Herregud. Skrev direkt att det inte var meningen som något illa att jag var tramsig pga nyhetsläget och bad om ursäkt. Sa att det var onödigt och allt.
Alla förstod. Sa att det var okej och visste att det inte var menat så osv. Men jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa att jag var så jävla korkad och sa en sån plump grej som folk kan ta illa vid sig av.
Jag har sån jävla ångest.
Gick och lade mig vid åtta i går i hopp om att sömn skulle få det att kännas bättre men har i stället vaknat flera gånger under natten och tänkt på det. Är vaken nu, klockan fyra på morgonen, och kan inte släppa det.
Alla inblandade har sagt att de mest ville påpeka hur det kunde ha tolkats för andra som inte vet hur jag/vi egentligen är på jobbet. För varken jag eller nån annan är så.
De har också sagt att jag inte ska tänka mer på det. Att man får skämta osv. Men det är som att deras ord inte går in.
Jag har liksom hamnat i en loop av ångest som jag bara inte kan ta mig ur. Där jag bara känner mig som världens sämsta människa. Och att alla är arga och får en annan bild av mig och bla bla bla.
Jag vet inte ens vad som händer där inne.
Så nu skriver jag. I hopp om att skriva av mig ångesten. I hopp om att deras ord om att det är okej och att jag ska släppa det ska gå in. ”Neeej tänk inte mer på det”. Utagerat. Över. Inget att älta. Klumpigt skrivet. Bad om ursäkt.
Hjärtan tillbaka.
Är det över? Hatar de mig inte? Det är klart att de inte hatar mig.
Alla kan göra misstag. Skriver jag orden kanske jag kan känna dem också. Alla kan göra misstag. Alla kan trampa i klaveret. Jag sa förlåt. De har gått vidare.
Jag borde gå vidare. Terapiar här och nu.
”Tänk inte mer på det”. Jag ska försöka.
Hatar min hjärna. Hatar min ångest. Hatar min klantighet.
Äsch. Man ska inte börja meningar med ”hatar min” för då spinner det vidare neråt.
Jag menade inget illa. Jag ville bara vara lustig. Dåligt skämt. Plumpt. Korkat. Det kunde misstolkas. Jag sa förlåt. De sa okej, vi vet att det inte var menat så. Men säger till för säkerhets skull så ingen annan tolkar det så.
Kan jag spinna spiralen uppåt nu? Kan jag spinna ut mig ur mina tankar? Kan jag snälla bara få släppa det. Älskade hjärna. Du funkar så bra på så många vis, kan du inte bara ta in vad andra säger? Släpp det. Släpp det. Det är okej. Utagerat. Tänk inte på det mer nu. Tänk inte på det mer.