Mitt hjärtas fröjd i fyra månader

I dag är det på dagen fyra månader sedan han kom till oss, älskade lilla Felix. Och oj vad mycket som har hänt sedan dess. Han är en egen liten människa nu. Med humör och vilja och humor.
Oftast är han glad som en solstråle och ler mot alla och skrattar högt med ljud, ibland så att han kiknar. Stoltheten i en förälder då är omätbar nästan. Tänk att vi kan vara så roliga att vårt barn kiknar av skratt!

Det märks också att han utvecklas i en rasande takt. Han griper leksaker och skakar dem och stoppar dem till munnen. Der lyckas inte alltid, vissa leksaker är för svåra att greppa och då blir han sur. Kan riktigt se hur han försöker och försöker och sedan blir jättearg när det inte går som han vill. Dåliga tålamodet har han tyvärr fått från mig.
Kroppen överlag är mer med och styrs medvetet. Han kan bra ligga på magen och hålla upp huvudet länge länge, men det är ingen favoritställning direkt. Om det inte finns tillräckligt mycket roligt att titta på börjar han skrika och vill bli vänd på rygg. Vändningen har han gjort själv några gånger, men det har oftast varit för att han tappat balansen i händerna.

Han har mer och mer fått smaka på mat. Gröt är favoriten och det har han de senaste veckorna fått lite av varje morgon, tillsammans med de matvaror vi ska introducera till honom genom allergistudien. Nu äter han ungefär en fjärdedels portion och skulle lätt kunna äta mer om vi inte stoppade honom. Måste ju hålla koll på att magen klarar av det. Vi toppar med lite katrinplommonpuré för säkerhets skull men vill gå långsamt fram.
Sömnen är också mycket bättre. Han hade fått en slags rutin där han somnade vid nio på kvällen och sedan sov till fem-sex på morgonen, men nu är han inne i en fas och vill. inte. somna. Så nattningarna kan ta timmar och han somnar jätteövertrött först vid halv elva. I går började vi nattningen vid sju i stället, så då sommnade han vid nio till slut. Fattar inte varför han inte vill sova på kvällen när han somnar själv i vaggan på förmiddagarna utan några som helst problem. Hoppas att det går över. Snabbt.

Nu med sovproblemen är det också första gången som Felix gråter ordentligt. Han har tidigare knappt gråtit alls, om han inte gjort illa sig eller så. (Typ när jag i misstag klippte honom lite i fingret ...) Men nu gråter han och skriker och är nästan otröstlig vissa kvällar. Resten av dagarna är han dock en glad skit fortsättningsvis. Gnäller lite när han är hungrig, that's it.
I helgen hade vi med honom på stan hela dagen och han bara hängde med. Sov lite, satt i famnen och tittade och var liksom med. Klagade inte en enda gång, trots att det var supervarmt. Och trots att han hade bajsat ner hela sig själv utan att vi hade märkt det. Vår vän som var med oss var helt hänförd över hur snäll han var.

Språket utvecklas också. Nu testar han olika ljudlägen och skriker högt med jämna mellanrum. Fortfarande är det mest vokaler, men börjar mer och mer få nya ljud i stil med ggggjjjjuuuu och rrrrriiijjj och liknande. När han vill visa sin uppskattning mot mig och A, till exempel om vi myser med honom, så viskar han fram ljuden och liksom gurglar dem. Får vilket hjärta som helst att smälta. Som om han behövde göra så får att få mitt hjärta att smälta? Han har smält det för länge länge sedan. Han har smält det och tagit det och har blivit mitt hjärtas fröjd sedan länge. Mammas hjärtegull, som jag brukar sjunga för honom. Jag älskar honom så himla mycket.

Usch

Vaknar klockan fem med onda bröst. Nu ligger jag här i sängen och kan inte sova, trots att jag har gett barnet mat och han somnat om och sussar sött. Har en massa massa ångest som inte vill släppa. Hatar när det här händer. Hatar hur min hjärna fungerar och hur jag är. 

Ibland önskar jag att jag var på annat vis och att mina känslor inte var så här överdrivna. Att jag inte skapade massa ångest. Att jag liksom var mer hel. 

Jag borde gå och prata med någon. Jag borde verkligen det. För att få hjälp att komma ur den här negativa spiralen som jag försätter mig själv i. För att lämna hjärnspökena för evigt. För att komma bort från känslan att det är något fel på mig, att jag inte duger, att jag är konstig och mindre värd. Inte passar in. 

Jag är så less på det. Så less att känna så här. 

 

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 

Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. 

En dag som föräldraledig

I dag har jag rensat bort en halv papperkasse med kläder som är för små för Felix. Redan. Så himla sorgligt. Vissa kläder hann vi knappt använda. Befarar att 62-kläderna går samma öde till mötes, vi har enorma mängder av dem, i stort sett bara arvegods, och har knappt hunnit använda några. 

Barn växer för fort. 

Sedan har jag skrivit en arg lapp till våra grannar som idiotiskt nog slänger brinnande fimpar ner från balkongerna så att våra (vår hyresvärds) platsrottingmöbler får stora hål i sig. Idioter. Fimpa åtminstone innan ni promt ska kasta fimparna. Eller ha en jävla askkopp på balkongen. Hur svårt ska det vara?!

Och så har jag ägnat lite tid åt appen Phonto där man kan skriva text på bilder. Oerhört roligt, konstigt nog. Hade inget att skriva, så det liksom bara blev lite ploj. Resultatet:

Om amning och mat – med risk för att reta upp folk

När Felix var nyfödd gick jag med i en grupp på Facebook som ska ge stöd och råd till ammande. Jag hade så ont då och ville mest bara veta att det onda skulle gå över och att allt skulle bli bra och tyckte kanske att det hjälpte att läsa om andra soom hade samma problem. Eller så hjälpte faktumet att det liksom slutade göra ont när bröstvårtorna hade vant sig vid den omilda behandlingen.
Men sedan dess har jag nästan bara blivit irriterad över saker som skrivs i gruppen. En del, som det alltid finns i sådana här stora Facebookgrupper, är så himla mycket pro amning att de beter sig som att de är med i en sekt och att amning är messias.

Någon stackars krake skriver ”Det gör så ont och bröstvårtorna blöder, barnet går inte upp i vikt som det ska och jag mår psykiskt dåligt när jag ammar” och ändå är det någon som skriver ”Bara att fortsätta kämpa! Mjölkproduktionen ökar ju mer då låter barnet suga på dina bröst. Och ge för guds skull inte flaska, inte ens tillfälligt, för då kan barnet bli tuttförvirrat (jo det är ett ord i amningsvärlden) och vägra ta bröstet sedan.”
Och jag förstår inte att det ska ammas till varje pris? Nu får de som tycker annorlunda gärna förklara.
Ersättningen i dag är ju superbra och lika näringsrik. Och jag förstår heller inte hur argumentet med att barnet inte får lika mycket närhet och tröst när det flaskmatas? Hur matar de barnet då? Man håller väl ändå sin baby i famnen och matar och vaggar och vyssjar och tröstar ändå? Det är ju inte direkt så att ett barn som flaskmatas får ligga på en steril plåtbricka utan närhet medan någon sticker in en flaska ersättning i munnen på hen.
Och om brösten blöder och man mår dåligt är det väl jättebra att kunna ge ersättning i stället för att sitta och fälla tårar medan babyn sliter i bröstet och ändå inte får i sig tillräckligt med näring?

Men sedan kanske jag inte förstår ordentligt eftersom jag heller inte älskar att amma. Det är skitpraktiskt och jag gör det gärna, men jag kan inte säga att det är det mysigaste i livet och att jag aldrig vill sluta. Det liksom bara är praktiskt och enkelt och ett sätt för barnet att få mat i magen. Det är till exempel så mycket mysigare när han ligger och myspratar med mig på soffan, då han ler och skrattar åt mig. Utan att han har en bröstvårta i munnen.
Ibland är det också jobbigt eftersom jag blir så bunden och låst. Även om mina bröst uppenbarligen klarar av att inte bli ammade på sisådär åtta timmar så är det ju inget som jag väljer att göra om jag inte är ifrån Felix.

Jag kommer inte kunna amma i evigheter heller i och med att vi nu har bestämt att jag ska gå tillbaka till jobbet i september, så amningen måste fasas ut nu så småningom.
I och med att vi är med i en allergistudie där man kollar om tidig matintroduktion (och bad med en viss olja i vattnet, men den gruppen är inte vi med i) kan påverka risken att barnet utvecklar allergier i framtiden, har Felix redan nu smakat riktig mat. Rekommendationerna är fortfarande att barn ska helammas eller matas med enbart ersättning tills de är ett halvår gamla men att de kan börja få smakportioner från fyra månaders ålder.
Nu ligger Felix alltså en månad före och jag undrar lite krasst om vi inte kan börja introducera mat lite tidigare också? De nuvarande rekommendationerna ifrågasätts också, läs här till exempel, och jag vet ju att Felix mage klarar av maten utan några större problem. Så jag tänker att det kanske är lika bra att fasa ut anmningen mot mat i stället för till bröstmjölksersättning? Är det fel tänkt?

Hur har ni andra gjort? När han ni börjat ge gröt och lite mer mat än bara att doppa fingret i potatispuré?

Det här är när det är som mysigast. :)

Olika perspektiv

Tvingas. Jag skulle gärna bo i en lånad lägenhet. Mycket hellre än att betala för mycket för en andrahandslägenhet på ett halvtaskigt ställe. Men ja, så är jag ju inte Blondinbella heller.

OBS! Menar inte att låta nedlåtande mot henne. Menar bara att jag är bitter över min bostadssituation. 

Vuxensaker

I och med att jag har bott utomlands (jodå, det räknas som utomlands faktiskt!) under nästan hela mitt vuxna liv känner jag mig så himla bortkommen när det gäller vuxensaker här i Sverige. Vuxensaker som 1)allt som rör försäkringskassan typ, 2)förskoleplatser och hur man ansöker om det och om man kan byta om man flyttar, 3)semesterdagar vid skiftjobb och hur det räknas när man är föräldraledig, 4)ansökan om bolån och hur tusan man ens gör – går man till ett bankkontor nuförtiden? Och var finns det bankkontor i den här stan?

Och ja, detta gör att allt blir så himla omständligt. Jag måste googla fan allt eftersom jag inte har någon aning. På Åland hade jag ju koll. Där fick vänner barn och jag förstod hur föräldrapenning räknades ut, där gick man till banken för att prata lån och ansökte till – och fick plats på – den enda förskolan i kommunen. Typ. Jag visste hur saker fungerade där. Här känner jag mig som ett barn. Ett förvirrat barn som inte vet någonting.

Jag tänker då på de som kommer hit som flykting, som inte kan språket och inte ens hört talas om försäkringskassan förut. Hur omöjligt måste det inte kännas för dem?

I det stadiet

Dagarna bara rusar och jag är trött och hinner inte med. Det säger swooosh och jag hinner knappt tänka känns det som.
I morse stressade jag som en idiot för att gå till BVC på föräldragrupp bara för att märka att det är i morgon jag ska dit. På den nivån är det.

Den här återkommande längtan

Jag längtar så himla mycket efter en ny lägenhet att det gör ont i mig. Jag vill ha ett hem. Ett hem som är mitt, som är större, där jag trivs. Där jag får göra vad jag vill.
Vi har kontrakt här i ett år till och i och med att vi inte har två inkomster att stoltsera med för banken (snarare inte ens en just nu) så är vi inte så himla heta på lånemarknaden. Men så fort vi båda har jobb, då jäklar ska vi köpa lägenhet. En minitrea nånstans i söderort är planen och förhoppningen.
Hittar drömlägenheter typ varje dag i Hägersten, Gubbängen och Högdalen. Vill ha ett kök man kan sitta i eller att det är i direkt anslutning till vardagsrummet så att man kan sitta där. Vill inte behöva gå med maten genom halva lägenheten för att komma till bordet. Vill ha plats för tvättmaskin i badrummet och gärna gärna ett badkar, men det är inget krav. Och balkong eller uteplats hade varit trevligt. Eller annars att man har en bra gemensam uteplats på gården där det inte känns krystat att sätta sig. Krav som inte borde vara så svåra att uppfylla va?

Hoppas att hela suget efter ett hem kommer att kännas lite bättre till sommaren då vi kommer att tillbringa massa tid på torpet. Där får vi ju göra vad vi vill. Där trivs vi. Det känns som vårt.
Tyvärr kommer årets torpkassa vara rätt skral, men jag tänker att vi säkert kan göra lite smågrejer i alla fall. Klä om bäddsoffan, måla fönster och röja och göra i ordning i uthuset i alla fall. Kanske kanske börja riva i lilla rummet på nedervåningen, men gissar att vi inte kan låta bli att riva ut allt där och då måste vi ju köpa gips och spackel och tapeter och eventuellt golv och allt för att göra det klart. Och kanske någon typ av utdragssäng i stället för våningssängen.
Och då blir det dyrt. Pengar vi inte har råd att sätta på torpet i år. Så får försöka hålla fingrarna i styr till nästa sommar.

Däremot så har mamma och pappa köpt en mulltoalett! Så den ska vi installera. En sån som separerar kiss och bajs och som komposterar innehållet. Skönt att slippa tömma det där himla utedasset! Eller ja, det är ju min stackars pappa som har gjort det hittills, så skönt för honom att slippa kanske jag borde skriva.
Toaletten ska fortfarande vara i utedasset, men kommer förhoppningsvis vara hundra gånger fräschare. Underbart.
I framtiden ska vi bygga ett badrum i torpet, men det är cirka fem tio år i framtiden. Först ska vi försöka få ordning där inne, vilket betyder att vi ska fixa lilla rummet som sagt och göra i ordning den oinredda delen av övervåningen, byta brädfordring på hela torpet, kanske byta tak och bygga en inglasad farstukvist. Typ. Så är i alla fall planen nu.
Det kräver så mycket att bygga ett badrum eftersom vi måste bygga ut torpet och dra in både vatten och avlopp. Och avlopp måste vi gräva ut till gatan för att koppla på, så det är ett dyrt och omständligt projekt. Inget som kommer att ske nu alltså.

Nu känns det redan bättre, det här suget efter ett hem. Att bara skriva om torpet och alla planer där fick mig att glömma tanken på en lägenhet just nu. Fick visserligen ett orimiligt stort sug efter torpet nu, men det är ändå något att föredra. Jag drömmer hellre om något som finns än om något som vi inte har en chans att få just nu.

Den enda bilden på skrutten och torpet. Ett litet paket på soffan i ett iskallt torp när vi var där och hämtade sommardäcken till bilen.

När skrutten fick sitt namn

Det var inte meningen att han skulle heta Felix. Vi hade en jättelång lista med namn och mina favoriter var de där gamla namnen. Edgar allra helst. Eller Ruben. Eller Sixten. Eller Alfons. Med på listan fanns också Albin, Hjalmar, Melker, Charlie, Kasper och så vidare. Felix hade vi också skrivit men mest lite i förbifarten och det var inget namn vi hade pratat om.

Så var förlossningen över, då den där tisdagen den 31 januari, 21 minuter över tio på kvällen. Jag fick upp ett litet kladdigt bylte på magen och kunde för första gången behålla det jag stoppade i min mun utan att kräkas upp det. Läkaren stod mellan mina ben med nål och tråd men det brydde jag mig inte om, allt som fanns var byltet på magen.

Han knorrade lite och ålade sig försiktigt uppåt mot mina bröst. Felix. Så kom det.

Det bara flashade förbi lite snabbt men jag kunde inte sluta tänka på det.

"Så har ni tänkt på något namn då?" frågade sköterskan. A svarade att vi hade en lång lista med namn men några var favoriter.

Jag tittade på A och sköterskan och sa "jag vet inte alls men jag fick en känsla, det kom ett namn till mig när han kom upp på min mage. Felix."

A testade namnet, frågade knytet om han hette det.

Vi var inte säkra.

Först två veckor senare efter att ha testat alla favoritnamnen på listan landade vi ändå där vi började. Det kändes som att han hade presenterat sig där och då i förlossningssalen. Och vilka är vi att inte lyssna på det?

Alfons fick också vara med, men som andranamn. Felix Alfons Gustafsson. Alla namn med bokstaven F, märkte vi långt efter att vi skickat in papprena till Skatteverket. Eller FAG, som hans initialer blir. Hehe. Det var inget vi heller tänkte på.

Den fascinerande utvecklingen

Han börjar bli så stor nu, lilla killen. Det märks både i själva kroppen och i medvetandet. Han är liksom med nu, reagerar på det vi gör och svarar oss.

På bilder tycker jag också att det syns nu. Han ser så stor ut! 

Tänk vad snabbt det går ändå, utvecklingen. Jag är så himla fascinerad av det. 

Stora killen. 

Mens och torp och ensamhet

Jag tänker bara korta tankar just nu. Så håll till godo.

1. För ett år sedan hade jag min senaste mens. Från den här tiden i fjol började man räkna att Felix blev till även om han först "tillverkades" två veckor senare. 

Herregud, tänkt att det var ett år sedan! För övrigt är det väldigt skönt att inte ha mens, även om jag aldrig lidit så mycket av det. Ska nog välja ett preventivmedel som minskar mensen sen när min kropp satt igång igen. 

Tar för övrigt gärna emot tips och erfarenheter från olika preventivmedel. Har ätit p-piller hela mitt liv typ och har i alla fall bestämt att jag inte vill fortsätta med det pga extremt höga hormonnivåer och risk för blodproppar i min ålder. 

2. Jag längtar vansinnigt mycket till torpet nu när våren kom. Gick på en kort promenad i går och fullkomligt fylldes med glädje när jag hörde fåglarna kvittra och när de små musöronen på träden hade slagit ut. Får ett enormt sug efter att gräva i jorden, gå lös med sekatören och dricka kaffe på kalla betongtrappen. Åh torpet! Så fort A är klar i skolan ska vi baske mig dra dit. Det har jag bestämt. 

3. Som det ser ut nu kommer jag att gå tillbaka till jobbet i höst och A vara föräldraledig med Felix. Inför det känner jag: a) enorm pepp b) enorm sorg. 

Alltså, det var inget quiz, både a och b är rätt svar. Herregud vad mycket känslor det är kring det. Längtar efter att jobba men kan inte tänka mig att inte få vara med Felix varje vaken minut. Hur gör folk? Hur klarar man det?

4. Jag är i ett ensamhets-mode just nu. Känner mig ensam alltså. Föräldragruppen som jag hade hoppats mycket på är sämst. Sämst eftersom ingen dyker upp på träffarna. Till tredje träffen var det bara jag av de som hade varit med tidigare som kom. Som tur var kom två som inte hade kunnat vara där första gångerna, så jag slapp vara ensam. Till nästa träff kom jag och en mamma till! Är liksom bara jag som går känns det som. Har alla ett sånt jävla fullt socialt liv att de inte kan komma?! Och vad är det för fel på mig då i så fall, som inte gör ett skit nu när babymassagen är slut?

En annan tjej där klickade jag dock väldigt mycket med så hoppas att hon är där nästa gång. Då ska jag byta telefonnummer med henne så kanske vi kan gå ut och gå tillsammans eller nåt. Om hon vill. (I mitt ensamhets-mode tror jag dessutom att ingen vill vara med mig.)