Nu går solen upp.

Det var mest det jag ville skriva. Godnatt. 

Förskolekutym

Lillongen började i april på en ny förskoleavdelning. Det var ingen big deal, de båda avdelningarna samarbetar och hänger en del tillsammans. Lillis accepterade det hur lätt som helst. 

Men vi föräldrar fick ingen riktig introduktion till den nya avdelningen, vilket jag upplever att jag saknat. Jag kan till exempel inte alla namn på pedagogerna ännu (!) och vi fick ingen genomgång över deras rutiner, även om jag antar att de är samma som på den förra avdelningen. Allt blev liksom lite halvt upplever jag. Jag har liksom ingen riktig relation till pedagogerna ännu, och vet inte om de vet vad jag heter heller till exempel. 

Nåja. Nästa vecka är det avslutning. Fika och firande. Ska vi då ha med nån liten present som tack för terminen till pedagogerna? Är det kutym, trots att vi inte har nån större relation med dem ännu och trots att han bara gått där i två månader ungefär? Jag är så himla dålig på sånt här. 

Vi hade en liten julklapp till de gamla pedagogerna i julas, men de kände vi liksom bättre och då hade ongen haft en hel termin tillsammans med dem.

Kan ingen bara säga hur vi borde göra?

Hälsningar ängslig mamma 

Sluta kommentera vikten

Vad är det som gör att kvinnor över 50 tror att det är okej att kommentera andra personers vikt? Har de inte lärt sig nånting under sina levnadsår?

Jag fick återigen höra att jag var smal, att det ser ut som att jag har gått ner i vikt och jadajada. Och jag blir så trött. 

Jag trodde folk hade blivit klokare. Hade slutat kommentera hur andra personer ser ut. Hade slutat döma andras kroppar. Jag har faktiskt blivit förskonad rätt mycket den senaste tiden, så trodde att folk kanske hade lärt sig. Till slut. Men nej. 

Hur svårt kan det vara? Det är aldrig okej att kommentera någon annans kropp utan att ha blivit ombedd om att göra det. Eller om det är någon supernära vän som man på något sätt är orolig för, eller den typen av undantagsfall. 

Annars: Aldrig. 

På jobbet och sånt

Jag håller på att gå en chefskurs. Jag sitter ju som chef då och då och kände att jag ville bli lite bättre rustad så att det inte ska bli som sist. Nära på utbränd och ledsna kollegor, det vill säga. 

Har gått den två dagar nu och det känns bra. Det är konkret och handfast. Och så får vi ha lite rollspel där vi övar oss på jobbiga samtal och sånt. Och lite tips och knep hur vi ska göra. Det är ju bara att skrapa på ytan men det känns ändå bra. 

Älskar mitt jobb att jag får chansen att göra sådant här. 

Annars håller de på att försöka hitta en lösning för att jag ska kunna få jobba morgon. En period eller då och då i alla fall. Vi får se hur de löser det. 

Det känns också skönt. En av mina höga chefer, hen jag tog upp detta med, är så himla bra och konkret. Och vill att saker ska lösas så att jag både kan utvecklas på jobbet och ha ett fungerande liv vid sidan om det. Är inte alltid så i den här branschen direkt. Känner mig hemskt priviligerad!

Lite ålderspanik

Ibland slår det mig att jag är gammal. Alltså, inte så att jag känner mig gammal, men att jag levt länge. De som föddes samma år som jag tog studenten är nu 19 år, lika gammal som jag var när jag tog studenten. 

De har liksom levt ett helt liv under den tiden. 

Så tänker jag: vad fan har jag gjort? Ingenting. Är ju i stort sett samma vilsna själ nu som jag var då. Bara lite mer arbetserfarenhet och sånt. Annars samma människa. Så konstigt att man känner så. Blir man aldrig äldre? 

Efter mycket om och men

Bilen är redo att hämtas nu. Några tusenlappar till + ett nytt bilbatteri på några tusen till så kan vi lägga hela den här skiten bakom oss. Fy fan vad skönt det ska bli. 

I morgon hämtar vi den, sen behöver vi inte bry oss nåt mer. 

Ska lämna in den på verkstad för vindrutebyte på Åland nu i vår och så använder vi den i sommar så säljer jag skiten i höst. Vad vi nu kan tänkas få för den. Typ inget, men vi slipper ständiga utgifter i alla fall. 

Annars har det varit en skön helg. Lekt lite i lekpark med ongen, handlat nya gympaskor till honom, druckit finvin eftersom vi inte hade nåt annat hemma och så. Lugnt och skönt, även om bilen fortfarande ger mig lite ångest. Men snart är det över. Snart snart snart. 

Bilen jobbet öron näsa hals

I dag betalade jag de där jävla pengarna. Mådde ändå rätt bra efteråt, trots gigantiska summan. Liksom check på den ångestklunpen. Nu ska vi bara hämta den också. 

På jobbet hade jag PU-samtal och min chef som är så himla go sa massa snälla saker och lyssnade på mig och litade på mig och allt. Ville att jag skulle uppfylla alla mina mål typ nu och sa att han såg mig som ”jag när jag inte är här” och gav mig ansvar och ja. Det var gött iaf. 

Annars har jag vansinnesont i hals och öron. Har säkert halsfluss som jag borde behandla. Strålar liksom från mandlarna upp till öronen.  Men varje gång jag tror att jag har halsfluss säger de alltid att det är nån virusinfektion och att jag får vänta ut skiten. Så jag brukar aldrig gå till vårdcentralen längre. Nu gör det dock så jävla ont att jag borde kolla upp det. Eller vila ordentligt. Men ska på konferens i morgon så då försvinner liksom en ledig dag på det. 

Ja ja. Det löser sig. Det med. 

Failar som vuxen

Det är inte pengarna som är värst. Eller ja, det är kanske lika illa båda två, men det som känns värst är den här känslan av att vara en misslyckad person. Faila som vuxen. Och jag är så trött på den här känslan nu. Vill liksom styra upp livet och leva som en 38-åring bör leva. 1. Ha ett eget hem. 2. Ha två stabila inkomster i hushållet. 3. Kanske ha fler barn? 4. Serva sin bil och ta hand om den, bry sig liksom. 5. Ha en stimulerande fritid där jag typ gör något. 6. Kunna åka utomlands. 7. Jobba rimliga tider. 

Lyckas fan inte med nåt av ovanstående.

Är så less på det här. Utan två jobb kommer vi aldrig kunna spara till en lägenhet heller, och får mycket mindre i lån. Och att slänga 35000 i sjön på grund av dumhet känns inte direkt jihooo med tanke på det. 

Ibland tänker jag på hur mycket lättare det hade varit om vi stannat på Åland. Där båda hade jobb, vi hade stor central lägenhet, familj nära och lite av en stimulerande fritid. Sen att vi båda var olyckliga och ville förverkliga oss själva är ju sånt man får bortse ifrån då. Jag skulle aldrig få ett lika roligt och utmanande jobb på Åland. A skulle aldrig ha kunnat plugga det han har gjort om vi bodde på Åland. 

Och sen älskar vi ju Stockholm. Jag kan inte tänka mig bo någon annanstans just nu. 

Men det hade ju underlättat om solen ville skina lite på oss också och ge oss lite flyt så vi kunde börja leva livet här ordentligt. Utan halvdana andrahandskontrakt och arbetslöshet. Lite sådana saker. Då hade man inte känt sig lika jävla värdelös som vuxen. 

Ångesten

Det river i mitt bröst. Eller trycker snarare. Jag har inte haft så här mycket ångest sedan vi bodde i Hornstull och skulle flytta därifrån om tre veckor utan något nytt boende, jag var arbetslös och fick reda på att jag inte skulle få någon a-kassa eftersom jag bytt land. 

Det var en rolig tid. Inte. 

Jag sov tre timmar i natt och trots att det var min tur att gå upp med Lillis fick A göra det. 

Jag kom dock på en plan som kanske löser det där pengabekymret. Eller ja, löser och löser, pengarna ska ju fortfarande betalas. Men det kanske inte påverkar sparbudgeten så mycket, för jag säljer i stället alla mina fonder från banken på Åland. Surt men nödvändigt. 

I motse fick vi dock ett litet glädjande besked. Summan var ”bara” 35000 och det känns i alla fall lite liye bättre. 15000 mindre liksom. 

Ångesten finns dock kvar ännu. Tror inte den kommer att släppa förrän hela den här soppan är utredd. 

Då kanske jag kan se tillbaka på den med samma ”nostalgi” som Hornstulltiden. 

Har för övrigt spelat Timbuktus Det löser sig flera gånger i dag. Jag behöver höra det. Att det löser sig. Nog. Tillslut. 

Det ordnar sig. Hoppas jag.

Okej. Vi har gjort en sån jävla korkad grej att både jag och A har gått runt med ångest sedan eftermiddagen. Det är så jävla korkat. Dumt. Onödigt. Idiotiskt. Och dyrt. 

Orkar inte dra detaljerna nu, det rör upp ångesten för mycket, men det rör bilen och kommer kosta kanske 50 000 kr. 

50 000!!!

Fy fan. Fy fan fy fan fy fan. Där rök en stor del av lägenhetsbesparingarna. 

Jag har velat skjuta mig själv för att jag är så korkad. Fy fan. 

Men okej. Det kommer ordna sig. Det är bara materiella saker. Vi mår alla bra. Vi har en underbar son och jag och A älskar varandra fortfarande. Det känns som en bra grund. Nu får vi bara bita i det sura äpplet och betala jävligt mycket pengar för vår dumhet. 

Alla gör ju fel och fattar dumma beslut ibland. Det är bara synd att just vårt fel skulle kosta så jävla mycket. 

The handmaids tale

Sist på bollen, men kollar på The Handmaids tale nu. Så jävla mörk och bra och jobbig. Gråter varje avsnitt på grund av olika anledningar. 

Dystopier har ju den effekten. 

Men den har en annan effekt också. Jag ifrågasätter mina beslut. Framförallt jobbet. Att jag jobbar kväll så mycket. Förlorar så mycket av tiden med barnet. Tanken på att förlora honom gör det. Jag vill bara vara med honom hela tiden. Krama honom. Vara nära honom. 

Jag älskar honom så mycket att jag nästan går sönder. Och flera kvällar i rad kan jag inte vara med honom. Knappt se honom. Inte få prata med honom. 

Jag vill inte ha det så. Samtidigt älskar jag mitt jobb. Älskar mina kollegor. Men är det värt det?

Jag ifrågasätter mina beslut. Kanske jag måste fatta ett nytt. 

* hade skrivit Handmale tidigare /Trött. Hahahahaha!

Felix, två år

Timehop. Kastad tillbaka till ett litet litet pyre på min bröstkorg. Sår i huvudet efter att de där elektroderna lossnat en gång så därför en vit liten babymössa på huvudet. Plirande blick. 

Jag känner igen den i dag. Du är ju densamma, fast större. Stor. Lika gullig och oemotståndlig nu som då. 

Jaf tycker att du är så smart. Pratar hela tiden och vi förstår nästan allt. Och fattar vi inte, som tidigare i dag, så visar du oss vad du säger. Krokodil, med händerna som ett gap. Dammsuga och dra med oss till städskåpet. 

Ibland återberättar du saker vi nyligen gjort. Med detaljer. Och drar slutsatser och associerar. Smart. 

Du älskar människor också. Pratar med och pekar på och vinkar till de flesta. Du älskar din mormor och morfar och faster och farmor. Säkert fler, men det är de du träffar oftast. Och pedagogerna, i synnerhet en av dem, på förskolan. En dag sprang du fram till henne och gav en stor kram när du kom dit. 

Just nu älskar du siffror. Du har precis lärt dig ordningsföljden 1 till 10. Fast du kan inte räkna ännu. Men försöker. Du räknar precis allt. Hela tiden. Det bästa är när du får leka med kalkylatorn i min telefon. Eller med Bolibompa-appen. Du älskar Draken. Och drakdansen. Mormor och morfar hade köpt Draken som gosedjur på födelsedagen och sedan dess har du sovit med den. 

Du är väldigt snäll. Delar med dig av leksaker på förskolan och till och med av frukt och bär, som är det bästa du vet, om vi frågar om vi får smaka. 

Du älskar mat fortfarande. Korv och makaroner är inte helt otippat en favorit. Och ris. Och tomat. Men du äter nästan allt vi ställer framför dig. Älskar det!

Kakor och bullar är ingen favorit, men du skulle kunna äta sylt med sked om du fick. Godis har du än så länge inte ens smakat. Müslin med choklad var i alla fall ingen höjdare. 

Det är då svårt att försöka sätta ord på dig, på vem du är. Jag vill berätta allt. Om hur du kommer och kramas när vi kommer hem, hur du ropar på katterna att de ska komma och leka med dig, hur du skriker ”bus” till mormor när du vill att hon ska jaga dig. Hur du kurar in dig i våra armhålor när vi läser saga (helst Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf) för dig när det är läggdags. Jag vill berätta allt men det går inte. 

Du är ju liksom en helt egen person nu. Men egen vilja, egna tankar, egna känslor. Det ryms inte i ett blogginlägg. 

Men jag kan säga att jag alltid alltid alltid kommer att älska dig. Mer än livet självt. Mitt älskade barn. Min Felix. Herregud vad du är underbar! 

Vakta tungan

Barnet snappar upp allt vi säger just nu. Kallar bajset äckligt, efter att A råkade säga det en gång när han bytte blöja. Kallar även mat han inte gillar (vilket i och för sig inte är mycket) för äckligt. 

På förskola i går berättade en pedagog att han kallade sig själv för ”bajsonge” när hon bytte blöja på honom

I morse var katten Elsa extra jobbig och Felix ropade då ”Elsa fuck off”. 

Tror vi får börja se över vad vi säger när han är närvarande. Fan också. 

I dag

Nu har jag nattat mitt barn i två och en halv timme. A försökte byta av mig men Felix är så mammig nu att bara jag duger om jag är hemma. Nu har han precis rullat intill mig och lagt sin arm om min hals och verkar börja andas tungt, så hoppas att han somnar nu. 

I dag är första lediga dagen av fem. Är oväntat pigg med tanke på att jag varit ”chef” och allt det här skiftet. Tror det kan bero på att A lät mig sova till halv tolv. Så skönt. Åtta och en halv timmes sömn, nästan i streck. Vakande förstås av Lillis i morse. Som alla dagar. Lite tortyrvarning på att alltid alltid alltid få sömnen avbruten. Småbarnsföräldrars lott. 

Annars har jag inte gjort särskilt mycket. Tvättat, stekt ett berg pannkakor och druckit kaffe på soffan. Och pratat i telefon med båda mamma och min ena syster. 

I morgon ska vi fylla på de ekande tomma skåpen och sånt där annat tråk. Om bilen startar. Vi har inte rört den på några veckor och sist hade den väldigt lite batteri. Kanske får ta en roadtrip nånstans, bara för att. 

Jag oroar mig för övrigt väldigt mycket för torpet. Det var tidernas värsta storm i natt och när jag tittar på bilder från alla vänner och bekanta så får jag ont i magen. Nedfallna träd överallt. Trasiga takplåtar, elstolpar som ligger ner, skyltar som flugit iväg. Ja ni fattar. Och runt torpet finns det många träd och en himla massa saker som kan flyga all världens väg. A:s pappa ska kolla till det i morgon. Hoppas på det bästa. 

En enda stor klagomur

När allt är härligt skriver jag tydligen inte. När allt är förjävligt däremot. 

Som under julen. Stress och megaförkylning innan, Lillis med 40 graders feber och jag åt tabletter varje dag för att orka jobba. 

Sen kräks han två dagar före julafton. A får ont i magen på julafton och spyr inte men kan inte äta eller göra något. Svärmor får vansinnesont i knät och kan knappt röra sig. Småsyskonen bråkar med mamman. 

Felix är en klängapa på mig och jag kan inte ens gå och kissa utan skrik och panik. Så på annandagen får jag kräksjukan och ligger och hulkar på toan tills inget finns kvar. I dag åt jag första varma målet mat sedan dess. 

Jag har knappt varit utanför dörren sedan jag kom hem från jobbet natten till julafton. Fy fan alltså. 

Julen 2018 kan gå och dra nåt gammalt över sig. 

Nu har A precis slängt varenda liten rest av julmaten. Bara tanken på den får oss att må illa. 

Och jag ska duscha. Och sanera badrum. Och tvätta. 

I morgon ska jag jobba igen. Det blir nog bra. Till slut. 

Ett töcken

Jag har öppnat bloggappen så många gånger men kommer mig liksom inte för att skriva. Det händer liksom inget. Allt är som ett töcken. Grått och snorigt. Jag är sjuk för trehundrafjärde gången typ. Eller ja, förkyld. Inte så sjuk att jag är hemma från jobbet. De värsta dagarna lyckades jag ju förstås tajma in på ledigheten. 

Men börjar tro att nåt är fel på riktigt. Är så himla himla trött hela tiden. Så trött att jag sover två timmar på soffan varje ledig dag. Minst. Skulle nästan behöva kolla upp det. Har letat upp folsyra-tabletter och d-vitamin som jag försöker pilla i mig i alla fall. Det första har jag ju haft brist på och det andra kan ju inte skada när solen fucking aldrig lyser. 

På nätterna, när jag kommit hem från jobbet, ligger jag och googlar sjukdomar och tror att jag har dem. Kol, lungcancer, ME och så vidare. Det är ju peppigt. Men det är på den nivån livet är just nu. 

Längtar till julen men är sur över att jag inte tog någon extra dag ledig. Med tanke på hur jag mår nu skulle det behövas. I stället ska jag hoppa in som chef två skift. Så dumt. 

Hoppas den här orkeslösheten och apatin gått över tills dess.

Min hjärna är splittrad och rörig och jag behöver skriva för att få bort det. Strukturera allt. 

Skitdag på jobbet i dag. I utvärderingsmejlet gav jag ett plus. Det är inte ens godkänt. Men annars gillar jag det, att jobba. Gillar mitt gäng, mitt jobb. 

Det jag inte gillar är att inte träffa mitt barn. Hur gör folk? Alla pappor (tror att det bara finns två andra mammor och de har äldre barn)  som jobbar kväll med mig? Skulle jobbet inte vara så intensivt och utmanande hela tiden skulle jag inte göra annat ön längta ihjäl mig efter Lillis. 

Han slog ut en tand häromdagen. *skrikemoji* Det var så jäkla läskigt. Blod och tårar och snyft. Sitt ansikte inborrat i mig som om han ville säga ”ta bort det onda”. Herregud! A ringde 1177 och vi blev kopplade till akuttandläkare som lugnade oss. När jag hade nattat honom sen och han var lugn och nöjd och nästan helt oberörd bröt jag ihop. Hulkade på soffan. Chocken släppte.

Men Lillis bryr sig noll. Han åt morgongröten dagen därpå som om inget hade hänt. Pillade lite i munnen, säkert för att det kändes lite konstigt, men verkade inte ha ont alls. Och så är det fortfarande. Han är helt oberörd. 

Tandläkaren som vi träffade dagen efter var också cool. Sa att det typ redan hade läkt, att det inte fanns kvar några tandrester, att inga andra tänder var skadade och konstaterade att han skulle få ha en glugg där tills den riktiga tanden kommit. Om sisådär fem år. 

Han är för övrigt skitgullig i gluggen. 

På fredag ska vi på begravning. A:s farfar har gått bort och det känns inte alls roligt. Men bra ändå att få säga hejdå. Jag gillade honom. Han gillade mig. 

Har tänkt väldigt mycket på min kusin som gick bort för snart ett år sedan också. Döden är väldigt närvarande. Tänker på mitt ohälsosamma leverne och tänker tankar om att jag dör så Lillis inte har en mamma. Fy fan, jag vill aldrig dö. För hans skull. Så att jag kan vara där för honom. Alltid alltid alltid. 

Döden och hösten är ju liksom på något vis sammankopplat också. Hatar hösten. I mer än en veckas tid har det varit regndimma. Minns inte ens hur ljuset ser ut, känns det som. Kan det inte bara bli december och jul och snö och sånt så det blir lite trevligare. 

Julen ska vi för övrigt fira här. Med merparten A:s familj. I vår lilla tvåa. Det blir säkert härligt. Har dock ångest över all stress jag kommer känna, även om de fixar massa mat. Blir ju alltid mycket ändå. Städa, diska, planera, handla julklappar och och och. Ska försöka vara chill. Får se hur det går. 

Häromdagen var det sju år sedan jag och mitt ex separerade, påminde Timehop mig om. Sju år! Det är ju så jävla jävla länge sen. Vi var liksom tillsammans i tio år, och snart har jag och A kommit upp i samma. Sju år i vår. Är det då krisåret inträffar eller? Tror folk brukar säga det. Jag hoppas dock på en smooth tillvaro. Tänker att A har jobb och vi plötsligt har massa pengar att röra oss med. Och att vi fått beviljat lån och kan köpa oss en lägenhet. Fan vad jag längtar. Ska inte bli nån himla kris här inte. Så det så. 

Nu ska jag gosa in mig hos mitt sovande barn. 

En egen person

I går dansade mitt barn framför barnsånger på tv. Som alltid. Han älskar att dansa. Det är typ det bästa i hela världen. 

Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås. 

Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen. 

Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans. 

Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder. 

Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det. 

Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja. 

Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är. 

Varsågoda, Felixskryt

Mitt barn mitt barn. Herregud vad han är i en härlig tid just nu. Han är så rolig och full av bus. Pratar oavbrutet och fler och fler ord förstår vi också. Bygger små meningar, ”titta mera” eller nåt annat ord som följs av mera. Allt ska vara mer och han vill aldrig sluta med det han håller på med. Äta, bada, leka, ni fattar. 

Det går så himla bra på förskolan också. Han målar typ varje dag om vi får tro teckningarna som ligger i hans låda var och varannan dag. Han gråter inte längre när vi lämnar utan tar glatt någon av pedagogernas hand och vinkar hejdå till oss. Hur chill som helst. 

En av pedagogerna berättade att han är så himla duktig och stor att hon skulle gissat att han var mer än två år gammal. Äter så bra och ordentligt och sitter still vid matbordet (inte hemma!) och är kavat i största allmänhet. Blir så himla glad att höra sånt. Mammastolt liksom. Herregud vad jag blir mallig. Mitt barn mitt barn. 

Det allra härligaste berättade dock en annan pedagog. Hon berättade att Felix verkar ha fått en riktig vän. Den av de tolv små pyrena som han helst leker med. Han brukar nämligen ta kompisens hand och dra med hit och dit när han vill leka. Tar handen och går till sandlådan eller för att titta på arbetsfordonen utanför staketet. 

Mitt hjärta svämmar över av gull. Tänk två små småttingar hand i hand på förskolegården!!! 

När vi gick från förskolan i dag vinkade han också specifikt hejdå till kompisen. Hejdå till de två pedagogerna som var i samma rum och hejdå till kompisen. De två satt också och lekte med tågbanan när jag kom och hämtade. Herregud, mitt barn har fått sin första vän! Hjärtegull!

Så ömtålig att jag inte ens kunde prata om det

Jag var inhoppande chef förra jobbskiftet. De där jobbiga tankarna halv tre på natten berodde på det. På att jag sa nej till en sak en reporter ville, att jag hade en dålig magkänsla och hela stämningen på jobbet var skit. Mitt fel mitt fel mitt fel ropade det i mitt huvud. 

Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt. 

Själv känner jag mig som en liten lort. 

Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort. 

Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det. 

Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!” 

Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är. 

Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle.