I morse, eller ja för några minuter sedan i ärlighets namn, stod jag och rev i högen med kläder i sovrummet. Hade inte lust att ta på mig någonting tills jag hittade den här t-shirten som tillhör A. Så jag stal den.
Nu går jag runt och luktar honom hela dagen. Trevligt! Dessutom är den snygg.
torsdag, april 26, 2012
onsdag, april 25, 2012
Filt+sol+öl
Just nu har jag bara en önskan:
Att få ligga i solen, i gräset, på en filt. Vila mitt huvud på A:s mage, slumra ett litet tag. Lyssna på bra, glad musik och sippa på en kall öl.
Snart så.
Att få ligga i solen, i gräset, på en filt. Vila mitt huvud på A:s mage, slumra ett litet tag. Lyssna på bra, glad musik och sippa på en kall öl.
Snart så.
Jag ångrar ...
Oftast brukar folk svara att de inte ångrar någonting när de får frågan om de ångrar något. Eller svara ”jag ångrar bara sånt som jag aldrig gjorde”.
Bullshit, säger jag. Det finns alltid saker man ångrar.
Jag ångrar till exempel:
• Att jag inte pluggade mer när jag var yngre.
• Att jag inte insåg tidigare att jag skulle må bättre utan mitt ex.
• Att jag har varit så rädd för att vara ensam.
• Dumma saker jag slängt ur mig i fyllan.
• Att jag inte gav Oslo en ärlig chans då jag planerade att flytta dit.
• Att killar upptog en sådan stor del av mina unga år. På det negativa sättet.
• Att jag inte jobbat mer och tidigare med mig själv och min egen självkänsla.
• Elaka ord som jag sagt bara för att såra i ett sätt att skydda mig själv.
• Att jag aldrig skällde ut den där kompisen som sårade mig så fruktansvärt så hon förstod hur ont det gjorde.
• Att jag fortfarande inte tagit mig i väg på en tågluff trots att jag velat det sedan jag var 16 typ.
• Att jag försökt vara alla till lags.
Jag ångrar rätt mycket faktiskt. Fortsätter jag fundera kommer jag säkert komma på massor av andra saker.
Allt har förstås gett mig erfarenheter och på så sätt i slutändan ändå gett mig något. Men vissa erfarenheter och insikter skulle man nog gärna vara utan.
Bullshit, säger jag. Det finns alltid saker man ångrar.
Jag ångrar till exempel:
• Att jag inte pluggade mer när jag var yngre.
• Att jag inte insåg tidigare att jag skulle må bättre utan mitt ex.
• Att jag har varit så rädd för att vara ensam.
• Dumma saker jag slängt ur mig i fyllan.
• Att jag inte gav Oslo en ärlig chans då jag planerade att flytta dit.
• Att killar upptog en sådan stor del av mina unga år. På det negativa sättet.
• Att jag inte jobbat mer och tidigare med mig själv och min egen självkänsla.
• Elaka ord som jag sagt bara för att såra i ett sätt att skydda mig själv.
• Att jag aldrig skällde ut den där kompisen som sårade mig så fruktansvärt så hon förstod hur ont det gjorde.
• Att jag fortfarande inte tagit mig i väg på en tågluff trots att jag velat det sedan jag var 16 typ.
• Att jag försökt vara alla till lags.
Jag ångrar rätt mycket faktiskt. Fortsätter jag fundera kommer jag säkert komma på massor av andra saker.
Allt har förstås gett mig erfarenheter och på så sätt i slutändan ändå gett mig något. Men vissa erfarenheter och insikter skulle man nog gärna vara utan.
Botar
Två huvudvärkstabletter, en halvliter vatten, en kopp kaffe med socker, en cigg och den här låten i lurarna.
Vad tror ni? Blir jag människa nu igen?
Vad tror ni? Blir jag människa nu igen?
Tröttheten TRÖTTHETEN
I morse började jag gråta eftersom jag var så trött. Min kropp värker, min näsa rinner och huvudet sitter visserligen kvar på plats men verksamheten i det har flyttat ut. Jag är helt jävla slut. Så trött som jag typ aldrig har varit förut.
I kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. I morgon kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. På fredag ska jag baske mig också gå och lägga mig klockan tio och på lördagen ska jag sova till klockan två på dagen.
Då, kanske kanske, kan jag känna mig pigg igen. Kanske.
I kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. I morgon kväll ska jag gå och lägga mig klockan tio. På fredag ska jag baske mig också gå och lägga mig klockan tio och på lördagen ska jag sova till klockan två på dagen.
Då, kanske kanske, kan jag känna mig pigg igen. Kanske.
tisdag, april 24, 2012
Erbjuder slagpåse
Är i behov av en lätt smäll på käften så att jag vaknar ur den här extrema koman som jag befinner mig i.
Any takers?
Any takers?
Svårt att ta livet av sig
Läs hela inlägget med en rejäl dos ironi. Man får väl skämta om allt?
Jag: Fy fan. Jag är ju slut som människa. Någon borde ta livet av mig och göra slut på mitt lidande. F, är du sugen på att öva med dina skjutvapen på mig?
F: Alltså, problemet är att jag inte har något vapen. Men annars är det ganska effektivt att hoppa framför tunnelbanan!
Jag: Men här på Åland finns ju inte ens en räls! Fast i och för sig skulle jag kunna köra in i en bergvägg. Men då måste man ha en bil som fungerar ja ...
F: Eller hoppa från ett hus! Men i och för sig är ju husen så låga här så du kanske inte ens dör. Kanske får sitta i rullstol resten av livet i stället. Nu vet jag, ta jävligt mycket morfin!
Jag: Men då måste jag ju ha pengar att köpa morfin för först.
F: Och så kanske du åker fast hos polisen. Nej, det enda rätta är nog att du hugger en yxa i huvudet på dig själv.
Jag: Men jag äger ingen yxa ... Men jag har en fogsvans! Funkar det tror du?
F: Men ska du såga av dig själv huvudet är ju risken att du svimmar innan du dör.
Jag: Attans.
Jaha. Jag måste väl fortsätta leva då.
Jag: Fy fan. Jag är ju slut som människa. Någon borde ta livet av mig och göra slut på mitt lidande. F, är du sugen på att öva med dina skjutvapen på mig?
F: Alltså, problemet är att jag inte har något vapen. Men annars är det ganska effektivt att hoppa framför tunnelbanan!
Jag: Men här på Åland finns ju inte ens en räls! Fast i och för sig skulle jag kunna köra in i en bergvägg. Men då måste man ha en bil som fungerar ja ...
F: Eller hoppa från ett hus! Men i och för sig är ju husen så låga här så du kanske inte ens dör. Kanske får sitta i rullstol resten av livet i stället. Nu vet jag, ta jävligt mycket morfin!
Jag: Men då måste jag ju ha pengar att köpa morfin för först.
F: Och så kanske du åker fast hos polisen. Nej, det enda rätta är nog att du hugger en yxa i huvudet på dig själv.
Jag: Men jag äger ingen yxa ... Men jag har en fogsvans! Funkar det tror du?
F: Men ska du såga av dig själv huvudet är ju risken att du svimmar innan du dör.
Jag: Attans.
Jaha. Jag måste väl fortsätta leva då.
Att våga satsa
Kommer man till en punkt i livet där man känner ”nej, nu får det vara nog”? En punkt där man bestämmer sig för att strunta i det stressade samhället, viljan att bli någon och i stället väljer att gå sin egen väg. Göra precis vad man vill. Bli egen företagare, skaffa djur och tillverka ost av mjölken, sätta sig och måla fantasitavlor. Bara för att man kan, bara för att man vill.
I så fall hoppas jag att den punkten ska komma snart. Är ganska less på att snurra i ekorrhjulet för tillfället.
I så fall hoppas jag att den punkten ska komma snart. Är ganska less på att snurra i ekorrhjulet för tillfället.
lördag, april 21, 2012
Och i dag lyssnar vi på Tennis
Bandet Tennis alltså. Riktigt bra skit. Här är deras Petition. Lyssna, njut och bli glad.
fredag, april 20, 2012
Friterad Snickers!
Stora tankar
Tänk om vi, hela världen, inte finns. Att vi bara befinner oss i en jättes dröm och rätt vad det är kommer han att vakna och vi försvinner pust väck.
Har ni tänkt på det?!
Har ni tänkt på det?!
Finns det inget slut?
Jag tror att jag har feber. Igen.
Vad fan?! Är ju som ett barn på dagis liksom. Drar på mig alla baciller i världen.
Är jävligt trött på den här skiten nu.
Vad fan?! Är ju som ett barn på dagis liksom. Drar på mig alla baciller i världen.
Är jävligt trött på den här skiten nu.
torsdag, april 19, 2012
Dejta en massmördare?
De där människorna som vill dejta en massmördare. De är nästan mer skrämmande än massmördaren själv.
Jag kan inte förstå vad de får ut av det. Alltså inte ens om jag funderar och försöker sätta mig in i deras tankar. Jag kan förstå någon som gifter sig för pengarnas skull, jag menar inte att jag skulle göra det dock men jag kan se vad man får ut av det. Men det här? Nej. Var och vad är fascinationen? Jag förstår inte. Jag förstår faktiskt inte.
Jag kan inte förstå vad de får ut av det. Alltså inte ens om jag funderar och försöker sätta mig in i deras tankar. Jag kan förstå någon som gifter sig för pengarnas skull, jag menar inte att jag skulle göra det dock men jag kan se vad man får ut av det. Men det här? Nej. Var och vad är fascinationen? Jag förstår inte. Jag förstår faktiskt inte.
Nytt från Beach House
Den 15 maj släpper Beach House äntligen ett nytt album. Första singeln, Myth har redan släppts och nu börjar fler låtar (eller ja, en i alla fall) från nya albumet komma på youtube. Och jag gillar det.
Här är On the sea.
Har en känsla av att denna skiva kommer att spelas jäkligt mycket i sommar. Typisk good feeling.
Här är On the sea.
Har en känsla av att denna skiva kommer att spelas jäkligt mycket i sommar. Typisk good feeling.
Definitionen av ordet vila
Jag gnällde just över att mitt snor i näsan aldrig vill försvinna och att jag fortfarande känner mig hängig. Det var en vecka sedan jag var sjuk-sjuk men både innan och efter dess har jag känt mig slö och krasslig och snorig.
Kollegan F skällde på mig och sa att jag återvände till jobbet för tidigt.
”Men vaddå, jag hade semester i två veckor där jag inte gjorde någonting. Jag trodde liksom att det skulle räcka,” svarade jag.
”Men du måste VILA. Inte supa och ligga!”
Kollegan F skällde på mig och sa att jag återvände till jobbet för tidigt.
”Men vaddå, jag hade semester i två veckor där jag inte gjorde någonting. Jag trodde liksom att det skulle räcka,” svarade jag.
”Men du måste VILA. Inte supa och ligga!”
onsdag, april 18, 2012
Svar 6: Killen
Fröken: Hur går det med killen? Och hur stor är åldersskillnaden, för jag menar mellan mig och karln min är det 13 år och det spelar ingen som helst roll så det ska man aldrig bekymra sig över! Om inte ena är 14 och andra 27 då kanske :)
Jag är äldre än vad han är. Fler år äldre. Jag hakade upp mig väldigt mycket på det till en början, ältade det med vänner, ältade det med honom och grubblade över faktumet att JAG är äldre än vad HAN är.
Vi har snackat rätt mycket om det. Pratat till och med om seriösa saker i framtiden. Om hur det skulle vara om vi mitt i allt ville olika saker? Om vi var på olika plan, med olika mål, olika drömmar. Och konstaterade att det är något vi får handskas med då och om problemen uppstår och vi fortfarande umgås. Så är det ju.
Den senaste tiden har åldern dock mer och mer glömts bort. Mer och mer fokuseras på hur han är, hur vi är ihop. Och där är allt bra.
Vi funkar så himla bra ihop. Så himla bra. Och det känns så himla bra också. Jag trivs i hans sällskap. Han lär mig saker, han ser mig, han är intresserad av alla möjliga olika saker, han lyssnar på vad jag har att säga och han är precis så där lagom knäpp. Ungefär som jag. Och så har han världens goaste kramar. Och de finaste ögonen!
Jag skulle kunna rada positiva ord om honom i en evighet egentligen, men nöjer mig nu.
Han gör mig glad och lycklig helt enkelt, och vad kan vara bättre än det?
Så ja, det går bra. Just nu går det så jävla bra!
För övrigt heter han A. Och det är så jag kommer att kalla honom, och har kallat honom, på bloggen.
Jag är äldre än vad han är. Fler år äldre. Jag hakade upp mig väldigt mycket på det till en början, ältade det med vänner, ältade det med honom och grubblade över faktumet att JAG är äldre än vad HAN är.
Vi har snackat rätt mycket om det. Pratat till och med om seriösa saker i framtiden. Om hur det skulle vara om vi mitt i allt ville olika saker? Om vi var på olika plan, med olika mål, olika drömmar. Och konstaterade att det är något vi får handskas med då och om problemen uppstår och vi fortfarande umgås. Så är det ju.
Den senaste tiden har åldern dock mer och mer glömts bort. Mer och mer fokuseras på hur han är, hur vi är ihop. Och där är allt bra.
Vi funkar så himla bra ihop. Så himla bra. Och det känns så himla bra också. Jag trivs i hans sällskap. Han lär mig saker, han ser mig, han är intresserad av alla möjliga olika saker, han lyssnar på vad jag har att säga och han är precis så där lagom knäpp. Ungefär som jag. Och så har han världens goaste kramar. Och de finaste ögonen!
Jag skulle kunna rada positiva ord om honom i en evighet egentligen, men nöjer mig nu.
Han gör mig glad och lycklig helt enkelt, och vad kan vara bättre än det?
Så ja, det går bra. Just nu går det så jävla bra!
För övrigt heter han A. Och det är så jag kommer att kalla honom, och har kallat honom, på bloggen.
Svar 5: Så gick det med stalkern
J: Hur gick det med gubben på taket? Slutade han förfölja dig sen?
Stalkern, han som jobbade på grannens tak, stirrade på mig när jag åt frukost, tog reda på mitt namn, skickade 17 vänförfrågningar på Facebook och mejlade mig en massa. Han slutade jobba på grannens tak och slutade höra av sig till slut.
Jag skickade ett mejl till honom där jag skrev att jag inte kände honom och att han skulle sluta höra av sig. Jag skrev att han betedde sig underligt och att jag tyckte att det var obehagligt. Och det gick tack och lov hem.
Några helger senare såg jag honom på krogen. Han glodde som tusan men slutade stirra när jag stod och kramades och pussades med en annan mitt framför ögonen på honom.
Nu hoppas jag att han aldrig någonsin mer kommer stalka mig. Eller någon annan för den delen.
Stalkern, han som jobbade på grannens tak, stirrade på mig när jag åt frukost, tog reda på mitt namn, skickade 17 vänförfrågningar på Facebook och mejlade mig en massa. Han slutade jobba på grannens tak och slutade höra av sig till slut.
Jag skickade ett mejl till honom där jag skrev att jag inte kände honom och att han skulle sluta höra av sig. Jag skrev att han betedde sig underligt och att jag tyckte att det var obehagligt. Och det gick tack och lov hem.
Några helger senare såg jag honom på krogen. Han glodde som tusan men slutade stirra när jag stod och kramades och pussades med en annan mitt framför ögonen på honom.
Nu hoppas jag att han aldrig någonsin mer kommer stalka mig. Eller någon annan för den delen.
Svar 4: Meddelande till Erica
Erica: När ska vi hinna träffas ;-D?? Saknar dig!
När som helst! Jag har som sagt ingen bil för tillfället och kan inte ta mig ut till dig, men är du i stan någon dag får du och hela familjen förstås jättegärna komma över.
Jag saknar dig med, det känns som att vi har massor att ta igen! Puss!
När som helst! Jag har som sagt ingen bil för tillfället och kan inte ta mig ut till dig, men är du i stan någon dag får du och hela familjen förstås jättegärna komma över.
Jag saknar dig med, det känns som att vi har massor att ta igen! Puss!
Svar 3: Bäst och sämst med Åland
Summercat: Vad är det bästa/sämsta med Åland?
Jag skulle kunna skriva om naturen och bla bla bla, men tänker vinkla det här helt ur mitt eget perspektiv och så som jag har upplevt och upplever det nu.
Vi börjar med det sämsta.
Det tar ett tag att komma in i det åländska samhället. När jag flyttade hit jobbade jag på ett jobb där vi var fem sex tjejer i ungefär samma ålder. Jag gillade dem och jag tror att de gillade mig. Trots det var det ingen som någonsin frågade om jag ville ta en fika, hitta på något efter jobbet eller gjorde någon ansats till att bli vän på riktigt.
Det var liksom svårt att lära känna nya människor. Öppenheten sträcker sig liksom till en viss gräns, men sedan är det stopp. I dag är de flesta jag umgås med också hitflyttade, vilket säger en del.
Nu menar jag inte att låta bitter och sur. Jag tror att det ofta är så på mindre orter och jag skuldbelägger ingen.
Men för min del var detta rätt jobbigt. Det tog lång tid innan jag kände mig riktigt välkommen, men det kan också ha och göra med att jag var ung, ganska blyg och inte särskilt öppen själv.
Å andra sidan, skaffar man vänner här känns det som att de alltid alltid kommer att finnas i ens liv.
En annan dålig sak är november på Åland och utbudet på saker att göra. Åland på vintern är ... Inte så spännande om man säger så.
Sedan dras Åland med vanliga problem som alla små platser dras med. Fördomar, skitsnack och att alla vet allt om alla. På gott och ont. Men den biten rör mig inte särskilt mycket.
Det bästa med Åland är, allt jag nyss skrivit till trots, människorna. Jag har träffat så mycket fina människor här som jag håller hårt om hjärtat.
Och i och med att samhället är litet är det därför lätt att överblicka, få ett hum om och det är särskilt bra som journalist. Man får en personlig relation till högt uppsatta vd:ar och politiker och är hej hej tjena med alla möjliga folk. Och folk kommer fram och pratar med en på krogen eftersom ansiktet är bekant.
Överlag är det lätt att prata med folk, de är öppna och vänliga (även om många som sagt sätter stopp om man kommer för nära).
Jag gillar också vattnet. Och möjligheterna det ger. Bada, åka båt. Jag älskar vatten, vilket är bra eftersom jag de facto bor på en ö. Vattnet kan förstås också vara ett hinder, resvägen hemhem blir lååång och när det blåser storm kan man inte ta sig härifrån. Men det goda överväger det dåliga.
Sedan gillar jag kreativiteten som finns här. Öar brukar överlag locka konstnärsskälar och Åland är inget undantag. Det finns massor med musiker och sångare, konstnärer växer nästan som på träd och författare finns det också gott om. Och det är inspirerande! Jag älskar kreativa människor.
Ibland får jag känslan ”vad fan gör jag här, på Åland?” och undrar vad jag har här att hämta. Ingen familj, inga barndomsminnen, ingen egentlig anknytning.
Men trots det är den första tanken när jag åker av bilfärjan efter ett Sverigebesök ”äntligen hemma!” Hemma. Åland är mitt hem, här jag bor, här mitt liv finns, här jag hör hemma för tillfället.
Jag skulle kunna skriva om naturen och bla bla bla, men tänker vinkla det här helt ur mitt eget perspektiv och så som jag har upplevt och upplever det nu.
Vi börjar med det sämsta.
Det tar ett tag att komma in i det åländska samhället. När jag flyttade hit jobbade jag på ett jobb där vi var fem sex tjejer i ungefär samma ålder. Jag gillade dem och jag tror att de gillade mig. Trots det var det ingen som någonsin frågade om jag ville ta en fika, hitta på något efter jobbet eller gjorde någon ansats till att bli vän på riktigt.
Det var liksom svårt att lära känna nya människor. Öppenheten sträcker sig liksom till en viss gräns, men sedan är det stopp. I dag är de flesta jag umgås med också hitflyttade, vilket säger en del.
Nu menar jag inte att låta bitter och sur. Jag tror att det ofta är så på mindre orter och jag skuldbelägger ingen.
Men för min del var detta rätt jobbigt. Det tog lång tid innan jag kände mig riktigt välkommen, men det kan också ha och göra med att jag var ung, ganska blyg och inte särskilt öppen själv.
Å andra sidan, skaffar man vänner här känns det som att de alltid alltid kommer att finnas i ens liv.
En annan dålig sak är november på Åland och utbudet på saker att göra. Åland på vintern är ... Inte så spännande om man säger så.
Sedan dras Åland med vanliga problem som alla små platser dras med. Fördomar, skitsnack och att alla vet allt om alla. På gott och ont. Men den biten rör mig inte särskilt mycket.
Det bästa med Åland är, allt jag nyss skrivit till trots, människorna. Jag har träffat så mycket fina människor här som jag håller hårt om hjärtat.
Och i och med att samhället är litet är det därför lätt att överblicka, få ett hum om och det är särskilt bra som journalist. Man får en personlig relation till högt uppsatta vd:ar och politiker och är hej hej tjena med alla möjliga folk. Och folk kommer fram och pratar med en på krogen eftersom ansiktet är bekant.
Överlag är det lätt att prata med folk, de är öppna och vänliga (även om många som sagt sätter stopp om man kommer för nära).
Jag gillar också vattnet. Och möjligheterna det ger. Bada, åka båt. Jag älskar vatten, vilket är bra eftersom jag de facto bor på en ö. Vattnet kan förstås också vara ett hinder, resvägen hemhem blir lååång och när det blåser storm kan man inte ta sig härifrån. Men det goda överväger det dåliga.
Sedan gillar jag kreativiteten som finns här. Öar brukar överlag locka konstnärsskälar och Åland är inget undantag. Det finns massor med musiker och sångare, konstnärer växer nästan som på träd och författare finns det också gott om. Och det är inspirerande! Jag älskar kreativa människor.
Ibland får jag känslan ”vad fan gör jag här, på Åland?” och undrar vad jag har här att hämta. Ingen familj, inga barndomsminnen, ingen egentlig anknytning.
Men trots det är den första tanken när jag åker av bilfärjan efter ett Sverigebesök ”äntligen hemma!” Hemma. Åland är mitt hem, här jag bor, här mitt liv finns, här jag hör hemma för tillfället.
Svar 2: Bäst och sämst det senaste halvåret
Mirijam Geyerhofer: Vad är det bästa resp det sämsta som hänt det senaste halvåret?
Det bästa som hänt är att jag börjat må bra. Det betyder så extremt mycket för hela mitt väsen. Jag mår bra! Ord som inte har känts verkliga på så länge.
Resan dit kan dock ha varit det sämsta som hänt. För ett halvår sedan (Shit! Det har snart gått ett halvår!) mådde jag inte bra. Jag gick långa skogspromenader med vänner och pratade och pratade och pratade. Och grät. Jag visste att om ingenting skedde, om ingenting förändrades skulle jag bli bitter. Bitter på att livet inte blev som jag hade tänkt, att det ”inte var mer än så här”. Frågan ställde jag mig på bloggen många många gånger under hösten, ”är det så här livet ska vara?”
Sedan separerade vi. Jag var i ett vakuum där varje morgon började med att gråta ögonen plufsiga i duschen hemma hos mina vänner. Deras soffa blev min fristad och mitt hem.
Jag grät över att det inte hade blivit som jag hade trott. Över alla förhoppningar och drömmar som liksom pang bom försvann. Över huset. Över min familjs relation till exet. Över de gemensamma vännerna där ingenting skulle bli som förut. Över honom.
På jobbet grät jag, på väg hem från jobbet grät jag, efter jobbet grät jag. Tills en dag då jag plötsligt inte grät längre.
Och där fortsatte resan som fått mig dit jag är i dag. Jag är på intet sätt på toppen ännu, dalarna som jag stundtals sjunker ner i är djupa som avgrunden, men jag går myrsteg uppåt hela tiden. Faller, reser mig och travar vidare.
Terapin gjorde mycket. Terapin och vännerna. Gud vad jag ältade. Med alla. Jag öppnade mig för folk som jag aldrig tidigare öppnat mig för. Grät, visade mig svag och vräkte ut alla mina känslor till folk, oavsett om de ville höra eller inte.
Och det kan också ha varit en av de bästa sakerna som hänt. Att jag lärt mig att det lönar sig att öppna sig, att släppa in folk, att berätta, att dela med sig av sig själv. För gud vad mycket bättre jag mår när folk på riktigt vet vem jag är, när de förstår mig, när jag inte på ett enda litet plan behöver förställa mig.
Så. Det bästa och det sämsta som har hänt det senaste halvåret är att jag separerade.
Det bästa som hänt är att jag börjat må bra. Det betyder så extremt mycket för hela mitt väsen. Jag mår bra! Ord som inte har känts verkliga på så länge.
Resan dit kan dock ha varit det sämsta som hänt. För ett halvår sedan (Shit! Det har snart gått ett halvår!) mådde jag inte bra. Jag gick långa skogspromenader med vänner och pratade och pratade och pratade. Och grät. Jag visste att om ingenting skedde, om ingenting förändrades skulle jag bli bitter. Bitter på att livet inte blev som jag hade tänkt, att det ”inte var mer än så här”. Frågan ställde jag mig på bloggen många många gånger under hösten, ”är det så här livet ska vara?”
Sedan separerade vi. Jag var i ett vakuum där varje morgon började med att gråta ögonen plufsiga i duschen hemma hos mina vänner. Deras soffa blev min fristad och mitt hem.
Jag grät över att det inte hade blivit som jag hade trott. Över alla förhoppningar och drömmar som liksom pang bom försvann. Över huset. Över min familjs relation till exet. Över de gemensamma vännerna där ingenting skulle bli som förut. Över honom.
På jobbet grät jag, på väg hem från jobbet grät jag, efter jobbet grät jag. Tills en dag då jag plötsligt inte grät längre.
Och där fortsatte resan som fått mig dit jag är i dag. Jag är på intet sätt på toppen ännu, dalarna som jag stundtals sjunker ner i är djupa som avgrunden, men jag går myrsteg uppåt hela tiden. Faller, reser mig och travar vidare.
Terapin gjorde mycket. Terapin och vännerna. Gud vad jag ältade. Med alla. Jag öppnade mig för folk som jag aldrig tidigare öppnat mig för. Grät, visade mig svag och vräkte ut alla mina känslor till folk, oavsett om de ville höra eller inte.
Och det kan också ha varit en av de bästa sakerna som hänt. Att jag lärt mig att det lönar sig att öppna sig, att släppa in folk, att berätta, att dela med sig av sig själv. För gud vad mycket bättre jag mår när folk på riktigt vet vem jag är, när de förstår mig, när jag inte på ett enda litet plan behöver förställa mig.
Så. Det bästa och det sämsta som har hänt det senaste halvåret är att jag separerade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

