Det krävdes en långhårig tysk

Tyvärr, kanske man kan säga, så skäms jag sällan. Jag brukar oftast stå med båda fötterna på jorden även när jag har gjort något riktigt dumt eller pinsamt. Skrattar andra åt mig skrattar jag med dem, utan någon skam i kroppen.
Men ibland händer det att känslorna innanför bröstkorgen svallar alltför mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Skammen vill liksom ut och ansiktet får en lätt rödrosa ton. Jag rodnar.
I och med att det är så ovanligt blir jag nästan glad när det händer.
Häromdagen hände det.

Jag och några kollegor satt runt lunchbordet och diskuterade Tysklands framgångar i EM.
Jag deklarerade stolt att det första VM jag minns var då Tyskland vann. Det var 1990, upplyste min kollega mig om.
Trots att jag bara var nio år gammal minns jag det som i går. Spelarna hade vita tröjor med snygga röda, gula och svarta ränder över axlarna. De var high fashion i början av 90-talet.
Jag följde de tyska spelarna med ögon stora som tefat. De var så balla, som det hette då.

Främst var det en tysk som hade fångat mitt nioåriga hjärta. Jürgen Klinsmann.
Han var anfallsspelare och så snygg. Han hade allt man kunde drömma om, tyckte jag då.
Långt svallande blont lockigt hår med en liten antydan till hockeyfrilla, och han hade ögon som fick mig att smälta.
När jag berättade om min kärlek för den långhåriga tysken för mina kollegor runt lunchbordet började känslorna svalla så där misstänksamt. Och ett tu tre så var jag röd i ansiktet.
Kan bara konstatera att det krävs en långhårig gammal tysk för att få mig att rodna.

Kan man slå sig själv på käften?

Ibland hatar jag mig själv. Ibland är jag den sämsta människan på jorden. Ibland önskar jag att jag skulle kunna skrika högt åt mig själv, drämma till dörren och lämna mig själv så att jag skulle slippa se mig.

I går var en sådan dag.

Dumma dumma jag gjorde något dumt. Pajade nästan datorn. Nya, älskade, söta, stora datorn.
Vi fick med några installationsskivor till datorn. Rookies som jag och pojkvännen är så visste vi inte om det var en backup på operativsystemet eller om det var något som vi var tvungna att installera.

Så igår testade jag. Satte i skivan och började installera. Så fort installationen hade börjat märkte jag att det var en backup. Alltså tänkte jag lite snyggt avbryta installationen så datorn inte behövde tugga i två timmar typ.

Det slutade med att pojkvännen fick släpa med sig datorn in till butiken igen.
Dumma dumma jag.

Men de trodde de fick den på grej igen och vi fick hem den.
Och vad märker jag då? Jo, ljudet har försvunnit. Datorn känner inte av att vi har inbyggda högtalare i datorn. Så nu går det inte att spela musik. Inte att göra något som kräver ljud faktiskt.
Och hur jag än googlar hittar jag inget Macforum som säger hur jag ska göra. Det enda jag hittade var att det är ett hårddiskfel. Ett hårddiskfel!!! Datorn är tre dagar gammal.

Det är ungefär nu jag borde slå dörren i ansiktet på mig själv och gå ut och svära.
Förbannade dumhuvud!

Nu är det jävligt nära

Jag har kommit på det! Min värld är uppbyggd på att allting runtomkring mig ska fungera smärtfritt. Rasar det – rasar jag.
Om en grej bråkas med mig försöker jag slå bort det. Ignorerar det tills jag så gott som förträngt det.
Om pojkvännen också bråkas med mig försöker jag skaka det av mig. Försöker att glömma, förtränga, arbeta vidare.
Om en tredje grej sedan bråkar med mig går det knappt längre. Jag går på knäna, med ett ok av ofungerande saker hängandes över mina axlar. Världen är nära att kollapsa.

Tre saker har bråkat, tre till synes bagatellartade grejer jävlas med mig. Och jag är nära att falla samman.
Om allt fungerar klarar jag av det här. Om allt fungerar kan jag arbeta effektivt, vara en bra chef, vara på topp.
Men nu, nu när tre saker bråkas går det knappt. Jag är jävligt nära att bara falla ihop.

Ska livet verkligen vara så bräckligt? Det kan inte vara sunt att tre bagateller får en så nära ruinens brant.

Snyggve på midsommar

Ser ut som om jag har en clownnäsa. Trevligt.

Nu är datorn hemma på plats

Skulle jag inte jobba så mycket skulle jag sitta hemma framför datorn hela tiden. Den nya datorn kom ju i går.
Kan efter en timmes pillande konstatera att den är stor. 24 tums skärm. Känns nästan lika stor som tv:n. Vad ska man med en så stor skärm till?

Så kan jag också konstatera att jag redan älskar den. Min söta stora gullepluttdator.

Kan jag inte bara bli lite sjuk?

Det är ganska lustigt hur hjärnan ställer till det. Börjar man fundera på att man har typ 100 dagar kvar som arbetsledare innan man blir ledig så blir allt värre. Man, i det här fallet jag, blir liksom negativt inställd till livet då.
Börjar man fundera på att man har över en månad kvar till semestern känns det om möjligt ännu värre.

Jag känner mig precis som A på jobbet just sa: Slut, utan energi och har noll idéer. Braindead. I behov av semester.
Önskar att jag blev bara lite sjuk så jag kunde ligga på soffan och glo på film i några dagar. Och så får det gärna regna och åska så man riktigt kan ligga inne och mysa.
Snälla Gud, kan du fixa det?

Jag väntar mig en fet lön i alla fall

Har lite ont i magen just nu. Inte för att jag är hungrig eller slarvat med maten. Inte heller för att magsåret värker. Magen har ont i förebyggande syfte. Den vet vad som väntar.

I morgon börjar det. Den mest intensiva perioden med jobb på hela det här året. Är arbetsledare i tolv dar i rad, ledig fem dagar, arbetsledare i elva dagar, ledig några dagar, arbetsledare igen i sju dagar. Och så där fortsätter det.

Har fått schemat fram till september och kan konstatera att jag kommer att jobba som reporter (vilket jag är anställd som, bör tilläggas) i hela fyra dagar. Fyra hela dagar fram till september.
Med andra ord, kära vänner, någon fika efter jobbet lär inte hinnas med. Förrän i oktober typ.

Men å andra sidan är jag faktiskt ganska mycket ledig också. I och med att jag är arbetsledare så mycket får jag jättemycket kompledigt som jag måste ta ut. Också är jag faktiskt ledig i stort sett hela augusti. Fyra veckor semester då.
Och så väntar jag mig en fet fet lön denna månaden och nästa månad. Mycket nyhetschefstillägg...

Så jag borde inte klaga. Jag borde bita ihop och se van ut. Och skratta hela vägen till banken.
Låt oss försöka göra det, dumma mage. Försök stå ut.

Looki looki, mina bloggbilder

magkänsla

Inte var det så olikt fjolåret

Midsommarafton blev precis lika solig, härlig och skön som förra året. Mitt peppar peppar hjälpte tydligen.
Några detaljer orkar jag inte dra. Är nämligen för trött i huvudet för det. Men jag är nöjd i alla fall. Mycket nöjd.

Och nu kommer solen, peppar peppar

Lagom tills maten är färdigt förberedd, klänningen har satts på och pojkvännen gått ut för att hämta små björkar att pynta båten med kommer solen! Kan inte bli mycket bättre en midsommarafton.
Hela dagen ute på sjön med goda vänner och gott vin känns inte heller så pjåkigt i och för sig.

Trevlig midsommar!


Och så hoppas vi att det blir lik vackert i år som i fjol.

Uhuuhu. Nu gråter jag blod

Från tidningens hemsida:

De drabbade hushållen kommer alltså att få vatten under torsdagen i och med att främst xxxx Vatten pumpar ut vatten i de tömda ledningarna.
- De hushåll som finns längst ut i systemet kommer förstås att få vatten sist, säger xxxx.

Och så kan ni få gissa var jag bor.
Längst ut i systemet era dumskallar!


Sa jag förresten att jag hatar det här stället?

Det är då man svär över att bo här

Jag är uppvuxen i en stad. Med kommunalt vatten, kommunalt avlopp, reningsverk, varmvatten i kranen och alla bekvämligheter som kan tänkas. Aldrig någonsin har jag behövt fundera på vart mitt kiss tar vägen, om det kommer vatten ur kranen när jag öppnar den eller om det kommer varmt vatten ur kranen när jag öppnar den.
Med andra ord: Jag har varit lyckligt lottad.

Därför hatar jag det här jävla skitstället där jag bor nu. Jag hatar det så mycket att det värker i mig. Hatar hatar hatar.
Orsaken: Det finns inget vatten.
DET FINNS INGET VATTEN!
Sa jag att jag hatar det här stället?!

Pojkvännen fyller år i dag. Jag skulle laga mysfrukost till honom. Kokt ägg, nykokat kaffe, ett gott te till mig och så vidare. Av förekommen anledning blev det en torr äcklig macka och ett glas mineralvatten, det enda drickbara som fanns hemma. Mumma.

Och så har jag tänkt dammsuga, torka golven, damma, duscha och en massa annat som kräver vatten. Som att koka kaffe till alla gäster som kommer på tårta. Eller göra saft. Allt kräver vatten.

Kommer inte vattnet tillbaka inom någon timme lovar jag att jag lägger mig ner på golvet, sparkar med benen, viftar med armarna och skriker som ett litet barn.
JAG VILL HA VATTEN!

Man kan ju skjuta upp det

För sjuttiotolfte gången har jag lyckats göra ingenting på en hel dag. Och då menar jag ingenting.

Innan jag började semesterveckan hade jag stora vida planer för hur mitt liv skulle te sig den här veckan. Jag skulle storstäda hemma, sy upp gardiner, baka bröd, fixa bilen, ringa alla viktiga samtal jag aldrig får för mig att ringa, umgås med vänner, storhandla, köpa födelsedagspresent til pojkvännen och jobba på bygget. Bland annat.

Har med lite tillspetsning gjort två av ovanstående saker. Dagen i dag har i stället gått till att spela spel på datorn. Mycket smart med tanke på att tiden är knapp och det är mycket som ska göras.

Det verkar som om jag har ett inbyggt mantra som jag inte kan styra över. Något som säger åt mig att vara lat och fördriva en hel dag på ingenting. Varför ska man göra saker i dag när man kan skjuta upp dem till senare, liksom. Dumma jag.

Aldrig får man vara riktigt lycklig

Precis när man just bestämt sig för att lägga sina surt sparade och förvärvade pengar på en ny dator och drömgolvet till huset så inträffar det en massa skit som kostar pengar.

Pratar om bilen. Bajsbilen.
I fjol köpte jag en ny bil (nyare) för att slippa åka med den till verkstan hela tiden. Jag trodde livet skulle bli mer problemfritt nu.
Så är ju inte fallet.

Bilskiten har nåt vajs på framvagnsinställningen och det måste åtgärdas. Det är dyrt att åtgärda. Inte nog med det... I och med att framvagnsinställningen är fel har mina nya sommardäck (nyare) slitits ned helt. Detta betyder ännu dyrare. Bajsbil!

Tur är väl att jag ska jobba som en tok i sommar. På så sätt kanske jag får råd att åtgärda bileländet. Skit också!

Snart min, snart min, snart min

En veckas leveranstid. Med Photoshop.

Tror inte något kan toppa det i dag. Tror inte något kan toppa det den här veckan. Eller den här månaden. Eller ja, på hela sommaren.
Det är fanimej riktig lycka!

Ledsen, jag ljög ...

Jag har köpt sex par skor den senaste tiden.

Grov skofetischist

På riktigt börjar jag tro att jag har någon undergrävd sexuell störning som gör att jag blir kär och kåt på skor. Jag kan helt enkelt inte låta bli att köpa dem.

De här röda handlade jag i fredags. Såg dem på håll, de stod på ett bord och nästan ropade till mig: "Prova oss, köp oss, ta hem oss".
Och jag provade, blev ännu mer kär och tog med dem hem.

Har köpt fem par skor på typ två månader. Borde kanske lugna mig snart.
Det börjar bli så mycket skor i hallen att pojkvännen nu hotar med att jag måste slänga ett par gamla skor för varje nytt par jag köper. Och det går ju faktiskt inte.

Jag får väl börja smuggla hem skorna, gömma dem i garderoben och ta fram dem när han inte är hemma. Klappa, smeka och gulla med dem i smyg.
I så fall behöver jag inte tvivla länge. Då är jag verkligen störd.

För mycket av det goda

Det är tydligen som alla säger: Bakfyllan blir värre och värre ju äldre man blir.
Har varit vaken i ett par timmar nu och kan intyga att det är sant. Trots att både vätska och mat fyllts på bultar huvudet som om domedagen var nära.

Och det värsta är att jag inte ens drack särskilt mycket i går. Blev bara lite dragen. En halv flaska vin, en cider och en öl - och så mår man så här. Skrämmande.
Jag måste nästan gå och lägga mig igen...

Bestämt golv till huset

Tvåstavig ekparkett. Det är golvet vi kommer att ha i köket. Var och kollade priser i går och pojkvännen tyckte precis som jag. Ett golv som inte behöver vara slipbart och i ek eftersom bänkskivorna är i ek.
Blir nog skitbra tror jag.

Tittade samtidigt på kakel till köket och på tapeter till hela huset. Det fanns mycket fint. Bland annat den här tapeten i vitt och beige, vilket inte riktigt syns så bra på bilden.

På pricken jag

För att fortsätta på temat hur man är och uppfattas. Som alla vid det här laget vet är jag en junkie på att testa vad jag har för personlighet. Är väldigt intresserad av vad som gör en människa till den man är. Hur platsen i syskonskaran påverkar, om horoskop över huvud taget stämmer, vad min handstil säger om mig och så vidare.

Nu hittade jag ytterligare ett test där man kan kolla vad man är för person. Det kallas numerologi och baserar sig, precis som horoskop, på när man är född. Skillnaden är att dagar och år också spelar in.

Så här blev jag i alla fall. Och jag måste erkänna att det är läskigt likt min egen uppfattning av mig själv.

Livsväg 5, den ideala coachen:
Femmor är människor som älskar förändringar. De är beredda att kasta sig in i nya saker och gör det med stor entusiasm. Att ha förutfattade meningar om andra försöker de undvika, istället försöker de se det positiva i alla de möter.

Har du livstalet 5 så har du ett stort behov av att känna dig fri. Du har en mångsidighet som de flesta saknar och tar för det mesta livet med en klackspark. Ditt goda humör och snabbtänkta intellekt motiverar ofta andra människor och detta medverkar till att du många gånger står i centrum när du träffar dina vänner. Du avskyr bråk och gräl och för att lösa en konflikt föredrar du att diskutera. Dessutom utstrålar du en sexuell dragningskraft.

Brist på tålamod kan ligga dig till last och om du inte känner dig tillfreds med dig själv kan du lättare än andra börja missbruka sex och droger. De flesta med livstal 5 brukar hamna i denna riskzon någon gång i sitt liv men de som är medvetna om sina begränsningar klarar av att hålla det under kontroll.