I stället för ett inlägg

Inspirationen eller tiden finns inte. Bjuder därför på en bild på mig in action i stället.
Här är jag för en liten stund sedan ute på reportage på landet. Med vind i nya luggen. Ser nästan lite generad ut också men tror att jag var lite för häftig med rouget i morse.

Fotograf: Daniel Eriksson

Uppdatering: Just ja. Jag hade inte Glitter-Lisa med mig den här gången. Tyvärr.

Jag älskar P3/”Jag ska runka lillebror”

I morse när jag åkte på jobbet skrattade jag högt när jag lyssnade på P3. Hanna på Morgonpasset berättade om en brittisk undersökning som visade att varannan britt skadat sig på kakor.
De hade skadat sig på alla möjliga vis. Bränt sig när de doppat, satt i halsen, blivit biten av ett vilt eller tamt djur när de försökt ta kakan ifrån det och sist men inte minst petat sig i ögat med den.
Sättet de sa det och Kodjos brittiska var fruktansvärt roligt.

När jag åkte hem skrattade jag högt igen. Då åt Christer i samma kanal. Där pratade de om svenskans fulaste ord och fick förslaget oomkullrunkelig. Ordet är sammansatt av omkull och verbet runka som förutom att onanera betyder skaka eller vaja.
Förr sa man till exempel att man runkade på huvudet, vilket bara det är jätteroligt när man är lagom mosig i skallen efter en dag på jobbet.

Så berättade Patti att hans farmor som hade sagt till honom när han var liten att hon skulle gå och runka lillebror till sömns. Haha! Jag trodde jag skulle dö av skratt.

Okej okej. Jag vet. Det suger att berätta roliga händelser så här i efterhand. Särskilt när jag är såsig i skallen. Men tro mig, det var hysteriskt roligt. Jag älskar P3!

Snart en hel bok

Mina drömmar har den senaste tiden varit lite annorlunda än de vanliga. Mycket mer detaljerade än vad de brukar vara och mycket tydligare. Läskigt tydliga faktiskt och med händelser som hänger ihop. Inte att någon byter skepnad eller att man plötsligt befinner sig någon annanstans. Utan färdiga historier liksom.

I natt till exempel, då drömde jag om en pyroman som härjade och om hur jag blev ögonvittne till en fruktansvärd eldsvåda.
En annan natt drömde jag om en socialt missanpassad lång och ranglig man som hade svåra tvångstankar. Och hur hans liv förändrades när han fick en vän.
Och en tredje natt om en makalös kryssningsresa.

I vissa drömmar har inte ens jag varit med. De har varit som fullkomliga filmer eller böcker. Med en början och ett slut och klara karaktärer och omgivningar. Jag kan precis beskriva hur bokaffären som den utstötta mannen och hans vän gick till. Eller hur pyromanen såg ut, eller blicken på kvinnan som brann inne. Eller hur kajen där kryssningsfartyget utgick ifrån såg ut.

Hur som helst. I och med att min fantasivärld verkar vara något utöver den vanliga just nu har jag börjat ta tillvara på det. Jag skriver ner drömmarna, omgivningarna och karaktärerna i detalj och beskriver känslan.
Och bara på några veckor har jag massor med inspiration till fiktiva noveller. Snart kanske det till och med kan bli en hel bok.

Nostalgi från barndomen

Började prata manicklar på lunchen och fick en ofantlig lust att resa tillbaka till barndomen. Så googlade jag lite och hittade den här listan: En checklista för och om 80-talister.

• Vi som “knackade på” hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.
• Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal burkar som behöver pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummi.
• Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt.
• Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.
• Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.
• Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.
• Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen.
• Vi som samlade på allt - främst kapsyler.
• Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin.
• Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i ”Berts Dagbok”.
• Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola ”gömställen” som det fanns på TV.
• Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar.
• Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.
• Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.
• Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan.
• Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen).
• Vi som trodde att pins i stil med ”Rör inte min kompis” skulle förändra världen.
• Vi som använde gnuggisar dagligen.
• Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks.
• Vi som började ”va med våra polare” när det blev för ocoolt att ”leka med våra kompisar”.
• Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan.
• Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
• Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.
• Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.
• Vi som spelade in musik på kasettband genom radion.
• Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google.
• Vi som frågade chans på någon ny varje vecka.
• Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter.
• Vi som drack Cuba Cola och Jaffa.
• Vi som läste OÄ i skolan.
• Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV.
• Vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande.
• Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
• Vi som lekte med manicklar.
• Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
• Vi som fick fler finnar av Clearasil.
• Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.
• Vi som läste Lyckoslanten.
• Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.
• Vi som var med på rökrutornas tid.
• Vi som drack Sunkis ur pyramidformade förpackningar.
• Vi som hade en Amiga hemma - datorn där man skrev cirka en sida i ett ordbehandlingsprogram och så var minnet fullt.
• Vi som kallade 1:orna för ettakladdare och 2:orna för toalettdykare.
• Vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma.
• Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.
• Vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade.
• Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.
• Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag.
• Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme.
• Vi som hade våra första slagsmål genom att tävla om vems farsa som var starkast eller hade farligast yrke.
• Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.
• Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.
• Vi som är de sista att komma ihåg movieboxen.
• Vi som fortfarande inte kan se Ingvar Carlssons ansikte utan att tänka på Dojan.
• Vi som var de första i backen med snowboard.
• Vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.
• Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.
• Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.
• Vi som använde cykelbyxor i olika färger.
• Vi som spelade snake på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.
• Vi som fortfarande säger Domus i stället för Coop.
• Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
• Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
• Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.
• Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.
• Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.
• Vi som går igång på ”När du hör den här signalen… *pling* …när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi…”.
• Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.
• Vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.
• Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.
• Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.
• Vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra till våra mammor.
• Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal.
• Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor.
• Vi som käkade Raider och inte Twix.
• Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på videoband.
• Vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2).
• Vi som hade bänkar med lock på.
• Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000

Disträ? Va, vem, jag?

Jag ger ofta ett sken av att ha stenkoll på det mesta. Många gånger har jag fått beröm för att jag har sådant ordningssinne och kan strukturera upp saker. Särskilt på jobbet.
Tyvärr är bilden av mig allt annat än sann.

Jag är ta mig tusan en av de mest disträa människorna jag känner. Jag är rörig, har rörigt och är hemskt glömsk.

Som i morse till exempel. Då glömde jag ta på mig jacka när jag åkte till jobbet. Vem fan gör det liksom?

Det rätta knepet

Jag undrade tidigare vad det var som gjorde att jag kände mig så uppåt just i dag. Särskilt med tanke på att jag varit som en zoombie de senaste veckorna. Hur jag än funderade kom jag inte på något som kunde vara orsaken.

Jag har inte sovit extra länge.
Jag har inte gjort något roligt i helgen som kunnat gjort mig pigg.
Jag har fortfarande lite spänningshuvudvärk.

Ingen synbar orsak som sagt.

Så gick jag på toa och märkte att jag råkat sätta på mig trosorna ut och in.

Om det ger sån här effekt tänker jag prova samma knep i morgon. Med nya trosor då förstås.

En bra dag i dag

I dag känns som en bra dag. Tänkte bara berätta det.

Det handlar om att prioritera

De senaste dagarna har jag haft en längtan efter att utvecklas. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men känner att jag behöver förändra mig. Inuti liksom.

Så har det slagit mig att jag borde göra fler saker som jag verkligen gillar att göra. Som att sjunga, att dansa, att spela gitarr trots att jag är urkass, måla likadana tavlor som inte föreställer någonting, skriva en bok, lyssna på sinnessjukt hög musik, köpa den där kameran och traska ut i skogen och fota som en galning, läsa miljontals bra böcker. Eller någon annat roligt.

I stället fylls de lediga stunderna med att plocka ur och i och ur och i diskmaskinen, vika tvätt som aldrig tar slut, laga tråkig mat och hel jävla massa andra måsten. Det känns som om det inte finns tid att göra något roligt.

Så slår det mig att det egentligen finns massor med tid. Det handlar bara om att vara disciplinerad och strukturerad. Och att prioritera.

Skulle jag plocka ur diskmaskinen direkt när jag vet att den behöver plockas ur skulle det gå på tio minuter. I stället bävar jag först för det i en halvtimme, förtränger det i en kvart, börjar lite smått för att sedan ta en paus. Och rätt vad det är har det gått en timme för att göra en skitgrej.

50 minuter åt helvete.

Och tyvärr funkar jag som så att ju fler måsten jag har desto mindre får jag gjort. Jag tror att uppgifterna är oöverstigliga och drar mig för att göra dem vilket i sin tur leder till ångest över att jag inte får någonting gjort. Så byggs allt på hög innan jag efter två veckor tar mig i kragen och gör det.

Och då har två veckors kvällar farit åt helvete.

Tänk vad mycket roligt jag skulle kunna göra på den tiden. Tänk vad många människor jag skulle kunna fika med, tänk vad mycket kreativt jag skulle kunna göra. Berika mig själv, utveckla mig själv. Bli bättre liksom. Eller rent ut sagt: Få ett liv.
Vad gött det skulle vara.

The famous lugg

Skit i påsarna under ögonen och den extremt stöddiga minen. Efter 20 bilder, den ena värre än den andra, var den här den bästa. (Jag tog den när jag pratade med ena syrran om ni undrar över telefonen.)
Här är då jag. Och min lugg.

Håret är kapat en rejäl bit också för att få bort det slitna. Fem centimeter åtminstone. Och så är det lite mer naturligt blont.

Efter fler snälla ord känns det ännu mer okej. Fick bara något psykbryt när jag såg mig i spegeln när jag kom hem. Just på grund av att det är fruktansvärt ovant.
Snart vänjer jag mig.

Jag blev en dramaqueen tydligen

Okej då. Folk reagerade kanske inte riktigt som jag skrev. Det var bara att de inte kände igen mig. =)

Bild kommer när jag vant mig. Lovar.

Numera med lugg

Nej, det blir ingen bild. Alla (båda) som sett mig hittills har utropat: ”Men gud!”
Jag vet inte om jag ångrar mig ännu. Känns bara helt sinnessjukt konstigt.
Har inte haft lugg på 18 år. Det kanske var en orsak till det?


Hjälp vad har jag ställt till med?

Jag lever inte i dag

Jag är död. Kanske inte fysiskt helt och hållet, men psykiskt.

Orsakerna är dessa:
• Tionde dagen på jobb i rad. Utan ledigt alltså. Och det börjar kännas.
• Vin, spanish coffee och öl till middagen i går. Ja, jag blev nästan lite full.
• Dåligt med sömn flera dagar i rad.

Säkert finns det fler orsaker men eftersom jag är död kan jag inte tänka så bra.

Det var allt jag ville säga. Eller just ja, i morgon klipper jag mig. Har fortfarande inte bestämt om det blir lugg eller inte. Velpelle som jag är.

Feglortar är ni allihopa!

Statistiken visar att mellan 100 och 200 personer är här varje dag och trynar. Endast ett tjugotal kommenterar och har gett sig till känna. Fegt.

Ibland blir jag bara så frusterad över att så många finns här, tar del av mina tankar men inte säger ett skit. Jag får höra från alla möjliga håll att folk vet saker om mig som de omöjligt kan veta utan att ha läst min blogg. Varför kan de då inte stå för det?

Och dessutom är tvåvägskommunikation så mycket trevligare.

Grattis till mig

I dag har jag bott här i åtta år (!). Flyttade hit den 1 september 2001, ganska exakt ett år efter att jag och pojkvännen träffades för första gången.

Och i och med att pojkvännen och jag inte har någon koll på när vi blev tillsammans räknar vi från denna dag. Så i kväll ska vi iväg och käka middag. Gött!

Inte alls ett tråkigt liv

Jag har ridit på en sköldpaddas rygg, lämnat min pojkvän, missat bussen, besökt min gamla högstadieskola och hämtat böcker från mitt skåp, blivit neddragen under vattnet av en krokodil, besökt en gigantisk bilskrot, varit hög, sett ett par ha sex, legat på sjukhus, träffat en indian, gått runt på stan i pyjamas, haft en person upp över öronen förälskad i mig och kört ner i vattnet med en bil.

Och allt innan jag ens vaknade. Imponerande va?

Tillbakablick den 9 september 2000

”Vill du med ut och röka?” frågade han.
Jag tyckte att det var lite genomskinligt, men sket i det. Alla sätt funkar, tänkte jag och svarade ja.
Jag gick först och satte mig på den kalla järntrappan, han satte sig bredvid. Helt tyst.

Jag tog upp mitt paket ur jackfickan och fingrade upp en cigarett, petade in den i munnen och började rota runt i fickan efter tändaren.
”Kan jag få en?” frågade han.
Visst sa jag med ciggen i mungipan och sträckte paketet mot honom. Jag skrattade inombords åt honom: Han ville gå ut och röka men hade inga egna cigg. Det genomskinliga blev än mer genomskinligt.

Jag tände och räckte honom tändaren. Han tände, drog in, grimaserade och började trevande att prata med mig. Han berättade att han tyckte att jag var söt, undrade om jag hade någon kille. Ciggen förde han någon enstaka gång mot munnen men lät den mest ryka bort i handen.
Jag å andra sidan koncentrerade mig på att röka. Som ett försök att lugna nerverna.

Så kom Klas ut genom dörren med buller och bång. ”Oj, stör jag?”
Magin var som bortblåst.
Han fimpade sin halva cigg men stannade kvar. För min skull.

Jag rökte upp och vi gick in. Satte oss bredvid varandra vid köksbordet. En hand i den andras hand. En blick.
En förstulen puss på trappan. En kyss. En kram. En natt.

Hiss eller diss?

Skrev ju tidigare att jag hann välja kläder med omsorg i morse. Det här blev det:

Skinnväst alltså.

Jag var lite osäker i morse men fick tummen upp av L på jobbet. Pojkvännen var dock inte riktigt lika impad.
Så vad säger ni? Funkar skinnväst? Eller känns det fortfarande för mycket Grums (eller annan valfri liten bruksort där den största hobbyn är att åka torget runt i Volvo 240 och dunka plåt)?
Jag gillart. Tror jag.


Och just ja. Jag dricker vin också, som synes på bilden. Vad jag gör med andra handen har jag dock ingen aning om.

Det är fredag för fan!

Fuck you I won't do what you tell me ...

Ja, texten är kanske inte den trevligaste. Men det finns ingen låt som får mig på sånt partyhumör som den här. Rage against the machine är bara så bra.

Är jag tv-skadad?

I natt drömde jag att jag och pojkvännen var hem till hans farfars gamla stuga (någon sådan finns inte på riktigt) för att titta om vi hittade några roliga gamla prylar. Detta var strax efter att farfarn hade dött och det var en del av ”arvet” vi skulle hämta.

Det var med sorg i hjärtat vi gick runt och tittade. Ingen annan i pojkvännens familj hade kunnat ta sig dit efter att hans mamma hade hittat farfarn död där inne. Det gjorde för ont för dem.
Vi började i köket där jag hittade en skitsnygg kökslampa och pojkvännen några fula saker med stort affektionsvärde.

Så behövde pojkvännen gå på toan, som låg i andra delen av stugan.
Han hann inte mer än gå dit innan han kom tillbaka alldeles vit i ansiktet med uppspärrade ögon och höll sig för munnen som för att undvika att spy.

Jag undrade förstås vad som hade hänt men fick inte något svar av honom. I stället gick jag för att själv se efter.
Jag öppnade dörren till toaletten och möttes av en fruktansvärd stank. Jag puttade upp den lite till och höll också på att kräkas.

Där låg hans farfar, halvt förruttnad som ett skelett med skor, byxor och skjorta. I all uppståndelse kring dödsfallet hade alla trott att någon annan hade ringt likbilen.

Sedan vaknade jag.

Sa jag förresten att jag sett väldigt mycket på Bones och CSI den senaste tiden?


Update: Förlåt för den makabra historien. Jag älskade pojkvännens farfar och vill på intet sätt förlöjliga honom genom det här. Må han vila i frid bredvid sin hustru. Och förresten var farfarn i drömmen inte alls lik den riktiga farfarn.

Allt som vanligt igen

Tillbaka till det normala. I morse när klockan ringde var jag inte fullkomligt död. Bara halvdöd. Kan bero på att jag gick och lade mig halv tio i går och somnade vid tio ungefär.

Att helt plötsligt känna normalenergi gjorde att jag var fruktansvärt effektiv också. Marinerade kycklinglår till middag i kväll, satte tvätten i torktumlaren, valde kläder med omsorg, duschade, åt frukost och fick lite lite ordning på håret.
Inga mer svackor tack. Och ingen huvudvärk!