Korv till middag, hamburgare till lunch. Och i förrgår pizza. Däremellan endast en jävla massa chili con carne.
Så sitter jag och undrar varför jag hela tiden går runt och har ont i magen ...
fredag, november 12, 2010
torsdag, november 11, 2010
Vem ger dig rätt att påpeka hur jag ser ut?
Jag har säkert skrivit det här sjuhundrasjuttio gånger förut men kan inte hålla mig från att göra det igen. Jag snackar kroppsideal.
Jag är 172 centimeter lång och väger mellan 54 och 57 kilo, lite beroende på. Det klassas som underviktigt enligt BMI-mätningar. I typ tio års tid vägde jag nästan tio kilo mindre också, vilket är mycket underviktig enligt BMI.
Jag har alltid sett ut så. Jag har alltid varit smal, mina systrar har alltid varit smala, mina föräldrar har alltid varit smala. Pappa är 189 lång och smal som en speta. Mamma är 151 och smal som en speta. När hon var 20 år hade hon kjolar med en midjeomkrets på typ 45 centimeter. Jag fick inte ens på mig dem när jag var 17 år.
Och jag har alltid haft komplex för min smalhet. Det har inte funnits något jag hellre önskade mig som tonåring än att bli lite tjockare, förutom att kanske få en kyss av killen man just då var kär i. Jag gick till och med till ungdomsmottagningen och skaffade mig p-piller som 16-åring eftersom jag hade hört att man brukade gå upp i vikt av dem.
Det fanns alltså ingenting värre än att någon påpekade för mig hur smal jag var. Någon som sa: ”Hörru benget”, ”nu kommer benranglet”, ”ät nu stickan”, ”här ta lite chips så du lägger på dig” eller vad fan som helt som antydde att jag var smal. Minns till och med ordagrant än i dag vad vissa människor sa till mig då. Så illa vid mig tog jag.
Men det var ingen som fattade det. För det anses som helt okej att påpeka att en människa är smal. Det ses som helt okej att klanka på hur någon ser ut så länge personen är smal. Men samma människa skulle aldrig säga till en överviktig att den är fet. Det anses inte alls okej att påpeka att en människa är stor.
Vad är det då som gör att det är okej om människan är smal?
När jag jobbade i lanthandel fick jag höra varje dag, jag överdriver inte ens – det var varje dag, att jag var smal. ”Det är lugnt, jag kommer förbi dig, du är så smal” var lite snällare påpekanden medan andra gång på gång på gång upprepade ”Herregud flicka, äter du inte?” Det var inte kul första gången och det var fan inte kul den 400:e gången heller. Och om de nu på riktigt trodde att jag inte åt – varför gjorde de inget vettigt åt det i så fall?
Att folk tror att det är acceptabelt att klanka på smala tjejer gör i förlängningen att ingen kvinna någonsin kommer att känna sig nöjd med sin kropp. Idealen för en kvinnas kropp är absurda, jag säger inget annat, men om man nu har lyckan att naturligt ha en kropp som är nära det idealet får man ändå inte vara nöjd – för det gör folk klart för dig dagligen som sagt.
Så när får man vara nöjd då? Inte när man är överviktig. Inte när man är underviktig. Inte när man är för kort. Inte när man är för lång. Inte när man har stora bröst. Inte när man har små. Inte när man har breda höfter och inte när man har för små höfter. Aldrig? Måste alla vara stöpta i storlek 38-mallen, exakt lagom långa med lagom stora höfter och bröst för att få känna sig okej? Och vem avgör då vad som är lagom?
Nej, sluta påpeka hur andra ser ut. Låt dem hellre få vara lyckligt ovetande om att du tycker att hon eller han är för lång/tjock/kort/smal. Då kanske man har en chans att känna sig bekväm i sin egen kropp och kanske till och med kan lära sig älska den, precis exakt så där som den är. Fullkomligt operfekt men perfekt.
Jag är 172 centimeter lång och väger mellan 54 och 57 kilo, lite beroende på. Det klassas som underviktigt enligt BMI-mätningar. I typ tio års tid vägde jag nästan tio kilo mindre också, vilket är mycket underviktig enligt BMI.
Jag har alltid sett ut så. Jag har alltid varit smal, mina systrar har alltid varit smala, mina föräldrar har alltid varit smala. Pappa är 189 lång och smal som en speta. Mamma är 151 och smal som en speta. När hon var 20 år hade hon kjolar med en midjeomkrets på typ 45 centimeter. Jag fick inte ens på mig dem när jag var 17 år.
Och jag har alltid haft komplex för min smalhet. Det har inte funnits något jag hellre önskade mig som tonåring än att bli lite tjockare, förutom att kanske få en kyss av killen man just då var kär i. Jag gick till och med till ungdomsmottagningen och skaffade mig p-piller som 16-åring eftersom jag hade hört att man brukade gå upp i vikt av dem.
Det fanns alltså ingenting värre än att någon påpekade för mig hur smal jag var. Någon som sa: ”Hörru benget”, ”nu kommer benranglet”, ”ät nu stickan”, ”här ta lite chips så du lägger på dig” eller vad fan som helt som antydde att jag var smal. Minns till och med ordagrant än i dag vad vissa människor sa till mig då. Så illa vid mig tog jag.
Men det var ingen som fattade det. För det anses som helt okej att påpeka att en människa är smal. Det ses som helt okej att klanka på hur någon ser ut så länge personen är smal. Men samma människa skulle aldrig säga till en överviktig att den är fet. Det anses inte alls okej att påpeka att en människa är stor.
Vad är det då som gör att det är okej om människan är smal?
När jag jobbade i lanthandel fick jag höra varje dag, jag överdriver inte ens – det var varje dag, att jag var smal. ”Det är lugnt, jag kommer förbi dig, du är så smal” var lite snällare påpekanden medan andra gång på gång på gång upprepade ”Herregud flicka, äter du inte?” Det var inte kul första gången och det var fan inte kul den 400:e gången heller. Och om de nu på riktigt trodde att jag inte åt – varför gjorde de inget vettigt åt det i så fall?
Att folk tror att det är acceptabelt att klanka på smala tjejer gör i förlängningen att ingen kvinna någonsin kommer att känna sig nöjd med sin kropp. Idealen för en kvinnas kropp är absurda, jag säger inget annat, men om man nu har lyckan att naturligt ha en kropp som är nära det idealet får man ändå inte vara nöjd – för det gör folk klart för dig dagligen som sagt.
Så när får man vara nöjd då? Inte när man är överviktig. Inte när man är underviktig. Inte när man är för kort. Inte när man är för lång. Inte när man har stora bröst. Inte när man har små. Inte när man har breda höfter och inte när man har för små höfter. Aldrig? Måste alla vara stöpta i storlek 38-mallen, exakt lagom långa med lagom stora höfter och bröst för att få känna sig okej? Och vem avgör då vad som är lagom?
Nej, sluta påpeka hur andra ser ut. Låt dem hellre få vara lyckligt ovetande om att du tycker att hon eller han är för lång/tjock/kort/smal. Då kanske man har en chans att känna sig bekväm i sin egen kropp och kanske till och med kan lära sig älska den, precis exakt så där som den är. Fullkomligt operfekt men perfekt.
Vill ha, vill ha, vill ha!
Den här tavlan, tecknad av Lovisa Burfitt har jag hemma i mitt vardagsrum. Och jag älskar den.
I dag såg jag att Wonderwall, som jag beställde tavlan ifrån, har fått in en ny Lovisa Burfitt-tavla. Den här:
Och jag vill ha den också. Den är ju så fin och skulle passa helt perfekt hemma hos mig. Jag är helt övertygad.
Men jag undrar hur många ben man kan ha på väggen innan det börjar bli för många. Kanske gränsen går redan vid två?
I dag såg jag att Wonderwall, som jag beställde tavlan ifrån, har fått in en ny Lovisa Burfitt-tavla. Den här:
Och jag vill ha den också. Den är ju så fin och skulle passa helt perfekt hemma hos mig. Jag är helt övertygad.
Men jag undrar hur många ben man kan ha på väggen innan det börjar bli för många. Kanske gränsen går redan vid två?
Varför fet?
Firefox.
Safari.
Vad har hänt med bloggen i Firefox? Kolla översta bilden och jämför med den nedre. Fet stil. Allt är i fet stil. Hu! Hatart. Gör något åt det, ni som kan!
Uppdatering: Blåser faran över. Var tydligen något övergående.
onsdag, november 10, 2010
Världens finaste tröja
Den kommer inte riktigt till sin rätt i dag med vit jumper under (som också måste testas ...), eller på den här bilden kanske? Hur som helst har jag på mig den finaste tröjan jag har i min garderob. Köpte den tidigare i höstas på Zara. Storlek large, tro det eller ej.
Förutom att det hålstickade mönstret är magiskt fint har den superfina detaljer så som knappar i nacken och nertill går mudden eller vad man ska kalla den omlott och knäpps också med en knapp. Fin fin fin. Och kostade typ 199 kronor. Vilket kap!
Behöver väl inte berätta att jag behåller den?
En rest från rökandet
Det slog mig i dag att jag fortfarande luktar på mina fingrar med jämna mellanrum, så som jag gjorde back in the days när jag fortfarande rökte. Då luktade jag på ovansidan av höger pek- och långfinger för att stilla röksuget.
I dag luktade mina fingrar riktigt gott: En blandning av pizza och kaffepulver. Kan vara den godaste lukten någonsin! Mmmmm.
I dag luktade mina fingrar riktigt gott: En blandning av pizza och kaffepulver. Kan vara den godaste lukten någonsin! Mmmmm.
Jag gillar tydligen snö
I går kom det fruktade snökaoset hit. När jag klev utanför tidningshusets dörr trodde jag på riktigt att jag skulle lätta. Hade glömt mössan i bilen och virade halsduken runt mig som en rysk babushka och stretade mot vinden och piskande snö.
Och mitt i allt det där kom jag på mig att le. Jag log till och med när jag var tvungen att gå ut igen och tanka bilen, eller när jag för tredje gången samma eftermiddag fick sopa av den från snö så jag skulle kunna se att köra från mataffären.
När jag kom hem började jag plocka undan de få saker som lämnats kvar på uteplatsen, bar in de små stolarna, ställde in vattenkannan och borstade av ljuslyktan. Så började jag skotta lite och gick bort med kompostpåsen som blivit lämnad utanför dörren i flera dagar.
Gick bort till vedlidret där vi förvarar ved till vedspisen inomhus och plockade en låda full som jag släpade till huset medan snön fortsatte att piska mig i ansiktet.
Och mitt i allt kom jag på mig själv med att le igen.
När pojkvännen kom hem skakade han på huvudet åt mig: ”Hur kommer det sig att du ger dig ut I DAG när det blåser storm och snöar, när du knappt har gått utanför dörren på tre veckor?”
Och jag hade inget bra svar. Jag måste gilla snö helt enkelt.
Man kan tydligen hitta nya sidor hos sig själv trots att man snart är 30.
Och mitt i allt det där kom jag på mig att le. Jag log till och med när jag var tvungen att gå ut igen och tanka bilen, eller när jag för tredje gången samma eftermiddag fick sopa av den från snö så jag skulle kunna se att köra från mataffären.
När jag kom hem började jag plocka undan de få saker som lämnats kvar på uteplatsen, bar in de små stolarna, ställde in vattenkannan och borstade av ljuslyktan. Så började jag skotta lite och gick bort med kompostpåsen som blivit lämnad utanför dörren i flera dagar.
Gick bort till vedlidret där vi förvarar ved till vedspisen inomhus och plockade en låda full som jag släpade till huset medan snön fortsatte att piska mig i ansiktet.
Och mitt i allt kom jag på mig själv med att le igen.
När pojkvännen kom hem skakade han på huvudet åt mig: ”Hur kommer det sig att du ger dig ut I DAG när det blåser storm och snöar, när du knappt har gått utanför dörren på tre veckor?”
Och jag hade inget bra svar. Jag måste gilla snö helt enkelt.
Man kan tydligen hitta nya sidor hos sig själv trots att man snart är 30.
tisdag, november 09, 2010
Like the 70's
Utsvängda jeans och en mönstrad gul skjorta blev det i dag. Jag gillar jeansen och kommer behålla dem som omväxling till alla stuprör.
Skjortans mönster är magiskt fint men modellen är tyvärr inte det. Den har någon konstig resårkrage och trekvartsärm med resår längst ned, vilket gör att den får en lång puffärm. Skjortan är väldigt konstig faktiskt och orsaken till att jag bara använt den ett fåtal gånger.
Funderar på att sy ett kuddöverdrag av den i stället. Mycket bra återvinning!
Leker ”arga lappen” på redaktionen
Mejlade det här till mina kollegor för någon timme sedan:
Diskhon här uppe är det äckligaste som finns. Det är ständigt stopp i avloppet och det är jämt muggar och annat äckel i diskhon. Skulle man ha hit de där tanterna från Rent hus skulle de kunna visa prover på både det ena och andra som säkert gör alla oss sjuka!
Därför följer här en instruktion i hur man använder en diskho:
1. Man spolar inte ner kaffesump i en diskho.
2. Man spolar inte ner gamla använda snusprillor in en diskho.
3. Man spolar inte ner gammal koagulerad sur rutten mjölk i en diskho.
4. Man spolar alltså inte ner någonting som inte är flytande, det vill säga inte heller någon mat.
5. Man får spola ner saker som vatten, kaffe och diskvatten.
6. Man lämnar inte muggar med gammalt mögligt kaffe ståendes i diskhon.
7. Man lämnar inte muggar med gammalt omögligt kaffe ståendes i diskhon.
8. Man lämnar inte tomma muggar ståendes i diskhon.
9. Man lämnar inte glas med något av ovanstående eller vatten i diskhon.
10. Man lämnar inte använda skedar i diskhon.
11. Man lämnar inte oanvända skedar i diskhon.
12. Diskborsten, som finns på diskbänken, är till för att diska med.
13. Diskmedlet, som finns på diskbänken, är till för att diska med.
14. Diskstället, som finns på diskbänken, är till för att ställa diskad disk i.
15. Man diskar i en diskho, som namnet faktiskt avslöjar.
SE NU FÖR FAN TILL ATT FÖLJA DE HÄR REGLERNA!
ANNARS FÅR NI STRAFFET ATT DRICKA DET DÄR ASIGA VATTNET OCH KLEGGET SOM VAR I HELA RÖRSYSTEMET! CAPISH?!
Diskhon här uppe är det äckligaste som finns. Det är ständigt stopp i avloppet och det är jämt muggar och annat äckel i diskhon. Skulle man ha hit de där tanterna från Rent hus skulle de kunna visa prover på både det ena och andra som säkert gör alla oss sjuka!
Därför följer här en instruktion i hur man använder en diskho:
1. Man spolar inte ner kaffesump i en diskho.
2. Man spolar inte ner gamla använda snusprillor in en diskho.
3. Man spolar inte ner gammal koagulerad sur rutten mjölk i en diskho.
4. Man spolar alltså inte ner någonting som inte är flytande, det vill säga inte heller någon mat.
5. Man får spola ner saker som vatten, kaffe och diskvatten.
6. Man lämnar inte muggar med gammalt mögligt kaffe ståendes i diskhon.
7. Man lämnar inte muggar med gammalt omögligt kaffe ståendes i diskhon.
8. Man lämnar inte tomma muggar ståendes i diskhon.
9. Man lämnar inte glas med något av ovanstående eller vatten i diskhon.
10. Man lämnar inte använda skedar i diskhon.
11. Man lämnar inte oanvända skedar i diskhon.
12. Diskborsten, som finns på diskbänken, är till för att diska med.
13. Diskmedlet, som finns på diskbänken, är till för att diska med.
14. Diskstället, som finns på diskbänken, är till för att ställa diskad disk i.
15. Man diskar i en diskho, som namnet faktiskt avslöjar.
SE NU FÖR FAN TILL ATT FÖLJA DE HÄR REGLERNA!
ANNARS FÅR NI STRAFFET ATT DRICKA DET DÄR ASIGA VATTNET OCH KLEGGET SOM VAR I HELA RÖRSYSTEMET! CAPISH?!
Det där med minnet
Min kollega berömde mig just för mitt goda minne.
Och jag håller med. Jag minns massor med saker. Bara att det väldigt ofta är fel saker.
Som till exempel kan jag minnas vad jag hade på mig på en fest för tio år sedan, eller hurdana glas jag drack ur. Jag kan också minnas inledningen till en artikel om Carolina Gynning som jag läste för kanske tre år sedan. Som dessutom inte ens var särskilt bra. Och så kan jag minnas hurdana skor min kompis hade på sig på stan en dag för tre veckor sedan och länkar till konstiga hemsidor jag inte behöver kunna. Som exempel.
Men jag minns inte vilka konstnärer som är typiska för impressionismen, vad cumulusmoln egentligen innebär, när slaget vid Poltava var, vilket år FN bildades, vad näringsministern i Finland heter och vilken stad som är huvudstad i Kazakstan. Sådant som man liksom skulle kunna tänka sig ha nytta av att kunna.
Ibland är den konstig den där hjärnan.
Och jag håller med. Jag minns massor med saker. Bara att det väldigt ofta är fel saker.
Som till exempel kan jag minnas vad jag hade på mig på en fest för tio år sedan, eller hurdana glas jag drack ur. Jag kan också minnas inledningen till en artikel om Carolina Gynning som jag läste för kanske tre år sedan. Som dessutom inte ens var särskilt bra. Och så kan jag minnas hurdana skor min kompis hade på sig på stan en dag för tre veckor sedan och länkar till konstiga hemsidor jag inte behöver kunna. Som exempel.
Men jag minns inte vilka konstnärer som är typiska för impressionismen, vad cumulusmoln egentligen innebär, när slaget vid Poltava var, vilket år FN bildades, vad näringsministern i Finland heter och vilken stad som är huvudstad i Kazakstan. Sådant som man liksom skulle kunna tänka sig ha nytta av att kunna.
Ibland är den konstig den där hjärnan.
måndag, november 08, 2010
November brain
Sjukt okreativ. Sömnlös. Hungrig som en varg. Drömmer om saker jag inte berättat. Drömmer om resan. Sover i smutsiga lakan. Fasar och bävar. Önskar mig. Vill att tiden ska gå snabbt, så snabbt. Lagar fläskpannkaka som sväller över plåtkanterna.
Filosoferar. Är tråkig. Sparar pengar. Skrattar och löser gåtor. Klappar katten. Pussar pojkvännen hej och godnatt. Gnisslar tänder igen fast jag inte borde ha någon anledning till det. Har ångest och är sprudlande på samma gång.
Tror det är november igen.
Filosoferar. Är tråkig. Sparar pengar. Skrattar och löser gåtor. Klappar katten. Pussar pojkvännen hej och godnatt. Gnisslar tänder igen fast jag inte borde ha någon anledning till det. Har ångest och är sprudlande på samma gång.
Tror det är november igen.
Långrandig
Dagens: Relativt ny långrandig tröja från H&M, under en sällan använd svart långärmad jumper. Och samma jeans som de senaste dagarna. Har inte tillräckligt många byxor att jag kan ha olika till alla miljontals tröjor nämligen. Allt behålls.
Och för säkerhets skull: När jag säger att något är nytt (som jag har gjort ett flertal gånger) menar jag att den är ny, fast inköpt INNAN klädutmaningen förstås. Jag fuskar inte!
Ta-ta-da, här är Mimmi Pigg!
Nu lade en av mina vänner ut bilder från festen. Så här är jag! Visst är jag snygg, som jag sa?!
Ja, som ni kanske ser hade vi Halloweenfest en vecka för sent. Det var vansinnigt roligt, särskilt eftersom jag även gick ut på krogen som Mimmi. Vilket jag visserligen glömde bort hela tiden ...
När vi bytte ställe till exempel och vakten sa: ”Hej Mimmi!” Då hade jag redan glömt bort att jag hade musöron på mig. Jag var tvungen att fråga vad han sa tre gånger innan polletten trillade ner.
Som jag har sagt förut: Jag är inte så smart med alkohol i kroppen.
I och med klädutmaningen ville jag heller inte köpa någon speciell outfit bara för en kväll. Återanvände (i sann klädutmaningsanda alltså) därför en röd klänning som jag köpte i somras. Det enda jag köpte var öronen och det inköpet tycker jag var rättfärdigat. En matlåda mer bara, så kompenserar jag den utgiften.
Den som väntar på något gott ...
Jag önskar så att någon av mina vänner som var på festen i helgen skulle kunna lägga upp några bilder på Facebook under dagen. Då skulle jag kunna visa er alla hur snygg jag var!
Men jag antar att ni får vänta tills i kväll då jag ska försöka hinna tömma kameran. Men ni vet ju vad man säger om den som väntar på något gott ...
Men jag antar att ni får vänta tills i kväll då jag ska försöka hinna tömma kameran. Men ni vet ju vad man säger om den som väntar på något gott ...
söndag, november 07, 2010
Jag tar tillbaka allt jag sagt
Jag skrev ju häromdagen om att det egoistiska samhället vi lever i i dag kanske inte är bättre än förr, då man var mer hjälpsam mot andra. Och jag skrev att religionen kunde ha en stor del i att man var mer hjälpsam då.
Men just nu känns det som att jag vill ta tillbaka alla goda ord jag någon gång sagt om religion. Påven är orsaken till det.
När han i helgen invigde Barcelonas världsberömda kyrka Sagrada Familia passade han också på att säga att det är fel med abort och fel med homosexualitet. Den dumme fan.
Är glad att man arrangerade gayhångel framför honom!
Men just nu känns det som att jag vill ta tillbaka alla goda ord jag någon gång sagt om religion. Påven är orsaken till det.
När han i helgen invigde Barcelonas världsberömda kyrka Sagrada Familia passade han också på att säga att det är fel med abort och fel med homosexualitet. Den dumme fan.
Är glad att man arrangerade gayhångel framför honom!
lördag, november 06, 2010
Det slutliga beviset på förfall
Bara doften får mig att bli alldeles prillig. Det vattnas bokstavligt i munnen och jag måste anstränga mig för att svälja ner den stora ansamlingen saliv som bildats.
Så börjar magen föra liv. Gapa och skrika och säga ”ge mig, ge mig, ge mig!”, fast på sitt språk: ”Aaaaooooo”, ungefär som en åda faktiskt.
Det börjar klia i fingrarna och jag finner snabbt en sysselsättning för dem. Vem vet hur det skulle kunna sluta annars? I bedrövelse, är det troligaste svaret.
Jag tar upp plånboken, fingrar upp kortet och räcker fram det för att betala. Klottrar ner min namnteckning så snabbt att den blir mer oläslig än vanligt och får så äntligen min belöning i handen.
Det är pizza jag pratar om så klart. En ful pappkartong fylld med något himmelskt. En bit vitt bröd, tomatsås och slajmig ost. Ibland med skinka, ibland med kronärtskocka, ibland med salami. Oavsett med en gudomlig smak, toppad av oregano.
I fjol skämdes jag över mig själv och över mitt absurda pizzaätande. Droppen blev när jag tog upp telefonen och per automatik slog numret till pizzerian. Jag trodde jag hade nått botten, att förfallet var nära.
Gud så naiv jag var. Jag var inte i närheten av botten då.
Häromdagen var jag dit för att hämta min veckoliga smarrighet. När jag precis hade kommit innanför dörren sa killen i kassan: ”Den är inte riktigt klar ännu”. Oj, vet han att det var jag som beställde, hann jag tänka innan jag försökte bli rationell. Det hade förstås bara varit en som ringt och beställt, sa jag till mig själv.
Så fick jag betala och han plockade pizzan ur ugnen, lade den i kartongen och sa: ”Bara lite vitlökssås som vanligt va?”.
Och därmed var botten nådd.
Så börjar magen föra liv. Gapa och skrika och säga ”ge mig, ge mig, ge mig!”, fast på sitt språk: ”Aaaaooooo”, ungefär som en åda faktiskt.
Det börjar klia i fingrarna och jag finner snabbt en sysselsättning för dem. Vem vet hur det skulle kunna sluta annars? I bedrövelse, är det troligaste svaret.
Jag tar upp plånboken, fingrar upp kortet och räcker fram det för att betala. Klottrar ner min namnteckning så snabbt att den blir mer oläslig än vanligt och får så äntligen min belöning i handen.
Det är pizza jag pratar om så klart. En ful pappkartong fylld med något himmelskt. En bit vitt bröd, tomatsås och slajmig ost. Ibland med skinka, ibland med kronärtskocka, ibland med salami. Oavsett med en gudomlig smak, toppad av oregano.
I fjol skämdes jag över mig själv och över mitt absurda pizzaätande. Droppen blev när jag tog upp telefonen och per automatik slog numret till pizzerian. Jag trodde jag hade nått botten, att förfallet var nära.
Gud så naiv jag var. Jag var inte i närheten av botten då.
Häromdagen var jag dit för att hämta min veckoliga smarrighet. När jag precis hade kommit innanför dörren sa killen i kassan: ”Den är inte riktigt klar ännu”. Oj, vet han att det var jag som beställde, hann jag tänka innan jag försökte bli rationell. Det hade förstås bara varit en som ringt och beställt, sa jag till mig själv.
Så fick jag betala och han plockade pizzan ur ugnen, lade den i kartongen och sa: ”Bara lite vitlökssås som vanligt va?”.
Och därmed var botten nådd.
fredag, november 05, 2010
En månad klädutmaning 2.0
Dagens: Svart och ganska urtvättat basic långärmad tröja, röd väst som inte använts på typ två år och mina nyaste jeans.
För en månad sedan hoppade jag på Försök att inte se så snygg uts klädutmaning ”Klädutmaningen 2.0”, eftersom hon gjorde en liknande förra året.
Hittills kan jag konstatera att det gått ganska lätt. Att inte köpa kläder på en månad är ingen match. Även om det troligtvis blir värre ju längre det går, så klart.
Förutom att det har varit ganska lätt måste jag också säga att den faktiskt fått mig att tänka över min konsumtion lite grann. Tanken på att köpa något nytt känns inte längre riktigt lika spännande och ger inte lika mycket pirr i magen och tillfredsställelse som tidigare. Och det känns befriande.
Andra fördelar finns också förstås. Jag hittar massor med kläder jag gillar i min egen garderob. Gamla favoriter som jag glömt bort och nu återfunnit.
Och så får jag bort de gamla kläderna som endast legat där som utfyllnad och stört sikten. Så bra!
Den allra bästa vinsten tycker jag dock är att jag har möjligheten att bli mer kreativ i mina klädval. Lär mig kombinera sådant jag tidigare aldrig kombinerat och kommer på nya användningsområden för kläder som tidigare knappt använts. Även om jag i ärlighetens namn varit ganska usel och fantasilös den senare delen av utmaningen. Men inspirationen går i vågor, som med allt när det gäller mig.
Kort sammanfattat kan jag alltså efter en månad inte finna en enda nackdel med klädutmaningen. Det har fått mig att inse att när året är slut och jag drar iväg på resan och klädutmaningen alltså klassas som över för min del, kommer jag fortsätta att köra åtminstone en kortvariant av den med jämna mellanrum.
Men för faan!
När jag slog upp tidningen i morse möttes jag av den här bilden! Va fan?! Vem i helvete har satt in den fulaste bilden (eller det finns en ännu fulare faktiskt) som finns på mig i tidningens arkiv i tidningen?! Dessutom är den kanske från 2005 och det ser inte ens ut som jag. Fy faan säger jag.
Nu är jag sur och bitter.
Vilket vaknande
När väckarklockan ringde stod jag med en elkontakt i min hand, den var kopplad till en generator med ström och jag var redo att sticka kontakten i mig själv för att få en stöt. Var för övrigt barfota i vått gräs.
Stöten skulle jag få eftersom det var alternativet när jag vägrade leverera en AK4:a.
Minuterna innan hade jag fått min mobil stulen på krogen, som jag visserligen lyckades ta tillbaka, tappat mina bilnycklar, hittat dem efter sju svåra år bara för att komma till bilen och märka att någon brutit sig in i bagaget och tagit alla mina kläder ur min väska. Och när jag ringde polisens växel för att få hjälp möttes jag av "numret du har ringt har ingen abbonent".
När jag stod där och var bedrövad kom som sagt maffian och tvingade mig att leverera AK4:an. Kändes som allt som kunde gå fel gjorde det.
Har aldrig varit gladare att vakna.
Stöten skulle jag få eftersom det var alternativet när jag vägrade leverera en AK4:a.
Minuterna innan hade jag fått min mobil stulen på krogen, som jag visserligen lyckades ta tillbaka, tappat mina bilnycklar, hittat dem efter sju svåra år bara för att komma till bilen och märka att någon brutit sig in i bagaget och tagit alla mina kläder ur min väska. Och när jag ringde polisens växel för att få hjälp möttes jag av "numret du har ringt har ingen abbonent".
När jag stod där och var bedrövad kom som sagt maffian och tvingade mig att leverera AK4:an. Kändes som allt som kunde gå fel gjorde det.
Har aldrig varit gladare att vakna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)