Snart en vecka in på semestern

Det är härligt. Jag är trött fortfarande. Barnet är vaken sent och vaknar tidigt och sover asmycket på dagen. Borde kanske ha justerat det men orkar inte ta tag i det. Han är annars väldigt go. Går runt på tomten och skrotar. Hjälper till och är en liten solstråle. Mamma och pappa är överlyckliga över att ha honom här och njuter av barnbarnshäng. 

Vi äter gott men gör inte så jättemycket. Vi röjer på tomten och så, men har inget storprojekt på gång. Skönt för en trött själ. 

Vi har troligtvis fått en lägenhet. I går fick vi okej från hyresvärden. Vi ska dit och titta på onsdag nästa vecka. Då har vi hängt på torpet i två veckor. Då vill vi nog duscha ordentligt och så. Obs! Vi har dusch på torpet, men det är en utedusch. 

Och vattna blommorna. Om de lever. Tveksamt. 

Hur som helst. Lägenhet! Det är så jävla gött. Jag är så jävla glad men orkar inte hjula. Dessutom vågar jag inte riktigt förrän kontraktet är skrivet. 

Utvecklar mer med detaljer framöver. Nu har jag ju semester. 

1-2-3-4

En dag kvar. Sen semester. 

Är inhoppande ”chef” på jobbet och det är frågetecken och mög och tyck och ja ni vet. 

En dag kvar. En dag kvar. 

Klockan är halv tre och jag har inte ens kommit till sängen ännu. Sitter på toa och kissade klart för ungefär en halvtimme sedan men kommer liksom inte för mig att komma härifrån. Status på mig just nu. 

I morgon blir det ingen sovmorgon. Vi ska till banken. Förväntar mig ingenting men känns skönt att iaf veta var vi står. Vad krävs för att vi ska få lån i den klass vi vill ha? 

Sen jobba hela dagen. Sen upp ännu tidigare på onsdag, till frisören och sen hem och packa och sen dra iväg till Åland med sista färjan. Trött onge och trött mamma lär det vara då. Jeje, vi har semester sen. 

Jag ska dricka vin. Läsa en bok om jag orkar. Äta mycket mat. Slarvar så med maten nu och känner mig tanig och smal. Klen. 

Och så ska jag gå runt på torpets gård och titta på blommor och sånt annat terapiaktigt. Herregud vad jag behöver semester. Herregud vad jag behöver en mikropaus från lägenhetsångest och jobb. Ledig. 

En dag kvar, två halva nätter. Sedan är jag både snygg i håret och ledig. Det är ju en morot för att orka. 

Positiv

Min kille är rent generellt mer negativ än vad jag är. Jag är den som oftast ser allt ganska glatt medan han är den som ser problem och så. 

Men när det händer negativa saker är han den som är mycket mer peppig än jag. Han målar inte allt i nattsvart utan ser möjligheter. 

”Det här kanske var sparken i arslet vi behövde?” säger han och tröstar mig.

Han får dessutom mig upp ur den djupa brunnen bara genom att få mig att bryta de negativa tankarna. ”Tänk så här i stället”, osv. 

Herregud vad jag älskar honom för detta. 

Och om det inte framgick är jag därmed lite mer försiktigt positiv nu. Vi har faktiskt blivit erbjudna två lägenheter genom vänner och bekanta där det kanske kan bli något. Lite beroende på inflyttningsdatum och hyresvärdar, men jag är försiktigt positiv. 

Och på tisdag ska vi ha möte med banken för att se om vi kan få nåt lån. 

Och en man ringde nyss till A för en liten check-up för ett jobb han har sökt. Han sökte det i går, så det känns ju som att det bådar gott. Obs! Tar inte ut nåt i förskott. Vågar inte det alls ännu. Jobbet är dock inte inom det han utbildat sig inom utan ett helt vanligt ”knegarjobb”. Men ett jobb är ett jobb! 

Kan ni fortsätta hålla tummarna? ❤️

Deppigt

Jag tog bort varenda öppen sida i internetappen som innehöll någon typ av grej som jag vill ha. Bort med länkar på klänningar till sommarens bröllop, bort med ny säng till Lillis. Bort bort bort. 

Vi kan inte köpa nånting. Vi har inte råd med ett skit och så ska vi ju packa ihop alltihop. Och när vi ändå inte har nånstans att ta vägen med allt så är det ju jävligt onödigt att ha saker över huvud taget. 

Det enda jag vill ha är tak över huvudet. Och mat på bordet. Ska det vara EN FUCKING OMÖJLIGHET?!

Jag är så himla deppig nu. Fy fan vad allt suger. 

Ibland önskar jag så att jag trodde på gud så jag kunde be om att allt skulle lösa sig. Så jag liksom kunde göra något mer konkret än att hoppas. 

Kan inte snälla Stockholms bostadskö lösa problemet åt oss? Kan inte 17 personer tacka nej så vi kan få en lägenhet? Kära gode gud, kan du hjälpa mig med det?

När ska mitt liv bli en dans på rosor?

Jag orkar inte. Blä. 

Min kille får inget jobb hur mycket han än söker. Alla vill ha nån med mer erfarenhet och minst 250 personer söker alla tjänster. 

Han får ingen ersättning från a-kassa eftersom han aldrig jobbat i landet. Kan få från Åland, men då måste han söka jobb där ju. 

Vi har precis blivit uppsagda från vår lägenhet. Eller ja, vår hyresvärd har blivit uppsagd så vi måste flytta. Inom tre månader. 

Vi kan nog inte få ett tillräckligt stort lån för en bostad i områden vi vill bo i eftersom det bara är jag som har en inkomst. Och vi har inte tillräckligt mycket sparat för att täcka hela handpenningen utan skulle behöva låna till det, och vi vet inte om vi får låna till det utan någon form av säkerhet? Jag vet inte ens hur mycket lån jag kan få som ensamsökande. Min kille har ju son sagt ingen inkomst. 

Extra kul att vi brände 35000 på bilhelvetet för några månader sedan ...

Så ja. Vi måste hitta en ny andra handslägenhet. Hur vi nu ska orka ge oss in i den härvan igen. Blä. 

Eller hitta en via bostadskön. Där lyckas vi tillsammans samlat så många år att vi kan komma på plats 18 på lägenheter i typ Fisksätra. Och där vill vi helst inte bo. För det blir jättelångt till förskola och jobb och allt. Men vi kan ju inte vara kinkiga. Förstås. Så jag har ställt mig i kö på tre bostäder nu. Men alla har i flyttning först den 1 september så får vi inte nån av dem vet jag inte hur vi ska få nån annan och kunna hinna flytta innan vi måste vara borta härifrån. 

Och katterna. De vill ju fan ingen ha i sin andra handslägenhet ... 

Jag är bara så less. Kan inte livet bli bra för oss också någon gång? Varför kan vi aldrig få ett hem och två inkomster, som normala människor har. Varför ska det alltid vara så här? När ska vi få nån lycka?

Jag är så less på att ingenting bara kan gå vår väg. Kan det inte vända snart?

Nu går solen upp.

Det var mest det jag ville skriva. Godnatt. 

Förskolekutym

Lillongen började i april på en ny förskoleavdelning. Det var ingen big deal, de båda avdelningarna samarbetar och hänger en del tillsammans. Lillis accepterade det hur lätt som helst. 

Men vi föräldrar fick ingen riktig introduktion till den nya avdelningen, vilket jag upplever att jag saknat. Jag kan till exempel inte alla namn på pedagogerna ännu (!) och vi fick ingen genomgång över deras rutiner, även om jag antar att de är samma som på den förra avdelningen. Allt blev liksom lite halvt upplever jag. Jag har liksom ingen riktig relation till pedagogerna ännu, och vet inte om de vet vad jag heter heller till exempel. 

Nåja. Nästa vecka är det avslutning. Fika och firande. Ska vi då ha med nån liten present som tack för terminen till pedagogerna? Är det kutym, trots att vi inte har nån större relation med dem ännu och trots att han bara gått där i två månader ungefär? Jag är så himla dålig på sånt här. 

Vi hade en liten julklapp till de gamla pedagogerna i julas, men de kände vi liksom bättre och då hade ongen haft en hel termin tillsammans med dem.

Kan ingen bara säga hur vi borde göra?

Hälsningar ängslig mamma