Det är något speciellt med att vara ensam hemma, trots att jag varken är glad över att slippa han jag bor med eller har en grym längtan efter att bjuda alla i vänskapskretsen på partaj som i ungdomen. Det är så skönt på något vis bara.
Jag tror att jag känner mig precis som djuren när de är ensamma hemma, lite rebelliska så där. Sover i sängen fast de inte får det, sitter på köksbordet och äter upp varandras mat. Ungefär det gör jag också, lever livet...
Ibland önskar jag att jag bodde själv. Tror att alla dumma ansvarssysslor som man prackar på sig själv inte skulle pocka lika mycket på ens uppmärksamhet när man ligger i soffan då. I dag är det nästan outhärdigt. Samvetet kallar på uppmärksamhet hela tiden, särskilt för de saker som man själv vet att man hatar när någon annan gör.
Har ni tänkt på att kvinnor i dag måste vara några jävla supermänniskor? Man ska vara en karriärskvinna som är framgångsrik, drivande, duktig och helst vara chef på jobbet. Dessutom ska man vara en bra, snäll, omtänksam mamma till sina barn. Man ska vara en sjuhelsikes duktig hushållerska som både är en gormetkock och mästare på att städa. För att inte glömma den goda vänninan som är en perfekt förebild för sina vänner och dessutom har en snygg ny garderob att stoltsera med. Och sist men inte minst ska man vara en gudinna i sängen som tillfredställer mannens alla behov.
Och folk funderar över varför så många kvinnor i dag är utbrända!
Hmm. Det är nog tur att jag har insett att jag inte är perfekt, snarare långt ifrån det. På så vis behöver jag kanske inte uppfylla omvärldens krav på att vara oklanderlig.
Hellre lite skit i hörnen än ett ... hmmm hur var det nu med de där ordspråken? Jag sa ju att jag var värdelös på dem! Ha ha ha!
Jo just ja, hellre än ett rent helvete! Sant eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar