sov redan vid tolv.
Lördag jobbade jag till sju, cyklade hem, diskade och lagade middag till mig själv som jag åt framför Beatles film Magical Mystery Tour med ett glas vin. Och efter det somnade jag på soffan.

I morse sov jag länge, åt frukost och åkte sen till jobbet igen.
Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att när jag är ensam så sover jag. Och jobbar. Spännande liv jag har alltså. Sjukt spännande.

Jobbe

På väg ut på uppdrag nu, helgjobb som jag har. Har däremot ett lite annorlunda jobb i dag. Ska nämligen vara med i en mediedebatt och leda en workshop för ungdomar. Lära dem allt jag kan om hur unga kan påverka via media.
Riktigt roligt att göra något annat som omväxling.

Russin!

Jag har ju tjatat rätt friskt om hur mycket jag vill bada badkar den senaste tiden.
Förstår ni då hur sinnessjukt jävla lycklig jag var i går när jag gjorde det här:



Badade sammanlagt i typ tre timmar. Herrejävlar vad jag var russin. Och varm och len och mjuk. Känner mig fortfarande helt sladdrig i kroppen. Bada badkar är fasen terapi.

Ensam hemma

I helgen jobbar jag helg. Skulle jag inte göra det skulle jag förmodligen befinna mig med A hos hans släkt i Sverige eftersom hans brorsdotter ska döpas.
Detta innebär att jag är ensam i helgen. Ensam hemma i det som i några dagar till är bara min lägenhet.
Och vet ni, jag njuter av tanken. Även om jag förstås kommer att sakna honom.

Ensam. Jag är inte så särskilt ofta ensam nuförtiden. Är inte A hemma hos mig så umgås jag med vänner eller jobbar. Jag är allt annat än ensam.
Det lustigaste är nästan ändå att jag för ett år sedan inte vågade lämna mitt ex eftersom jag var rädd för att vara ensam. Att jag skulle bli ensam. Men jag har aldrig varit mindre ensam än sedan vi separerade.

Somebody that I used to know

Jag hörde den här gamla klassikern på radion i dag.

Det känns som evigheters evigheter sedan jag hörde den, trots att det kanske bara rör sig om drygt ett halvår. Grejen är den att den känns så förknippad med en särskild tid i mitt liv och det livet känns så avlägset.
Det var den tiden då jag ganska nyss hade flyttat in i min egna lägenhet, festade mycket, flirtade mycket och bearbetade mig själv som mest. Där kring årsskiftet 2011–2012, den vilda tiden. Den tiden då jag drack alldeles för mycket vin, så gott som bodde i min säng, kollade på massor av serier, umgicks med vänner oavbrutet, var sinnessjukt aktiv på alla sociala medier och gick i terapi.

Det var en speciell tid och jag mådde väl sisådär egentligen. Men fasen vad den gav mig mycket. Utan den tiden hade jag inte varit jag i dag. Utan den tiden hade jag inte känt mig så bra och hel som jag faktiskt känner mig i dag.
Den här låten betyder därför mycket för mig, även om den är uttjatad. För mig har den alltid en särskild plats.

Mitt hem och jag

Jag och A pratade i går om faktumet att han ska lämna sin gamla lilla lägenhet och flytta in till mig. Och jag frågade hur det kändes, på riktigt liksom. Han sa att det kändes bra och positivt, även om han kan få ett skov med nostalgi när han kliver in genom sin lägenhetsdörr, liksom minnen som bubblar upp.
Men så sa han också att han trivdes så bra i min lägenhet, att han gillade den. Både på läget och på hur jag inrett den.

”Jag gillar vad du har gjort med den. Jag ser så himla mycket av dig i den, den speglar din personlighet. Din lägenhet är precis som du!”

Jag vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
Är jag verkligen så brokig i personligheten, så stökig där inne, så omatchande och så kaotisk som min lägenhet är? I så fall vet jag inte om det är en komplimang att jag är som min lägenhet.

It's all about the money

Mycket i mitt liv handlar om pengar för tillfället. Eller ja, egentligen har det gjort det sedan jag flyttade in i en alldeles för stor lägenhet för snart ett år sedan. Stor lägenhet plus dyra vanor plus en medioker lön gör att man (jag i det här fallet) tänker mycket på pengar. Eller avsaknaden av dem.
Det är lustigt, när man har pengar går inte alls lika mycket tankeverksamhet åt. Då flyter allt på problemfritt. Men när man inte har det tänker man på det konstant. Räknar dagarna till lön, kollar saldot minst en gång per vecka och funderar på hur man ska kunna överleva till nästa månad. Tänka tänka tänka.

Riktigt så illa är det inte den här månaden, jag har pengar kvar och kommer att överleva, även om jag eventuellt kommer att behöva nalla från sparkontot.
Dessutom har jag börjat sälja bort en massa saker jag har hemma. Saker som står i köksskåpen och aldrig används, gamla väskor som inte använts på många år och kläder som bara ligger och tar plats i garderoben. Och det går ganska bra, folk köper mina saker. Två euro här, tre euro där och vips så har jag fått ett litet förråd med pengar. Eller ja, en liten burk snarare.

Men trots att jag har ont om kapital tänker jag inte köpa cigg eller något annat tråkigt för de slantarna jag fått för sålda saker. Tanken är att alla pengar ska sparas till något roligt.
En ny vinterjacka, en resa, en riktig kalasmiddag eller något annat där jag känner att jag unnar mig. För unna mig saker var det fasen riktigt länge sedan jag gjorde.
I kväll ska fasen rota fram fler saker att sälja!

Internet suger

Nej, jag är fortfarande trött på internet. Ingen lust med någonting som har med det att göra. Inte Facebook, inte bloggen, inte Twitter. Ingenting.
Lämnar till och med min telefon liggandes i väskan nuförtiden. Den som jag i evigheters evighet hållit i handen vart än jag gått.

Hoppas att det över övergående.

Sova igen sig

Jag tror att jag hade rejält mycket sömn att ta igen i går efter en sinnessjukt stressig vecka och bröllop på lördagen.
Veckan bestod nämligen av 1) kvällsjobb med massor massor att göra på jobbet. 2) städning, diskning, tvättning och diverse åtaganden i hemmet innan jobbet. 3) planerande och ommöblerande i lägenheten för att få rum med A:s alla grejer som han så smått börjat flytta till mig. 4) massa måsten och borden som jag var tvungen att ta tag i.

Och så var det lördag med tidig morgon eftersom jag skulle fotografera bruden medan hon fixade i ordning sig på morgonen, hem och duscha och välja kläder (typiskt mig att aldrig vara i god tid) och sedan i väg på bröllop. Med god mat, dans helahalva natten och alldeles för mycket alkohol. Tror jag landade i sängen vid halv fem på söndagsmorgonen.

Så i går bestod alltså av sovande.
Vaknade, åt frukost, somnade igen. Vaknade, duschade, somnade om igen. Vaknade, åt pizza, somnade om igen. Vaknade, drack en kopp te och gick och lade mig för natten. Sammanlagda timmar jag var vaken i går var cirka sex stycken.
Inte helt otippat är jag därför rätt pigg i dag. Underbar känsla!

Inte alls trött, nej

Har snoozat i en och en halv timme nu. Kanske dags att kliva upp?

Hjärta Spotify

Alltså Spotify, gud vad det är bra! Bästa uppfinningen någonsin gissar jag. Tänk vad den underlättar musiklyssnandet, tänk vad den minskar nedladdandet, tänk vad den hjälper till att hitta ny musik, tänk vad den ser till att man håller sig uppdaterad. Och tänk vad klok den är som precis vet vad jag vill lyssna på och rekommenderar musik i samma genre som jag senast lyssnat på.

I dag till exempel stod det på första sidan att jag rekommenderades att klicka in och lyssna på Tame Impalas nya platta. Mycket klok som sagt. Gör det ni också vetja, lyssna på nya plattan Lonerism.

Åtta år

I dag, jag tror att det var den 10 oktober i alla fall, så firar jag åtta år på tidningen. Åtta år!
När jag i somras sa till en av sommarreportrarna att jag hade jobbat snart åtta år blev han väldigt fundersam och sa: ”Men hur går det ihop? Du är väl bara 24?”

Den kommentaren lever jag gott på. Länge.

Skrämmande fakta!

I Sverige finns det flera vd:ar för börsnoterade företag som heter Göran än det finns kvinnliga vd:ar.

Uppdatering: Okej, numera heter de Anders, men det ser fortfarande lika illa ut.
Läs mer här.

När trenden vänder

För ett år sedan var jag en ganska nyfrälst twittrare. Jag skapade kontakter, skojade friskt om nyheter, delade med mig av länkar på roliga klipp och framförallt berättade vad jag hade på hjärtat. Eller hjärnan snarare. Varje tanke som poppade upp hamnade på Twitter.
För två år sedan var jag långt ifrån nyfrälst Facebookanvändare men i alla fall en väldigt ivrig sådan. Jag lade upp bilder på när jag unnade mig en fredagsöl, på när jag plaskade med fötterna i vattenbrynet, på när jag hade lagat skaldjursgryta. Jag statusuppdaterade när jag fick en skön tanke och tryckte gilla än här, än där.
För tre år sedan var jag en väldigt ivrig bloggare. Jag lusläste en massa massa bloggar och skrev själv anekdoter från mitt liv. Skrev långa inlägg om ämnen som berörde mig, lade ut recept på mat jag lagade, skrev ner roliga dialoger från jobbet.

I dag är jag mätt på allt. Jag är mätt på att fläka ut mig, mina känslor, mitt liv, mitt allt. Less på att sitta på en härlig strand och tänka ”det här är en bild jag måste lägga ut på Facebook”. Less på att sitta och skratta vid ett köksbord och tänka ”det här blir en rolig anekdot till bloggen”. Less på att känna ett sug efter korv och genast känna behovet av att ”det måste jag fråga på Twitter vad det kan bero på”.
Jag vill faktiskt inte dela med mig av allt. Jag vill att det jag berättar när jag träffar mina vänner faktiskt ska vara något nytt, inte att det ska mötas av ”ja, jag läste det på Twitter/bloggen/Facebook”.
Jag vill hellre uppleva det jag upplever i verkligheten. Njuta av tillfället. Skratta så länge att jag får ont i magen utan att avbryta det för en Facebookuppdatering. Jag är mätt på det.
I mitt liv har trenden vänt. Från en långsamt stigande kurva av sociala medier till en akut rasande dito.

Publicerad i Ålandstidningen.

Angående bilden

Är vi förresten inte lite lika på bilden i förra inlägget?
Har aldrig tänkt på det förut men ju mer jag tittar desto mer lika tycker jag att vi är. Liknande näsa, hans mer krokig än min men väldigt lika näsvingar. Och liknande ansiktsform, lika mycket panna och haka i förhållande till ansiktet liksom. Och liknande käklinje, inte extremt markant men ändå så att den syns. Och kinderna, de påminner också.

Säger man inte att kaka söker maka?

Sommar och kärlek

Hittade den här bilden när jag bläddrade igenom mitt bildarkiv från i somras. Pappa smygfotograferade mig och A när vi var på väg ut till en skärgårdsö för några dagars semester.
Och jag gillar den skarpt. Vi ser så härliga ut. Bruna, kära och drömmande.
Den här sommaren regnade till stora delar bort, men fasen vilka fina stunder den hade emellanåt.

Badkaret (och huset)

Mycket av min tankeverksamhet den här tiden på året kretsar kring just badkarsbadande. Jag längtar efter att bada badkar säg i snitt fem gånger på en vecka. Ibland mer förstås. Jag svär cirka tre gånger i veckan över faktumet att den förra hyresgästen i min lägenhet bad hyresvärden att kasta ut det gamla lejontassade badkaret till förmån för världens minsta duschkabin. Jag slår huvudet i väggen ungefär en gång per vecka över att jag inte tog med mig badkaret från huset när jag flyttade därifrån även om jag vet att jag inte skulle kunna använda det. Och jag försöker på något vis minst två gånger i veckan försöka komma till någon som har badkar för att lura till mig ett spontanbad (har dock inte lyckats hittills).

Som sagt, mycket av min tankeverksamhet går åt till badkar.
Jag är besatt av badkarsbadande.

En sak som jag brukar tänka på ibland är min sista dag i huset. Den där dagen då jag och mitt ex hade separerat redan men alla mina saker var kvar, när jag fortfarande bodde på mina kompisars soffa. Då åkte jag till huset en ledig dag och bara var. Gosade med hunden och katten extra mycket eftersom jag inte visste nästa gång jag skulle få se dem, låg på soffan i vardagsrummet och bara tittade på alla saker eftersom jag visste att jag skulle lämna dem och förstås badade badkar. Lååångt jävla bad i badkaret som jag hade trilskat till mig att vi skulle köpa.
Och grät. Grät över att jag skulle lämna allt, att det var över.

Det var en fin sista dag trots allt. Ett fint minne av huset som jag kommer att bära med mig. Huset, mitt hus. Det hus som jag var med och byggde, inredde, målade, tapetserade. Mitt hus. Det hus som hade ett badkar. Det huset som inte längre är mitt hus. Ibland gråter jag fortfarande över det, huset.

Svar till mig själv

För ett år sedan var jag inte särskilt lycklig. Frågade mig själv Är inte livet mer än så här? och låg sömnlös på nätterna och grubblade. Eller drömde konstiga drömmar om frustration och död när jag väl lyckades somna. Eller funderade på om det inte var bättre om jag var död för att slippa grubbla.
Och så kände jag mig ensam. Ensam i själ och hjärta och visste att någonting var tvunget att göras. Något. Något som jag egentligen visste, men som jag inte var kapabel till att göra.

Oktober 2011 kan ha varit den värsta månaden i mitt liv faktiskt och jag såg ingen ljusning. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå under.

Nu, ett år senare är det en annan jag. En glad jag. En som inte längre tänker tanken att livet borde ha mer att erbjuda. För nu vet jag att livet har det, mer att erbjuda. Lycka till exempel. Och kärlek. Och glädje.
Och en insikt av att jag inte alls är ensam. Jag har faktiskt fått tillbaka mig själv. Och när jag har mig själv kan jag aldrig bli ensam.

Breaking news

A har sagt upp sin lägenhet. Det betyder att han kommer att flytta in till mig så småningom. Lagom tills jag firar ettårsdag i konsten att bo ensam.
Det ni! Sambo minsann.

Dumt huvud osv

Efter en resa, sjukt långa arbetsdagar, lite sömn och tidiga morgnar hade man ju kunnat tro att jag skulle somna på soffan vid sju i går kväll. Det var också planen faktiskt.
Men vid niosnåret, när jag fortfarande inte hade somnat, blev jag övertrött och ville hitta på något. Så jag och A drog till en vän och satt där, drack två glas vin och snackade skit till halv två.

Status i dag: Om möjligt ännu tröttare än i går.

Strandbar eller mitt hem

Ibland undrar jag varför jag sitter med en hög hyra och ett jobb som kräver mycket av mig när jag egentligen skulle kunna flytta till Karibien, jobba i en strandbar och bo i bungalow på lånad säng? Ett billigare och säkert mer harmoniskt liv.

Samtidigt vill jag ju ha ett hem, mitt hem, och ett stimulerande jobb som ger mig utmaning. Vill ha någon sorts trygghet i vardagen och en stadig inkomst så att man kan spara pengar (as if!) och kanske unna sig resor och saker. Och nära till vänner och familj. Och kanske en egen familj någon gång?

Äsch. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Funderar mest på vilket av alternativen som egentligen lockar mest så att jag någon gång kan bestämma mig vad jag vill göra i framtiden. Det känns som att jag står i ett vägskäl.

Angående att bli russin

Jag förstår att ni dör av nyfikenhet om ifall jag badade något badkar i min lilla svit i Bryssel.
Svaret är nja. Jag duschbadade* en gång men hann bli lite russin i alla fall. Bättre än inget med tanke på sjukt stressigt schema.


*duschade sittandes med proppen i.

Benen. BENEN!

Aj jävlar i min lilla låda vad mina ben värker. X antal kilometer har avverkats till fots de här tre dagarna. I klackskor då förstås.

Tror jag kommer att drömma om mina Converse i natt. Och få en snygg rumpa.

Intensivt, hektiskt och vansinnigt roligt

Pust. Eller ja, jag vet inte om jag kan säga pust ännu. Jag kan i alla fall inte pusta ut än eftersom jag har massor massor att skriva ut.
Men. Jag har i alla fall landat i Stockholm igen efter sinnessjukt intensiva dagar i Bryssel. I går till exempel jobbade jag från nio på morgonen till elva på kvällen. Utan paus. För varenda gång lagtinget, som jag följde, hade paus så var jag tvungen att skriva/göra ut bilder/lösa tekniska problem och så vidare. Stressigt men vansinnigt roligt!

I går kväll efter fin representationsmiddag tänkte alla gå ut och ta en öl. Jag snubblade mot hotellet i stället. Helt jävla slut. Somnade ungefär samma sekund som jag lade ner huvudet på kudden.
Och så upp halv sju i dag, till flygplatsen, skriva texten vid gaten, redigera bilder på planet och så fort jag kom till centralstationen – skicka iväg paketet till redaktionen.
Nu, äntligen har jag tid att äta lunch.

I övrigt hann jag inte se så mycket av Bryssel. I måndags kväll, vid elvatiden eller något sådant, sprang jag till Grand Place och kollade på Manneken Pis, ni vet han kissande pojken. Det var det turistandet jag hann med. Och en, bara EN, Stella Artois drack jag under hela resan. Och någon belgisk choklad blev det heller inte. Men jävligt många erfarenheter rikare är jag i alla fall.

Så, nu kom min mat! Äntligen!

På väg

Blusen och klackskorna är på, kameran och datorn är med, programmet är utskrivet, viktiga nummer är nedskrivna, kavajen ligger i resväskan och jag är så redo man bara kan bli.
I eftermiddag landar jag i Bryssel. Hepp hepp!

Läppstiftet

För ett tag sedan pratade vi på redaktionen om att införa finfredag. I stället för casual friday, när vi har casual day every jävla day här på jobbet.
Malin tog tag i saken i dag och förverkligade det. Med klackskor, prickig klänning och läppstift. Så fint.

Vi andra förlorare som hade glömt det gjorde ett ryck här nu på eftermiddagen och kladdade på oss lite läppstift i alla fall.
Sådärja. Väderhår, stickad tröja, blekt halvflottigt ansikte ackompanjerat av chockrosa läppstift. Finfin kombo. Typ.