... slog det mig att jag skulle kunna leva på cannelloni. I alla fall den som lunchrestaurangen serverade i dag.
... längtar jag tillbaka till i går. Så skön dag.
... har jag träningsverk i ”soparmusklerna”. Vem behöver gym när det finns trädgård?
... vill jag vara hemma och strosa i solen med min pappa.
... är jag fortsättningsvis familjeredaktör på tidningen. Och det är lika spännande som det låter. Trevligt, men väldigt ospännande.
That's it.
måndag, maj 31, 2010
lördag, maj 29, 2010
En fredag i maj
Gräsänka en fredag. Middag hemma hos vännen.
Vi gick på promenad i solskenet tillsammans med hunden.
Allt var lysande grönt. Klorofyllstinnt.
Vi gick längs grusvägar.
Där häggen blommade och spred sin ljuvliga söta doft.
Vi gick längs vattnet på spångar.
Mitt bland vassen.
Och vinden pinade våra kinder. Men det doftade hav. Salt och tång.
Vi gick till småbåtshamnen där massor med människor sjösatte sina båtar.
Hunden badade och vi njöt av solen. Innan vi gick hemåt igen.
På vägen hem handlade vi klubbor i kiosken. Och hittade en gunga.
Och jag gungade så högt jag bara kunde.
En härlig fredag.
Vi gick på promenad i solskenet tillsammans med hunden.
Allt var lysande grönt. Klorofyllstinnt.
Vi gick längs grusvägar.
Där häggen blommade och spred sin ljuvliga söta doft.
Vi gick längs vattnet på spångar.
Mitt bland vassen.
Och vinden pinade våra kinder. Men det doftade hav. Salt och tång.
Vi gick till småbåtshamnen där massor med människor sjösatte sina båtar.
Hunden badade och vi njöt av solen. Innan vi gick hemåt igen.
På vägen hem handlade vi klubbor i kiosken. Och hittade en gunga.
Och jag gungade så högt jag bara kunde.
En härlig fredag.
fredag, maj 28, 2010
Äntligen helg
Jag gillar egentligen inte att klaga. Eller ja, jag kan klaga en liten stund för att få aggrot ur systemet. Men rent generellt sett gillar jag inte att klaga.
Så jag gör det inte nu heller. Jag konstaterar i stället att jag är jähävligt glad över att det är helg om några timmar.
I kväll blir det dejt med Tesa. Dinner and movie. Och levande ljus?
Och i morgon kommer min älskade söta pappa hit. Han ska hjälpa till att snickra/röja undan/städa/skruva och annat som vi behöver hjälp med när vi båda jobbar typ hela tiden. Han blir här i fyra fem dagar. Så snäll.
Så jag säger det igen: Äntligen helg!
Så jag gör det inte nu heller. Jag konstaterar i stället att jag är jähävligt glad över att det är helg om några timmar.
I kväll blir det dejt med Tesa. Dinner and movie. Och levande ljus?
Och i morgon kommer min älskade söta pappa hit. Han ska hjälpa till att snickra/röja undan/städa/skruva och annat som vi behöver hjälp med när vi båda jobbar typ hela tiden. Han blir här i fyra fem dagar. Så snäll.
Så jag säger det igen: Äntligen helg!
torsdag, maj 27, 2010
Vänskap som gör mig lycklig
Ni minns det här inlägget? Ett utlopp av frustration och ensamhet, men egentligen ganska ogrundat.
Jag vet ju var jag har dem. Egentligen.
I går ringde en av mina älskade vänner. Hon hade en glad nyhet och ville berätta det för mig. Vi snackade bort en timme åtminstone och hann gå igenom det mesta. Livskriser, vår vänskap, andra vänner, hus, förhållanden, familjer och flyttar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Ännu lite senare ringde jag en annan vän. Hon fyllde år och jag ringde för att gratta henne. Vi snackade också bort en timme och hann gå igenom det mesta. Livskriser, arbete, semester, resor, lägenhetsångest, familjer, och en träff i sommar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Jag hann också med att prata lite löst med ytterligare två vänner på facebook.
Så nu känner jag mig upplyft. Glad och lycklig. Vet att de är mina vänner trots att de bor många mil bort. Vet att de vill komma och hälsa på, även om inte tiden eller pengarna alltid räcker till det. Och vet att jag alltid kommer att ha dem där, på ett eller annat sätt. Lycka!
Jag vet ju var jag har dem. Egentligen.
I går ringde en av mina älskade vänner. Hon hade en glad nyhet och ville berätta det för mig. Vi snackade bort en timme åtminstone och hann gå igenom det mesta. Livskriser, vår vänskap, andra vänner, hus, förhållanden, familjer och flyttar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Ännu lite senare ringde jag en annan vän. Hon fyllde år och jag ringde för att gratta henne. Vi snackade också bort en timme och hann gå igenom det mesta. Livskriser, arbete, semester, resor, lägenhetsångest, familjer, och en träff i sommar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Jag hann också med att prata lite löst med ytterligare två vänner på facebook.
Så nu känner jag mig upplyft. Glad och lycklig. Vet att de är mina vänner trots att de bor många mil bort. Vet att de vill komma och hälsa på, även om inte tiden eller pengarna alltid räcker till det. Och vet att jag alltid kommer att ha dem där, på ett eller annat sätt. Lycka!
onsdag, maj 26, 2010
tisdag, maj 25, 2010
Matildas magiska kaka
När jag fyllde år i mars bjöd jag inte på tårta. Jag bjöd på en magisk kaka i stället. En stor magisk kaka. Så stor att vi faktiskt slängde de sista bitarna.
I alla fall var den full med massor av choklad och jordgubbar och var mäktig som få. Men ändå fruktansvärt saftig och god.
Sedan dess har folk och fä världen över (eller i alla fall i min bekantskapskrets) frågat efter receptet.
Och får man så här fina ord är det klart som fan att man delar med sig:
”Jag använder aldrig ordet gudomlig men när jag satte första tuggan i den här kakan, ja, då var det det enda ordet som beskrev smaken rättvist!”
Så. Jag är snäll och bjussar på receptet till er andra också. Men fan ta er om ni inte hänvisar alla snälla ord till mig sedan.
Matildas magiska kaka
För en långpanna.
7 dl vetemjöl
6 dl socker
1 1/2 dl kakao
1/2 tsk salt
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2 tsk matsoda/bikarbonat
Blanda ihop.
200 gram smält smör
4 ägg
4 1/2 dl naturell yoghurt
Rör det i de torra ingredienserna.
In i ugnen på 175-200 grader i 25-35 minuter.
Glasyr:
5 dl florsocker
1 1/2 dl kakao
1/2 tsk salt
2 tsk vaniljsocker
150 gram smält smör
1 dl naturell yoghurt
Toppa med till exempel jordgubbar eller ät som den är. Njut.
söndag, maj 23, 2010
Allt känns så fjuttigt
Jag känner inte de inblandade och jag har inga egna barn. Jag borde inte bry mig. Jag borde inte.
Man jag kan knappt läsa bloggen eftersom ögonen är så fulla med tårar.
Kan det finnas något värre än när ens barn dör?
Allt i mitt liv känns så ... fjuttigt och meningslöst.
Man jag kan knappt läsa bloggen eftersom ögonen är så fulla med tårar.
Kan det finnas något värre än när ens barn dör?
Allt i mitt liv känns så ... fjuttigt och meningslöst.
lördag, maj 22, 2010
fredag, maj 21, 2010
Alkoholromantik
I dag ska jag tydligen på logdans. Lagom roligt.
Jag sa dock till pojkvännen att om jag skulle komma med (mot min vilja) skulle jag i alla fall INTE vara nykter. Han gick med på det.
Ibland tänker jag på att jag festar ganska mycket. Och att jag och pojkvännen festat mycket i våra dar. Så mycket att vi i hans släkt liksom fått festarstämpeln. Ingen tar för givet att vi någonsin kan ta oss någonstans eftersom vi båda gärna tar några glas vin till släktmiddagen.
Jag kommer till exempel aldrig att glömma när pojkvännens farfar delade upp sitt arv bland pojkvännens släkt.
Pojkvännen tilldelades farfarns gamla fiskenät, hans gamla bössa och all sprit.
Då skrattade jag gott.
Jag sa dock till pojkvännen att om jag skulle komma med (mot min vilja) skulle jag i alla fall INTE vara nykter. Han gick med på det.
Ibland tänker jag på att jag festar ganska mycket. Och att jag och pojkvännen festat mycket i våra dar. Så mycket att vi i hans släkt liksom fått festarstämpeln. Ingen tar för givet att vi någonsin kan ta oss någonstans eftersom vi båda gärna tar några glas vin till släktmiddagen.
Jag kommer till exempel aldrig att glömma när pojkvännens farfar delade upp sitt arv bland pojkvännens släkt.
Pojkvännen tilldelades farfarns gamla fiskenät, hans gamla bössa och all sprit.
Då skrattade jag gott.
torsdag, maj 20, 2010
Om vänskap som gör ont
Jag tror det var på Facebook jag såg det. Eller egentligen, var annars skulle det vara? Det är ju där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Tyvärr.
I alla fall var det någon som skrev: Väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv.
Och det klyschiga fick mig att tänka till. Eller att tänka igen, kanske jag ska säga. För tankarna har slagit mig så många många gånger att jag inte ens kan räkna dem längre.
Det handlar om vänskap. Eller om avsaknaden av vänskap.
Innan jag flyttade hit för nästan nio år sedan bodde jag fortfarande hemma. Det gjorde de flesta av mina kompisar också. Någon hade flyttat ihop med sin kille, någon annan hade en liten etta i en förort. De flesta bodde dock kvar hemma hos sina föräldrar i det trygga och lugna villaområdet.
Den verklighet som existerade för oss var att försöka få tillräckligt mycket pengar för att kunna göra saker. Främst festa. Och träffa killar.
Vi smygrökte hela bunten och gick bakfulla till jobbet. De som hade något jobb.
Livet var kort sagt ganska befriat från bekymmer. Och vi hade all tid i världen att umgås med varandra, älta saker med varandra, vända ut och in på oss själva med varandra och hitta oss själva med varandra. Ett sökande där vännerna var allt. För min del i alla fall.
Alla var ganska trötta på staden. En del var i England ett tag, några flydde till Norge. Själv flyttade jag hit. För att hitta mig själv. För att utvecklas.
Det skulle vara temporärt. Det blev permanent. Detta skavde mig i flera år, och skaver kanske fortfarande till viss del, eftersom jag kände att jag inte var klar med staden och det livet jag levde, när jag flyttade hit. Det fanns liksom mer att hämta.
Till en början åkte jag hem ganska ofta. Annars ringde jag vännerna åtminstone en gång i veckan. Tjatade på dem att komma hit och festa. Så som de tjatat på mig att komma dit de befunnit sig tidigare.
Samtalen blev färre ju fler jag lärde känna här och den dagliga eller åtminstone veckovisa uppdateringen försvann. Jag ringde inte lika ofta. Och inte de heller.
En gång kom de hit, vännerna. Det var den första midsommaren jag firade här. 2002. De kom i ett helt gäng, åtta stycken, och festade och hade det underbart. Jag var lycklig.
Men så fort de åkte hem återgick allt till så det var innan. Vi hördes sporadiskt. Med vissa inte alls. Bara med de allra bästa vännerna.
I dag minns jag inte senast jag pratade med någon av dem på telefon. Uppskattningsvis var det ett halvår sedan. Om man bortser från den enda som jag har träffat. Jag har inte ringt, de har inte ringt.
Det har gått nio år. Mycket har hänt på nio år. De har skaffat familjer, nya vänner, utbildningar, stimulerande arbeten, husdjur, barn. De bor inte kvar hos sina föräldrar. De smygröker inte och har inte som syfte att tjäna tillräckligt mycket att det räcker till några kvällar på krogen. Inget är det samma längre. Ingenting.
Men trots det kommer det en tår när jag tänker på dem.
Jag saknar dem. Och jag hatar dem. Hatar dem för att de inte ringer, för att de inte messar, för att de inte mejlar, för att de inte har hälsat på mig sedan 2002. Jag hatar dem eftersom jag älskar dem så mycket.
Jag säger inte att jag är oskyldig. Jag gör inte något av ovanstående särskilt ofta heller. En gång varannan månad skickar jag ett mess, hör hur de har det. De svarar och jag svarar inte tillbaka. Kontakten är så gott som obefintlig. Från allas håll.
Så jag undrar hur länge jag ska räkna dem som mina vänner. Hur länge räknar de mig som sin vän? Jag har inte blivit bjuden på någon av deras barns dop. Jag har inte blivit bjuden på det bröllop som en av dem haft. Jag är inte en del av deras liv längre. Jag är den som flyttade bort men aldrig kom hem igen. Är jag deras vän?
Hoppas jag på för mycket när jag vill vara det?
Jag skriver det igen, nio år är en lång tid. Trots att det känns som att jag aldrig varit ifrån dem när vi väl ses så ÄR nio år en lång tid. Relationen är inte den samma och det förväntar jag mig inte heller. Jag förväntar mig egentligen ingenting. Mer än att jag ska få vara deras vän.
Och jag vet, väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv. Men jag har liksom till och med slutat att vänta. Så varför grinar jag som ett barn när jag skriver det här?
I alla fall var det någon som skrev: Väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv.
Och det klyschiga fick mig att tänka till. Eller att tänka igen, kanske jag ska säga. För tankarna har slagit mig så många många gånger att jag inte ens kan räkna dem längre.
Det handlar om vänskap. Eller om avsaknaden av vänskap.
Innan jag flyttade hit för nästan nio år sedan bodde jag fortfarande hemma. Det gjorde de flesta av mina kompisar också. Någon hade flyttat ihop med sin kille, någon annan hade en liten etta i en förort. De flesta bodde dock kvar hemma hos sina föräldrar i det trygga och lugna villaområdet.
Den verklighet som existerade för oss var att försöka få tillräckligt mycket pengar för att kunna göra saker. Främst festa. Och träffa killar.
Vi smygrökte hela bunten och gick bakfulla till jobbet. De som hade något jobb.
Livet var kort sagt ganska befriat från bekymmer. Och vi hade all tid i världen att umgås med varandra, älta saker med varandra, vända ut och in på oss själva med varandra och hitta oss själva med varandra. Ett sökande där vännerna var allt. För min del i alla fall.
Alla var ganska trötta på staden. En del var i England ett tag, några flydde till Norge. Själv flyttade jag hit. För att hitta mig själv. För att utvecklas.
Det skulle vara temporärt. Det blev permanent. Detta skavde mig i flera år, och skaver kanske fortfarande till viss del, eftersom jag kände att jag inte var klar med staden och det livet jag levde, när jag flyttade hit. Det fanns liksom mer att hämta.
Till en början åkte jag hem ganska ofta. Annars ringde jag vännerna åtminstone en gång i veckan. Tjatade på dem att komma hit och festa. Så som de tjatat på mig att komma dit de befunnit sig tidigare.
Samtalen blev färre ju fler jag lärde känna här och den dagliga eller åtminstone veckovisa uppdateringen försvann. Jag ringde inte lika ofta. Och inte de heller.
En gång kom de hit, vännerna. Det var den första midsommaren jag firade här. 2002. De kom i ett helt gäng, åtta stycken, och festade och hade det underbart. Jag var lycklig.
Men så fort de åkte hem återgick allt till så det var innan. Vi hördes sporadiskt. Med vissa inte alls. Bara med de allra bästa vännerna.
I dag minns jag inte senast jag pratade med någon av dem på telefon. Uppskattningsvis var det ett halvår sedan. Om man bortser från den enda som jag har träffat. Jag har inte ringt, de har inte ringt.
Det har gått nio år. Mycket har hänt på nio år. De har skaffat familjer, nya vänner, utbildningar, stimulerande arbeten, husdjur, barn. De bor inte kvar hos sina föräldrar. De smygröker inte och har inte som syfte att tjäna tillräckligt mycket att det räcker till några kvällar på krogen. Inget är det samma längre. Ingenting.
Men trots det kommer det en tår när jag tänker på dem.
Jag saknar dem. Och jag hatar dem. Hatar dem för att de inte ringer, för att de inte messar, för att de inte mejlar, för att de inte har hälsat på mig sedan 2002. Jag hatar dem eftersom jag älskar dem så mycket.
Jag säger inte att jag är oskyldig. Jag gör inte något av ovanstående särskilt ofta heller. En gång varannan månad skickar jag ett mess, hör hur de har det. De svarar och jag svarar inte tillbaka. Kontakten är så gott som obefintlig. Från allas håll.
Så jag undrar hur länge jag ska räkna dem som mina vänner. Hur länge räknar de mig som sin vän? Jag har inte blivit bjuden på någon av deras barns dop. Jag har inte blivit bjuden på det bröllop som en av dem haft. Jag är inte en del av deras liv längre. Jag är den som flyttade bort men aldrig kom hem igen. Är jag deras vän?
Hoppas jag på för mycket när jag vill vara det?
Jag skriver det igen, nio år är en lång tid. Trots att det känns som att jag aldrig varit ifrån dem när vi väl ses så ÄR nio år en lång tid. Relationen är inte den samma och det förväntar jag mig inte heller. Jag förväntar mig egentligen ingenting. Mer än att jag ska få vara deras vän.
Och jag vet, väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv. Men jag har liksom till och med slutat att vänta. Så varför grinar jag som ett barn när jag skriver det här?
There's something with the fish
Det är tydligen inte bara jag som tycker att fisk påminner om ... ja fitta.
Kolla vad som hände i Oskarshamn. Haha!
tisdag, maj 18, 2010
Längtar till i morgon ...
Min Facebookstatus just nu:
Matilda konstaterar att min chef vet hur han ska sälja in jobb hos mig: ”Har du lust att åka båt fort tillsammans med ett gäng uniformerade män i morgon?” Mitt svar var självklart: ”När ska jag åka?”
Matilda konstaterar att min chef vet hur han ska sälja in jobb hos mig: ”Har du lust att åka båt fort tillsammans med ett gäng uniformerade män i morgon?” Mitt svar var självklart: ”När ska jag åka?”
Livet just nu
Tänder grillen. Lagar sallad, dricker vin och öl och njuter av smaken och svalkan. Äter kött. Kött med kolsmak. Majskolvar.
Tar på mig shortsen när jag kommer hem. Skrattar med vänner när jag sitter ute i shorts hela kvällen.
Får det första myggbettet. Plockar fästingar från katten och hoppar hopprep ute på terassen. Pillar in tårna mellan grässtråna och hjular.
Skrattar med pojkvännen.
Gör lite nytta. Städar toaletten, travar ved. Dricker öl. Igen.
Går en promenad och andas in lyckan som verkar finnas i luften. Hör gruset knarra under skosulorna. Drar ner dragkedjan på tröjan för att svalka mig, trots att klockan är halv tio på kvällen.
Lägger mig i sängen, klappar katten, läser en bok. Pussar på pojkvännen.
Ser solen gå ner och upp. Och himlens alla färger. Ser vattnet som krusas av båtarna som åker förbi. Spritter i kroppen vid tanken på de utslagna löven.
Njuter hela bilresan till jobbet av allt det gröna och alla blommor.
Ringer en vän. Planerar fest. Kavlar upp jeansen.
Äter lunch på uteservering. Känner solen bränna. Blir mätt i magen av sesampanerad abborre och melon.
Trivs.
Tar på mig shortsen när jag kommer hem. Skrattar med vänner när jag sitter ute i shorts hela kvällen.
Får det första myggbettet. Plockar fästingar från katten och hoppar hopprep ute på terassen. Pillar in tårna mellan grässtråna och hjular.
Skrattar med pojkvännen.
Gör lite nytta. Städar toaletten, travar ved. Dricker öl. Igen.
Går en promenad och andas in lyckan som verkar finnas i luften. Hör gruset knarra under skosulorna. Drar ner dragkedjan på tröjan för att svalka mig, trots att klockan är halv tio på kvällen.
Lägger mig i sängen, klappar katten, läser en bok. Pussar på pojkvännen.
Ser solen gå ner och upp. Och himlens alla färger. Ser vattnet som krusas av båtarna som åker förbi. Spritter i kroppen vid tanken på de utslagna löven.
Njuter hela bilresan till jobbet av allt det gröna och alla blommor.
Ringer en vän. Planerar fest. Kavlar upp jeansen.
Äter lunch på uteservering. Känner solen bränna. Blir mätt i magen av sesampanerad abborre och melon.
Trivs.
Dagens visdom
Bättre att hamna i en bra trekant än en ond cirkel.
Källa: Facebook. Källan till många av mina dagliga skratt.
Källa: Facebook. Källan till många av mina dagliga skratt.
måndag, maj 17, 2010
Tvärtemot-insomnia
Häromhelgen var jag ju till München och slogs återigen av insikten att jag inte har problem med sömnen. Eller ja, det beror på hur man ser det. Jag har inte problem med att sova, rättare sagt.
När vi satte oss på flygplanet på väg att flyga tillbaka till Stockholm började jag gäspa ungefär samtidigt som jag hade krånglat mig in i den trånga flygplansstolen.
Jag lutade huvudet bakåt och stängde ögonen. Så började flygplanet röra sig och åkte ut mot startbanan, lyfte och lagom tills vi fick ta av oss säkerhetsbältena sov jag.
Jag sov och sov och sov. Tills vi mellanlandade i Berlin. Då vaknade jag, gick ut ur flygplanet, checkade in på nästa flyg. Krånglade mig ner i nästa flygplansstol, slöt ögonen och somnade igen. Innan vi hade lyft. Och det är inte första gången jag missar take off på grund av att jag sover, kan jag avslöja.
Till saken hör att jag egentligen inte behöver vara särskilt trött. Men tydligen är det inte det som är det avgörande. Jag tror hemligheten är att jag sitter i ett fordon.
För det är samma sak om jag åker tåg eller buss. Jag hinner slå mig ner, glo lite på medpassagerarna och ett tu tre så sover jag. Som tur är vet jag om det och ställer alltid mobilen på ringning lagom tills det är dags att stiga av. Annars sover jag garanterat mig förbi min hållplats.
När jag åker hem till mina föräldrar i Värmland, en resa på 40 mil enkel väg i bil, kan jag utan problem sitta och sova som en fågelholk hela bilresan. Om jag inte kör.
Jag tycker faktiskt att det är ett utmärkt sätt att fördriva en annars ganska lång och trist transportsträcka på. Men riktigt lika kul tycker inte min pojkvän, som får köra ensam hela vägen, att det är.
När vi satte oss på flygplanet på väg att flyga tillbaka till Stockholm började jag gäspa ungefär samtidigt som jag hade krånglat mig in i den trånga flygplansstolen.
Jag lutade huvudet bakåt och stängde ögonen. Så började flygplanet röra sig och åkte ut mot startbanan, lyfte och lagom tills vi fick ta av oss säkerhetsbältena sov jag.
Jag sov och sov och sov. Tills vi mellanlandade i Berlin. Då vaknade jag, gick ut ur flygplanet, checkade in på nästa flyg. Krånglade mig ner i nästa flygplansstol, slöt ögonen och somnade igen. Innan vi hade lyft. Och det är inte första gången jag missar take off på grund av att jag sover, kan jag avslöja.
Till saken hör att jag egentligen inte behöver vara särskilt trött. Men tydligen är det inte det som är det avgörande. Jag tror hemligheten är att jag sitter i ett fordon.
För det är samma sak om jag åker tåg eller buss. Jag hinner slå mig ner, glo lite på medpassagerarna och ett tu tre så sover jag. Som tur är vet jag om det och ställer alltid mobilen på ringning lagom tills det är dags att stiga av. Annars sover jag garanterat mig förbi min hållplats.
När jag åker hem till mina föräldrar i Värmland, en resa på 40 mil enkel väg i bil, kan jag utan problem sitta och sova som en fågelholk hela bilresan. Om jag inte kör.
Jag tycker faktiskt att det är ett utmärkt sätt att fördriva en annars ganska lång och trist transportsträcka på. Men riktigt lika kul tycker inte min pojkvän, som får köra ensam hela vägen, att det är.
lördag, maj 15, 2010
Dagens outfit
Meningen är inte att visa hur chic jag är. För jag vet att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Särskilt med behåband under tubtoppen.
Meningen är att visa VAD jag har på mig, inte hur det ser ut. Ser ni? Shorts och linne! Woho!
Nu ska jag olja trädgårdsmöbler. I solen. 21,7 grader. Lovely.
fredag, maj 14, 2010
Skönaste bilden från helgen
Hahaha. Hittade den här bilden på mig själv på facebook. Den är från firmafesten i onsdags. Och den beskriver kvällen ganska bra – jag rockade järnet på dansgolvet. Hela kvällen. Oavbrutet.
Fick till och med höra att jag ”var bäst på festen”. Med motiveringen att jag var mest på g och partade mest. Härligt betyg!
För övrigt är den här bilden den enda jag vet där hela min outfit syns (förutom skorna som jag kastade av mig tidigt). Jag körde Twiggy-stilen rakt igenom. A-linjeklänning, pluppar i öronen, diadem i håret och så sminkningen.
Jag hade lite ångest över att jag inte var sådär Mad men-sval och stilig som de flesta andra, men tänkte att någon måste ju vara mer ungdomlig också. Fick många kommentarer i alla fall. En till och med tyckte att jag borde ha blivit korad till kvällens 60-talsdrottning. Vet inte riktigt om jag håller med om det.
Kul var det i alla fall. Ska försöka lägga upp lite egna bilder från kvällen i helgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)