I morgon flyttas hon från sjukhuset tillbaka hem. För palliativ vård.
Det är så oändligt sorgligt men egentligen samtidigt ändå väntat. Hon är 90 år.
Jag var där för en vecka sedan. En av hennes bättre dagar. Hon skrattade till och med. Kramade mig hårt. ”Krama den lille där hemma”.
Jag frågade om jag fick ta hennes efternamn. Det fick jag.
Det ska jag.
Älskade älskade mormor.
1 kommentar:
Så sorgligt.
Minnena finns kvar...
Kram från en okänd <3
Skicka en kommentar