Bakslag på förkylningsfronten

Jag friskförklarade nog mig själv lite för tidigt. I dag känner jag mig sjukare än någonsin typ.

Gårdagen började med julmarknadsbesök med allt vad det innebär – man går runt, glor lite halvhjärtat på stånden och helhjärtat på folket, handlar en krans, dricker lite glögg och åker hem. Med tjugo kilo lera på skorna och blåfrusna fingrar.

Direkt efter åkte jag in till stan, glodde lite i butiker och gick till T i leksaksbutiken och shoppade loss julklappar med henne. Var världens omständligaste kund.
Därifrån till affären, handlade käk till oss och sedan hem till henne för att laga den.

Men då hade det blivit för mycket aktiviteter på en dag för mig och medan hon gick i duschen somnade jag på hennes soffa. Helt utmattad. Har man inte gjort något vettigt på tre dagar utan bara legat och snörvlat på soffan och plötsligt gör massor kan man nästan vänta sig det.

(För övrigt tänkte jag på en sak: Äkta vänner är de vars soffa man känner sig så bekväm i att man kan somna där =).)

Jag vaknade efter en kvart igen och orkade hålla mig pigg och alert resten av kvällen. Käkade god mat och sedan kom vännerna C och E så drack vi lite glögg innan jag åkte hem. Supertrevlig lördag allt som allt.

Tyvärr lider jag i dag. Har återigen hela bihålorna igenkorkade och mandlarna bränner som två rakblad. Trots att jag sovit nästan tolv timmar i natt. Hoppas att det lättar under dagen.

Blandad inspiration

Dags igen: Månadens inspiration!

Jag visste att jag borde gått till jobbet

Fick det här på jobbmejlen i dag:

Hejsan alla kollegor,

Vi har chips i överflöd så alla är välkomna att hämta påsar vid
tidningens kundtjänst. Bäst före den 8.12 så det passar bra att
plocka på er för fredagsmys, vi har 8 lådor.

Och så sitter jag hemma och är sjuk! Var finns rättvisan i det?

Sväng åt ”det andra vänster”

Jag mötte min kollega i den relativt trånga gången uppe på redaktionen häromdagen. Vi hamnade i ett sådant där läge när man måste bestämma vilken sida man ska gå på för att kunna mötas.
Han utbrister: ”Det är högertrafik”, varpå jag snabbt som attan svarar: ”Är du britt?”
Ungefär samtidigt som jag sa det slog det mig att något var galet. Kollegornas skratt bekräftade det. Just ja, det är vänstertrafik i Storbritannien.
Det är krångligt det här med höger och vänster.

Jag vet i praktiken att man hälsar med höger hand, att man går på vänster sida av vägen och cyklar på den högra. Jag vet allt detta. Men när det kommer till att praktisera det är det något helt annat.
Om någon frågar efter vägen måste jag i smyg börja skaka hand i luften för att säga åt vilket håll personen ska gå åt.
Och om jag står i en korsning och någon säger att jag ska svänga vänster chansar jag hejvilt, det är ju trots allt 50 procents chans att jag svänger åt rätt håll.
Värst är det i stressade situationer. Till exempel om jag sitter som kartläsare i bilen och märker att vi ska svänga av om tio meter. ”Sväng vänster”, kan jag ropa bara för att nästa sekund vara arg för att föraren svängde av åt fel håll. Jag menade ju det andra vänster, även kallat höger.

Jag funderar faktiskt på att återinföra de där färgade cykelhandtagen man hade som liten. Kanske med strumpor eller vantar så jag alltid har en backup och kan dubbelkolla vilket håll som är vilket.
Rött för vänster och grönt för höger. Eller var det tvärtom?

Host host host

Ibland när man är frisk kan man lite i smyg tänka att det vore ganska skönt att vara lite sjuk ett tag. Så där lagom att man måste stanna hemma från jobbet men ändå inte håller på att dö.
Jävlar vad dum man är.

I dag är jag hemma för andra dagen och kryper redan på väggarna. Fy fan vad det är tråkigt. Man är så slö att man inte orkar ta sig för något speciellt utan ligger mest och dumglor i soffan eller stirrar på datorn. Men det finns ingenting att se någonstans.

Och så hostar jag och snorar hela tiden vilket gör att jag inte kan sova bort eländet. Önskar nästan att det hade varit svininfluensan jag åkt på. Då skulle jag i alla fall ha feber och kunna sova. Men nu ... bara världens megaförkylning.

I morgon vill jag vara frisk och åka till jobbet och göra vettiga saker igen.

I mina öron just nu

Pato Pooh ft. Adam Tensta - Follow Me

Superskön låt. Bäst är tv-spelsvibbarna.
Kan till och mig dra mig så långt och säga att den här låten är det bästa som gjorts inom svensk hiphop någonsin. Eller i alla fall lika bra som Lazee.

Sex kilo kalkon senare

Jag berättade ju om Thanksgivingmiddagen i helgen. Tänkte bara visa bilder på odjuret vi tillagade.
Här är han: Tuppen. En bronskalkon slaktad och klar.


Så stoppade vi den full med stuffing (bilderna från det momentet påminner för mycket om fistfucking så dem utelämnar jag) och stoppade in den i ugnen i si sådär fem sex timmar.
Då blev den så här:

Vi valde att vända bröstet neråt för att få det saftigare, efter inrådan från vana kalkontillagare. Och det blev fint.

Så lagade vi tillsammans med vännerna alla tillbehör och ställde upp det för servering. Det var typ fullt på köksön:

Från vänster kalkon, päronsallad med valnötter och blåmögelost, potatismos och lite bubbel. I mitten sås gjord på skyn, så kallad gravy, och gröna bönor med bacon. På högra sidan creamed onions, hemmalagad tranbärssås, varm svamp och spenatsallad med sherry, stuffing och sötpotatisgratäng med marshmallows.

Det blev fullt på tallriken:


Och vi hade hört att Thanksgivingmiddag var färglös och smakade äckligt. Jävlar så fel de som sa det hade. Jag tänker fira nästa år igen! Happy Thanksgiving på er.

Snart är det över

Jag vet, alla är urleda på gnäll om november. Men det skiter jag i.
I dag är nämligen en glädjens dag. När den här dagen är slut är det bara en vecka kvar av denna vedervärdiga månad.

Och det betyder att det är så gott som ett helt år kvar tills vi tvingas ha novemver igen!

För övrigt har jag sett solen tre dagar i rad nu. Visserligen korta stunder, men ändå! Fatta solen! I november!

Många utropstecken, men det behövs!

Energidepåerna påfyllda

Helgen har bjudit på massor med boost:

I fredags var det första gången sedan vi flyttade till huset som jag och pojkvännen låg hela kvällen på soffan, drack öl och glodde på tv tillsammans. I alla fall var det första gången på väldigt länge vi låg på soffan ihop en fredagskväll. Görgött!

På lördagen sov jag lagom länge, drog runt i morgonrock ett tag och städade sedan huset tillsammans med pojkvännen. Under tiden lagade vi till sex kilo kalkon till Thanksgivingmiddagen senare på kvällen.

På eftermiddagen kom ett skönt gäng hit och började kocka. Och vips så hade vi en riktig Thanksgiving, all inclusive. Stuffing, sweet potato, marshmallows, cranberry sause and turkey. Bland annat. Till efterrätt pecannötspaj och smars.
Hur gott som helst faktiskt. Njöt av middagen i goda vänners sällskap. Och vin då förstås.

Och i dag sov jag länge, nästan i tolv timmar, och har nästan inte gjort något vettigt på hela dagen. Precis en sådan söndag jag behövde.

Känner mig som en helt ny människa med all boost.

Våldet skedde inte bara under världskrigen

Känsliga läsare varnas!

Jag minns när jag i åttan eller nian skrev ett arbete om Auschwitz. Jag koncentrerade det till Birkenau, det läger där flest avrättningar gjordes. Jag minns hur jag ryste när jag skrev om hur man gjorde tvål av människofett, hur man lurade judarna in i gaskamrarna genom att tro att de skulle duscha. Man gav dem till och med lappar så att de skulle ”hitta sina kläder efter att de hade duschat”. Hur jag klippte ut bilder på nakna kroppar i högar. Surrealistiskt. Ogreppbart.

Jag minns hur jag rös när jag skrev om Doktor Mengeles vansinniga tester. Hur han försökte ändra ögonfärgen på levande människor, hur han opererade bort lymfkörtlarna för att testa om en människa kunde leva utan dem, hur han likt tavlor hängde upp små pojkar i krokar på väggarna för att se dem dö. Hur jag undrade hur en människa kunde vara så grym.

Fram tills häromdagen har jag på något omedvetet sätt tänkt: Hur kunde man vara så elak då? Hur kunde de göra så då? Varför gjorde man så då? Alltid med ordet då i slutet.
Jag har tänkt att i dag är man klokare, i dag finns inte sådan grymhet, i dag kan inget sådant hända när vi lever i en sådan upplyst tid.

Jag hade fel.

På nyheterna nyligen berättade en tjetjen om hur han blivit torterad av Ramzan Kadyrov för bara några år sedan, 2004. Mannen berättade om hur Kadyrov hade haft flera fångar. Några låg ner andra stod och några var upphängda i lokalen. Alla var bundna.

Han fortsatte berätta hur Kadyrov hade kopplat var och en av dem till en apparat som gav elektriska stötar och hur han personligen hade ändrat hur mycket ström som skulle skickas ut. ”Han hade roligt när han såg människorna ryckte av elströmmen som for genom deras kroppar”, berättade mannen.

”Han hade roligt.”

En kvinna jag mötte nyligen berättade om hennes arbetskamrat som var från forna Jugoslavien. Han berättade om en tragedi som inträffade i hans familj under kriget där. Det här var i början av 1990-talet.
Byn de bodde i var under attack och han och hans familj var tvungna att fly. Men hur de än letade kunde de inte hitta en av sönerna. De letade och letade och letade utan att hitta honom.

Tills mamman öppnade kylskåpet. Där låg sonens huvud.

Någon hade alltså gjort sig mödan att döda sonen, kapa av hans huvud och med fara för sitt eget liv gå in i familjens hem för att placera huvudet i deras kyl. För att göra smärtan och fasan än värre.

En annan man blev sig aldrig lik. Han jobbade som FN-soldat under Jugoslavienkriget och blev personlighetsförändrad. Elak. Sjuk.
Han tillhörde den styrka som var först på plats efter Srebrenicamassakern. Det här var år 1995.

Längs med gatorna som flödade av blod stod en stor stor cementblandare. När de letade efter överlevande sökte överallt och mannen öppnade cementblandaren. Synen han såg förändrade honom.
Alla små barn hade tillfångatagits och slängts levande däri och man hade låtit dem tumla till döds i cement. Det gick inte ens att se hur många barn det var i cementblandaren. Man fick räkna ben för att säkerställa detta.

Förstår ni? Tumlat barnen till döds i cement!

De här händelserna har skett de senaste 20 åren. I vår närhet.
Iskallt, blodigt, rått och obefogat våld. Doktor Mengele och Birkenau här i dag.
Det absurda våldet skedde inte bara på 1940-talet. Det sker hela tiden, överallt i världen, just precis nu. Och om jag hör någon någongång i framtiden önska fred på jorden tänker jag inte småfnissa för mig själv. Jag kommer säga: Det önskar jag med.


Fotnot: Berättelsernas riktighet kan jag inte verifiera. Jag har fått dem berättade för mig. Uppgifterna om Auschwitz har jag tagit från minnet. Berättelsen om Kadyrov är från P3 Nyheter.

À propos mätt och språkvård

Varför finns det inget ord för när man inte är törstig längre?

Det heter ju att man är hungrig, äter och blir mätt. Men när man är törstig dricker man och ... Blir otörstig?

Och eftersom det nu inte finns ett ord för det, kan vi inte hitta på ett då?
Jag är öppen för alla förslag.

Mer eller mindre hungrig?

Dagens fundering:

Om man är hungrig och äter jättemycket blir man jättemätt. Allt solklart så långt.
Men hur kommer det sig att när man ätit jättemycket blir man snabbare hungrig igen?

Borde det inte ta lång tid att bearbeta maten när man ätit jättemycket? Det tycker jag vore logiskt. Mycket mat – mycket bearbetning liksom.
Men kanske det är så att magsäcken blir så uttänjd av all mat att den känns tommare (tom, tommare, tomast? Det går inte komparera det va?) än den hade gjort om man ätit normalmycket. Och därför vill man ha mat tidigare än annars.

Hur som helst. Konstigt är det.

Lite glitter och glamour

”Åh! Vilken härlig tröja. Man blir glad av att se dig, du lyser upp hela redaktionen!”
Så sa kollegan A i morse.

Orsaken är denna:

Efter flera dagars nackspärr och sunkiga mjukiströjor kände jag att det var dags för lite glitter och glamour i tillvaron. Se så glad jag är över det!

Rapporterar

Intet nytt under solen. Fortfarande extrem värk i nacken. Sov som ett arsle hela natten. Med andra ord, väldigt dåligt. Varje gång jag vände mig trodde jag att jag skulle dö typ. Aj aj.

För några minuter sedan hände något hemskt också. Jag nös. Aj aj igen. Jag trodde huvudet skulle trilla av och nacken knäckas för evigt.

Annars då? Jo, i dag jobbar jag halva dagen hemifrån. Det går oväntat bra. Disciplinen finns där någonstans i mig!
Okej okej, just nu pausar jag. Väntar på att kaffet ska bli klart så jag får påfyllning av inspirationen. Precis som på jobbet alltså.

Har jag ett nackskott?

Jag har en låsning i nacken i dag. Vet inte hur det kommer sig då jag inte har gjort någonting särskilt som kunnat orsaka det.
Jag kan inte vrida huvudet åt höger utan att det känns som om någon trycker in en kniv sju centimeter bakom höger öra. Ont. F på jobbet säger att jag ser ut som en tant när jag inte kan vrida mig.

Hur som helst. Det jag undrar är vad det kallas. Har man liknande i ryggen heter det ju ryggskott. Men nackskott? Det betyder ju något helt annat. Och DET vill jag verkligen inte ha, tack.

Belysning som inte döljer någonting

Belysningen har blivit lite undansatt här hemma. Främst på grund av att vi inte har tillräckligt med lampor för att lysa upp alla rum ordentligt och att vi flyttade hit mitt i ljusa sommaren.

I dag har vi försökt åtgärda det. Köpte en fönsterlampa för ett tag sedan som jag köpte glödlampa till i dag. Dessutom köpte jag Fönsterlampan med stort F i dag. Den lampa jag gått och drömt om sedan den kom ut i somras. Trots att den var alldeles för dyr. (Bild kommer senare.) Nu saknas bara taklampa i vardagsrummet. Petitesser.

Nästa projekt är dock toalettlampan. Som synes på bilden ovan är den ... egen design.
Det värsta är att jag blivit van med den. Van med att ha ett gul-blått-aktigt sken som lyser mig rakt i ögonen varje morgon jag kliver upp för att gå på toa. Van med att kunna se i vilken gråaktig nyans påsarna under ögonen har i dag. Van att kunna se varje por på näsan och varje litet ansiktshår. Van att ha en grönaktig ton i ansiktet.

Har också nästan börjat vänja mig att sminka mig lagom mycket i det extremt starka skenet. Har nästan vant mig vid att rygga tillbaka vid varje anblick av mig själv. Lampan döljer ingenting.

En fördel har jag dock märkt. Varje gång jag går på en offentlig toalett, på toan på jobbet eller hos någon kompis reagerar jag på att jag ser så snygg ut.
Inga porer och näshår så långt ögat kan nå. Och till och med en lätt rosa ton på kinderna. Helt ljuvligt!

Kanske skulle behålla lampan vi har nu trots allt.

Övertolka INTE!

Herregud. Jag kan ju inte skriva något längre. Det förra inlägget var bara ett öppenhjärtligt meddelande till mina vänner, att jag inte orkar vara där för dem just nu eftersom jag tar på mig alla andras problem. INGET ANNAT.

Jag är så jävla less att inte kunna skriva saker, inte kunna vara tyst en dag eller bete mig på något vis utan att det ska tolkas som om jag mår dåligt eller något annat.

Skriver jag verkligen så jävla otydligt? Herregud, jag borde inte jobba som journalist i så fall.
Skulle jag må riktigt kass skulle jag meddela det på ett annat sätt än via kryptiska inlägg på bloggen. Okej?


Edit: Jag syftar inte på någon av er som kommenterade förra inlägget. Fick höra saker på annat håll.

Ibland orkar man helt enkelt inte

Någon gång blir måttet rågat, bägaren rinner över, det blir den sista droppen och så vidare. Och så är det nu.
Det är bara död och elände runt mig. Eländes eländes elände. Och jag orkar inte mer.

Jag vill vara stark och där för alla och hjälpa och stötta. Men jag kan inte längre. Energin är slut. Jag bara grinar hela dagarna eller går runt och är mörk och dyster. Ingen ork kvar. Och är verkligen ingen stöttepelare längre.

Så förlåt alla älskade vänner. Jag kommer inte att finnas där just nu. Jag måste finnas för mig själv för tillfället. Annars går jag också sönder. Och då blir det mer eländes elände.

I morgon kanske. Eller om någon dag igen. Då kanske jag orkar igen. Då kan jag finnas där igen.

Sköna söndag

Meningen var att jag skulle lägga ut en dräglande god bild här. Men så blev det inte. Det blev en lite småäcklig bild i stället.

Hur som helst – i dag lagade vi american pancakes till frukost. Har drömt om det sen Stockholmshelgen och fick äntligen min längtan stillad.
Körde med bacon och lönnsirap och florsocker. Skitgott blev det. Sött och salt.

Resten av söndagen tänkte jag ägna åt att få lite vettigt gjort. Har just konstaterat att jag inte har ett normalt vardagsliv. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör när man är ledig och lyckas göra absolut ingenting i stället. Så hör man om andra som bakar scones och möblerar om typ. När hinner folk?

Ljust, mörkt, kort, långt eller inget alls?

Skit i att jag ser mongo ut på bägge bilder. Det är håret ni ska titta på.
Till vänster är ungefär som jag ser ut i dag. Ljust, halvlångt och lugg. Den till höger är för något år sen när jag hade mörkt och kort hår och lite osymetriskt.

Problemet är att jag inte vet vad jag ska göra med mitt hår nu. Jag har sparat för att få långt och nu när jag har det har jag det bara hängande ändå i stort sett. Jag utnyttjar liksom inte faktumet att jag har långt hår.
Så då är frågan – ska jag klippa mig kort igen? Eller halvkort i alla fall?

Så här långt kanske?

Så är nästa problem färgen. Jag gillar blont. Jag gillar blont jättemycket på andra och när jag ser bilder på människor med blont hår är jag övertygad om att det är blont jag vill ha.
Men så kommer jag till det faktumet att jag se så menlös och snäll ut i blont hår. Jag ser inte alls ut som jag känner mig. Mitt blonda hår är bara mjäkigt. Varken eller liksom. Ska jag behålla blont hår måste det hända något drastiskt med färgen. Ultraplatina eller nåt.

Fast så ser jag bilder på mig själv där det blonda håret ser helt okej ut. Och så får jag ågren.

Till slut hamnar jag i ett stadie där jag bara känner för att raka av mig alltihopa. Göra något drastiskt. Raka ena sidan? Skaffa lång syntlugg? Eller fortsätta vara blond och snäll?
Åsikter någon?

Ner som en pannkaka och upp som en sol

I dag – ingen huvudvärk.
I går – fet nyhet som jag skrev på superkort tid.
I dag – hyllas för feta nyheten som väckt stor rabalder.
I kväll – vin!

Skit samma att det är november, livet är ju faktiskt ganska gött.

Livet är inte evigt

Min gamla bästis pappa har gått bort. Den man som under min uppväxt fungerat lite som min extrapappa med tanke på hur mycket jag har hängt hemma hos dem.
Fick just beskedet och det gick en iskall il från huvudet längs ryggraden och hela vägen ner till tårna. Han är död.

Allt fick helt nya perspektiv plötsligt.

Gräv en grop och släng ner mig däri

Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna så var den här vedervärdiga tiden förbi.
Jag är förkyld och dras med huvudvärk. Sån där som touchar migrän. Måste skruva ner ljuset på datorskärmen både här hemma och på jobbet för att det inte ska sticka i ögonen.

Och på jobbet har det varit sinnessjukt mycket. Jag vet inte om det beror på att jag är ineffektiv, men jag har knappt hunnit dricka kaffe på hela veckan. Så slutar jag 22 på kvällarna.

Jag önskar bara att as-november var förbi och det snart var jul. Eller vår. Tänk när knopparna på äppelträden spricker ut. Åh! Kan inte någon fixa så att det blir så nu?

När slutar man leta efter kicken?

Jag hatar att behöva sätta varningslappar till och med innan jag börjar skriva. Jag hatar att inte kunna spy ut precis det jag känner för helt obehindrat här, så som jag gjorde förut. I alla fall. Nu tänker jag spy ur mig. Lägg inte för stor vikt vid det jag skriver. Det finns inga dolda budskap så ni behöver inte leta och tro att jag syftar på något speciellt. Capish?

När slutar man vilja gunga snorhögt? Så där högt att man nästan är rädd för att gungan ska slå runt samtidigt som man bara ger mer och mer fart med benen. Känna vinden suga tag i håret och ilningarna suga tag i magen. När slutar man vilja det?

När slutar man drömma om att upptäcka världen? När är man tillräckligt tillfreds med att vara där man är? När slutar storstadspulsen locka med sina oljesvarta vägar, höghus och ljus? När slutar ensliga stränder med vajande palmer att ge myror i benen?

När slutar man undra hur livet hade kunna ha varit om allt var annorlunda?

När slutar man undra hur det skulle vara att känna kicken när man hoppar ur ett flygplan? När slutar drömma om att vara hög och euforisk? När slutar man drömma om kicken man känner när man just släpat hem någon okänd för meningslöst sex, där kicken består av lyckan av att ha erövrat någon?
När slutar man drömma om känslan av första kyssen?

När slutar man önska att man hade gjort saker i omvänd ordning?

När slutar man söka sig framåt? Högre, längre, bättre, bort från där man är i dag. Både inombords och i den fysiska tillvaron. Bli bättre på jobbet, bli en bättre partner, bli bäst. När slutar man vilja det?

När slutar man känna lusten att hoppa i vattnet och i stället långsamt vada i? När slutar man känna lusten att klättra upp i det böjda trädet? När slutar man känna lusten att ta hoppsasteg?

När blir man vuxen, tillfreds och nöjd? Så som det känns just nu är svaret aldrig.

Smider planer

Knappt två veckor kvar. Fick det här mejlet i dag:

Tja,

Kalkonen slaktas fredag den 20 och kan upphämtas antingen samma kväll eller på lördag morgon. De har reserverat den största de har åt er.

/FR

Låter det bra A och T?

Sweden vs USA

The Stockholm syndrome - Watch more Funny Videos
Se den här videon! Den är hysteriskt rolig.

Yoda och jag

Jag har efter fem år på tidningen skaffat mig en alldeles egen mugg. Den är i sånt där plastigt material där bilden skiftar när man vickar på den.
Självklart är det Star Wars på den. (Fast i Disneys version men det får duga).
Tack T för den. Yoda förgyller en lördagseftermiddag på jobbet.

Här sparas inget

Den senaste tiden har jag slutat suga på karamellen. Allt som kommer i min väg ska förbrukas på en gång.
En ny film ska ses NU! En nyinköpt påse ostbågar ska öppnas redan i bilen. En dyr och fin likörflaska ska drickas ur medan jag tycker att den är god. Och så vidare. Inget ska sparas bara för att.

I går fick pojkvännen dock spunk på mig. Jag öppnade den nyinköpta och säsongsunika glöggflaskan från Blossa. Trots att det är minst en och en halv månad kvar till jul.
Men vaddådå? Glögg är ju gott året om. Och dessutom var jag sugen.

Intressant inlägg

Hittade en tänkvärd krönika av Annika Marklund. Om kvinnosyn och skillanden mellan USA och Sverige.
Ruggigt intressant. Läs den!

Jag vill ha en tant

Jag gillar barn, inget snack om den saken. Barn brukar för övrigt gilla mig också.
Men mina riktiga moderkänslor väcks inte till liv när jag träffar barn. Inte alls på samma vis som när jag träffar gamla i alla fall.

När jag pratar med äldre tanter och gubbar blir jag helt varm i hjärtat. Jag ler dumfånigt och tycker att de är hemskt gulliga. Skulle jag inte lägga band på mig skulle jag ta tag i deras slappa kinder och säga ”gulligulligull”. De är så söta.

Jag pratade nyligen med en tant som är så söt i telefonen. Hon är sådär om sig och kring sig och lite ängslig. Så där o-jante som egentligen är dumt men hemskt gulligt. Så är hon rar. Jag lovar att hon har bakat kakor tills jag ska träffa henne.

Så kort sammanfattat: Om jag fick välja skulle jag inte skaffa barn, jag skulle skaffa en tant.

Utan inkontinensbesvär förstås.

Vansinnigt kul hade vi i alla fall