Jag fattar ju att jag inte är som när jag var tjugo, herregud vad mycket klokare jag känner mig nu än då. Tryggare, säkrare. Men ändå så långt ifrån kunnig, kompetent och likso koll på saker och ting. Dras fortfarande med ångest, har svårt att handskas med motgångar, ältar för mycket. Har svårt att hitta balans. Jobbar för mycket. Är för trött. Ja, ni fattar. Inte riktigt my things together. Inte på det viset som jag tror man ska ha när man är 40.
Det är så lustigt det där. Samma sak kände jag som 29. Att jag inte hade uppfyllt samhällets förväntningar på vad som skulle ha uppnåtts som 30. Inga barn, ingen livsplan osv. Inte levt livet tillräckligt, bara varit i ett långt och i huvudsak dåligt förhållande där jag tappade mer och mer och mer av mig själv.
Men det redde ju upp sig. Jag hittade tillbaka till mig själv, hittade bästa A, flyttade, pluggade, fick drömjobb, fick världens bästa Felix. Life goes on. Jag var 30+ och i det.
Men nu då, nu är det nästa steg. Vara i 40-årsåldern. Så ovant. Så konstigt. Så ... inte redo. Jag är 37. Eller 32. Inte mer. Jag äger ingen lägenhet, har en skruttig gammal bil. Ja ni vet.
Okej, jag har gjort nån form av karriär kanske. Har ett bra jobb, okej betalt. Barn, snart man. Men ja. Förväntas inte mer?
Äsch jag vet inte. En siffra är bara en siffra. Jag är väl som jag är. 39 eller 40. Barnslig och ångest och allt med på köpet, även om jag är 40.