En liten fjäril

Jag har en känsla i magen. Jag tror att det kan vara en liten liten fjäril.
Inte fjärilar i magen i plural, men en. En liten nattfjäril eller något. Något som fladdrar och får mig att vara lite extra glad.

Singel

Det finns väldigt mycket i världen som är anpassat efter att vara två. Men det som jag tycker är mest konstigt är att jag numera exkluderas från sammanhang där jag tidigare har varit välkommen av den enda orsaken att jag är singel.
Och det gör mig ledsen. Jag är ju liksom samma person då som nu, den enda skillnaden är att jag numera kommer ensam. Men bara mitt sällskap kanske inte duger?

Inte så illa som det låter

Usch vad det verkar dystert i mitt liv just nu. Damn it, man kan ju bli självmordsbenägen för mindre än att läsa här.
I ärlighets namn är jag inte det minsta låg och bitter idag. Rätt sprudlande faktiskt. Sa till och med till mina kollegor att jag tyckte så mycket om dem efter att de för sjuttonde gången fått mig att gapskratta så mycket att jag nästan sprejade datorn med kaffet jag hade i munnen.

Och nu ska jag till fina vännerna på kaffe. Fint liv. På riktigt.

Less på mig själv

Tolka inte det här fel nu, men ibland vore det så jävla skönt att vara någon annan.
Inte för att jag är deprimerad eller ogillar mig själv på något vis men jag liksom blir så himla trött på mig själv, mitt liv och mitt eviga ältande.

Önskar att jag var mjuk och varm och gossig i sättet. Som min kjol i helgen. Är kantig och hård och svår och allt fan i stället. Och det kan visst vara bra, men just nu är jag bara less på det.

Tragisk på ett sunt sätt

Har den senaste tiden konstaterat att jag inte har några intressen, inga specialkunskaper och kan ingenting särskilt bra. Dessutom lever jag som en tonåring med bekräftelsebehov. Heh.
Slutsatsen av detta är att jag är tragisk.

Men min kollega gjorde just det hela lite bättre när han sa: ”Du är tragisk på ett sunt sätt”.
Oavsett vad han menar med det känns det genast inte lika tragiskt. Wiho!

Jag är rädd för Facebook!

Jag är en teknikfrämjare. Jag älskar tekniska prylar, hänger rätt (läs väldigt) mycket på nätet och gillar tekniska nyheter som på olika sätt förbättrar mitt liv.
Så som Facebook gjorde när det kom. En helt ny värld öppnade sig och plötsligt kunde jag ha en daglig och enkel kontakt med vänner från min högstadieskola. Visserligen var det bara kul i typ några minuter. När man hade frågat ”vad gör du nuförtiden? varför hör du aldrig av dig?” så hade man egentligen sagt det mesta.
Men jag minns ändå känslan.

Nu har lyckan dock ändrats till rädsla.
Det har varit livliga diskussioner om kameraövervakning i Mariehamns centrum den senaste tiden och folk drar öronen åt sig. Pratar om George Orwells 1984 och övervakningssamhällets nackdelar. Storebror ser dig, ni vet.
Men till saken hör att han redan ser dig. Och övervakar dig, varje steg du tar och vad du gör. I alla fall på Facebook.
Jag vet, det är ingen nyhet att dina bilder kan användas till lite vad som helst och att reklamen på sidan är anpassad efter din ålder, ditt kön och var du bor. Och ibland till och med anpassad efter vad du skriver i dina statusuppdateringar.
Vad som däremot var en nyhet för mig var att Facebook till och med vet saker jag inte vet.

Häromveckan poppade en man upp som ”någon du kanske känner”. Vi hade inte en enda gemensam vän, men mannen såg läskigt bekant ut. Jag kunde dock inte koppla varför och varifrån. Tills jag klickade på hans profil.
Det var den man som var ”vår” taxichaufför när jag var på semester i Malaysia. Den man som körde oss under de veckor vi var på Penang.
Hur Facebook kunde veta att vi kanske känner varandra går över mitt förstånd. Det enda jag kan tänka mig är att jag har hans telefonnummer i min mobil, som jag också surfar på Facebook med.
Som sagt. Storebror ser oss redan.

Publicerad i Ålandstidningen.

Apropå de små sakerna

Förutom att min nästa pojkvän (om jag får någon) gärna får gilla de saker som jag räknade upp som mina egenheter så har jag kommit fram till att jag vill att han ska ha förståelse för alla knäppa, konstiga, underliga tankar jag har.
De där sjuka tankarna som kommer spontant och som ingen riktigt kan förstå hur jag kom på.

Någon som svarar eller åtminstone tycker att tanken är lite intressant. Inte någon som skakar på huvudet och visar noll förståelse.

Det finns en person som jag har träffat den senaste tiden (förutom mina arbetskamrater då, de är alla lika fucked up som jag) som gör det. Och det är därför jag gillar att prata så mycket med honom. ”Intellektuell” stimulans. Jag tror att det är grymt viktigt för mig.

Rödljusen

Jag bor väldigt nära en korsning med rödljus. Så nära att de hörs väldigt väl in i lägenheten. Deras bip bip bipande för rött respektive grönt ljus.
När jag flyttade hit trodde jag att jag skulle bli sinnessjuk och dum i huvudet av det eviga piandet. Men nu hör jag det inte längre.

Betyder det att jag redan blivit sinnessjuk?

Ingen hejd på dumheterna

Ho ho vad jag blir mobbad på jobbet i dag för dumheterna jag hade för mig i lördags.
Inte bara att jag ville att folk skulle ta på min mage, jag drog tydligen ner kjolen en bit och visade magen också.
Och inte bara att jag bad folk känna på min kjol, jag sa ”det är ingen sexuellt, men känn på min kjol”.

Jag ska dessutom ha frågat min kompis ”kan inte vi bli kompisar?” Åh gud. Vi är ju redan kompisar.
Och så har jag blivit påmind om att jag satte upp folks hår på krogen, erbjöd en kille att byta hans byxor mot min kjol så att han skulle få känna hur gossig den var och gjort en himla massa annat dumt.

Ibland undrar jag om det helt enkelt inte vore bäst att låsa in mig i ett mörkt rum och kasta bort nyckeln.

Händelserik helg. Eller inte.

I lördags var det verkligen full fart. Jobba, stressa, bli dement och förlora förmågan att skriva, hem och duscha och sedan fest, krogen och efterfest.
Därför har jag de två senaste dagarna (vad som egentligen blev min helg eftersom jag jobbade lördag) gjort så lite som möjligt.
Efter att ha varit vaken mer än ett dygn ägnades söndagen åt att vakna, gå och äta pizza, gå hem och lägga mig. Och sova resten av dagen. Och natten.

I går var en lika spännande dag. Efter dusch och frukost blev det lunch på stan och sedan tv-seriemaraton. Började kolla på Game of Thrones och kunde inte slita mig. Såg sju avsnitt innan ögonen höll på att trilla ihop. Sju entimmesavsnitt alltså. Så jävla bra. Det tar ett tag att komma in i den, men när man väl gjort det – då är det kung.

Inte så många knop gjorda den här helgen alltså. Men, jag har i alla fall arbetat upp en otroligt bra förmåga att ligga på rygg. Kan ju vara en bra sak att kunna.

Närhetstörstande?

I lördags, efter x antal drinkar, ville jag först att folk skulle känna på min mage. Mest för att bevisa att jag ”snart” har magrutor.
Senare, på krogen, ville jag att folk skulle känna på min plyschkjol. ”Känn vad gossig den är!”
I dag skulle jag nästan döda för en kram.

Jag tror jag saknar beröring eller nåt.

Någon som uppskattar det lilla

En tanke som plötsligt slog mig är att jag vill att min nästa pojkvän uppskattar mina små underligheter och verkligen lägger märke till dem.
Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort. Eller som bara tycker att det är gulligt ATT jag gäspar så fort jag sätter mig i en bil. Som gillar att jag mmm:ar efter varje tugga när jag äter något riktigt gott. Eller att jag har tvångstanken att bita i ostbågar med öppen mun eftersom jag gillar det krasande ljudet.

Finns det sådana människor? Som gillar de där sakerna som gör en till en. Eller är det någon romantisk-film-skada eller nåt jag har?

Letar efter disciplinen

Är den här?

Nähä. Inte det. Får fortsätta leta så jag får gå hem från jobbet någon gång. Då blir det nämligen kalas. Med vin. Och öl. Och sprit. Redan peppad.
Kanske där problemet med disciplinen ligger vid närmare eftertanke.

Var är de?

Klockan är snart tolv och jag har fortfarande inte fått några jubelrop och applåder. Hmpf.

Hej mellanblond!

Jag färgade ju håret i dag också. Från superblond:

Till mellanblond:

Känns jävligt bra faktiskt. Mer naturligt som jag ville ha det och så passar färgen på något vis mina färger.
Hur som helst: Jag är nöjd. Så småningom kanske jag blir brunbrunett på riktigt. Men små steg i taget och så vidare.

Endorfin och smärta

Känslan jag har efter träning. Kan inte den stanna kvar för evigt och evigt? Det är liksom en upprymdhet blandat med en känsla av ”god damn du klarade det” och den där fullkomligt utmattande känslan. Tom, rensad, ren liksom.
Inga bekymmer i världen finns, jag blir bara hög på livet. Vill andas djupare och liksom fylla mig själv med luft så att stegen blir ännu lättare.

Känslan jag har en dag efter träning. Den är inte riktigt lika skön. Särskilt inte i morgon. Redan nu, knappt en och en halv timme efter att passet tagit slut, har jag ont så inåt i arslet. Och i låren. Och i vaderna. Och i triceps. Och i anklarna. Och bakom skulderbladen. Och i magmusklerna. Och i nacken.
Ja ta mig fan, det är väl bara muffen som klarat sig utan värk.

Men. Trots träningsvärk så känns det definitivt som att jag kommer att gå på HIT igen. Och fan om jag inte vinner magrutetävlingen sen.

En stor dag

I dag är en stor dag. Mycket kors i taket och så vidare.
1) Jag hade med mig matlåda för andra dagen i rad.
2) Jag kanske blir brunett igen.
3) Jag ska på något som kallas HIT, High Intensive Training, i kväll.

Förväntar mig jubel och applåder vid elvatiden i kväll. Tack på förhand.

Roliga saker folk har sagt till/om mig

”Det är något med dig. Du känns som att du har vita fluffiga moln ovanför dig.”
Kommentar: Hihi.

”Jag vet ingen som har så mycket killproblem som du.”
Kommentar: Hoho.

”Det var trevligt att träffas. Du var ett riktigt energiknippe.”
Kommentar: Hahahaha!

Testar ett nytt knep

I dag tänker jag inte träna för att bli av med ångest och jobbiga tankar. Jag tänker testa ett nytt knep som jag har stora förhoppningar på ska funka:
Gå ut och ta en öl. Eller två.

Om inte annat kanske jag har en ny typ av ångest i morgon. Alltid något.

Ingen tid för ångest

I dag är vi två allmänreportrar som ska fylla tidningen. De två andra som är på jobb (jag vet, vi är bara fyra allmänna i dag! Fucking fuck) gör sådana saker som ska publiceras i framtiden.
Därmed har jag varken tid att känna, tänka eller grubbla i dag. Och det är en jävla tur det. Befarar nämligen att den där klumpen jag anar i bröstet är en rejäl boll med ångest som liksom vill välla ut och in i mig och svärta ner hela jävla innanmätet.
Och jag orkar inte det. Jag är så jävla less på att må som en påse skit.

Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och jag vill inte få nya sår som måste läka.
Jag önskar ta mig fan att jag hade ett hjärta av teflon. I alla fall tillfälligt.

you've got a teflon heart
and nothing sticks to you
you've got a teflon heart
i think i want one too
i want one too