Det känns otroligt skönt att inte längre hålla tyst om magen. I synnerhet på jobbet. Flera sa att de misstänkt något men inte vågat fråga. Man gör väl inte det, frågar om någon är gravid. Men det syns nu. Ganska mycket till och med och jag orkar inte gå runt i slappa kläder för att "verka normal".
Egentligen hade vi kunnat gå ut med det för jättelänge sen, men kände att det var skönt att bara vara vi och de närmaste som visste.
Okej. Lite info:
Jag är från i dag i vecka 21 och har alltså avklarat mer än hälften. Känns absurt!
Babyn, som bara kallas precis det, beräknas komma på exakt samma dag som jag och A firar jubileum = första gången vi hånglade med varandra och det datumet vi minns. Den 4 februari.
Har mått oförskämt bra och första känsliga tiden av graviditeten jobbade jag de där vråltidiga morgnarna, men det påverkade inte ett dugg. Har spytt två gånger om jag minns rätt. En gång efter en varm åksjukefärd med buss hem från jobbet med tom mage och en gång när jag åt en korv på en fotbollsmatch. Den gången tror jag faktiskt att korven var dålig för efter att ha spytt tre gånger och korven därmed var borta mådde jag super och gick och åt middag på restaurang utan problem.
Däremot kan den där vidriga nässelfebern jag hade ha utlösts av graviditeten. Tydligen kan man få det av extrema hormonförändringar.
Har ibland lite växtvärk i magen, men hittills ingen foglossning, eller bäckenbottenuppluckring eller vad det heter egentligen.
Är lite känsligare än normalt, men det kan också bero på att min kropp behöver mer mat. Och jag var känslig som hungrig redan förut.
Komatröttheten i början har också gått över, troligtvis tack vare stort intag av järntabletter. Hade brist på det redan i vecka 12 när jag skrevs in på mödravården.
Jag fick reda på att jag var gravid någon gång i vecka 6, i början av juni, och enligt beräkningar kom babyn till efter en Bob Hund-konsert. Det ska den minsann få höra!
Det var inte superplanerat, men vi hade slutat med preventivmedel med tanken att vi här någon gång i framtiden vill ha barn.
Vi vet inte vilket biologiskt kön babyn har, det får bli en överraskning. A ville veta men skulle inte kunna hålla sig utan att säga det till mig, så nu blev vi båda ovetande.
Och ja, det var väl det där som folk brukar vilja veta. Det känns fortfarande lite overkligt, även efter ultraljudet. Men antar att det börjar kännas mer verkligt när jag känner babyn. I går tyckte jag att det dunsade till på ett ovanligt sätt, men annars känner jag inget än. Har moderkakan fram mot magen så det dämpar känseln rätt rejält. Det ska de för övrigt kolla upp på ett extra ultraljud i december. Den sitter så lågt och långt fram nu att om den inte flyttar sig uppåt när livmodern växer kommer jag inte att kunna föda ut babyn. Men jag är inte orolig eller rädd, får väl snittas då i stället.
Nu hoppas jag att resten av graviditeten flyter på lika smidigt och att jag får må bra. Och att babyn mår bra.
