Det är som en sorgeprocess det här

Vi pratade om det på jobbet redan tidigt i coronakrisen. Att det fanns olika stadier i hur man kände inför den. Förnekelse, ilska, rädsla, ångest, hysteri, frustration, handlingskraft, ledsenhet. Lite som en sorgeprocess. Man måste ta sig igenom allt innan man kommer till det sista stadiet: Acceptans. 

Jag tror jag var i ilska/sorg nånstans sist jag skrev. Det kändes så jävla typiskt liksom. Vi har liksom gått och väntat på att A:s jobbsituation ska lösa sig. Den löser sig - tada! Jag känner lättnad glädje och lycka. Äntligen har det löst sig. Och en vecka senare dras mattan undan igen. 

Det är nästan som att det hade varit bättre om han inte fick ett jobb från början. Om ni fattar. Fallet blev liksom så mycket hårdare nu. 

Men jag tänker rationellt nu. 1) vi klarar oss bra på en lön för det har vi gjort redan i hundra år. 2) vi hade inga inplanerade resor som vi måste ställa in. 3) vi hade inga inbokade konserter eller liknande som vi sett fram emot och som nu ställs in. 4) vi har marginellt med pengar placerade på börsen. 5) vi lever ju så gott som ensamma ändå.

Ja alltså, det låter ledsamt allt jag skriver men det känns inte så. Vi påverkas alltså minimalt av krisen.

Och det ger mig ett lugn. För oss blir allt nästan som vanligt. Jag skulle bara önska att vi hade bilen här, så vi lättare kunde ta oss vart vi vill. Och så skulle det vara härligt om vi kunde åka till Åland (utan att bli stoppad av gränspolisen) nångång i början av maj. Men det där får vi se då.

Jag gör som Löfven sa i Aktuellt: Räkna med månader, inte veckor. 

I sinom tid tar detta slut. Det också. 

Jag skäms lite nu

Alltså förlåt för gnäll. Jag vet att människors liv är viktigast. Jag menar verkligen inte att jag inte kan sätta mina egna små grejer åt sidan för andra människors hälsa. Jag hoppas ni förstår det. 

Jag behöver bara skriva av mig min frustration och ledsenhet. 

Jag orkar inte ens tänka på skiten

Okej: här är skiten. 

A kan inte stanna på nya jobbet pga corona. Jag orkar inte ens tänka på detta egentligen pga blir så jävla jävla ledsen och arg och besviken och NÄR FAN SKA DET VÄNDA FÖR OSS?

Jag får inte åka kollektivtrafik pga corona och är därmed inte utomhus någonting de dagar jag jobbar, vilket i sin tur leder till att jag är slö och seg och deppig och och och. ja jag vet att jag kan gå ut ändå, men hinner liksom inte. 

Vi kan inte hämta avställda bilen så jag slipper åka kollektivt för att hämta/lämna på förskolan eftersom vi parkerat den på torpet. På Åland. Och varenda jävla färja till Åland är inställd, i minst en månad. På grund av corona. Och vi kan ju glömma torpet den närmsta tiden. Så deppigt. 

Det är så jävla mycket på jobbet pga corona. Mer än hälften jobbar hemifrån och skriver i vårt kommunikationssystem hela tiden och det plingar och stressar och jag blir avbruten i det jag gör hela tiden eftersom jag måste ta hand om allt som hemmajobbarna lämnar och så blir arbetsbördan sjuk för oss som är där ändå eftersom det liksom ändå går snabbare att skriva/göra saker själv än att skriva till någon som sitter hemma och förklara vad man vill ha gjort. 

Felix blev hemskickad från förskolan i fredags pga att corona infört nollsymtom på förskolan och hans näsa rinner lite. Så vi måste vabba ett friskt barn eftersom ingen av oss kan jobba hemifrån. Och jag fattar att detta är bra och allt, och jag vill också skydda äldre och riskgrupper, men just nu blir det bara sten på bördan och ännu en grej som gör det jobbigt. A har liksom bara två veckor kvar på jobbet och vill ju vara där så mycket som möjligt och jag kan helst inte vabba pga jättemånga andra vabbar/är hemma med små symtom/ yadayada orsaker. 

Jag har haft huvudvärk i en vecka nu. Är så jävla trött och slut och behöver semester. Komma bort och andas. Men vart fan ska jag åka? Jag kan inte ens cykla till Nackareservatet och sätta mig i skogen eftersom jag inte har en cykel. Jag kan inte åka kollektivtrafik pga ovan. Har ingen bil, kan inte hälsa på mina föräldrar pga onödigt att dra dit ev smitta även om de inte är i riskgrupp, kan inte tanka batterierna på Åland. SÅ VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ FÖR ATT FÅ VILA ANDAS BLI PIGG? Sitta och ruttna i två rum och kök. Med ett piggt barn som är lite snorigt och som jag knappt vågar gå till lekparken med för tänk om nån annan förälder är där och ser att han snorar och blir rädd att han ska smitta deras barn. Eller ja, tänk om han faktiskt smittar nåt annat barn och sätter dess föräldrar i samma sits som vi. 

Och så tror jag att jag kanske är i nåt himla förklimakterie och så blir jag ledsen för det för jag vet inte om jag är klar med barn. Vi har inte bestämt det ännu. Men när ska vi ens kunna försöka få barn när 1) jag jobbar hela tiden eller behöver återhämta mig från jobbet för att orka jobba sen 2) A aldrig får ett fast jobb så det känns tryggt 3) vi bor på 48 kvm och knappt ryms två vuxna och ett barn. Och katter. 

Ja katterna ja. De är ännu ett helvete. Elsa är överviktig som fan - skriker efter mat dygnet runt, hetsäter när hon äter och spyr upp maten igen. Gärna i sängen, soffan, på mattor osv. Och ändå går hon inte ner i vikt. 

Gudrun är så gammal så gammal. Håller på med nån jamningsritual varje dag och kissar så där mycket nu igen och jag vet att hon inte har långt kvar och blir ledsen och får ångest bara vid tanken på att behöva avsluta hennes liv. Och jag ville ju att vi skulle göra det på Åland så vi kunde begrava henne på torpet så hon skulle få vila där i grönskan. Inte kremeras med en bunt andra katter. Usch, förlåt för detaljer men det är så de gör. Men Åland är utom räckhåll ju. 

Kul för er som läst hela vägen hit. Välkomna till mitt jävla helvete. 

I morgon känns det bättre igen. Hoppas jag. Nån gång måste det ju vända. Eller?

Det är ångest oro tristess och stress

Vår chefredaktör säger att vi är samhällsbärare. Och det är vi väl på ett sätt. Finns inte media får ingen info.

Halva redaktionen är evakuerad. Bara vi ”viktigaste” är kvar på plats. I torktumlaren. 

Vi får inte åka kollektivtrafik och helst inte vistas på platser med mycket folk. Vi ska liksom skyddas för att kunna göra vårt jobb. 

Jag tror aldrig jag har varit så trött som jag är just nu. Eller ja, nu har jag varit ledig inte dagar och börjar känna mig som mig själv igen. Litegrann. Det har varit galet mycket på jobbet. 

Äsch. Jag orkar inte skriva allt nu. Annat än att jag är trött och känner oro i omgångar och lite rädsla och ångest och känner liksom inte igen mig själv. Har velat bunkra lite, och jag är inte en sån som har katastroftankar normalt sett. Är orolig för min mormor. Hon är 89 snart. 

Och orolig för att förskolorna ska stänga och hur vi ska lösa allt med jobben då. 

I dag var jag och barnet ute och blåste såpbubblor och för första gången på länge kändes det normalt. En mormor/farmor med en tvåochetthalvtåring stannade och lekte. Barnen skrattade. Jagade bubblor. Solen sken fåglar kvittrade och på buskar börjar knopparna komma. Så himla härligt. 

Utan Felix hade det här varit så mycket jobbigare. Att liksom bara vara i en stressig torktumlare där allt handlar om ett dödligt virus utan att ha en solstråle som kramar en och skrattar och säger att jag är hans bästa vän, herregud så jobbigt det hade varit. 

DYI: klä om en stol

Häromdagen möblerade vi om i vardagsrummet och hängde upp nya vita gardiner som vi tänkt köpa länge me aldrig fått ändan ur att köpa. 

Hur som helst. Det gav någon form av mersmak att göra mer i hemmet. Vi har hängt upp tavlor som stått här och där och flyttat lampor och grejat. Så i går fick jag idéen att ta tag i köksstolarna och fixa dem. De har sjungit på sista versen ett bra tag men har - återigen - bara inte fått ändan ur. 

Kollade upp tyger på nätet och sen drog jag till tygaffären i dag. Tyvärr fanns inte exakt det tyg vi kollat in, men hittade ett liknande. Ett storblommigt i olika nyanser av rött, orange och grönt på svart botten. Lite grövre tyg, som ett klassiskt möbeltyg. 

Slog till och köpte nytt två centimeter tjockt skumgummi eftersom det gamla var helt nedsuttet. Och så där smuligt som riktigt gammalt skumgummi blir. 

Så här ruggiga var stolarna innan. 

Så jag började med att pilla bort de gamla stiften och dra av tyg och skumgummi. Tog sin lilla tid, men gick lätt med en tång. 

Klippte till skumgummit. 

Klippte till tyget. Och började stämpla fast. Sträckte tyget en aning, men inte för mycket. Behöver ju inte vara superspänt tycker jag. 

Och efter x antal stämplar med häftpistolen så var det plötsligt klart.

Så gjorde jag samma sak med de övriga tre. Tog kanske tre timmar totalt. På fyra stolar. Inklusive kaffepaus. Så snabbt och enkelt ändå!

Och så jäkla bra det blev! Oerhört nöjd. Oerhört. 

Jag önskar bara en sak. Eller två. Eller tre.

2019 går inte till historien på något vis. 2019 var året då vi tvingades flytta från vår lägenhet sedan fyra år. 2019 var året då vi levde på en inkomst. Hela året. 

2019 var året då jag bytte kvällsjobb mot dagjobb och plötsligt fick ett mer normalt liv. Om det kan klassas som normalt att somna klockan nio för att orka gå upp så tidigt som jag måste göra med dagjobbet. 

2019 var året då jag fick en ny tjänst med mer ansvar, även om jag i praktiken inte har börjat ännu. 

2019 var året då barnet blev ännu mer en egen person med utvecklat språk och tankar och funderingar. 

2019 var året då jag plötsligt började baka bröd. 

2019 var året då jag träffade vänner rekordlite. I alla fall känns det så. 

2020 då. Då önskar jag att jag ska vara lite mindre trött och ha mer ork. Jag tänker ta ut alla mina semesterdagar till exempel. Vila. Sova. Mmmm. 

Jag önskar att vi får två inkomster. Jag önskar att vi i och med det får lånet till en lägenhet och kan flytta in i nåt som vi kan kalla vårt hem. Ååååh vad jag längtar efter det. Herregud vad mitt allmänna tillstånd skulle vara bättre då. Ångesten som bortblåst. Tänker jag. Jag har ju annars en förmåga att hitta nya saker att ha ångest över. 

Jag önskar att jag läser mer. Att jag umgås mer med vänner. Att jag använder tandtråd mer. Att jag spelar mer sällskapsspel, för fy tusan vad jag gillar det. 

Jag önskar att allt flyter fint på jobbet. Jag önskar att vi får några veckor på torpet med sol och bad och njut.

Åh vad jag önskar att 2020 blir ett bra år. Ett år fullt av kärlek och glädje. Nu ska det bli så. Vi säger det va?

Så var november snart slut

I början av den här skiftledigheten tänkte jag skriva massa skit. Att jag var trött, att jag och A tjafsar hela tiden, att jag har dåligt tålamod med barnet, att jag fick ångesttryck över bröstet en dag på jobbet, att jag har ryggvärk, att jag inte orkar göra någonting för att det bara är mörkt och grått och blääää. 

Men så kom mensen och allt blev lite ljusare i livet igen. 

Har inte tyckt att jag har varit så påverkad av min menscykel, men det blir mer och mer med åren. Plötsligt får jag mensvärk och finnar och humörsvängningar.  Jag som varit rätt förskonad från allt. 

I dag är det den 19 november och snart är det bara en månad mörker kvar, sedan ljusnar det igen. Grådasket kanske kan bytas till snö också med lite tur. 

Retroaktiv löneförhöjning sedan april den 25 november och det är ju glatt inför julen. Har julklappstankar redan och tänker billigt men bra. Felix får en grej från oss. A får kanske några stycken små, jag har precis köpt en vinterjacka till honom. 

Vi ska åka till mamma och pappa men iom våra knasiga jobbtider kommer vi inte fira julafton ihop. Så himla himla konstigt. Men det blir nog bra. Ändå. 

Efter den där mensen kom så blev jag inte bara sinnesmässigt gladare, jag orkade göra saker också. Har bakat massa bröd och i går fick jag för mig att gå ut och springa. För första gången sedan Felix kom, så vitt jag kan komma ihåg. Det var sjuuuukt tungt men ändå skönt. Fick så himla ont i lungorna. Trots att jag inte rökt mer än nåt enstaka bloss på någon fest sedan april. Sån dålig form. 

Nåja. Nu ska jag laga kikärtsbiffar. Sånt orkar jag aldrig laga när jag jobbar så lika bra att passa på i dag, sista lediga dagen den här veckan. 

Tröttheten tröttheten

Det börjar ta ut sin rätt nu. Det här kämpandet. Att jobba hårt och försörja familjen och försöka vara en bra mamma och vän och ha koll på allt och fixa och betala och planera. Fy fan vad jag är trött på allt det. Trött på att ta om hand. Jag vill bli omhändertagen. 

Trött på att vara den starka och kämpa på. Jag orkar fan inte mycket mer. 

Det är extra mycket känslor just nu eftersom jag vaknat fem två dagar i rad och inte kunnat somna om. I dag har jag dessutom varit in till jobbet för ett projekt som jag är med i under vintern och sedan lunchat med en vän. I går storhandlade vi och jag bakade bröd till veckan och lagade gomiddag. I måndags träffade jag en annan vän. 

Flacka och flänga och vara duktig och och och. Nä, jag orkar inte mer just nu. Vill sova. Men kan inte somna. 

Ska sluta gnälla. Folk har det värre. Vi har hem och råd med mat och det viktigaste. Ibland kan vi till och med unna oss grejer. Och så har vi världens goaste barn. Det är inte illa. 

Bara jag får sova lite också så kommer nog allt kännas bra igen. Sömn, fy fan vad det är härligt. 

Sånt som händer

Jag sökte en ny tjänst på jobbet, som egentligen bara är en liten twist på den tjänsten jag har nu. Lite mer ansvar på pappret, men i själva verket ungefär samma ansvar som jag alltid tagit. 

Hur som helst så fick jag den. Dagtjänsten. Min kvällstjänst, som jag hade bytt till en dag med min kollega för att testa, är därmed borta. Min kväll, min kära kära kväll. 

Men det känns bra ändå. Det känns rätt. Kvällsgänget, vi som har varit i urminnes tider (typ ett och ett halvt år, vilket motsvarar eoner i min bransch) är ändå inte det samma längre. En har slutat, en annan är tjänstledig, en tredje har bytt skift. Ni fattar. 

Så ja. Nu har jag snart ett nytt jobb på pappret och någon tusenlapp mer i lön. Känns skönt. Särskilt eftersom den här lägenheten är ungefär lika mycket dyrare än vår förra, så jag hamnar på plus minus noll med lite tur. 

Redaktionscheferna skickade blommor som grattis till jobbet också. Så himla gullig gest. De kom med blommogram! Har bara fått det en gång i mitt liv tidigare. Så lyxigt det kändes. 

Annars händer inte ett skit. Jag fortsätter baka bröd, men är annars lat. Känns som att jag behöver d-vitamin eller järn eller folsyra eller nåt som gör mig pigg igen. 

Okej. Så mycket spännande hade jag att skriva tydligen. Varsågoda. 

Energin

Jag vet inte om det är hösten eller om det är dagjobbandet, men jäklar vad energi jag plötsligt har fått. Jag gör matlistor och lagar matlådor, bakar bröd och äppelpaj. Styr upp grejer i största allmänhet. 

Full av energi. Full av inspiration. Trots att vi inte har så himla mycket pengar att röra oss med framöver så har jag nån form av tillförsikt att allt kommer att gå bra. Att saker löser sig. Att det känns positivt allting. 

Om jag bara skulle bli av med den här hemska förkylningen skulle allt kännas så himla himla härligt. 

Nu ska jag marinera kycklingklubbor. Och sen baka ut brödet som står på jäsning. 

Funderar på att för första gången i mitt liv försöka mig på att göra surdegsbröd. Jag som aldrig bakar. Eller ja, jag som aldrig bakade. Med brödet jag bakar nu har jag bakat två gånger på en vecka. Vetetusan vad som flugit i mig. I morgon ska jag köpa rågmjöl och banne mig fixa en surdeg. Oerhört spännande!

Förra omgången bak. Snyggaste brödet någonsin!

Gårdagens äppel- och päronpaj med vispad vaniljgrädde. 

Om allt funkar för mig men inte för andra då?

Det är så himla trist att det liksom aldrig kan vara medvind särskilt länge. Om saker löser sig för mig, jag kan byta kvällsjobb till dagjobb och utveckla på jobbet, vi hittar en lägenhet där vi får bo på long term tills vi lyckats spara ihop till något eget och så vidare, så är det nåt annat som bråkas. 

A vantrivs på sin nya utbildning. Så vi är kanske snart tillbaka på ruta ett. Fast sämre. Eftersom jag tjänar mindre iom dagjobb och lägenheten är dyrare så behöver vi en till inkomst. En CSN- eller en jobbpeng. Annars blir det fattigt. 

Jag orkar inte med det längre. När fan ska vi ha råd med saker? Kunna spara till en resa till Grekland eller vad fan som helst? Ha råd att göra saker. Jag är så jävla less på att ha det knapert. Less less less. 

Varför är det alltid så, att när saker löser sig för mig gör det inte det för A? När fan är det vår tur? När är det hans tur? Han är ju liksom världens bästa och är värd det så himla mycket. När ska han få lite tur, flyt, medgång. Jävla förbannade jävla skitliv. Kan du liksom aldrig vara helt bekymmersfritt?

Jobba dagtid

Jag ska byta arbetstider. Fortsätta jobba elvatimmarsdagar men i stället för eftermiddag - natt blir det okristligt tidig morgon - eftermiddag. 

Det kommer bli ... annorlunda. Det innebär att jag kommer förlora massa i lön pga nästan hela min arbetstid är ob-tid i dag, men det innebär också att jag kommer att träffa mitt barn mer än 15 minuter de vardagar jag jobbar. 

Och det är det som betyder mest, känner jag. Att få finnas där för honom. Vardagsslappa. Och så kommer jag ju ändå vara ledig långa sjok, som nu, där jag får supermycket tid med honom och familjen. 

Det blir nog bra. 

Jag tror dock att jag inte kommer att gilla själva jobbet lika mycket. På kvällen är det mer självstyrt. Vi får göra lite som vi vill och det är mycket ansvar och frihet och kul. På dagen är det mer åsikter från chefer och andra. Och mer människor som rör sig runt en. 

Men det blir nog bra. 

Jag gör det ju för Felix skull. För att jag saknar honom och för att han saknar mig. För att han betyder mer än allt annat i hela världen. 

Den här bilden tog min mamma när vi precis hade flyttat klart in i nya lägenheten. Han är så himla himla gullig på den. Så stor! Trots avsaknad av hårväxt fram på huvudet ser han plötsligt ut som ett litet barn, ingen bebis längre. Lilla älskade gullungen!

Klänning och stenar som faller

Mitt i all flytt, bästa kompis som gifter sig, chefande på jobbet och flyttstäd och och och så har ångesten över bilhelvetet gnagt i mig. Den skulle vara besiktad senast 31 augusti och rutan är fortfarande sprucken som vi fick anmärkning på. 

Jag hade kommit på den akuta lösningen: Ställa av bilen och lösa rutan till våren. Vi har ändå ingen parkeringsplats nu och kan inte hålla på och parkera där vi bodde förut under vintern eftersom vi måste flytta den under städdagar hela vinterhalvåret. 

Detta har gett mig så mycket ångest och dåligt samvete och ångest och ångest igen. Över att jag liksom inte fixat ruthelvetet på ett helt år. Och liksom är en jävla slacker som aldrig tar tag i saker. Blä. 

Hur som helst. När jag kollade upp hur man skulle ställa av bilen kunde jag logga in via nätbanken och komma åt alla registeruppgifter och märkte då till min glädje att jag inte behöver besikta bilen förrän sista september! Jag har därmed en hel månad på mig att fixa det nu. Och nu är ju liksom flytten och allt med den över och bröllopet är över och alla andra grejer som har varit inplanerade och har tagit tid är över. 

Så många stenar som föll från min mage. Så jävla skönt. 

Bröllopet var för övrigt helt jävla magiskt. Sjukt kul och fint och allt. Och jag höll tal trots att jag inte hann skriva det innan. Och hade en klänning på mig som jag trivdes i. Hade ångest över klänningen också innan, men kände mig fin sen till slut. 

Fan, nu vänder livet. Känner ni det?

Grönt är skönt. Det är det jag alltid har sagt. 

Ser fram emot kvällen

Jobbpass, flytt, jobbpass är äntligen över. Jag är ledig! Vi har visserligen en hel halv lägenhet kvar att städa och behöver tvätta, skruva ihop en hylla till badrummet, kanske föra hit tvättmaskinen om den visar sig fungera efter min pappas rengöring, åka till tippen med gamla barnvagnen och en gammal bilbarnstol, storhandla mat, åka till Ikea och handla de restnoterade garderobsdörrarna och och och. Men jag är ändå ledig. Inget mer släpande av möbler och inte jobb på fem dagar. 

Det jag ser mest fram emot av allt är att få en kväll i soffan. Hittills har jag inte haft en sån i den här lägenheten. Ni vet, en dålig film/serie när barnet somnat. Skavfötters med A. Kanske ostbågar. 

Guuud vad jag längtar! 

Gnäll

Det känns som att den här bloggen mer och mer och mer och mer blir till nån klagomur. Men var ska jag skriva av mig när jag behöver det om inte här?

Hade en skitdag på jobbet. Fattade ett beslut som inte borde fattats. Inte hela världen hoppas jag, men det grämer mig. Fattar att alla är barn i början, att man lär sig av sina misstag, att ingen är felfri osv. Men just nu känns det bara som sånt man säger för att peppa nån. För det känns ju skit. Jag känner mig skit. 

Ibland önskar jag att jag inte utmanade mig själv. Då skulle jag slippa känna så här när jag gör fel. Om jag i stället ägnade mig åt att göra saker jag kan som ett rinnande vatten så gör jag inte fel. Då känner jag inte då här. 

Får väl annars byta bana, ägna mig åt tomatplantor eller nåt som väldigt få människor bryr sig om. Där beslut har väldigt liten effekt på den stora massan. Just nu är mina beslut alldeles för viktiga. Viktigare än vad jag ibland inser. Det är väl därför de känns.

Och så är allt värre eftersom klockan är halv tre på natten och jag har jobbat massa massa timmar och fem dagar intensivt med hur mycket som helst att göra. Motståndskraften är sisådär. Var ju liksom redan grinfärdigtrött innan det här. 

Nej fan. Nu orkar jag inte tänka på det här mer. Jävla skitbajsen. Jag gör så gott jag kan. Och jag frågade min chef innan och fick okej. 

Fan. Jag måste sluta älta. 

Är det bara en väg?

Ibland tänker jag på alla vänner som jag har haft. Som jag flyttat ifrån. På ena stället och det andra och det tredje. Ni fattar. 

Det blir ju aldrig samma sak efter flytten. Inte samma naturliga koppling till varandra. Vissa, som min sotlugg, finns ju kvar och är nära ännu, men andra har man knappt kontakt med. Liksom vad händer i deras liv? Hur mår de? Ser ibland lite på sociala medier, men det blir inte mycket mer än så. En liten ögonblicksbild från personens liv. 

Och det är så ledsamt. Att någon som man pratade förtroligt med och delade en massa med inte längre är där. Jag fattar att det är en naturlig del av livet, att vissa saker ändras och man förlorar kontakt med en del och får kontakt med andra. Men jag tänker väldigt ofta på det. Hur tråkigt det är att jag inte har kontakt längre. 

Tänker de samma sak? Ibland känns det som att det bara är jag som saknar gamla vänner, att de inte saknar mig. 

Fast obs! Jag är sämst på att både höra av mig och visa att jag tänker på dem, det här är inte meningen som nån anklagelse. Men jag tänker på det väldigt ofta, och undrar hur de har de i sitt liv. 

Nycklar i hand och så blir vi kallade på visning

A är på väg till lägenheten för att måtta. Den är vår nu. Kontrakt skrivet allt klart. 

Så öppnar jag mejlen. Kallad på visning genom Stockholms bostadskö! I Saltsjö-Boo eller däromkring. Svårt att veta var gränserna går. 

Så hur fasen gör vi nu? Går på visningen eller bara skiter i det? Påverkar det vår köplats förresten? 

Kan någon klok komma med råd?

Den är större än den vi har fått. 15 kvadratmeter drygt. Den är billigare. 3000kr i månaden. Den ligger 15 minuter med buss från Slussen (enligt bostadskön)..

Men å andra sidan är det asjobbigt att behöva flytta en gång till snart. Och säga upp den lägenheten vi precis fått. Den ligger fem minuter från Slussen med buss ungefär. 

Så vänder allt

Så åker vi till Åland. Packar djur och barn och en miljon grejer i bilen. Det regnar på resan till färjan. Gråmulen himmel. Lite irritation. Barn som ha perioden ”vill inte” och trötta föräldrar. 

Kommer fram till Åland. Solen skiner. Mariehamn från bästa sidan. Resan till torpet är ljuvlig. Tar upp telefonen och möts av ett mejl: Lägenheten är vår. Allt är klart. Inflytt 1 augusti. ”Det finns inget numrerat källarförråd utan ni får ta ett som är ledigt”, skriver han. Så det kanske finns förråd trots allt? Håller tummarna. 

Öppnar rosévin och dricker i kvällssolen. Barnet överlyckligt och springer runt som en tok. Pionen blommar. Med tio gigantiska blommor. Myrorna har inte invaderat tomten igen. 

Ny morgon. Barnet somnar om två gånger. Nöjer sig sedan med Bolibompa i telefonen och låter oss ligga och dra oss. Kramas. 

Äter frukost utomhus i steksol. Jordgubbar och kaffe. 

Nu leker han nöjd i sandlådan. Jag slappar under parasollet, A har dragit fram solstolen. 

I dag blir inte många knop gjorda. Men jag är glad. Allt känns så mycket bättre. Blues kan dra åt helvete. 

Blues

Usch vad jag är låg. Semestern bara rinner iväg. Jag har inte ens badat. Segproppen som ska vara vår nya hyresvärd har fortfarande inte hört av sig och jag vet inte om jag ska börja vara orolig. Orkar inte med detta. 

Bråkar med barnet och med mannen och orkar inte laga mat så vi äter skräpmat typ hela tiden och det gör att jag nog får näringsbrist och så blir det en ond cirkel. 

I dag har jag sovit två gånger på soffan medan A har dammsugit hela lägenheten och diskat hela diskberget. 

Själv låg jag och grät utan anledning i sovrummet. 

Känner mig stressad också. Över att varenda helg och varenda ledighet den kommande tiden, fram till september, är uppbokad. Flytt och jobb och bröllop och och och och. Och så ska jag vara chef på jobbet när jag kommer tillbaka och får därmed ingen vila emellan. Stressar upp mig inför detta trots att jag inte ens är där ännu. Så sjukt. 

Behöver torpet tror jag. Vi ska ska dit i morgon är det tänkt men har ännu inte orkat boka färja. Vet inte vilken vi ska ta. Behöver packa bilen full med grejs från förrådet och garderober också så att vi sakta men säkert tömmer lägenheten på saker som inte kan komma med till nya. Men det kräver ju att jag ska orka gå igenom skit och packa det. Och det pallar jag inte med just nu. Bläääää vad den här flytten kom olägligt. 

Bläää vad det är blä att må så här. Jag vill vara glad och skutta och hjula och dricka vin. I morgon kanske jag får göra det på torpet. Om jag orkar hålla mig vaken. 

Den är mindre men den är

Vi var och kollade på lägenheten häromdagen. Den är så Stockholmsk en lägenhet kan bli. I alla fall min bild av lägenheter i Stockholm. Rätt gammal, typ 50-talare, rätt sliten, litet pyttebadrum, kök som är en gång eftersom det som tidigare var matrum gjorts om till miniminisovrum och ett helt vanligt vardagsrum till det. Där köksbordet måste knös in. Obefintliga förvaringsutrymmen typ. Charmig. Karaktär. Fina omgivningar. Jag gillade den. 

Den är mindre än den vi har nu. Kanske bara några kvadratmeter, men bristen på förvaring kommer göra att vi behöver köpa flera garderober för att ens få rum med våra kläder. Vet ännu inte om ens vår säng och Felix säng får rum i sovrummet. Så svårt att bilda sig uppfattning om utrymmet när lägenheten är tom. 

Dessutom finns det inget förråd. Det ingår inte i lägenheten utan måste hyras skilt, och det har inte vår blivande hyresvärd gjort. 

Det är sånt jag går runt och tänker på nu. Var i helvete vi ska göra av alla våra saker? Vad får rum? Vad ska sparas? Vad kan vi kasta/ge bort/sälja? Hur ska vi möblera så vi kan ha både soffa, tv, köksbord, byrå, bokhylla, barnets leksaker och allt djävulskap som vi går runt och släpar på, i vardagsrummet? Fåtöljer, puffar. Extrastolar. Blä vad mycket saker vi har. 

En hel del får vi köra tillbaka till torpet. Tror jag. Ett förråd på bara en och en halv kvadrat kostar liksom minst 300 spänn i månaden och när hyran redan är 2000 mer än den vi var i dag känns det sådär att ha den utgiften. 

Och så bilhelvetet då. Den ska säljas eller ställas av, men vi måste ju ändå ha den i flytten och allt det, och på nya stället finns ingen gratisparkering som här. Går att ansöka om boendeparkering, men det blir ju strul när bilen är registrerad på Åland. Går det ens?

Så den kommer vi behöva betala massa p-avgifter för i några veckor typ. Tills vi antingen parkerat den på Åland eller hos mina föräldrar. 

Och så dubbla hyror på det under överlappningen. I värsta fall två, men hoppas på en. Och så måste vi köpa garderober. Och hyra släp eller minibuss. Det är dyrt att flytta. Sparkontot kommer bli nallat på. Rejält. 

Men så får det vara nu. Vi måste ju flytta.

Och den är charmig. Jag gillade den som sagt. Vi kommer få rum. Det kommer bli bra. 

Och det är inte för evigt heller. Det är kanske bara för några år. Något år. Vi får se vad framtiden visar. 

Och så är området ungefär en miljon gånger bättre än där vi bor nu. Det är mer centralt och är närmare till all typ av utbud. Många kommunikationsmöjligheter. Egentligen alla utom tunnelbana typ. Och Felix kan gå kvar på sin förskola (i alla fall till en början, vi får se hur det blir sen) utan att det är ett väldans mankemang för oss att lämna. Bara tvärbanan raka spåret. 

Och det bästa är att allt är vitt, vi får bo där så länge vi vill (så vitt vi vet) och det är inget krångel med att vi bor där. Det är skönt. En frihet. 

Och en annan härlig grej är att det redan är så mycket hål i väggarna att ingen kan bry sig om vi sätter upp tavlor. Det har vi inte kunnat göra här på fyra år ...

Det blir bra. Bara vi skriver kontrakt och får nycklarna så ska vi fira. Med nån hemlagad billig mat och fulbubbel då. Det är dyrt att flytta som sagt.