Less på allt

Jag är så less på allt. Vädret och mig själv. Jag kräks. Dör. Blä.

Jag är less på mitt hår. Less på mina kläder. Less på mitt hem. Less på mina djur. Less på att jag inte orkar göra någonting. Less på att vara less.
Jag är less på att mitt största nöje just nu innefattar en skål ostbågar,
intelligensbefriande spel på datorn och en stor portion tycka-synd-om-mig-själv.

Jag är less på att vara trött. Less på att vara grinig. Less på att tycka synd om mig själv.
Less på allt och alla. Less på att bråka om disken, tvätten och den där jävla dammsugaren. Less på att ingenting i livet just nu är roligt.

Jag är less på bloggen. Less på alla andra bloggar. Less på datorn. Hatar datorn.
Hatar tv:n också. Jag är less på jävla BBC Food, less på Discovery och less på alla jävla skitprogram och skitfilmer som det bara visas just nu.

Jag är less på att det enda som gör mig lycklig är att handla. Less på att jag försöker köpa mig lycka.
Jag är less på att ta ansvar, less på att vara vuxen. Till och med less på att vakna på morgonen.

Jag behöver semester. Men det har jag ju redan.
Inte ens det hjälper.
Imorrn åker jag hem-hem. Kanske jag slutar att vara less då.

Redan ångest eller jag är en tant

Fy fan. Jag är en tant. En förtidstant.

Sitter i gungstolen (redan där börjar det) och tittar ut genom fönstret. Eller snarare glor ut genom fönstret. Stirrar ut i det tomma. Hade jag kunnat handarbeta skulle jag säkert sitta där och stirra samtidigt som jag knypplade.

Plötsligt kommer en konstig brun fågel som fångar mitt intresse. "Nämen oj, en uggla minsann", tänker jag och tittar faschinerat (hur stavas det?) på fågeln. Går efter kameran.
Fotograferar fågeln, till råga på allt genom rutan. "Det drar om benen om jag går ut", tänker jag.

Fågeln flyger, några ungar cyklar förbi. "Herregud, de cyklar ju mitt på vägen utan att hålla i styret", tänker jag.
Jag forsätter gunga trivsamt i gungstolen. Gung gung, gung gung.
En trimmad moped kör förbi precis utanför fönstret. "Förskräckligt vilket ljud!", utbrister jag.

Jag gungar vidare. Stirrar vidare. Fortsätter att vara en tant.

Och häromdagen märkte jag dessutom att mina ögonlock blivit så där slattriga att när man tar på ögonskugga följer skinnet med. Precis så som min mormors ögonlock kändes när jag var liten och sminkade henne.
Det är mormor och jag. Tanterna.

Fan, jag har redan semesterångest.

Och nu kan sommaren komma

Ja, jag vet att klockan inte ens är tio och att jag redan har läst tidningen och ätit frukost. Men som man säger: Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Hur kan man sova när man har gått upp snortidigt i evigheters evighet?

Ganska snart kommer den här hunden dock att sitta mycket fint. Med andra ord - sova hela dagarna. Semestern, den riktiga, har börjat nu.
Nu väntar jag bara på att sommaren också ska börja så min nya bikini får ta mer än ett dopp i år.

Får jag lov att presentera...

... Da kar. Eller ja, bilen då. Finfin, va?

Mazda 323F heter den. Eller Sixten bland vänner.
Snart har jag haft honom i en månad och han börjar kännas som min. Jag och han klickade på en gång och varken han eller jag trilskas eller bråkar med den andre. Precis som en bra relation ska vara. Me löööv him.

Sen att han i mina ögon är snygg, eller i varje fall ruskigt charmig, gör ju inte saken sämre direkt.
Han är pigg också. Spinner som en katt (nåja, nästan i alla fall) och drar i väg med mig. Skillnad mot gamla bilskrället.

Häromdagen när jag var på tur med honom var allt perfekt. Radion skrålade ur högtalarna, solen sken och han var ljuvlig. Ni ser bilden framför er va?
Och som om det var meningen byttes låten på radion och på hög volym skrek Judas Priest: "Breaking the law".
Och ja, det var just det jag gjorde.

The story of a fabulous life

Shoppinglista:

Ett paket korv
En påse ostbågar
2 st öl
En ölkorv

Mitt liv är så glamoröst. Nu ska jag ta min rosa fjäderboa och lägga mig i divanen och bli matad med vindruvor. Vad ska du göra?

Lagen om alltings jävlighet

00.30: Snurrar varv på varv på varv runt i sängen och försöker sova. Börjar känna paniken krypa. Snart är det dags att stiga upp.
02.30: Vaknar av att pojkvännen har lampan tänd och ligger och läser. Han kan inte sova.
04.30: Vaknar igen. Minst tio flugor har bestämt sig för att krypa på mig - i mina öron, på mina fötter, i munnen, längs med armarna, på ögonlocken och i näsan.
05.00: Försöker somna igen efter en halvtimmes flugjakt. Dödade minst tolv stycken.
05.45: Väckarklockan ringer.

06.30: Jag vaknar med ett ryck. Har försovit mig.
07.45: På jobbet med en ofullständig arbetslista, ont om folk och inget material på lager. Och jag är nyhetschef den här veckan.
08.30: Dagen har trots allt börjat och jag lyckades sätta alla i arbete.
09.15: Servern - som styr hela tidningsmakeriet - kraschar.

09.30: Försöker få tag i någon serverkunnig i huset. Misslyckas. Alla är på semester.
09.35: Försöker få tag i några chefer som kan fatta ett beslut om vad som ska göras. Misslyckas. Alla är på semester.
10.00: Server nummer två kraschar. Tätt följt av alla andra (obs: ALLA ANDRA!) servrar.
10.30: Jag och en kille i receptionen försöker starta om servrarna. Misslyckas.

11.00: Första hjälpen - datasupport - kommer. "Skitsamma om det kostar multum för företaget", tänker jag.
11.30: Servrarna fungerar igen. Huset kan börja arbeta.

17.00: Får ett surt mejl från vd:n som undrar varför han varken fått nyhetsbrev eller det dagliga nyhetsmesset. Klagar på uppdateringen av hemsidan och är allmänt grinig.
17.05: Jag, som på grund av semestrar både är webbredaktör och nyhetschef, går i taket. "Ta reda på fakta innan du skäller ut mig för att inte göra mitt jobb. Kom hit och jobba din satans lata jävel. Och ge mig löneförhöjning för fan!", hade jag lust att mejla tillbaka. (Skrev något lite snällare men med samma innebörd.)

19.30: Är fortfarande osäker om det verkligen blir någon tidning i dag. Med min tur lär oddsen inte vara så stora.

Fyller jag år eller?

Satt för några minuter sedan i godan ro framför datorn och scannade nätet på bloggar när det plötsligt knackade på dörren.
Utanför står pojkvännens pappa och två småsystrar med strålande leenden.

"Vi kommer hit med en kärringcykel till dig. Vi har bytt däck - de är helt nya - och den rullar bra som fan", säger pappan.
"Den är till dig, vi har renoverat upp den till dig!"

Jag bara gapar.
Förstår ni? Jag har fått en cykel bara så där. Från cykellös till cykelägare bara genom att öppna dörren.
Var tvungen att titta i almenackan flera gånger för att försäkra mig om att jag inte glömt något. Men nej, jag fyller faktiskt inte år i dag.

Nu kom jag på det!

Som en blixt från bar himmel. Nu vet jag!

Det bästa med sommaren är inte solen, inte värmen, inte semestern.
Det bästa är att man får dricka öl och vin alla dagar trots att man jobbar dagen efter. Och att man på något konstigt vis ändå orkar upp på jobb.
Fan vad sommaren är härlig.

jnundskm gwapkl gah

Här sitter jag med ett hett knarkbeslag och kan inte tänka. Alltså, jag ska skriva om ett hett knarkbeslag – och kan inte tänka.
Normalt sett skulle texten rinna ur min fingrar. Min puls skulle vara lite högre än normalt, jag skulle ställa alla typiska frågor till polisen, jag skulle pressa tullen på information och sedan skriva för fulla muggar.

Nu ställer jag DUMMA frågor till poliserna. Ringer upp fyra gånger extra för att jag de tidigare gångerna glömde fråga de helt relevanta sakerna. Skrattar när jag pratar med tullen, fnissar med åklagarämbetet och kan inte skriva.
Det känns ärligt talat som om hjärnan stannat. Bara så där mitt i allt slutat att fungera.

Typiskt att skallen skulle ta semester en dryg vecka före mig...

När man inte har något att skriva

Diskuterade fenomenet blogg på jobbet i dag och konstaterade att de flesta bloggar är S-K-I-T rent ut sagt. En kollega sa att hon hade slutat läsa bloggar efter att hon gång på gång på gång hamnat på bloggar av karaktären: "I dag var jag ute med hunden. Puss."

För egen del är jag en aning mer tolerant. (Kanske beror det på att jag själv är en "gå ut med hunden-bloggare"?)
Jag klarar av bloggar där innehållet är av den karaktären så länge det någon gång bjuds på något gott. Något som helst får mig att skratta, att känna igen mig eller helt enkelt gör mig nyfiken på mer, på vem personen är.

Detta gäller förstås bara bloggare jag inte känner - de bloggar vars ägare jag känner lusläser jag och älskar. Med hull och hår.

Men trots min tolerans blir jag ibland mörkrädd. Varje dag toppar alla möljiga konstiga ord listorna på sidor som knuff.se. Just nu skriver de flesta bloggar om: harry potter, skansen, allsång skansen, morden midsomer, ryssland, harry potter boken, tobias billström, gilmore girls, amnesty, mona sahlin, victoria beckham och public service. Enligt knuff.

Ser ni vad det mesta är? TV-program.
Det vill säga: "I går såg jag på Allsång på Skansen. Nu ska jag se på Gilmore Girls och därefter Morden i Midsomer. Puss."
Någon måtta får det väl ändå vara. När man inte har något att skriva - då skriver man inte. I alla fall inte om vad man ska göra vid den andra dumburken.

Ni bara måste se det här

Apropå humor. Nu vet jag vad riktig humor är. Åh herregud, säger jag bara. Jag har fortfarande kramp i magen.

Hittade världens roligaste grej på Calle Schulmans blogg. Jag vet inte säkert, men tror att det också är han som ligger bakom texterna till den otroligt "spektakulära, dekadenta och helt galna festen", med Calles egna ord.
Länge sedan jag skrattade så mycket.

Fan vad jag är elak.
Men å andra sidan skulle jag skratta lika mycket om gamla bilder på mig fick en lika sjukt rolig text.


Update: Det är en av killarna som var med på festen som skrivit texterna själv. Känns genast mer legitimt att skratta.

Humor på hög nivå

Helgen spenderades på en av skärgårdsöarna i närheten. Lapade sol, käkade gott, drack vin och gick på båtstirrning - med andra ord precis som en helg i juli ska vara.

Mitt i allt stördes den trivsamma lunken av ett gapskratt. A hade hittat skönaste skylten. Humor på hög nivå. Varsågoda.

Hipp hopp hurra!

Ja må den leva, ja må den leva, ja må den leva uti hundrade år...
I går firade bloggen och jag, tro det eller ej - ETT ÅR!

Första inlägget handlade om det som större delen av min sommar skulle handla om. Att bli rökfri.
10 augusti, knappt en månad senare, fimpade jag för gott. Fucking unbelivible.

Lika otroligt är det att jag för ett år sen startade Matildas magkänsla och att den i dag fortfarande lever. Så grattis till mig och bloggen!

Med min jävla tur

Typiskt. Så jävla typiskt. I förmiddags sken solen och jag tänkte att nu jävlar är det sommar.
Jeansen veks upp, sommarskorna togs på. Korta linnet, lilla korta tröjan åkte på och lätta kavajen med trekvarts-ärm slängdes med – för säkerhets skull.
Då var det väl jävligt typiskt det just nu öser ned stora tunga regndroppar, termometern visar typ 5 grader och jag ska jobba utomhus hela kvällen. Jävla förbenade otur. Brrrrrr.

Mitt jobb är sååå jobbigt

Fan vilken jobbig sommar jag har. Hah.
Jobbar antingen tredagarsvecka eller så är jag arbetsledare. Och när jag varken gör det ena eller det andra har jag semester. Helt sjukt ansträngande, eller kanske inte?

Den här veckan jobbar jag kväll - hästpasset med andra ord. Men i och med att jag var ledig måndag och tisdag och har firmafest på fredag blir det ... TVÅ hela dagar jag måste jobba kväll. På hela sommaren. Skrattretande.

På fredag kommer, som sagt, dessutom belöningen för den ansträngande sommaren: Firmakalas. Yey. Längtar redan.

Beslutsångest blir dyrt

För att fira gamla bilens försäljning rattade jag nya bilen mot centrum och shopping.
Jag skulle inhandla ett stycke nya jeans eftersom mina gamla favoritjeans har gått samma öde tillmötes som alla mina favoritjeans. Det vill säga fått hål i arslet.

Väl i affären provade jag närmare ett 20-tal jeans innan jag fastnade för ett par i samma märke som de forna favoriterna och ett par i ett nytt roligt märke.
Och där kortslöt min hjärna. Jag kunde inte välja.

"Lika som de förra favoriterna - ett säkert kort. Nya roliga jeans som sitter skitsnyggt - lite wild and crazy." Valet var svårt.
I en kvart stod jag och velade innan jag bestämde mig.

Jag tog båda. Jävlar vad det är dyrt att ha beslutsångest.

SÅLD!

SÄLJES
Rålfen 1986-års modell. Sedanmodell.
Besiktad i april. Motor bytt. Har dragkrok.

Och så fick jag napp. Rålfen är såld.

I kväll försvinner han - och jag blir rikare.
Jo, det är sant, jag fick ganska mycket pengar för honom också. Nästan hälften av det jag betalade för honom för fyra år sedan.
Mannen, nya ägaren, var desperat och pojkvännen lurade på honom Rålfen - osedd. Stackarn.

Där fick jag för att jag var förståndig

Kalas i går. Himla trevligt trots att det var ganska lite folk till en början.
Själv skulle jag jobba i dag och har jobbat många, alldeles för många, timmar den här veckan och bestämde mig för att vara nykter.
Och trots att den enda ölen jag drack smakade gott blev det inte mer än den.

Väl hemma igen tyckte jag att det var skönt att krypa ned under täcket i relativt god tid och slog upp boken för att bläddra lite i den innan jag somnade.

Och så var den tidiga kvällen förstörd. Boken blev mitt i allt sjukt spännande och jag kunde knappt vänta på att bläddra till nästa sida.
Ögonen grusades - jag gnuggade dem pigga igen. Huvudet började smygsova - jag ruskade hjärncellerna på rätt igen. Allt för att fortsätta läsa.
04.00 var boken slut. Och det var jag med.

Mitt dumma nöt. Jag kunde ju lika gärna festat.

Måste ha, måste ha, måste ha

Dum som jag är så fick jag för mig att bildsöka på Kill Bill...

Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu blev mitt skobegär oövervinneligt.
Jag bara MÅSTE ha de här skorna.

Du skall inga gudar hava jämte Quentin

Det började faktiskt med From Dusk til Dawn eller "Pussy, pussy. Big pussy, small pussy, chicken pussy ..." som jag kallar filmen. Jordens sjukaste film hittills.
Med den började min kärlek till Quentin Tarantino.

Spenderade gårdagen med att se Kill Bill 1 & 2 och älskade dem, liksom allt annat som kommer ur den mannens sjuka skalle.
Kill Bill var avhuggna armar och huvuden. Blod som sprutar som fontäner. Sjukt bra filmat eller med andra ord en förjävlig regissör. En bra story i ett roligt upplägg. Oväntade händelser som inte bara är en aning överdrivna utan helt overkliga.
Helt enkelt alla ingredienser en Tarantinofilm ska ha.

Dessutom lyckas han få alla sina filmer att tränga in i mitt medvetande och i dagar, veckor, månader och år kan jag gå och fundera, tänka på filmen, drömma om karaktärer och se filmsnuttar för mitt inre.
I natt var jag Black Mamba - så klart.

Har bara en sak att säga: Se dem!

Gääääsp

Kan man vara vaken samtidigt som man drömmer? Samtidigt som man har hela ögonen fulla med John Blunds grus? Samtidigt som huvudet är tungt och helt väck? Då det inte går att tänka en enda hel tanke från början till slut?

I så fall är jag nog vaken.

Hänt sen sist

Mitt liv är otroligt spännande.
Som i dag till exempel: Då hade jag hicka. Som vägrade ge med sig. Trots att telefonen ringde, trots att jag hade möte på jobbet, trots att jag typ stod på händer medan jag höll andan och räknade till hundra och samtidigt blev skrämd.
Det ni!

I övrigt är jag arbetsledare igen = jobba, äta, sova, dricka kaffe.
Är lite svårt att koncentrera sig bara. Allt jag vill och har lust med ju är att spela brännboll.
Minns ni huuur kul det är? Knappt jag heller.