Och hjärtat mitt

Förra tisdagen, den 16 juni, slutade Gudrun att andas. Hon låg i min famn hos veterinären och var så lugn och go. Det är så sorgligt att jag knappt orkar tänka på det. Hon skulle fylla 18 år i höst. Hon har varit min sedan hon var åtta veckor. Levt med mig. Tröstat mig. Funnits där. För mig. Med mig. Genom flyttar och livsförändringar. Hon hon hon. Med hela tiden. 

Veterinären sa att det var i rätt tid. Det är mellan två och tre år sedan hon fick diagnosen med njursvikt och diabetes, och det är ungefär vad katterna kan klara. 

Dessutom märkte hon att Gudrun hade något fel på sina lungor och misstänkte en tumör. Det kan ju förklara den senaste tidens snabba försämring. 

”Det är sällan vi får in katter som är så här gamla”, sa hon. Så hon hade ju levt ett bra liv. Ett långt liv. Och herregud vad jag har älskat henne under den tiden. Under hennes liv. 

Hon har stundtals varit min enda trygga punkt. Min tröst. Herregud att en katt kan betyda så mycket. Det känns ofattbart. 

Felix fick se henne efteråt. För att han skulle förstå. Vi hade förberett honom också. Berättat att hon var sjuk och inte skulle leva så länge till och även om det är svårt det här med döden så förstod han. Ibland i alla fall. Han säger ”Gudrun är död i dag” men säger samtidigt att när hon är frisk igen kan hon få komma hem. Herregud vad ont det gör i hjärtat då. 

Vi begravde henne i skogen utanför mamma och pappa. I en liten pappkista och så lade vi massa blommor på. Felix sjöng Blinka lilla stjärna för henne med sin späda lilla röst och då tror jag att det brast för allihopa.

Nu gråter jag floder förstås. Det är ledsamt. Även om jag vet att det var rätt. Att hon inte mådde bra i slutet. Att hon bara låg och gömde sig i ett hörn i lägenheten. Knappt åt. Knappt gjorde någonting. Började kissa inne. Fick nedsatt hörsel och gick runt och jamade ett avgrundsjam med jämna mellanrum. 

Hon var sjuk och trött och led. Att ha kvar henne hade bara varit egoistiskt. Men det gör ändå ont. 

Min älskade Gudrun. Min älskade katt. Jag kommer att sakna dig. Tack tack tack för allt. 

Det är inte så kul

Det är inte kul på jobbet just nu. Fakking omorganisation och folk som är besvikna och ledsna och kaos och som vill sluta och så skriver branschtidningar om det och så tisslas det och tasslas det och och och. Jag orkar inte. 

Möten hit och dit och folk som inte känns som sig själva. Av oro troligtvis. Ovisshet för vissa. Hatar min bransch ibland. Hatar användandet av LAS. Hatar personalpolitiken där folk behandlas som slit och släng. Och vikarietjosan och så lära upp nya och så ba hejdå och ja ni fattar. 

Det är bara så jävla deppigt. Och halva redaktionen sitter hemma och jobbar och hälften är på plats och det går liksom inte kommunicera på samma vis genom ett himla chattprogram. Äsch det är bara rörigt. 

Vi fick inte ens en sommarfest heller. Pga corona. Vi är för många för att träffas. 

”Varje avdelning får ordna sin egen” skickade de ut två dagar innan merparten av mitt team skulle gå på semester. Jo men tjena. Nästa gång vi ses allihopa är den 20 augusti. Några ynka dagar innan den nya organisationen ska vara på plats där folk inte ens ska jobba ihop längre. Jag vet inte ens vad som händer med teamet. Jag är kvar. Min chef byter stol. En kollega jobbar kvar. Sedan har jag inte en susning. 

Äsch jag vet inte. Det har samtidigt varit kul att jobba i veckan, har hoppat in som ”chef” och det har varit kul och jag har känt mig rätt utvilad efter två veckors ledighet. Men den är liksom den där vageln som ligger och stör över hela redaktionen. 

Jag längtar nästan tills det här är över. Tills folk i alla fall vet var de hamnar i nya organisationen. Det blir kanske bra. Till slut. Hoppas jag.