Atleten Matilda

Nu har jag tagit ett stort steg närmare min atletiska framtid. Att börja träna är numera inte bara något jag slänger ur mig med jämna mellanrum, nu börjar det verkligen bli realitet. For real, som man säger på utrikiska.
Det stora steget kom med posten här om dagen och jag är väldigt, väldigt nöjd.
Nöjd med mina allra första träningsbyxor. Någonsin.
Det ni, med smör på!

Det snöar!

Hörrni! Titta ut!
Det snöar! Ser ni?
Undrar om det lägger sig eller om det är för varmt på marken?
Hmm.. och jag som bara har slitna sommardäck på bilen.

Om kyla och intelligens

Vaknade av att svetten dröp längs med benen och en ficklampa lyste mig i ögonen.
Klockan var 03.30 och ovanför mina pyjamasbyxor, vintertäcke och fleecefilt var det 12.5 grader Celsius. Som på nordpolen ungefär, fast i mitt sovrum. (Under allt det där som jag räknade upp var det dock 45 grader, därav svetten på benen.)

I alla fall. Ficklampan höll fulla pojkvännen i medan han tassade runt i lägenheten, svor över kylan och strömavbrottet och fumlade med värmeljus och tändare. Därefter somnade han som en sten i fleece-underställ, täcke och filt. Kvar låg jag. Trött, kall om näsan och svettig om benen och kände mig som Barnen från Frosmofjällen.

Några timmar senare ringde mobilens alarm och jag skulle på jobb. Då visade termometern 13.5 grader och gardinerna i sovrummet fladdrade stillsamt.
Snabbt som en ...hmm... gepard tog jag kläder och handduk, kastade mig i duschen och klädde på mig i värmeångorna efteråt.

Så började min dag. Och den blev inte särskilt mycket trevligare när jag – efter att ha riskerat att blåsa av vägen fyra gånger – äntligen kom på jobb. Då började bihålorna gnälla över att de var igenkorkade och skallen började banka. Ögonen rann och snoret likaså.

Precis när allt kändes som värst kom fotografen och det var dags att åka på dagens första jobb... att genomföra Mensas intelligenstest.
Varför just i dag?

Jag är rädd för Olyckan

I morgon kommer Olyckan hit. Ni vet obe-obe-obe -obe-olyckan a.k.a. Ted Åström.
Det finns inget som jag var så rädd för som liten som Olyckan. När jag tittade i min Trazan och Banarne-bok och råkade bläddra till uppslaget med Olyckan drömde jag nästan mardrömmar i flera nätter.
Olyckan var skrämmande, otäck, ful, läskig och skrattade när folk gjorde illa sig. Allt var fel helt enkelt.
Dessutom hade han ett cykelhjul kring halsen, bandage på huvudet, skrubbsår över hela kroppen och trasiga kläder.

Kanske borde gå och kolla på honom i morgon bara för att se om han verkligen är så skrämmande än i dag. Fast det är han nog inte. Snarare nedknarkad, söndersupen och tragisk. Jag menar han åker ju runt och turnerar som Johnny Cash.
Tragiskt var ordet.

Americas most boring homevideos

Sitter och skrattar åt världens typ sämsta tv-program; Americas funniest homevideos. Det är så fruktansvärt amerikaniserat, dåligt och bara fööör mycket. Ändå skrattar jag i dag.
De måste finnas en orsak. Är jag övertröt kanske? Har jag gått och blivit medelålders? Har jag kanske så fruktansärt tråkigt att till och med tråkiga saker ses som roliga?
Jag har inget svar men vet att någonting MÅSTE vara fel. Jag menar... Americas funniest homevideos. Suck.

Ny favorit

Kom bara på att jag måste erkänna att en föredetta pojkbandssångare stulit mitt musikhjärta. Justin Timberlake är huuur bra som helst, dansar huuur bra som helst och är huuur snygg som helst.
Är övertygad om att han blir framtidens Robbie Williams, om han inte redan har vunnit över honom.
Han är i alla fall, tro det eller ej ni som känner mig, en av mina nya favoriter. Skivan ska inhandlas snarast.

Ps. Vad är egentligen grejen med TV4:s Förkväll. Vad är det som gör att det känns så fel?

Ingen mössfrisyr

En sak som jag inte tänkte på när jag klippte av mig håret var att altenativet för vintern är öronpuffar, pannband eller iskalla förfrusna öron.
Min frisyr är ju ingen mössfrisyr.
Tar jag på mig en mössa försvinner allt hår och jag ser ut som ett ...hmm toppen på det manliga könsorganet... utan att vara för snuskig. Min huvudform är heller inte särskilt attraktiv och jag hör till de som inte skulle passa i rakat, vilket gör att med mössa och utan hår som sticker ut blir jag Konehead.

Nu börjar det i alla fall bli dags att införskaffa en huvudbonad i och med att det blivit iskallt ute. Hade alldeles för lite kläder på mig i dag.
Mina händer frös till och med nästan fast i ratten både när jag åkte till och från jobbet. Vantar nästa!

Eller kanske... rattmuff. Kanske ska plocka fram gamla muffen och fårskinnsfällen som jag hade som liten och "pimp my ride". Den ser ju ändå ut som en raggarbil, varför inte förstärka det! Ha ha!

Bra och dåligt

Bra: att jag just har ätit en chokladbit.
Dåligt: att jag inte kan skriva i dag.

Bra: att det är onsdag i dag.
Dåligt: att det ska bli storm i morgon.

Bra: kalaset i går som var både trevlig och gott.
Dåligt: att tanten i matvaruaffären fortfarande tror att hon känner mig och jämt vill berätta om sina förbannade katter.

Bra: att det just nu är många bra serier på tv just nu.
Dåligt: att när oktober nu äntligen snart är slut väntar helvetesmånaden november.

Bra: att jag får massor med pengar i skatteåterbäring och inte behöver köpa några julklappar för pengarna.
Dåligt: att min mobil åtminstone stänger av sig själv eller slutar att kännas vid sim-kortet tre gånger i veckan.

Bra: att det inte regnar.
Dåligt: att jag inte har något vettigare att skriva på bloggen än just det här.

Tisdag

Varför är tisdagar alltid värst? Värre än måndagar till och med. Tisdagar är bara den absolut värsta dagen. Varför finns tisdagar?
Varför försover man sig alltid på tisdagar?
Varför regnar det alltid på tisdagar?
Varför är tidningen alltid tråkigast på tisdagar?
Varför är alla bittra på tisdagar?
Varför kan det inte vara onsdag i dag?

På kalas

I dag ska jag på kalas. Äta kakor och gott.
Passar alldeles utmärkt i dag när jag känner mig lite sliten och hängig.
Kakor piggar upp vem som helst faktiskt. Till och med mig som i dag lider av både trötthet och träningsverk.

Min kollega tyckte att jag verkligen var ”fit” som fick träningsverk av att såga ved. (Hon sa det ironiskt.)
Jaja, jag vet, jag ska sluta tjata om min ledbrutna kropp och börja träna.
Det är på gång. Lovar.

Bekräftar påståendet

Hann knappt lämna datorn innan det slog mig att jag verkligen inte är vuxen. Jag kan nämligen inte städa. Drar mig för det precis som man gjorde som liten och försöker hitta på alla möjliga ursäkter och saker att göra för att skjuta upp det oundvikliga lite längre.
Att dammsuga är helt klart, utan någon konkurrens överhuvudtaget, det allra tråkigaste som finns. Vem fan uppfann damm?
Och att diska är djävulens påfund. Så också att skura badkaret... Uhh.

Jag är inte gammal

Och jag har gått här en längre tid och kännt mig gammal. Helt i onödan. För nu vet jag att jag inte alls är gammal.

Trots att jag vid ett flertal tillfällen påpekat för de yngre att en viss musik inte alls spelades under mellanstadiet utan i själva verket på högstadiet. Och trots att jag tog studenten 2000 och inte gick ur nian behöver jag inte känna mig gammal.
Jag behöver inte heller ha ångest över att jag faktiskt ibland skriver inköpslistor innan jag handlar och går och lägger mig 23 en fredag med ursäkten att jag jobbat hårt. Att jag har haft tre fasta jobb och omkring 70 jobb totalt (okej, det var en överdrift) gör mig heller inte gammal!

Så tack Z för det utomordentliga (oj vilket vuxet ord) testet i torsdag. Kom knappt upp i fem poäng och bör alltså inte klassas som vuxen överhuvudtaget.
Gött! På äkta värmländska.

AJ!

Fick bara syn på det

här

och måste dela med mig.

Trots att jag är kvinna får jag ont! Ajajajajajajaj!

Jäkla kopiss

Förresten... kom på en grej.
Varför måste de där jäkla bönderna sprida ut kopiss hela jäkla hösten så att man inte kan vistas utomhus överhuvudtaget.
Dessutom fastnar ju lukten.
Höll på att spy när jag var efter posten och håller på att spy nu när jag kände doften av tröjan.
Jäkla bönder och deras jäkla kopiss. Hmm.. det var många jäklar det.

Nostalgi

Kåldolmar. När senast åt ni det?
Typ hundra år sedan var det för mig i alla fall. Jag var så ung att jag rullade av kålen och bara åt dolmen... det säger ganska mycket.
I dag käkade jag det i alla fall och det var som att färdas tillbaka till barndomen. Det kändes som om man inte fick gå från bordet förrän man hade ätit upp allting och tillslut somnade liggandes bedvid tallriken eftersom man vägrade att äta upp.
Tänk att en simpel maträtt kan väcka så mycket nostalgi!

Behöver en guide

Vad ska man göra, säga och hur ska man agera när man träffar på bekanta som just har fått barn? Jag känner att mina kunskaper verkligen brister där.
Som igår. Då träffade jag två i en matvaruaffär som jag inte sett sedan deras lilla dotter föddes. Så här lät jag:

"Nejmenhej,grattis, har ni med henne? Vad söt hon är.... heh.. gulligull.. Jaha, så gick det bra då? Ojdå, akut kejsarsnitt jaha.. var du länge på sjukhus då? Hur stor var hon när hon föddes? Ganska normal alltså, jaha.... hmmm.. hur känns det då? Jaha, en stor omställning, det kan jag tänka mig, heh.. ehhh. Jaja, nu ska jag gå. Hundmat och chips till middag."

Är medveten om att jag inte lät särskilt intelligent igår. Men jag vet ju inte vad jag ska säga, vad man bör fråga.. Har inte det där moderliga liggandes i mig som jag bara kan plocka fram när ett barn kommer i min väg.
Behöver därför en manual, "en guide för hur dumma omoderliga kvinnor ska agera runt nyfödda barn och deras föräldrar". Kan någon göra en sån till mig?

Jag hjärtar Sally

Min pojkvän har fått konkurrens. Jag har blivit förälskad i Sally. Sally som älskar gröt, tycker om att åka traktor och brukar glo på dvd under dagarna.
Sally som är häftig! Har kläder som är röda, gröna, blåa och gula på samma gång.Lite busig är hon också. När ingen ser snor hon gärna en chokladkaka. Jag menar, det är väl klart att hon inte bara ska äta frukt. Lite roligt måste man väl få ha i livet!

I alla fall var det mest charmen jag föll för. Charmen och personligheten. Hon är ljuvlig! Synd bara att hon för alltid är som ett treårigt barn hela livet. Och hon lever i 80 år(!), längre än jag alltså! Och synd att hon skräpar ned så mycket.

Annars... annars skulle det bli jag och Sally. Det kan alla i min omgivning intyga. Så mycket som jag har tjattrat om henne sedan jag träffade henne i tisdags, tvivlar nog ingen på att jag är förälskad. Förälskad upp över öronen i papegojan Sally! Vill ha henne...

Brist på vaddå?

Ni vet att kroppen brukar säga till om den behöver någonting. Är man törstig till exempel känner man det.
Samma är det med olika vitaminer och mineraler och andra nyttigheter. Känner du ett enormt sug efter spenat behöver du troligtvis järn, eller vill du med allt våld ha en apelsin behöver kroppen c-vitamin. Allt det är logiskt och bra att kroppen säger till om.
Nu till problemet. Jag har ett enormt sug efter korv. Wienerkorv, falukorv, ölkorv, medwurst eller precis vilken korv som helst. Vad har jag då brist på???

Kan man verkligen ha brist på fett, svål, och andra överblivna grisrester som malts ned till något som ser ut som ätbart?
Konstig kropp jag har då i så fall...

Nu är det riktigt illa

Nu har det gått ett steg för långt. Min kropp pratar jag om.
I snart två veckors tid har jag haft FRUKTANSVÄRT ont i ryggen. Känns som om det är stora "kockor" med muskelknutar över hela skuldrorna. Rör jag ryggen bakåt knakar och brakar det. "Knirr knarr... gammal kärring", låter det som om ryggen säger till mig!
Förra helgen kom så det som fick mig att se situationen som akut. Jag var in till stan och skulle fickparkera. Jag vred ratten åt ena hållet, jag vred den åt andra hållet (bör tilläggas att min bil inte har servo...) och så knischt och axel-satan hoppade ur led och tillbaka igen. Aahhaahh!
Så Tesa snälla, släpa med mig på träning! Jag är i desperat behov av det! NU!

Ett klipp

Jaha, så nu va det gjort. Hälften av håret är borta.
Mitt långa nästan blonda hårsvall har ersatts av en kort, osymetrisk, mörk frisyr. "Direkt hämtad från catwalken", enligt frisören. Känns som det kvittar, huvudsaken är att det känns bra och att man trivs. Och det känns förbannat bra. Jag har inget hår kvar! Jippi!
Tänk att ett klipp kan få en att må så bra. Precis det lilla som behövs för att pigga upp vilken tråkig höstdag som helst.

Jävla idioter!

Ibland blir man så irriterad. Så förbannad att man måste bita sig i tungan för att inte skrika ”JÄVLA IDIOTER” rakt ut. Precis det har just hänt mig.
Var på jobb och satt och lyssnade på en debatt om hur man ska få bukt med smygrökande elever som står på grannarnas tomter och blossar. Trodde att folk skulle vara smarta i ett sådant fall, men ack så fel jag hade.

Först efter en och en halv timme var det någon som sa: ”man kanske borde prata med eleverna”. Va? Nä! Du skojar? Jag som trodde att elever var dumma i huvudet om lägre stående människor? (Jag hoppas ni fattar ironin.)
Jag menar, har ingen ens kommit på tanken att prata med dem som röker så kan de ju se sig om i skyarna efter att hitta en lösning. Det var ilsken-orsak nummer ett.

Nummer två var att ingen nämnde att eleverna kanske skulle kunna tänkas vara beroende av nikotin. Ett beroende innebär att man ibland gör dumma saker för att få sitt beroende tillfredställt. Det vill säga: hur många staket ni än sätter upp kring skolgården så hjälper det inte. Det hjälper heller inte att sätta upp bilder på cancersjuka lungor, som någon ärthjärna föreslog.
Och jag är helt övertygad om att hur många rastvakter och gud vet vad som skolan försöker fixa så fungerar det inte. Det enda som fungerar är, återigen, att prata med eleverna och försöka få dem att sluta röka. Det är ingen annan än dem själva som kan bestämma om och när de ska sluta röka.

Nummer tre. Att alla satt och var så förbannat nedlåtande mot de föräldrar vars barn röker. Snack om dålig uppfostran och jada jada jada... bla bla bla. Inte FAN är mina föräldrar några dåliga föräldrar. Det tog hand om mig, pratade med mig om rökning, brydde sig, till och med luktade på mig när jag gick i högstadiet. Nog fan rökte jag för det! Det har absolut ingenting med föräldrarnas uppfostran att göra. Så det så! Det var jag själv, och ingen annan, som fick mig att börja och fortsätta röka.

Ok, nu har jag avreagerat mig. Tack!

Ensam hemma

Det är något speciellt med att vara ensam hemma, trots att jag varken är glad över att slippa han jag bor med eller har en grym längtan efter att bjuda alla i vänskapskretsen på partaj som i ungdomen. Det är så skönt på något vis bara.
Jag tror att jag känner mig precis som djuren när de är ensamma hemma, lite rebelliska så där. Sover i sängen fast de inte får det, sitter på köksbordet och äter upp varandras mat. Ungefär det gör jag också, lever livet...

Ibland önskar jag att jag bodde själv. Tror att alla dumma ansvarssysslor som man prackar på sig själv inte skulle pocka lika mycket på ens uppmärksamhet när man ligger i soffan då. I dag är det nästan outhärdigt. Samvetet kallar på uppmärksamhet hela tiden, särskilt för de saker som man själv vet att man hatar när någon annan gör.

Har ni tänkt på att kvinnor i dag måste vara några jävla supermänniskor? Man ska vara en karriärskvinna som är framgångsrik, drivande, duktig och helst vara chef på jobbet. Dessutom ska man vara en bra, snäll, omtänksam mamma till sina barn. Man ska vara en sjuhelsikes duktig hushållerska som både är en gormetkock och mästare på att städa. För att inte glömma den goda vänninan som är en perfekt förebild för sina vänner och dessutom har en snygg ny garderob att stoltsera med. Och sist men inte minst ska man vara en gudinna i sängen som tillfredställer mannens alla behov.
Och folk funderar över varför så många kvinnor i dag är utbrända!

Hmm. Det är nog tur att jag har insett att jag inte är perfekt, snarare långt ifrån det. På så vis behöver jag kanske inte uppfylla omvärldens krav på att vara oklanderlig.
Hellre lite skit i hörnen än ett ... hmmm hur var det nu med de där ordspråken? Jag sa ju att jag var värdelös på dem! Ha ha ha!
Jo just ja, hellre än ett rent helvete! Sant eller hur?

Slut i huvudet

Och hur i hela friden ska man orka gör någonting i morgon bitti när jag först nu behagar att släpa mig hem från jobbet? Jag är helt död och fullkomligt slut i huvudet. Tveksamt om jag ens orkar hålla mig vaken de dryga fyra milen hem i bilen. Fan vad jag hatar att jobba kväll. Man är ingen ungdom längre, bara att konstatera.

Pigg och trött

Är i en väldigt konstig sinnesstämning just nu. Känner mig pigg, utvilad och riktigt glad samtidigt som min hjärna arbetar långsamt, jag känner mig trött och får inte ur mig den där förbannade informationen som jag har samlat på mig under dagen. Det går trögt med andra ord, trots att jag är pigg.

Kanske beror det på att jag har mycket i huvudet. Tankarna är så vitt skilda att de inte ens borde få samsas i samma huvud. Allt från min klipptid på fredag till tandläkaren, författare, dagis, konsert, hundar, besök, ledig, kväll, kurs, semester, stickande damer och en hel herrans massa mer. Suck.

Anledningen till att jag skriver här just nu är för att jag tänkte att ungefär hälften av grejerna skulle kunna fastna här på nätet och på så vis försvinna ur min skalle. Då kanske jag till och med skulle kunna jobba.
Så... jag gör ett försök nu... Men jag säger på återseende, det är stor risk att det blir så.