Året - i alla fall en del

2015 har varit ett minst sagt omtumlande år. Det är som att flera år av relativt lugn har samlats ihop för att bryta ut - under ett enda år.

Vi börjar med jobb. Precis i slutet av december 2014 sa jag upp mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och hade ingen mer plan än "jag vill bo i Stockholm".

Året började därmed med skolavslutning och inskrivning på Arbetsförmedlingen. Jag var fortfarande vid rätt gott mod men fick sen en rejäl käftsmäll när jag fick veta att min finska a-kassa inte godkände att jag bodde i Sverige och den svenska inte godkände att förmånerna flyttades tills jag hade fått jobb i Sverige. Status q.

Ångesten jag upplevde då har jag aldrig tidigare upplevt. Jag hade så ont i bröstet, sov nästan aldrig, grät väldigt mycket hela tiden och försökte samtidigt hålla något slags mod uppe för att kunna söka jobb.

Så sa det pang. Jag skickade en ansökan till rätt plats i rätt tid, blev snabbt kallad på intervju och fick på intervjun frågan "kan du börja på måndag?"

Sedan har det flutit på. Jag var reporter, blev inhoppare där jag sitter i dag, jag blev nattreporter, jag blev webbredaktör och jobbade mest hela tiden. 220 timmar i april som exempel. Utpumpad men hade visat att jag kunde. Hösten bjöd på ett vik med nya spännande ansvarsområden och ja, det flöt på.

Jag skulle bli utlasad. Jag hade fått besked om att jag skulle bli utlasad. Jag sökte två nya jobb, kallades på två intervjuer och pang bom igen, så ändrades förutsättningen på jobbet och de kunde anställa mig. Fast.

Tänk om jag hade vetat detta då där i januari februari.

Sedan var det ångesten över boendet också. Vi hade ingenstans att bo. Hade ingen plan vart vi skulle ta vägen efter den 15 februari och sökte lika många lägenheter som jobb. Bostadssituationen löste sig innan jobb. Vi fick tag i ett tillfälligt boende i min kusins tomma lägenhet. Bodde på tältsängar med två äppellådor som bord och datorn utan vettigt internet som enda underhållningskälla. Det gick det med. Jag började jobba där och då och var så trött att jag mest sov ändå. Kom hem från jobbet - åt mat - badade badkar - kollade på gamla avsnitt av topgear - sov.

Den 1 mars kunde vi flytta in där vi bor nu. Det var som en dröm. Vi hade våra egna möbler! Våra egna bestick! Vår egen säng! Flytten var sjukt jobbig och mycket logistik krävdes men förutom det var allt glädje. Bostaden i Hornstull, som hade ett underbart läge, var mörk och solens strålar nådde aldrig in på grund av grannhuset. Jag trivdes aldrig där. Lägenheten vi fick nu var ljus ljus ljus med stora fönster och magnifik utsikt och jag kände det som att jag, precis som vårblommorna, vaknade till liv. Blev glad. Blev lycklig. Sol. Ljus. Egna prylar. Och långtidskontrakt.

Sen ligger den inte optimalt. Det bränns mycket bilar utanför, det är mycket skadegörelse och polisen brukar hänga här utanför dygnet runt i omgångar. Men ändå - det är ett hem.

(Jag hade tänkt skriva mer, om det andra, det mer känslomässiga men kom inte längre än så här. Får se om det kommer senare.)

Att resa med katter

Jag tänker att åka bil med barn är ungefär som att åka bil med två katter.

Det var skrik nästan hela vägen, nedbajsning efter bara några mil med efterföljande akutstopp på en random McDonalds för att lyckas rengöra alltihop, ett misslyckat försök att ta det skrikande knytet i famnen för att lugna och att bli väckt tre minuter efter att du äntligen lyckats somna.

Får jag barn någon gång är jag fullständigt beredd.

Los livos, som det heter på spanska

I dag tackade jag ja. Kan inte tacka nej till en fast tjänst. Fast tjänst god damn it!

Fast tjänst = inget magsår över jobbsituationen, inget jobbsökande, pengar varje månad, semester i sommar och kreditvärdighet på banken. 

Och det sista betyder också att om jag bara lyckas skramla ihop tillräckligt mycket pengar till en insats kan jag köpa en lägenhet. Och då har jag ett hem! Som är mitt! Och jobb. Och allt sånt som man bör ha vid 35 års ålder. Förutom barn då, men det kommer väl kanske nån gång i framtiden.

I väntan på att mina "riktiga" arbetsuppgifter drar igång den 18 januari ska jag dessutom arbeta 9-17 största delen av tiden. Ha! Helt vanliga arbetstider, som alla andra. Görgött!

För övrigt blev jag i dag också erbjuden ett vik på den andra tidningen jag sökte jobb på, från slutet/mitten av januari. Ska nu meddela tack men nej tack. Det jobbet hade varit vansinnigt roligt men vad gör jag när jag bara kunde få ett vik där? Fast jobb är fortfarande ett fast jobb.

Jag har ett fast jobb! 

Förlåt för upprepning, jag har lite svårt att fatta det.

Lever i 150 just nu

Hatta hit, hatta dit. Alkohol. Lite sömn. Lite mat. Stora besked, arbetsintervjuer. Mer alkohol, mindre sömn. Ingen mat.

Det går ju ett tag men nu skriker kroppen. Just nu: En liten skål yoghurt och en cappuccino i magen. Bakom mig fem timmar sömn efter AW, en arbetsintervju och julklappsshopping.

Framför mig: Färdigmat i micron och däcka på soffan. Åh vad jag längtar. Åh vad jag kommer att somna.

Oj hej vad det svänger

Söker ett nytt jobb, får svar två timmar senare. Intervju i dag och det går bra. Känns bra. Och hoppet tänds.

Kommer till jobbet där jag jobbar nu och pang bom - allt ändrat. De kan anställa mig. Fast.

Fast. Jobb. I mediabranschen. I Stockholm.

Jag är i nåt slags töcken. Fattar inte. 

Det jag vet är att jag ska dricka öl ikväll och gå på ytterligare en intervju i morgon. Kan ju inte ställa in heller. Ho ho.

En ansökan. En intervju.

Jag har, som jag sa alldeles nyss, inte riktigt orkat ta tag i jobbsökandet. I måndags skickade jag ett kort mejl till ett ställe.
Skrev ”hej jag gör en spontanansökan. Jobbar på den här positionen på den här tidningen och har jobbat som journalist i tio år. Ses gärna om ni vill veta mer.”
Skickade med mitt cv men skrev på rikitgt inte mer än fem rader som personligt brev.

I dag blev jag kallad på intervju. De har inga vik för tillfället tyvärr, men ändå. De vill träffa mig!
Det blir nog bra det här till slut. Det blir bra.

Vakuum, sol och sömn

Jag tänkte tanken att jag borde försöka mig på en sammanfattning av det här året men känslan jag kom fram till var att det känns som att allt har varit ett vakuum.

Jag vet att det på intet vis speglar hela året utan snarare känslan just nu. Jag är trött. Så trött. Så trött att jag inte riktigt orkar söka nya jobb utan lockas av tanken på att vara ledig. Åka till nåt varmt ställe. Ensam. Läsa bok. Äta mat. Få i mig näring igen för att boosta alla reserver som är tömda. Typ öka självförtroendet, midjemåttet, glädjen och nyansen på huden. 

Minska ångesten och deppigheten. 

Det här med sent sent kvällsjobb i åtta nio månader har visserligen gjort att jag har en helt okej buffert på mitt sparkonto men har också helt tagit bort mitt sociala liv och skapat ångesttroll som förföljer mig till fyra på morgonkvisten då jag äntligen somnar. Tyvärr hänger de kvar och hovrar över mitt huvud vissa dagar också. 

Jag är inte gjort för skiftarbete. Det gör mig inte gott.

En glädjande sak, apropå inget alls är att mörkret snart lättar. Om bara någon dag går vi mot ljusare tider igen. Visserligen iskalla sådana med vind som pinar oss men ändå ljusare. Lite snö och sol på det kan kanske till och med jag bli lite sprudlande igen.

Och sömn. Med mycket sömn kan jag bli sprudlande igen!

Jag är inte ledsen längre

Helgen = underbar. Det är nåt med att hänga med syskon och släkt, även om det den här gången inte var min egen släkt. Vi åt kakor och tårta och firade glad ettåring, åt pizza och kollade på På spåret eftersom alla missat det på fredagen. 

Sov tolvtimmarsnatt hos farfarn och pratade om livets förgänglighet, sjukdomar och 1960-talets byggteknik vid frukostbordet. Jag gillar farfarn och han gillar mig. Hans fru var också värmlänning.

Sedan storhandla på vägen hem och laga mustig soppa med tomat och chili och tvätta och försöka komma ikapp med livet.

Sedan spelade jag och A tv-spel tills vi plötsligt såg vad klockan var.

Nu, redo för ny vecka. Sista veckan med mitt tv-program för sedan är det juluppehåll och när det sedan äntligen är över så har jag lämnat bygget. Har planer på att slå alla rekord, så nu kör vi!

Kemisk och verklig på samma gång

Vaknade mitt i vargtimmen. Surrealistiska drömmar och en massa från gårdagens jobbjulfest att bearbeta. 

Det blev så påtagligt att jag snart slutar. Att andra får vara kvar. Att min kompetens inte är exakt den som efterfrågas just nu. Logiskt sett helt rimligt, känslomässigt ett kaos. 

Jag vet att jag inte är dålig, men det är rätt lätt att känna att jag är det.

Och så alkohol in i mixen. Den kemiska ångesten som följd. 

Vill helst bara krypa ihop till en boll och bli strykt över ryggen. Någon som omsorgsfullt skär bitar av färsk ananas till mig. Hur nu den bilden framträdde i mitt medvetande? 

Men istället för bolliggande så ska jag sätta mig på ett tåg och vara social med människor jag inte sett på länge och andra främlingar. Påklistrat leende och "jo men det är okej att snart bli uppsagd" fast det inombords just nu är kaos.

Ge mig några timmar så ska jag väl förhoppningsvis ha kunnat bearbetat den värsta skiten. Det här inlägget är steg ett. Skriva av sig.

Så mycket som behöver skrivas

Det är hundra procent klart nu. Jag slutar den 15 januari. Utlasad.

Känslorna inför detta är jättemånga och jag skulle kunna skriva romaner om det men har inte riktigt tid. Jag prioriterar tydligen att göra en storslagen sorti nu de sista veckorna med kanonjobb och kanonsiffror, att dricka öl till halv sex trots att jag jobbar dagen efter och sånt annat.

I morgon ska jag klippa mig. Sen ska jag bara skaffa ett jobb också.

Tipsa gärna om ni hör nåt som passar en webbredaktör och journalist.

"Läs den och allt blir bra"

Ibland önskar jag att jag var en person som läste självhjälpsböcker och att det i så fall fanns en bok att läsa som på ett magiskt vis gjorde mig till en bättre människa. Bort med ångest och tvekan. Fram med en underbar, inkännande, kunnig och bra mirakelmänniska.

Voilà!

LAS

Jag har snart inget jobb. Troligtvis inte i alla fall. Känns som att jag borde panika lite mer än vad jag gör. 

Just nu känns det mest som att det ska bli skönt med lite ledigt.

Fråga mig om en månad igen så ska svaret nog vara något annat.

Alla delar av mitt jobb är inte ... hrm, så högklassiga

Konversation med min kollega:

Han: Jag satt tidigare och försökte puffa (göra en liten text och bild som ska locka till läsning/tittning reds. anm.) en konstig svamp som hittats i en trädgård.

Jag: *Brister redan här ut i skratt över det absurda*

Vad är det egentligen för jobb vi gör? Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker på det.

Han: Ja, och jag försökte göra det så lockande som möjligt och kommer på mig själv med att skriva "'rymdmonster' chockar villaidyllen". Det är ju som att vi beskriver världen medan vi är i en psykos.

Sömn = bättre än terapi

Jag sov i helgen. På fredagen klev jag upp till slut, men somnade på soffan en sväng på kvällen och sov sedan en ganska lång natt.

Lördag sov jag till tio kanske, somnade på soffan på eftermiddagen och till natten och sov länge på söndagen. Och tog återigen en tupplur på soffan på eftermiddagen.

Sömn. Det kändes som om jag verkligen verkligen behövde sova. Sova, vila, ta hand om mig själv.

Den här veckan har jag inte haft ångest en enda gång hittills. Peppar och trä och allt vad man nu säger. Jag tror helt klart att sömnen är nyckeln till det.