Det blev så påtagligt att jag snart slutar. Att andra får vara kvar. Att min kompetens inte är exakt den som efterfrågas just nu. Logiskt sett helt rimligt, känslomässigt ett kaos.
Jag vet att jag inte är dålig, men det är rätt lätt att känna att jag är det.
Och så alkohol in i mixen. Den kemiska ångesten som följd.
Vill helst bara krypa ihop till en boll och bli strykt över ryggen. Någon som omsorgsfullt skär bitar av färsk ananas till mig. Hur nu den bilden framträdde i mitt medvetande?
Men istället för bolliggande så ska jag sätta mig på ett tåg och vara social med människor jag inte sett på länge och andra främlingar. Påklistrat leende och "jo men det är okej att snart bli uppsagd" fast det inombords just nu är kaos.
Ge mig några timmar så ska jag väl förhoppningsvis ha kunnat bearbetat den värsta skiten. Det här inlägget är steg ett. Skriva av sig.
1 kommentar:
💚
Skicka en kommentar