Nu är det riktigt illa

Nu har det gått ett steg för långt. Min kropp pratar jag om.
I snart två veckors tid har jag haft FRUKTANSVÄRT ont i ryggen. Känns som om det är stora "kockor" med muskelknutar över hela skuldrorna. Rör jag ryggen bakåt knakar och brakar det. "Knirr knarr... gammal kärring", låter det som om ryggen säger till mig!
Förra helgen kom så det som fick mig att se situationen som akut. Jag var in till stan och skulle fickparkera. Jag vred ratten åt ena hållet, jag vred den åt andra hållet (bör tilläggas att min bil inte har servo...) och så knischt och axel-satan hoppade ur led och tillbaka igen. Aahhaahh!
Så Tesa snälla, släpa med mig på träning! Jag är i desperat behov av det! NU!

Ett klipp

Jaha, så nu va det gjort. Hälften av håret är borta.
Mitt långa nästan blonda hårsvall har ersatts av en kort, osymetrisk, mörk frisyr. "Direkt hämtad från catwalken", enligt frisören. Känns som det kvittar, huvudsaken är att det känns bra och att man trivs. Och det känns förbannat bra. Jag har inget hår kvar! Jippi!
Tänk att ett klipp kan få en att må så bra. Precis det lilla som behövs för att pigga upp vilken tråkig höstdag som helst.

Jävla idioter!

Ibland blir man så irriterad. Så förbannad att man måste bita sig i tungan för att inte skrika ”JÄVLA IDIOTER” rakt ut. Precis det har just hänt mig.
Var på jobb och satt och lyssnade på en debatt om hur man ska få bukt med smygrökande elever som står på grannarnas tomter och blossar. Trodde att folk skulle vara smarta i ett sådant fall, men ack så fel jag hade.

Först efter en och en halv timme var det någon som sa: ”man kanske borde prata med eleverna”. Va? Nä! Du skojar? Jag som trodde att elever var dumma i huvudet om lägre stående människor? (Jag hoppas ni fattar ironin.)
Jag menar, har ingen ens kommit på tanken att prata med dem som röker så kan de ju se sig om i skyarna efter att hitta en lösning. Det var ilsken-orsak nummer ett.

Nummer två var att ingen nämnde att eleverna kanske skulle kunna tänkas vara beroende av nikotin. Ett beroende innebär att man ibland gör dumma saker för att få sitt beroende tillfredställt. Det vill säga: hur många staket ni än sätter upp kring skolgården så hjälper det inte. Det hjälper heller inte att sätta upp bilder på cancersjuka lungor, som någon ärthjärna föreslog.
Och jag är helt övertygad om att hur många rastvakter och gud vet vad som skolan försöker fixa så fungerar det inte. Det enda som fungerar är, återigen, att prata med eleverna och försöka få dem att sluta röka. Det är ingen annan än dem själva som kan bestämma om och när de ska sluta röka.

Nummer tre. Att alla satt och var så förbannat nedlåtande mot de föräldrar vars barn röker. Snack om dålig uppfostran och jada jada jada... bla bla bla. Inte FAN är mina föräldrar några dåliga föräldrar. Det tog hand om mig, pratade med mig om rökning, brydde sig, till och med luktade på mig när jag gick i högstadiet. Nog fan rökte jag för det! Det har absolut ingenting med föräldrarnas uppfostran att göra. Så det så! Det var jag själv, och ingen annan, som fick mig att börja och fortsätta röka.

Ok, nu har jag avreagerat mig. Tack!

Ensam hemma

Det är något speciellt med att vara ensam hemma, trots att jag varken är glad över att slippa han jag bor med eller har en grym längtan efter att bjuda alla i vänskapskretsen på partaj som i ungdomen. Det är så skönt på något vis bara.
Jag tror att jag känner mig precis som djuren när de är ensamma hemma, lite rebelliska så där. Sover i sängen fast de inte får det, sitter på köksbordet och äter upp varandras mat. Ungefär det gör jag också, lever livet...

Ibland önskar jag att jag bodde själv. Tror att alla dumma ansvarssysslor som man prackar på sig själv inte skulle pocka lika mycket på ens uppmärksamhet när man ligger i soffan då. I dag är det nästan outhärdigt. Samvetet kallar på uppmärksamhet hela tiden, särskilt för de saker som man själv vet att man hatar när någon annan gör.

Har ni tänkt på att kvinnor i dag måste vara några jävla supermänniskor? Man ska vara en karriärskvinna som är framgångsrik, drivande, duktig och helst vara chef på jobbet. Dessutom ska man vara en bra, snäll, omtänksam mamma till sina barn. Man ska vara en sjuhelsikes duktig hushållerska som både är en gormetkock och mästare på att städa. För att inte glömma den goda vänninan som är en perfekt förebild för sina vänner och dessutom har en snygg ny garderob att stoltsera med. Och sist men inte minst ska man vara en gudinna i sängen som tillfredställer mannens alla behov.
Och folk funderar över varför så många kvinnor i dag är utbrända!

Hmm. Det är nog tur att jag har insett att jag inte är perfekt, snarare långt ifrån det. På så vis behöver jag kanske inte uppfylla omvärldens krav på att vara oklanderlig.
Hellre lite skit i hörnen än ett ... hmmm hur var det nu med de där ordspråken? Jag sa ju att jag var värdelös på dem! Ha ha ha!
Jo just ja, hellre än ett rent helvete! Sant eller hur?

Slut i huvudet

Och hur i hela friden ska man orka gör någonting i morgon bitti när jag först nu behagar att släpa mig hem från jobbet? Jag är helt död och fullkomligt slut i huvudet. Tveksamt om jag ens orkar hålla mig vaken de dryga fyra milen hem i bilen. Fan vad jag hatar att jobba kväll. Man är ingen ungdom längre, bara att konstatera.

Pigg och trött

Är i en väldigt konstig sinnesstämning just nu. Känner mig pigg, utvilad och riktigt glad samtidigt som min hjärna arbetar långsamt, jag känner mig trött och får inte ur mig den där förbannade informationen som jag har samlat på mig under dagen. Det går trögt med andra ord, trots att jag är pigg.

Kanske beror det på att jag har mycket i huvudet. Tankarna är så vitt skilda att de inte ens borde få samsas i samma huvud. Allt från min klipptid på fredag till tandläkaren, författare, dagis, konsert, hundar, besök, ledig, kväll, kurs, semester, stickande damer och en hel herrans massa mer. Suck.

Anledningen till att jag skriver här just nu är för att jag tänkte att ungefär hälften av grejerna skulle kunna fastna här på nätet och på så vis försvinna ur min skalle. Då kanske jag till och med skulle kunna jobba.
Så... jag gör ett försök nu... Men jag säger på återseende, det är stor risk att det blir så.

Kakpoäng

Om ni tittar på klockan längst ned så undrar ni säkert vad jag gör vaken en ledig fredag. Men det har sin förklaring. Telefonen. Ibland blir man så trött på dem som ringer huuuur tidigt som helst på morgonen utan att tänka sig för.
I alla fall, i samband med telefonsamtalet gjorde jag någonting som jag aldrig brukar göra. Jag erkände att personen som ringde väckte mig. Det är helt värt ett kakpoäng!
För er som inte lyssnar på morgonpasset i P3 på fredagar ska jag förklara. Ett kakpoäng är när man lyckats självförverkliga sig själv, göra något oväntat som man nästan varit rädd för. Att säga: "Du väckte mig faktiskt" är värt ett kakpoäng för mig alltså.
Kakpoäng är inte en sån dum idé egentligen, inte för mig som är ett kakmonster. Hmm, ska gå efter mormors kakor i frysen nu...

Apropå ingenting alls så fick jag en fet stöt i går när jag satte i en batteriladdare i eluttaget. Pirrade i hela armen i säkert en kvart om inte mer.
Fick flashbacks från när jag var liten och stoppade ett finger i elljusstaken. Ha ha!

Så fel det kan bli

En sak som jag har kommit på att jag är urusel på är liknelser. Ni vet, slug som en räv och liknande.
I dag när jag skulle skriva om bananflugor (jag vet, mitt jobb är världens konstigaste) så ville jag med allt våld få in den där liknelsen om flugor.
Men hur jag än funderade kom jag inte på hur den gick. "...de kommer att vara som flugor kring het gröt...." var mitt bästa förslag. Fick dock ganska snabbt veta att det var väldigt fel.
När ska jag lära mig att det är: "som flugor på en sockerbit" eller "som katten kring het gröt"? Troligtvis aldrig.
Äsch! Det där med liknelser är helt klart överskattat.

Utskälld!

Sitter faktiskt på jobbet nu och samlar inspiration till att börja skriva.
Har just varit på hundutställning och blivit fullkomligt utskälld, ha ha ha. Humorn är hög i dag!
Skoj var det i alla fall. Det där med ”sådan herre sådan hund” stämmer verkligen. Såg flera bra exempel. Lurvig hund - lurvig kalufs. Smal hund - smal ägare. Piffig hund - präktig tant.
Sedan fanns det ju de som var helt omaka. Som den stora starka killen med tatueringar som gick och bar på en dvärgpudel. Komiskt!
Hundar är nog ganska skoj ändå när jag tänker efter...

Måste röra på mig

Jaha, så var man en krympling också! Trots att jag inte ens är trettio fyllda så är min kropp slut. Finito, helt enkelt.
Att jag säger så här nu beror på att jag återigen har haft känningar av musarmen. För ett år sedan var det högerarmen, då flyttade jag musen till vänster men nu har även den checkat ut och gått hem.

Min kollega sa, helt sant och klokt, till mig att jag måste röra på mig, måste bygga muskler och måste träna mina stackars armar.
- Det kändes ungefär som att ge mig ett dödsbud. "Röra på mig" känns ungefär lika avlägset som att bli mamma.

Jag vet att hon har rätt, min kollega. Jag behöver få arslet från tv-soffan och börja gymma eller göra någonting. Men vad ska man göra när det är såååå tråkigt? Hmm, jag behöver inspiration...
Just nu äter jag i alla fall hellre upp min arm än går till gymmet!

Världens komplimang

I går var det firmakalas som började med framtidsdag. Det var ganska roligt att få diskutera hur vi trodde att framtiden skulle vara och komma med kreativa idéer om hur vi ville att tidningen skulle utvecklas.
Skrattade i början åt hela idén men kom fram till att det kanske inte bara var en massa floskler som arbetsledningen kom med. Det verkade som om de verkligen ville att vi skulle lägga fram våra idéer.

Jaja i alla fall, det jag skulle berätta var att jag fick världens bästa komplimang sen på kvällen.
En komplimang som slog hårt. Som jag verkligen tog åt mig av och tog till mig. Jag fick den värsta rysningen någonsin.
"Om ett tag kommer du att vara min chef", sa en arbetskamrat till mig. Va? Jag? Chef? Varför??
Hon sa att hon hade insikter och såg att jag hade alla de kvaliteter och energin som krävs för att bli chef. Jag var den nuvarande redaktionschefen i en yngre och kvinnligare upplaga, sa hon.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått en sådan komplimang. Jag menar HERREGUD!
Att någon ens kan tänka att man har de kvaliteterna och ens har haft tanken på mig som chef är ju helt ljuvligt. Någon tror på mig! Tror på mig riktigt mycket till och med!
Hon sa att jag skulle få ett erbjudande inom en ganska snar framtid och att jag skulle anta det erbjudandet. Jag skulle inte tveka utan vara säker på att jag skulle tacka ja.
Det lustiga är att hon som gav mig komplimangen ser jag som en otrolig människa. Hon är riktigt smart, insatt och skriver felfritt. HON är en förebild för mig! Dessutom är hon tio år äldre och jag anser att hon är större chefsmaterial än jag.

I alla fall, jag brukar inte skryta och berätta om komplimanger jag får men det här måste jag bara skriva om. Det var ju världens komplimang som jag kommer att leva på lääääänge.
Ja, herregud... Häftigt!

Nu vet jag...

... det är ju hösten! Den förbannade hösten som får mig att tvivla på mig själv, mitt liv, mina beslut och ... i stort sett allt.
Två deppiga och negativa inlägg på raken betyder faktiskt att det är hösten som har tagit över mitt sinne.
Försvinn du din dumma höst! Jag vill inte ha dig här!

Den jobbiga månaden

Så har det gått en månad sen man slutade röka. Känns fortfarande som om det var i går.
Tänker precis lika mycket på cigg som förut, drömmer rök-drömmar där jag tar en cigg och ångrar mig och känner fortfarande det lilla monstret som vill ha en cigg med jämna mellanrum. Det känns skit!
Kanske var det just det här som alla varnade mig för. De sa att när det har gått en månad är det som värst. Det är då alla börjar röka igen...
Pojkvännen säger att jag är grinig också. Suck. Det gör ju inte saken bättre. Då blir jag ju grinig!
Nä, måste ta fram min bok och lusläsa igen. Vad var det som inspirerade mig så till att sluta? Känns avlägset nu.
Förresten känner jag inte någon skillnad nu mot när jag rökte. Luktar och smakar lika bra. Dessutom känns huden gråare och mer död nu än när jag rökte.
Bara att konstatera att den jobbiga månaden är här.

Trodde jag hade bestämt mig

Så är man hemma igen efter en helg hemma. Jobbigt att ha två hemma...
Var skoj att träffa familjen och systersönerna. De är bara för goa!
Däremot var det inte alls lika kul att åka därifrån. Jag trodde att jag hade bestämt mig för att bli här där jag är. Trivdes med jobbet, pojkvännen, vännerna och livet. Tills jag kom hem och fick perspektiv på allt.
Jag såg par som cyklade i staden med film under armen. Jag såg de som spontanhandlade en söndag. Jag såg min mamma och mina systrar. Jag såg mina vänners liv, som jag inte längre tillhör. Och allt jag kände var: JAG VILL OCKSÅ!
Jag vill också ha nära till allt, cykla ned på stan och hyra film, kunna handla kläder närhelst jag vill - även på söndagar, jag vill också kunna umgås med min familj precis när jag vill och jag vill vara en del av mina vänners liv. Det kan jag inte när jag bor här! Jävla skit!
Jag känner mig tudelad. Halva jag vill vara här, leva det här livet, och halva jag vill tillbaka. Som en kompis sa när hon flyttade till Stockholm: "Jag förstår inte hur du kan leva som du gör. Vara splittrad och hela tiden känna att en del av dig inte blir tillfredställd. Jag tror inte att du heller är gjord att bo här".
Trots att vi inte var bästa kompisar visste hon precis hur jag känner. Hon är den enda som någonsin har förstått hur det är. Kanske för att hon var lite i samma situation. Saknar henne faktiskt. Skulle vilja bli riktigt bra vän med henne, hade kunnat bli det.
Fasen, nu känns allt skit. Varför?

Som ung på nytt

Helgen var den galnaste någonsin. Eller ja, den galnaste sedan jag var 18-19 i alla fall.
Det började lugnt med ett stillsamt 25-årskalas och slutade i dagar av "magsjuka".
Kom fram till att man inte är en ungdom längre. Jag pallar ju ingenting! Lite för mycket alkohol innanför skallbenet och jag avslöjade grejer jag inte borde avslöjat, jag pratade hejvilt med alla mäniskor om privata saker, jag skrek när jag pratade, skrattade högt hela tiden, trodde jag var bäst i världen och slutade hela kalaset med att kräkas. Ljuuuvligt! Suck!
I går hade jag ångest. Vågade knappt gå på stan i rädsla för att träffa på någon som jag pratat med och inte kom ihåg det. Vet redan att jag såg två personer från jobbet där som jag kom på att jag träffat först när de sa det... Ågren!

Jaja, sånt är livet.

En bra vecka

Trots att vissa dagar verkligen, och då menar jag verkligen, har sugit så kan jag i alla fall sammanfatta den här veckan som bra:

- Jag lyckades skriva bra trots min ovana. Gjorde en stor grej om golf på bara en timme, vilket är jävligt bra!
- I onsdags blev jag moster för andra gången till en Viggo med massor av hår, 52 lång och 3,6 i vikt. Ska hem och titta på honom nästa helg eller helgen efter det.
- Jag har lyckats bra med att vara rökfri. Det börjar bli en helt naturlig situation nu. Känner knappt något sug.
- Jag har messat en massa med mina kära vänner hemma, vilket gör att jag automatiskt mår bra. Lovade att vi skulle ses när jag ska hem och titta på Viggo.

- Och avslutningsvis; I går kväll kom min älskade katt tillbaka efter att ha varit borta i nästan 2 månader. Skygg som fan och mager som en krake. En miljon för att få reda på vad hon har gjort och var hon har varit.
Nu ligger hon i alla fall helt utslagen i soffan och kurrar och sover om vartannat. Så glad som jag blev har jag nog aldrig blivit! Hade ju gett upp hoppet.
Så ni ser.. veckan har överlag varit bra.

Längtar efter att åka hem faktiskt. Ska bli riktigt skönt att få miljöombyte och se något annat. Ska shoppa en massa också, höstmodet är så himla snyggt att jag får ångest när jag tittar i modetidningar. Måste ha alla grejer jag ser!
Dessutom vill jag inget hellre än att se min systers skapelse. Som jag alltid har sagt så gillar jag inte barn så jättemycket, förutom mina numera två systersöner. De är ju mitt eget kött och blod och är självklart världens bästa! (Undrar förresten när jag ska bli en vuxen kvinna och själv få suget efter barn.)
Marie kanske också har hunnit få sin lilla baby när jag kommer hem. Häftigt! Hon är den första i kompisgänget som får barn. Känns konstigt att vi är så vuxna.

I kväll är det "lördagskväll" då en massa roliga saker ska inträffa men jag har egentligen ingen lust att göra någonting. Är bjuden på kalas men vet inte om jag orkar åka dit... suck.
Annars kanske jag bara käkar lite gott och dricker en massa vin hemma. Tesa kanske skulle komma hit och sällskapa så vi får se.

Apropå mat och vin så firar jag och David 5 år nästa fredag. Helt sjukt lång tid!
Ganska häftigt att den stora singeln Matilda med max tre-månaders-förhållanden bakom sig har stadgat sig så länge. Det kanske är så att jag redan har blivit vuxen!

Konsert!

Vilken tur att man har vänner som gör precis det som man själv har tänkt att göra men inte kommit sig för... - Att boka konsertbiljetter till Red hot chili peppers konsert i Globen.
Satt tidigare för mig själv och tänkte memorera "21 augusti" eftersom biljetterna skulle släppas då. Försökte också boka in den 11 december som en konsertdag. När den här dagen väl kom så fanns allt annat än konserten i mitt huvud. Tills min kära vän undrade vad jag skulle göra den 11 december...
Tacka gud för att vänner finns!

Annars kan jag bara berätta att jag äntligen har fått skriva i dag! Kändes konstigt, ovant, skrämmande och ... alldeles alldeles UNDERBART! Jag är inte gjord för att sitta och klippa och klistra, så det så!
På onsdag blir det gurkreportage och innan det ska jag klara av en personintervju. Känns precis lagom ansträngande och lagom mycket.
Nästa vecka lär det bli värre när alla sommarextra har slutat. Då är det slut på den ljuva tiden. Då är det sju koppar kaffe om dagen och magsår till lunch.
Herregud vad jag älskar att vara journalist! Ha!

Det kliar i fingrarna

Känner mig full av energi just nu. Ni vet så där mycket att man knappt kan sitta still för att man har så mycket man vill göra. Det kliar i mina fingrar så att jag blir alldeles galen nästan!
Det är en enormt skön känsla eftersom känslan oftast brukar vara tvärtom, det vill säga helt energilös.
Vet inte om det beror på att jag har slutat röka och känner mig piggare eller om det fortfarande är den där nystarten efter semestern som spökar.

Satt i alla fall och tittade i katalogen för höstens "vuxenkurser" och hittade åtminstone fem kurser som jag SKA gå på. Värsta inspirationen!
Det blir träslöjd, skapa i trä, pärlor, yoga och sedan var det något annat också. Jag ska få lite stimulans för min kreativitet - eftersom jag uppenbarligen inte får det på jobbet numera - och ska även bli skönt avslappnad genom yogan.
Anna på jobbet har sagt att hon kommer med på trägrejen och så ska jag försöka lura med min granne eller någon annan på yogan. Resten kan jag nog gå på själv.
Ni vet, jag är tyvärr sådan som tycker att jag är sååå trött och det känns sååå jobbigt att behöva gå dit när kursdagen väl kommer. Det är därför jag aldrig har hållt på med någon träningsform längre än ett halvår. Inspirationen är stor till en början med sedan tappar jag tålamodet och inspirationen. Det är skitjobbigt, borde arbeta med att vara mera tålmodig.

I går var jag på fest med arbetskamraterna, nykter. Men det var så kul att jag till och med kom med till krogen och åkte hem först vid 1. Jag gillar verkligen gänget som är på jobbet. Synd att så många av dem slutar om en vecka. Kommer att bli lite tomt.
Men av dem som var ute i går blir fyra kvar till hösten, så vi får kämpa på och försöka ha så kul det bara går. Anna har lovat att hon ska skaffa en gästsäng till mig i sin lägenhet så att jag slipper betala 50 euro för att komma hem varje gång vi ska ut på krogen... Så det tyder på att hon har räknat med en höst full av drag.

Nej, nu ska jag vara moraliskt stöd åt min kompis som ska shoppa present till sin mamma. Därefter har hon lovat att det blir fika... det är det jag ser fram emot mest. Har inte snackat skit med henne på hela veckan eftersom vi har jobbat om varandra. Måste skynda mig!

Gubbgrinig

Jaha. Så var man rökfri då. En vecka är avklarad i dag och det känns nog bra. I dag har jag faktiskt inte fått besök en enda gång av det lilla monstret som säger att han vill ha en cigg! Värre var det i går... Uhhh. Tyckte synd om mina arbetskamrater som fick stå ut med mig. Jag var gubbgrinig något fruktansvärt! Arg, ledsen, sur, bitter, grinig och alla andra motsvarigheter till superlativ...
Det var så illa att när jag satte mig i bilen för att åka hem kom tårarna. Det vill säga, efter att jag kastade mig ut från parkeringen och var en tvärbromsning från att krocka...
Då konstaterade jag att det inte är bra eller sunt att vara gubbgrinig! När jag hade skrikit åt min pojkvän ett tag så gick det i alla fall äntligen över.

Utöver mitt taskiga humör har den första arbetsveckan gått ganska bra. Jag hamnade i webben igen och får sitta och klippa och klistra mest hela dagarna. Inte så särskilt stimulerande men lugnt.
Fast egentligen skulle jag behöva lite action. Jag har knappt skrivit en artikel på nio veckor (och det är ju ett helt sommarlov) trots att jag är anställd som reporter. Kanske ligger av mig, börjar skriva som en kratta eller så.
Det gör jag ju visserligen redan här, men det här ska inte läsas med kritiska ögon heller. Och för att försvara mig själv så gillar jag faktiskt att vara språkligt inkorrekt ibland. Flera punkter i rad, engelska uttryck, extra ord som "typ" och "ju" precis när jag vill använda dem... härligt rebellisk jag är va?? Ha ha!

Nej, nu ska jag ta och fördriva några timmar framför nästa dumburk. Repriserna av Vänner som jag har sett ungefär 700 gånger börjar snart - och det kan man ju för allt i världen inte missa!
Men först ska jag INTE gå ut och ta en cigg... hah, känns konstig.
Rökfria-Matilda, här är jag!

Efter-semester-fällan

Jaha. Så har ännu en dag på semestern börjat. Nedräkningen har börjat och det är dags att förbereda sig mentalt på att börja jobba igen. Suck.
Har knappt skrivit ett ord sedan jag lämnade jobbet, förutom det lilla jag har skrivit här, vilket innebär att jag känner mig som en rookie igen. Men förhoppningsvis får jag en mjukstart. De brukar vara snälla på redaktionen.

Jag håller på och läser sluta-röka-boken och har kommit en bit på väg men ännu behöver jag pumpas med mängder av information innan min lilla hjärna har fått in all information. Det är inte så svårt egentligen, bara man har rätt motivation och verkligen vet hur man ska hantera röksuget och tänka när det kommer.
Så, om allt går som det ska kommer jag att vara rökfri nästa gång jag skriver här. Kanske till och med är rökfri på måndag när jag börjar jobba. Häftigt!

Varför är det alltid så att när man kommer tillbaka från semestern så vill man förändra hela sitt liv, ungefär som många är efter nyår. Man vill sluta röka, börja träna, bli hälsosammare, baka allt sitt bröd, spara pengar... och så vidare, jag kan fortsätta länge. Vad är det egentligen för mekanism som sätts igång i skallen när semestern är slut?
Ett ganska lustigt fenomen i alla fall.

Nej, nu väntar duschen och ... brödbak ... okej jag erkänner, har också hamnat i efter-semester-fällan! Ha ha!