Skola

Senast jag gick i skola var jag 23 år och läste fotografi på folkhögskola. Då gjorde jag praktik på Ålandstidningen och ett halvår senare, när de sökte en ungdomsreporter, sökte jag - och fick jobbet. Nästan ett år senare fick jag fast anställning som allmänreporter. Och där har jag blivit tills nu. Har visserligen gjort allt som man kan göra på redaktionen - nyhetschef, webbredaktör, fotograf, redigerare - men behöver ändå göra något annat. Se något annat, lära mig något nytt, utvecklas.

På måndag börjar nästa skola. Medieteknik på Södertörns högskola. Tio år sedan jag studerade sist. Och även om jag är nervös över högskolestudier, över att få nya klasskompisar, över att behöva skriva prov och allt det där, så är den övervägande känslan eufori. Och lycka. Jag ska gå i skola!

Down memory lane

I november i fjol visade jag för första gången bilder på hur torpet såg ut. Hade då stora vida planer på hur fint det skulle bli. Och nu, när vi fixat i alla fall storstugan klar kan jag konstatera att det blev precis så himla fint som jag drömde om. Och ja, jag är så inåthelvetes partisk. Förstås.

Se här:

Det här är en del av storstugan, som det såg ut när vi var där på visning.

Och så här ser samma hörn ut nu.

Och här är köksdelen som var, hmmm vad ska jag kalla det, inte så ergonomisk och fräsch.

Och så här ser det ut nu.

Och det här var den del som i dag är vardagsrum.

Och så här ser den delen ut i dag.

Framförallt tycker jag att det är en stor skillnad i ljuset. Det där mörkmörkbruna taket – not cool. Och att plastmattan kom bort gjorde också stor skillnad. Och att den fula tapeten försvann. Och de blå rullgardinerna. Och ja, de där schablonkatterna då.
Nästa gång vi åker till Åland, om cirka tre veckor, är det här vi ska hänga. Känns oerhört skönt!

Stockholm

Det känns visserligen fortfarande som att vi är här på semester, men från och med nu kan vi kalla Stockholm för hemma. 

Allt är fortfarande rätt förvirrande och ovant. Var finns matbutikerna? Vilken väg är bäst att gå? Är det tvärbanan eller buss som är bäst att ta till skolan? Många frågor och ännu inga svar. Om ett tag kommer det nog kännas helt normalt. Vi kan säkert till och med gå ut ur en tunnelbana och veta åt vilket håll vi ska gå utan att titta på skyltarna! 

Förutom förvirringen känns allt bra. Jättejättebra. I dag har jag till exempel suttit ganska länge och bara tittat på människor. Älskar det! 

Om den här förlamande tröttheten som jag dras med från den vansinniga flyttveckan bara skulle släppa skulle allt vara fullkomligt underbart.

Mera flyttkrafs

Alla som de senaste dagarna klivit in i vår lägenhet har reagerat precis likadant – med ett utropande herregud! Det är så himla rörigt och samtidigt jättetomt. Allt som är vi är nästan borta. Eller ja, nedpackat i de där kartongerna och påsarna som bidrar till rörigheten då.
Det känns så konstigt att packa ner allt för att om ett halvår packa upp allt igen (om allt blir som enligt planerna vill säga). Sånt himla jobb för så kort tid. Men samtidigt är det ett måste. Vi vet ju inte vad för boende vi kommer att hitta i Stockholm och om det inte är möblerat måste vi ju ha med våra grejer. Vi kan inte lämna det i lägenheten och komma till vår hyresgäst och säga – nej hörru, nu måste vi ta alla tallrikar härifrån ... Och dessutom ville han ha sina egna grejer.
Och nu är det värsta gjort. Badrumskåpen är tömda, garderoberna är snart tömda och i köksskåpen finns bara lite kvar. En hel del möbler, som vi inte ska lämna kvar alltså, kör vi ut till torpet redan i dag. Våra skrivbord, två fåtöljer, en byrå och lite annat smått och gott.
På fredag ryker ena sängen och de sista grejerna så sista natten blir det att dela på en nittiosäng. Två personer och två katter. Åh vad pigg jag kommer att vara på lördag morgon.

Annat jag kan konstatera är:
• att man orkar himla mycket om man bara bestämmer sig för det. Eller man och man, jag i alla fall. Jag jobbar heltid och kommer hem och börjar packa direkt. I går packade jag tills klockan var halv tolv och jag stupade i säng.
• att jag har för mycket kläder. Tre säckar med kläder som jag INTE ska ha med mig ... När i hela fridens namn ska jag hinna använda allt jag har? Och skor också. Två stora kartonger smetfulla. A packade ner två par, som jämförelse.
• att vi har för mycket grejer i största allmänhet. Men vissa grejer vill man ju spara bara för att eller för framtida bruk. Vad gör man liksom av en backpacker-ryggsäck när man inte använder den? Inte slänger man den ju.
• att Emmaus förhoppningsvis blir glada av sju påsar med fina och bra grejer som de kan sälja och på så vis få pengar till välgörande ändamål.

På lördag flyttar vi. Helt sjukt.

Goddag yxskaft!

För övrigt skrev jag ”ringa viktiga samtal” två gånger i det senaste inlägget.
Ett ganska bra mått på hur virrikocko jag är.

Intet nytt under solen

Orsaken till att jag inte skriver är för att skona er. Det enda min hjärna aktiverar sig med är 1) jobb 2) flytt. Det senare kan till och med ta lite överhanden över det första. Det är bara en massa tankar på att ringa viktiga samtal, kopiera viktiga papper, ringa viktiga samtal och packa viktiga och oviktiga saker. A är ledig den här veckan och ska köra skytteltrafik mellan lägenheten och torpet är tanken. Han började redan i går. Förhoppningsvis kan vi få någon form av struktur så småningom, typ på onsdag alltså, och därmed låna hans mammas skåpbil så vi får ut lite möbler också.

I går åkte för övrigt alla blommor på långtidsdagis. Fasen vad tomt det blev.

Slut på gnällandet

När jag är stressad, fiktivt stressad eller verkligt stressad spelar ingen roll, så blir jag alltid negativ. Svartmålar allt och kan liksom inte se det positiva med något. Bara alla baksidor och allt jobb. Som med den här flytten.
Då behöver jag liksom göra undan grejer och känna att jag har någon sorts kontroll i stressen för att komma ur det där negativa.

Och i går tror jag att jag lyckades med det. De saker som gett mig stress har till stor del löst sig. För det första fick vi tag i fler lådor att packa i, för det andra fick vi hela badrummet genomgått plus alla böcker nedpackade och för det tredje så är A äntligen frisk!
Trots att vi höll på och slet tills klockan var tolv i går känner jag mig mycket mycket piggare och vid mycket mer gott mod i dag än tidigare i veckan. En underbar känsla.
Så i dag kan jag återigen glädjas åt att vi ska flytta till Stockholm, att vi ska få studera och att vi faktiskt har någonstans att bo de första två månaderna. Härligt! Look at the bright side och så vidare.

Att inte ha ett hem

När jag plockade ner nästan alla tavlor från väggarna i dag slog det mig att vi inte kommer att ha ett hem på länge. Det som plockas ned i lådor kommer inte upp. Inte på länge. När vet vi inte. Det beror på om vi hittar nån form av vettigt boende eller inte. Mina förhoppningar är små. Jag vill helst inte tänka på att vi om två månader ungefär inte har någonstans att ta vägen. I Stockholm, som har den pissigaste bostadssituationen i Sverige.
Ont i magen.

Men mest grubblar jag över hur det kommer att kännas att inte ha ett riktigt hem. Med våra grejer. Blommor. Tavlor. Foton. Katter. Kommer jag vara rotlös? Känna mig halv? Jag har så gott som alltid haft ett hem. Och det här hemmet känns så himla mycket hem. Här landade jag då när jag bröt upp från mitt ex och bestämde mig för att bli lycklig på riktigt. Här hittade jag tillbaka till mig själv. Här bildade jag ett hem som var mitt mitt mitt och som senare kompletterades med A. Och nu, nu ska allt plockas bort. Vem vet när de kommer fram igen?

Grädde på stressmoset

Sa jag förresten att A dessutom har streptokocker och ligger hemma och är sjuk?

Nä men jag fixar väl allt själv då .... *panikar*

Tillbaka på jobbet och hjärnan splittrad. Förvirrad över att behöva vakna av en väckarklocka och över att över huvud taget använda hjärnan. Har knappt skrivit några ord under hela semestern. Eller ja, det lilla som jag har skrivit här då. Men det kan knappast räknas.
Dessutom har jag tankarna på hundra olika håll. Hur det nu egentligen ska bli med uthyrandet av lägenheten, vår vän verkar ha beslutsångest. Och hur vi i så fall ska göra med alla grejer. Och bredband och el och säga upp hemförsäkring och gud vet vad. Och så undrar jag hur vi ska få internet i Stockholm. Och om vi ska skaffa svenska mobiler. Och samtidigt ska bilen besiktas, vi måste ändra vår adress och eftersända post. Och flyttpacka då.
Ringa skattemyndigheten och begära diverse intyg och gud vet vad och hålla tummarna att vi beviljas så mycket studiestöd som bara är möjligt. Köpa kurslitteratur, hur det nu ska göras. Om vi beställer från nätet, som är billigast, vet jag inte vart vi ska skicka det. Hit? Till nya lägenheten? Till någon annan?

Samtidigt är det så mycket jag vill hinna göra. Hänga med vänner extra mycket, eftersom vi inte kommer att ses på samma vis det kommande halvåret. Och gosa extra mycket med katterna eftersom vi till en början i alla fall kommer att flytta utan dem. Hur nu det ska gå? Jag har redan ont i magen av att tänka på det. Inte vakna med en tjock katt på magen liksom. Usch.

Så ja, hjärnan är splittrad. Och jag försöker komma ihåg hur man skriver artiklar.

Jag vet vad jag ska göra den närmsta tiden

Går igenom hela mitt liv. Bokstavligt talat alltså, det är det man måste göra när man rensar ur lådor med grejer som flyttade med mig till Åland 2001 och sedan har flyttats runt i alla olika bostäder jag haft genom åren. Gamla fotoalbum, brev, dagböcker, skolarbeten och annat diverse skit jag samlat på mig genom åren. Säljer bort onödigt, skänker bort en hel del, packar i olika lådor för permanent förvaring, för förvaring till ett ordentligt hem i framtiden, för ett eventuellt hem där vi inte bor möblerat och i lådor som ska med nu i flytten. Det är en jävla massa att hålla reda på. En jävla massa att packa. En jävla massa grejer att gå igenom. Har liksom bara skrapat på ytan men är redan less på det.

Men det måste göras. Om två veckor går flyttlasset och då ska typ hela vårt bohag vara instuvat på torpet. I någon sorts ordning helst, så vi hittar sakerna. Och så att de inte blir förstörda.

Åh vad jag inte ser fram emot de kommande veckorna. 

Nu ska jag ta mig ett glas vin och gå igenom badrummet. Fy fan.

Nu kommer ångesten

A ligger och sover och svettas. Vaknade tidigt i morse med 38,6 graders feber och därmed är dagens tur till Västerås inställd.

Jag ligger bredvid med ångest. Ångest över allt som behöver göras innan vi flyttar. Hela lägenheten ska ju packas ihop typ. Och det är inte lite grejer kan jag lova. Och så har jag ångest över hela grejen. Hela flytten, att börja plugga, att bara ha någonstans att bo i två månader. Och så vidare. Och över att behöva gå igenom alla lådor med grejer och rensa och slänga och och och. 

Nåja. Det löser sig säkert. Det måste lösa sig. Bara min ångest släpper och A:s feber gör det samma.

Det där jag tänkte berätta

Jag tänkte för länge sedan berätta allt så att det inte glöms bort men redan nu har minnena börjat blekna. Jag tänkte berätta om hur mamma och pappa sittandes i den nymålade snygga kökssoffa berättade historien om dem. Hur de träffades, hur pappa inte ville flytta in i mammas lägenhet eftersom vattnet rann ut så långsamt ur badkaret. Hur de tittade på varandra då och konstaterade att de just den dagen varit gifta i fyrtio år.

Jag tänkte berätta om när vi cyklade långt. Pappa skjutsandes mamma och hur vi skrattade och stannade på ölpauser. Hur vi smög förbi en stuga med öppen dörr för att få en bättre bild på solnedgången. Eller hur tomt de blev när de åkte och det plötsligt bara var vi.

När äldsta systern med familj kom och en liten barnhand letade sig in i min. Systerdottern i baksätet på bilen och tusen frågor. Matilda, hur långt är ett snöre?

Jag tänkte berätta om helgen i stan där vi fick lite puls. Hur vi skrattade och lyssnade på musik. Skulle ta ett nattdopp men hamnade på granngården med en flaska vodka och yttepyttelite läsk att blanda den med. Bad och grill på vännens ö och hopp från höga klippor medan solen sakta gick ner.

När hela halva släkten kom på besök på samma gång och hur alla gång på gång frågade om jag inte skulle bada snart. Hur systerdottern sa att jag såg ut som ett monster när mascaran, som jag i ett försök att vara civiliserad hade tagit på mig, rann längs kinderna.

Hur andra systern med familj kom till torpet och vi åkte och badade. Slängde oss i vågorna tills det värkte i varenda kroppsdel. Så länge att vi kom en halvtimme för sent för kvällens stora middag som blev oerhört lyckad, trots att mitt lag inte vann femkampen.

Och så sa vi hejdå och så kom vännen i stället. Köpte räkor och drack vin och pratade om då och nu och framtiden. Hon och jag i mitt kök, precis som det var förr.

Och nu, nu är det söndag och vi har precis vinkat hejdå till sommarens sista besökare. I morgon hälsar vi på A:s syskon i Sverige och sen, sen när veckan är över är semestern slut för den här gången. Den har varit lång och kort och varm varm varm och alldeles underbar på alla sätt och vis.