Och annat jag roar mig med

Herregud vad jag bakar bröd. Jag har ju gjort det sedan i höstas och det är ju inte mindre nu direkt. Gjorde en surdeg på rågmjöl för kanske en månad sedan nu och gjorde sen en vetesurdeg och håller på att testa mig fram i surdegsbakandet. Herregud vad det är svårt ibland. I dag till exempel blev brödet undergräddat trots att det var i ugnen så länge som det skulle. 

Trist. 

Men som tur var bakade jag två bröd i dag. Och det andra, som jag bakade i gjutjärnsgryta, ser i alla fall ut att smaka bra. Det blev i alla fall snyggt! 

Felix och jag planterade små frön för ett tag sedan också. Basilika, mynta och tomater och de har alla växt till sig bra. Och i dag planterade jag om dem så att de kan få plats att växa. I synnerhet tomaterna behöver det om det ska bli några tomater. 

Är ganska fine med att ha en sommar i Stockholm, om det nu blir så, och är så nöjd med lite växtligheter som vi kan ha på balkongen. 

Jätten i mitten är en kastanj som pappa och Felix planterade när jag fyllde år. Den tog sig och har nu blivit ett litet träd. Om vi kommer till Åland någongång ska vi plantera den där. 

Två cyklar och en barnsits

Jag är fortfarande uttorkad om händerna. Har inte åkt kollektivtrafik på en och en halv månad. Har inte gjort någonting egentligen på hur länge som helst. 

Det som känns bra är ändå att jag inte behöver ha något dåligt samvete över det heller. Ingen gör någonting. 

Är ändå glad över att vi har Felix. Han får en att komma ut, att komma upp, att känna glädje. För honom innebär ju bara det här att pappa igen är hemma hela tiden och att han måste tvätta händerna precis hela tiden. Och att han inte kan åka till Åland eller till mormor och morfar. Men annars som vanligt. Glass i solen, lek i lekpark och skratt och bus. Så skönt att ha någon sådan i sin närhet. 

Har annars förlikat mig med att det kanske inte blir någonting av någonting i sommar. Inget Åland och ingen bil. Har därför köpt två cyklar och en barnsits till oss. De väntas levereras när som helst. Barnsitsen kan vi hämta i dag redan, cyklarna väntar vi ändå på. Kan vi inte komma iväg någonstans, kan vi ju i alla fall upptäcka Stockholm. På riktigt. 

Ser ändå fram emot det. Jag gillar ju Stockholm men saknar att jag inte vet var alla godbitar finns ännu. Jag vill hitta stränder och lekplatser och naturstigar. Upptäcka staden. Har bott här i fem år men vet ingenting. Knas. 

Tänk vad konstigt 2020 ändå blev. Vilket år att leva. Vilken omtumlande tid. Och så mycket känslor.

Men jag är vid gott mod. Vi kämpar liksom på. Vad annat kan man göra?

Det är som en sorgeprocess det här

Vi pratade om det på jobbet redan tidigt i coronakrisen. Att det fanns olika stadier i hur man kände inför den. Förnekelse, ilska, rädsla, ångest, hysteri, frustration, handlingskraft, ledsenhet. Lite som en sorgeprocess. Man måste ta sig igenom allt innan man kommer till det sista stadiet: Acceptans. 

Jag tror jag var i ilska/sorg nånstans sist jag skrev. Det kändes så jävla typiskt liksom. Vi har liksom gått och väntat på att A:s jobbsituation ska lösa sig. Den löser sig - tada! Jag känner lättnad glädje och lycka. Äntligen har det löst sig. Och en vecka senare dras mattan undan igen. 

Det är nästan som att det hade varit bättre om han inte fick ett jobb från början. Om ni fattar. Fallet blev liksom så mycket hårdare nu. 

Men jag tänker rationellt nu. 1) vi klarar oss bra på en lön för det har vi gjort redan i hundra år. 2) vi hade inga inplanerade resor som vi måste ställa in. 3) vi hade inga inbokade konserter eller liknande som vi sett fram emot och som nu ställs in. 4) vi har marginellt med pengar placerade på börsen. 5) vi lever ju så gott som ensamma ändå.

Ja alltså, det låter ledsamt allt jag skriver men det känns inte så. Vi påverkas alltså minimalt av krisen.

Och det ger mig ett lugn. För oss blir allt nästan som vanligt. Jag skulle bara önska att vi hade bilen här, så vi lättare kunde ta oss vart vi vill. Och så skulle det vara härligt om vi kunde åka till Åland (utan att bli stoppad av gränspolisen) nångång i början av maj. Men det där får vi se då.

Jag gör som Löfven sa i Aktuellt: Räkna med månader, inte veckor. 

I sinom tid tar detta slut. Det också.