Jag hade nästan glömt

In i burar och knappt säga hejdå till matte sedan ett år tillbaka. "Gå snabbt nu, annars går det inte" och tårarna i hennes ögon. I bilen oro och jamande och bära på färjan i trånga trappor och i djurrum med miljoner hundar och miljoner grader celsius och stillastående luft.

Stressade och oroliga och sjösjuka. Elsa spyr upp hela maginnehållet och doften av gammal kattmat får det att vända sig i magen. Gudrun sticker ut tassarna och vill vill vill uuuuut ur buren.

Lång väg hem och väl framme är de lika stressade och stissiga. Kissar och bajsar och bajsar och kissar och hela lägenheten luktar bläk. Utforska allt. På bordet och fya. I fönstret och fya och överallt där de inte bör eller får vara. Fy fy fy. Kattsand över hela badrumsgolvet och hår som letar sig in i näsan och i smöret.

Skrapar på golvet, river i sofftyget och herregud! Pärsen!

Så kommer de, båda två, trycker huvudet i min hand och buffas. Lägger sig på min mage och bredvid och fläker upp magen så att jag kommer åt den mjukaste mjuka pälsen.

Spinner som skördetröskor och deras päls gör mig lugn. Klappar, stryker, rufsar och lyssnar på kurret.

Smyger upp i sängen när väckarklockan ringt och ställer sig nära nära ansiktet och kikar om jag vaknat. Glädjen när de märker att jag har det. Springer till dörren när nyckeln sätts i och hej hej här är vi - välkommen hem! Kryper in under täcket och kittlar mot min bara hud.

Kurrar. Myser. Förföljer mig runt hela lägenheten.

Jag hade nästan glömt hur det var. Hur underbart det är att ha katter. Nu är de här. Här hos oss igen och trots alla aber och allt hår i maten och kattsand som fastnar under fötterna och bajslukt och fyande: Jag älskar det. Jag älskar dem.

Nu är de här igen, mina och A:s små kärlekar.