Så blev jag till

November har för mig alltid varit något av en hatmånad. Mörk, dyster och energilös är de tre ledorden.
Jag gillar fortfarande inte november, men sedan den där måndagen för ganska exakt två år sedan har november blivit något annat. Inte ”the end” som jag skrev då, snarare en början. En nystart.
För det var då, för två år sedan som saker och ting vände. Först vändes hela världen upp och ner men sen, sen såg jag ett ljus i tillvaron som vände hela livet på rätt. På helt rätt den här gången.

Jag hittade liksom mig själv där någonstans. Inte på en gång förstås. De två första veckorna efter den där måndagen då jag och mitt ex gjorde slut var jag som i ett vakuum. Satt på soffan och grät. Låg på soffan och grät tills jag somnade. Lagade mat och grät. Åt och grät. Duschade och hulkgrät. Och pratade pratade pratade pratade så mycket som jag aldrig hade gjort förut. I alla fall om saker jag aldrig tidigare hade pratat om. Mig själv och vad jag egentligen känner. Hur outgrundligt ledsen jag var, hur jag mådde, hur jag skulle orka gå vidare. Alla som bara frågade något litet fick hela mitt liv hällt över sig. Åh vad jag behövde prata.

Jag gick i terapi där jag också grät och pratade och efter bara några besök där var det som om min själ fick ett lugn över sig. ”Så ja, så ja, Matilda, allt blir bra”, var det som att mitt inre sa till mig. Och jag reste mig därifrån, starkare, lyckligare och liksom ny. Hel. Redo för resten av livet. En nystart.
Mörka, dystra, energilösa november blev början på något nytt. På något fint. På vad som visade sig vara jag. Utan allt är jättebra-mask. Bara jag. Som jag är.