Skryter bara lite

Klaaaaaaaaaar! Övriga kommentarer överflödiga.

Deadline är grejen

Jag jobbar bäst mot en deadline. Ingen direkt överraskning med tanke på mitt jobb kanske, men det är magiskt. Helt magiskt.
Jag ska skriva en liten grej till tidningen där jag ska förklara hur man klär om en lampskärm. Detta kräver förstås att jag har klätt om en lampskärm och kan ta bilder på den färdiga skapelsen. Denna lilla grejen ska vara klar på fredag.

Resultat: I går sydde jag i stort sett hela jävla lampskärmen klart. Bara lite lite kvar. Wooohooo!

När fantasier blir verklighet

På väg till krogen i lördags gick jag och sparkade i löven som låg på trottoaren. Sa till tjejen bredvid mig att det låter så mysigt när det prasslar. Och så fortsatte jag att sparka.
Hon svarade ”ja, det låter nästan som man sparkar i sedlar”.
Jag utbrast ”åh, tänk om det ändå var pengar!”
”Ja, massor massor av femeurosedlar!”
”Undrar hur mycket pengar vi skulle få om vi plockade alla på väg till krogen. Skulle vi bli miljonärer?”
Och så skenade vår fantasi i väg och vi drömde om att alla löv i hela världen var femeurosedlar.

På väg hem från krogen gick jag och sparkade i löven igen. Och plötsligt, där mitt ibland de brungula prassliga löven, såg jag något som inte var ett löv. Nämligen en femeurosedel!

Jo då, fantasi kan tydligen bli verklighet.

Om kvinnor som måste vara förebilder

Kloka Johanna Frölander skriver om cirkusen kring artisten Miley Cyrus. Oavsett om man hängt med i stormen kring henne eller inte är det tänkvärt att läsa vad Johanna skriver:

”Men det diskussionen borde handla om är givetjävlavis inte Mileys nakenhet, slickande eller twerkande. Det är de unkna värderingar som sticker fram sin smutsiga nos, förklädda som någon slags feminism där man fått allt om bakfoten. Det här extremt tröttsamma förebildstänket grundar sig i den förlegade och kvinnoföraktande föreställningen om att vi alla kan, och ska, delas in i bra och dåliga kvinnor.
[…]
Sinéad, och alla som delade hennes fördömande brev, har såklart ingen rätt att kräva av Miley att hon ska vara en förebild. Varför skulle hon vara det? För att hon har en fitta? Hugh Grant köpte sex av en prostituerad, vilket dessutom är ett brott, och inte ens enda gång höjdes det upprörda röster om vilken dålig förebild han var för alla stackars unga och vilsna män där ute. Vi kan ta ett nyare exempel för all del: Chris Brown pucklade på Rihanna och fick (helt förtjänt, med tanke på att även detta är ett brott) en massa skit för det, men inte en enda gång läste jag något öppet brev från en 30 år äldre manlig artist som läxade upp honom för att vara en dålig förebild för alla lättförvridna tonårspojkar.”

Läs hela inlägget här.

Tillbaka på jobbet

En dag hemma sjuk fick räcka. Jag blir så himla rastlös av att bara ligga på soffan och inte göra någonting. Efter att jag hade varit vaken i två, tre timmar trodde jag att jag skulle dö av tristess. Tv-utbudet dagtid en tisdag i oktober är inte superspännande direkt. Milt sagt. Så jag sov lite till i stället.
Har därmed sovit bort sjukdomen vill jag inbilla mig och klassar mig därför frisk nu. Eller friskare åtminstone.

Sömn alltså

Tröttheten har brutit ut i en rejäl förkylning nu. Äntligen, om jag får välja. Hellre sjuk i några dagar är halvsjuk i flera veckor. Nu verkar jag ju visserligen få båda ...

Hur som helst så har jag sovit rätt mycket den senaste tiden. Somnade halv tio (!) i söndags och halv elva i går. Och i dag sov jag dessutom till nyss. Tolv timmars sömn är helt jävla magiskt för kroppen. I alla fall när den behöver det.

Funderar på att gå upp, äta frukost och kanske sova lite till på soffan sen.

Te kan man väl dricka året runt?

Folk som gillar hösten alternativt försöker se hösthelvetet positivt pratar om att det är så mysigt med hösten. De säger att det inte finns lika många måsten och att mörkret är lugnande. Säger att de äntligen får tända ljus och dricka te, bädda ner sig under en filt, läsa bok, laga mustiga grytor, se på tv-serier. Mys mys mys och så vidare.

Men jag fattar inte. Vilket av ovanstående kan man inte göra när det är sommar? Enda skillnaden är ju att det inte är frost, skräpiga bruna löv överallt och beckmörkt när man läser, dricker te och myser utan i stället sol, ljumma dagar och blått hav. Så vad är det att jubla över?

Och som ett ps så finns det däremot väldigt mycket mer man kan göra när det är sommar som man inte kan göra på hösten.

Och mitt hjärta sprängs av kärlek

Sms från A. Fredag, klockan 03.31
”Jävlar vad jag älskar dig! Sitter i köket och hoppas att du inte vaknar av mitt mess. Men jag vill att du ska höra det ändå! Kanske jag testar att viska det.”

Gnäll gnäll gnäll

Jag vet att det är urtråkigt att läsa om hur trötta andra människor är. Men jag kan liksom inte låta bli att skriva det ändå. För jag är så inibängen trött att jag knappt fungerar. Har ont i hela kroppen och vill inget hellre än att lägga mig ned här där jag sitter och sova. Eller ta in på något spa och sova. Sova i bubbelbadet. Eller ja, bara stanna på hotellrummet och sova. Eller bli eremit i mitt eget hem och ligga där och sova. Huvudsaken är att jag får sova och inte har några himla måsten som jag måste göra.

Jag fattar inte vad jag ska göra åt det. Jag går och lägger mig tidigt, sover hela nätterna, tar power naps på soffan efter jobbet och försöker vila när jag är ledig. Men det hjälper inte ett skit. Mycket på jobbet och en förkylning som hänger över mig tror jag är orsakerna. Det tillsammans med det här mörkret. Jag hatar fan hösten och vad den gör med mig.

Och priset för världens sämsta dotter går till ...

Så glömde jag mammas födelsedag i måndags. Är nog första gången på 32 år, men ändå. ÄNDÅ. Skämmes på mig!

Hjärta jobbet

Vissa dagar gör det inget att jag jobbar tre timmar övertid. Inte när jag får göra ett jättehärligt reportage i vackra skärgården, träffa massor av trevliga människor, få blommor som någon bemödat sig plocka åt oss, få komma in till folks hem, bli bjuden på kanelbullar och hembakt bröd, få höra spännande historier, få lyssna på ett trumsolo live och dricka alldeles för mycket kaffe. Då är det så värt det. Då älskar jag att vara reporter.

Det lutar mer och mer åt ett köp

Det är ju så himla charmigt, det här torpet. Var och kollade in det igen i lördags för att riktigt riktigt titta på det. Vad som behövs göras, vad som är bra, vad som är dåligt, vad som riktigt ingår, hur det egentligen såg ut och så vidare. Vi hade nämligen inte riktigt kunnat släppa det. Och vi kan fortfarande inte riktigt släppa det.

Ibland känns det verkligen som jag skriver för döva öron, eller ja, blinda ögon då.

Ljuva innehållsrika liv, eller nåt sånt

I går: Jobbade, kom hem och slappade framför tv:n i en timme. Gick och handlade, lagade mat. Åt mat och drack en halv flaska vin. Blev supermätt och lite alkoholpåverkad. Lägger mig för att vila på maten. Somnar. Vaknar klockan två, går upp och dricker ett glas vatten. Går och lägger mig igen.

Mitt liv är så jävla spännande alltså. Väl värt att skriva en roman om. Med tanke på att jag sov elva timmar borde jag ju också vara pigg nog att skriva en.

I min hjärna just nu

• Jag klippte mig och gjorde slingor i håret förra veckan. Det syns inte. Inte alls alltså. Ingen, på riktigt ingen, har noterat det. Fast i och för sig är det väl ett bra betyg, att det ser naturligt ut och blablabla. Känns ändå rätt surt när jag betalade 120 euro för det.
• Ena katten har börjat sova i torktumlaren. A såg två ögon där inne häromkvällen. Där låg hon bland all svarttvätt som inte blivit urplockad. Katter är så konstiga.
• Jämställdheten på Åland är rätt usel. Enligt ny lönestatistik tjänar kvinnor 83 procent av männens lön i snitt. Det är sämre än 2010 då man gjorde samma undersökning. Jämställdheten går alltså BAKÅT. Skandal!
• Om ett debattinlägg, en faktasida eller något annat som ska verka seriöst på nätet innehåller massa felstavningar struntar jag i att läsa det. Konstaterade det den här veckan när jag mötte två sådana saker. Det ena ett debattinlägg om det femte jobbskatteavdraget och det andra en informationssida om folsyra. Båda hade felstavningar, saknade mellanslag eller hade särskrivningar. Gav båda sidorna några sekunder innan jag klickade bort dem. Hade kunnat vara hur intressant som helst men i och med felskrivningarna tog jag det inte seriöst. Insikter av detta: Gud vad viktigt det är att ha ett bra språk för att nå ut med sitt budskap och gud vilken jävla språkfascist jag har blivit.

Kroppsljud på en helt annan nivå

Jag tror inte att min kropp fungerar som andras. Och då menar jag inte ens min mage som måste ha mat var fjärde timme för att inte strejka. Den är ett helt eget kapitel.

Jag menar resten av kroppen. Till exempel mitt vänsteröga. Jag tror att det sitter lite löst i sin ögonhåla för när jag gnuggar mig i det knarrar och plaskar det. Gnuu knäpp fnjuu, låter det. A sa i går att det lät som om någon drog på ett rör utanför fönstret, men jag tycker mer det låter som en kombination av en våt svamp och kugghjul som hamnat snett och hakar i fel. Riktigt äckligt ljud i alla fall.

Och så har jag väldigt knakande leder, som många har i och för sig, och en nacke som knastrar dovt när jag rör på den. Det låter otroligt obehagligt. Tror dock det senare kan bero på noll träning, ingen massage och dåliga muskler.

Mina öron låter också. När jag rör dem knäpper det jättehögt (eftersom jag hör det jättebra precis där). Tror det är broskbitar som gnuggas mot varandra och skapar ett fasansfullt ljud. När jag lägger mitt öra mot någon annans för att de också ska få höra reagerar den personen alltid på samma sätt: "Uuuuuh vad äckligt!"

Sedan finns det uppenbarligen några nerver som är felkopplade i kroppen. Som när det kliar mellan benen, som det ju gör ibland. Då börjar det knarra i hjärnan tills jag kliar. Högt och ljudligt också. Som när man gör en konstant ton och samtidigt vibrerar på adamsäpplet. Ungefär så.

Det är väldigt svårt att koncentrera sig då när ett högt knarr överröstar alla tankar. Och ytterst störande eftersom det liksom inte alltid passar att riva sig i bikinilinjen.

Vad vill jag egentligen?

Ibland undrar jag hur jag kunde vara tillsammans med mitt ex så länge när vi i flera års tid hade det ganska dåligt och jag kände mig olycklig.

Men så kommer jag på att jag inte alltid trivs på Åland och har varit sugen att flytta härifrån ett tag men fortfarande inte har tagit tag i det.

Antar att saker måste mogna hos mig. Eller så ser jag helt enkelt alla guldglimtar extra bra och lever liksom för dem.

Egentligen är det kanske inte så tokigt att se det som är positivt, men jag kan ju inte hålla på och blunda för mina känslor heller. Knepigt det där. Hur ska jag veta vad jag egentligen vill?

På våra väggar

I dagens PP3 på Sveriges radio P3 diskuterade de inredning och om man kan och i så fall hur man inreder med populärkultur. De pratade om vad som var kreddigt och vad som var ute. Udda konstnärer var det första och cd-ställ var det andra, bland annat.
Hur som helst så kom jag och tänka på vad vi har på väggarna och konstaterade att det nog inte är så kreddigt direkt men väldigt personligt och en sorts mix av mig och A.

Som den här fotoväggen där nära och kära blandas i en härlig röra.

Eller sovhörnan som är ett potpurri av färg och minnen. Till vänster Lovisa Burfitts ben, en affisch för artisten Anna von Hausswolff och tre tulpaner i närbild som jag fotade för länge sedan. Sedan är det tre loppis-LP-skivor som jag köpte precis när jag och A träffats och slutligen en gardintofs och några fina vykort.

På en annan vägg hänger en liten teckning som vi köpte i Lissabon, en tuschteckning på en kvinna som A hade sedan innan, min favoritillustratör, Cassandra Rhodin, och slutligen en ful tavla på änglar som vi köpte för ramens skull men fortfarande inte bytt ut.

I vardagsrummet hänger tre tavlor från unga åländska konstnärer som vi känner. Den här köpte jag för pengarna jag fick i 30-årspresent och är målad av Pernilla Hurme.

Och den här är målad av Bo Söderlund och var A:s från början.

Det genomgående temat är i alla fall att vi tycker om det vi har på väggarna. Och det känns som att det är huvudsaken.

Det tar sig!

Lampskärmen just nu. Nålad och färdig att sys. Men det orkar jag fan inte göra i dag. Någon måtta på duktigheten måste det ju finnas ändå.

Jag har inte lärt mig alls

Det här jag skrev för ett tag sedan om att skena iväg i tankarna när det gäller ett torp. Kan ju lugnt säga att det gäller nu också.

Och detta trots att vi inte har kommit närmare ett beslut om köp och trots att jag ibland får kalla fötter och tänker att torpet är helt fel. 

Men hjärnan målar och inreder och bygger för fullt. Utekök måste byggas, nya ytterdörrar som man kan se igenom behöver hittas, taket i storstugan ska målas vitt, golven under plastmattorna ska inspekteras och se om de går att ha framme och de där möblerna som skulle ingå ska målas och fixas i ordning. Har redan en plan för allt.

Varför gör jag så här mot mig själv? Bygger upp förhoppningar när inget ens är klart. Idiot.