Jobba dagtid

Jag ska byta arbetstider. Fortsätta jobba elvatimmarsdagar men i stället för eftermiddag - natt blir det okristligt tidig morgon - eftermiddag. 

Det kommer bli ... annorlunda. Det innebär att jag kommer förlora massa i lön pga nästan hela min arbetstid är ob-tid i dag, men det innebär också att jag kommer att träffa mitt barn mer än 15 minuter de vardagar jag jobbar. 

Och det är det som betyder mest, känner jag. Att få finnas där för honom. Vardagsslappa. Och så kommer jag ju ändå vara ledig långa sjok, som nu, där jag får supermycket tid med honom och familjen. 

Det blir nog bra. 

Jag tror dock att jag inte kommer att gilla själva jobbet lika mycket. På kvällen är det mer självstyrt. Vi får göra lite som vi vill och det är mycket ansvar och frihet och kul. På dagen är det mer åsikter från chefer och andra. Och mer människor som rör sig runt en. 

Men det blir nog bra. 

Jag gör det ju för Felix skull. För att jag saknar honom och för att han saknar mig. För att han betyder mer än allt annat i hela världen. 

Den här bilden tog min mamma när vi precis hade flyttat klart in i nya lägenheten. Han är så himla himla gullig på den. Så stor! Trots avsaknad av hårväxt fram på huvudet ser han plötsligt ut som ett litet barn, ingen bebis längre. Lilla älskade gullungen!

Klänning och stenar som faller

Mitt i all flytt, bästa kompis som gifter sig, chefande på jobbet och flyttstäd och och och så har ångesten över bilhelvetet gnagt i mig. Den skulle vara besiktad senast 31 augusti och rutan är fortfarande sprucken som vi fick anmärkning på. 

Jag hade kommit på den akuta lösningen: Ställa av bilen och lösa rutan till våren. Vi har ändå ingen parkeringsplats nu och kan inte hålla på och parkera där vi bodde förut under vintern eftersom vi måste flytta den under städdagar hela vinterhalvåret. 

Detta har gett mig så mycket ångest och dåligt samvete och ångest och ångest igen. Över att jag liksom inte fixat ruthelvetet på ett helt år. Och liksom är en jävla slacker som aldrig tar tag i saker. Blä. 

Hur som helst. När jag kollade upp hur man skulle ställa av bilen kunde jag logga in via nätbanken och komma åt alla registeruppgifter och märkte då till min glädje att jag inte behöver besikta bilen förrän sista september! Jag har därmed en hel månad på mig att fixa det nu. Och nu är ju liksom flytten och allt med den över och bröllopet är över och alla andra grejer som har varit inplanerade och har tagit tid är över. 

Så många stenar som föll från min mage. Så jävla skönt. 

Bröllopet var för övrigt helt jävla magiskt. Sjukt kul och fint och allt. Och jag höll tal trots att jag inte hann skriva det innan. Och hade en klänning på mig som jag trivdes i. Hade ångest över klänningen också innan, men kände mig fin sen till slut. 

Fan, nu vänder livet. Känner ni det?

Grönt är skönt. Det är det jag alltid har sagt. 

Ser fram emot kvällen

Jobbpass, flytt, jobbpass är äntligen över. Jag är ledig! Vi har visserligen en hel halv lägenhet kvar att städa och behöver tvätta, skruva ihop en hylla till badrummet, kanske föra hit tvättmaskinen om den visar sig fungera efter min pappas rengöring, åka till tippen med gamla barnvagnen och en gammal bilbarnstol, storhandla mat, åka till Ikea och handla de restnoterade garderobsdörrarna och och och. Men jag är ändå ledig. Inget mer släpande av möbler och inte jobb på fem dagar. 

Det jag ser mest fram emot av allt är att få en kväll i soffan. Hittills har jag inte haft en sån i den här lägenheten. Ni vet, en dålig film/serie när barnet somnat. Skavfötters med A. Kanske ostbågar. 

Guuud vad jag längtar! 

Gnäll

Det känns som att den här bloggen mer och mer och mer och mer blir till nån klagomur. Men var ska jag skriva av mig när jag behöver det om inte här?

Hade en skitdag på jobbet. Fattade ett beslut som inte borde fattats. Inte hela världen hoppas jag, men det grämer mig. Fattar att alla är barn i början, att man lär sig av sina misstag, att ingen är felfri osv. Men just nu känns det bara som sånt man säger för att peppa nån. För det känns ju skit. Jag känner mig skit. 

Ibland önskar jag att jag inte utmanade mig själv. Då skulle jag slippa känna så här när jag gör fel. Om jag i stället ägnade mig åt att göra saker jag kan som ett rinnande vatten så gör jag inte fel. Då känner jag inte då här. 

Får väl annars byta bana, ägna mig åt tomatplantor eller nåt som väldigt få människor bryr sig om. Där beslut har väldigt liten effekt på den stora massan. Just nu är mina beslut alldeles för viktiga. Viktigare än vad jag ibland inser. Det är väl därför de känns.

Och så är allt värre eftersom klockan är halv tre på natten och jag har jobbat massa massa timmar och fem dagar intensivt med hur mycket som helst att göra. Motståndskraften är sisådär. Var ju liksom redan grinfärdigtrött innan det här. 

Nej fan. Nu orkar jag inte tänka på det här mer. Jävla skitbajsen. Jag gör så gott jag kan. Och jag frågade min chef innan och fick okej. 

Fan. Jag måste sluta älta. 

Är det bara en väg?

Ibland tänker jag på alla vänner som jag har haft. Som jag flyttat ifrån. På ena stället och det andra och det tredje. Ni fattar. 

Det blir ju aldrig samma sak efter flytten. Inte samma naturliga koppling till varandra. Vissa, som min sotlugg, finns ju kvar och är nära ännu, men andra har man knappt kontakt med. Liksom vad händer i deras liv? Hur mår de? Ser ibland lite på sociala medier, men det blir inte mycket mer än så. En liten ögonblicksbild från personens liv. 

Och det är så ledsamt. Att någon som man pratade förtroligt med och delade en massa med inte längre är där. Jag fattar att det är en naturlig del av livet, att vissa saker ändras och man förlorar kontakt med en del och får kontakt med andra. Men jag tänker väldigt ofta på det. Hur tråkigt det är att jag inte har kontakt längre. 

Tänker de samma sak? Ibland känns det som att det bara är jag som saknar gamla vänner, att de inte saknar mig. 

Fast obs! Jag är sämst på att både höra av mig och visa att jag tänker på dem, det här är inte meningen som nån anklagelse. Men jag tänker på det väldigt ofta, och undrar hur de har de i sitt liv.