Sista natten på länge

Ligger hemma på soffan och väntar på att min arbetsdag ska börja. Jag jobbar natt, igen, men det känns all fine and dandy eftersom jag vet att det är den sista natten på länge. Yey!

Eller ja, det där vet jag ju inte förstås men jag hoppas onekligen.

Det har gått jättebra att jobba natt, inget snack om saken, men resten av livet blir liksom inte så spännande: Sova till eftermiddagen, vara så där seg i skallen som man blir av att sova till eftermiddagen, göra en max två vettiga saker, laga middag och åka till jobbet.

Det känns inte direkt som att carpa dagen och sånt där ni vet. Snarare att sova bort hela sitt liv.