Det kommer att bli fint

Det sprakar trivsamt i spisen. Det knäpper när elden slickar vedklabbarna och värmen har redan spridit sig långt i huset. Den där råkylan som har gjort att man behövt både jacka, skor och vantar på sig inomhus är långt borta. Mamma häller upp det sista kokande vattnet i en hink, fyller på med kallt vatten och rengöringsmedel. Doppar ned trasan och torkar av dörrarna från sju års gammalt damm. Sedan är det klart, säger hon.
Jag har nyss kommit ner från övervåningen. Kränger av mig gummihandskarna som varit fulla med damm och fågelbajs och slänger dem. Nu är övervåningen klar. Dammsugen och alla fågelfjädrar och allt fågelbajs är borta. Borta! Det är rent. Jag drar på mig raggsockor för att inte klampa runt med mina skor.

A stänger av den bullrande dammsugaren, rullar ihop sladden och konstaterar att hallen är klar. Ren.
Mamma och jag flyttar soffan, ställer den mot en annan vägg och lägger på trasmattorna. Det fula plastgolvet är rent och syns nästan inte längre tack vare mattorna. Det charmiga porslinet är diskat, madrasserna är skakade, alla dammiga gardiner är nedtagna för tvätt, skåpen är urtorkade, stolarna skrubbade och pappa kliver in. Utedasset är rent, meddelar han. Inga döda insekter, ingen spindelväv längre. Rent.
Vi sätter oss i soffan. Häller upp kaffe från termos, bryter loss en bit choklad från kakan och andas. Rent. Torpet är rent. Städat från topp till tå.

Det sprakar trivsamt i spisen. Och för första gången får jag känslan av hur det kommer att bli. Hur härligt och mysigt torpet kommer att bli. Varmt, rent, ombonat och fint. Det kommer att bli fint.