Jag ljög inte ens

Lön = nya skor, nya svarta jeans med hög midja och ny tub ansiktskräm. Precis som jag sa.

I går, i dag, i morgon typ

I morse när A väckte mig för typ sjuttonde gången, i alla fall hade jag snoozat i en timme och en kvart, var det första jag sa "men väck mig inte nu jag har ju nyss fått räkor!" 

Det där suget efter skaldjur har därmed inte alls gått över trots både kräftor och räkor i magen de senaste veckorna. Knäppt.

I morgon får jag lön. Ska köpa mig ett par skor, ett par svarta jeans med hög midja och en ny ansiktskräm. Varsågod för info.

I går var jag och A på spontanrunda med bilen. Hamnade hos hans mamma och gick runt i hennes trädgård och klämde på solrosor. Hon prackade också på oss massor av grönsaker från sina odlingar. Sallad, morötter, tomater och rabarber.

Nu sitter jag och googlar recept på rabarbermarmelad. Lutar åt ett med ingefära som jag ämnar äta med nybakta scones och en god ost någon dag.

I kväll tänker jag nog ligga på soffan hela kvällen. Känner mig halvsjuk och har dragit filten över mig. Hoppas kureras av det eftersom jag jobbar i helgen. 

Önskar dock helst att jag hade ett badkar att krypa ner i. Ligga där med en bok och ett glas vin och värmen som omsluter min stackars slitna kropp. Och räkor då. Räkor i badkaret hade varit det ultimata.

Annars då?

1. Jag är pank. Så pank jag kan vara faktiskt. Eller ja, jag har så att jag kan fortsätta med mitt dumma rökande fram till fredag då jag får lön igen. Augusti var en dyr dyr månad, kan jag konstatera.
2. Det blev inget med torpet tyvärr. Mannen ville inte sälja. Inte nu i alla fall. Trots de rosa drömmarna är besvikelsen inte så stor. Någonstans inom mig visste jag att han inte skulle sälja det och att det inte skulle bli vårt. Nu tänker jag annonsera i tidningen efter ett torp och hoppas att jag får lika många svar som när jag sökte lägenhet – nio stycken alltså.
3. Äsch, jag kommer inte på något mer.

Vad jag roar mig med på jobbet

Kvällsjobb. Inhopp som redigerare. Då kan man, i alla fall jag, behöva skratta lite emellanåt. I dag skrattar jag åt den här gif:en bland annat.

Jag måste lära mig att tygla mig

Vi var och tittade på ett torp i lördags. Eller egentligen två, på samma tomt. Torpet var ganska perfekt. Rummen kunde ha sett lite annorlunda ut, varit lite bättre planerade till exempel, ytskikten skulle kunna ha varit i lite bättre skick och så vidare. Men annars bra. Bra läge, fin omgivning, helt tak och inga murkna stockar så vitt vi såg. Och kakelugn i det ena huset och stor vedspis i det andra. Det hade potential helt enkelt. Med jävligt mycket målarfärg och ganska mycket slit hade det kunnat bli drömtorpet.

Och jag som har lite för vild fantasi har redan skenat i väg. Jag ser att mamma och pappa renoverar det ena torpet och har det till ”sitt” och hur vi dricker vin där mittemellan husen en sommarkväll. Jag ser jag och A iklädda arbetsbyxor med målarfärgspenslar i händerna, skrattandes, dansandes och målandes. Lustfyllt och roligt att renovera! Jag ser redan hur syrenhäcken blommar tidigt på sommaren och hur vi sitter i vardagsrummet och spelar monopol en regnig dag. Eller när vi cyklar på grusvägar till badplatsen eller går på upptäcktsfärd i skogen. Eller när jag ligger i hammocken och läser medan A sitter och spelar gitarr på trappan. Jag ser hur vi lever där, i vår sommarstuga.
Fantasin målad i rosaskimmer förstås. Lull-lull och idyll och bara skratt och glada tillrop. Myyyys ut i fingerspetsarna.

Det här är ett stort problem. De vilda och rosa fantasierna gör att besvikelsen kan bli så stor. Av flera orsaker.
1) Mannen som äger torpet vet inte ens om han vill sälja det. Han har ärvt det och även om han inte vet vad han ska göra med det kanske han vill ha kvar det som minne. Att det får stå där och vänta på att han vet vad han ska göra med det.
2) Om han vill sälja det är det ändå inte säkert att jag har råd med det. Och har jag råd med det så är det inte säkert att jag har råd att renovera det som jag vill ha det. Rätt vad det är måste skorstenen muras om, eller något annat kostsamt.
3) Verkligheten, i synnerhet verkligheten som innebär att renovera ett helt torp, är inte så bekymmerslös som min fantasi vill att den ska vara. Det blir säkert en massa munhuggande och sura miner när vi står där med målarpenslarna i händerna. Griniga, hungriga och trötta. Och så svär vi över att det inte finns rinnande vatten. Eller över att behöva gå på utedass klockan halv två på natten när det ösregnar.

Jag måste lära mig att tygla min vilda fantasi. Vara liiite mer realistisk åtminstone. Men fan, det är så svårt. Det är så svårt när man hittat ett torp som man blev kär i.

När pungen blev ett självstyrt rike

Vi har precis gått och lagt oss i sängen och som på beställning hoppar ena katten upp och vill gosa. Det är Gudrun, den äldsta och lite mer rundlätta av dem. Hon trampar runt på täcket, spanar in en lämplig plats. Helst vill hon ligga på oss, på bröstkorgen där hon kan känna hjärtslag och värme.
Hon beslutar sig för att lägga sig på A:s bröstkorg den här gången. Trampar dit och kliver mitt på pungen.
A vrålar och skrämmer bort henne.
– Gudrun! Aj! Måste du kliva precis där det gör som ondast?

Jag försöker släta över hennes beteende. Skapa lite förståelse.
– Men du vet, hon är inte så bevandrad i den manliga autonomin.*

Skrattade tills jag somnade åt felsägningen.

*skulle förstås säga anatomin.

This is the end, my friend

Sagan om chilin är nu till ända.

Någon gång i april planterade jag frön, vattnade, pysslade, pratade, vattnade, gullade, gav kärlek, gödslade, planterade om och vattnade lite till. Och i dag, fyra månader senare, skördade jag den första röda mogna egenodlade chilifrukten. Stoltheten vet inga gränser. 

Min baby, nu äter jag upp dig.

En torsdagslåt

Men alltså lyssna. Lyssna! Den här låten är bara så himla bra.
Och dessutom påminner det mig om en av de bakfulla dagarna på Way out West. Första konserten på dagen, strålande solsken och en riktigt god tallrik med indisk mat. Och A och jag och Amason. Fina tider.

Very hairy scary girl

Det här håret som jag har haft på utväxt i evigheters evigheter. Äntligen äntligen börjar det hända något. Numera når det i alla fall strax nedanför axlarna. Gött!

Älskar språknörderi

Fick i dag lära mig att ordet långskånk härstammar från Edvard I av England. Han var 1.88 lång och kallades därför för Longshanks, vilket på svenska blev långskånk.
Älskar onödigt vetande. I synnerhet när det gäller språk och ords uppkomst.

Det var dags att byta nu

Lite nytt utseende. Bytte hårt och färggrant mot fisigt pastelligt. Jag gillart i alla fall.

Lever och frodas

Jag förstår ju att ni undrar ihjäl er över hur det går med min chili. Har ju inte uppdaterat läget på väldigt lång tid.

Men tackar som frågar, de lever, frodas och växer. Och den här veckan kan vi nog skörda den första. Wiiiiihoooo!

Skaldjursfrossa

Jag brukar alltid försöka följa min kropps nycker när det gäller mat. Jag tror nämligen att kroppen vet vad den behöver och tycker att det stämmer.

Som när jag blir sugen på spenat eller apelsin vilket jag tror betyder att jag då behöver järn och c-vitaminer. 

Ibland är det dock inte lika solklart vad kroppen egentligen behöver. Som för något år sedan då jag en hel höst var sugen på korv och enbart korv. Hade väl brist på fett eller något då. 

Och nu är jag vansinnigt sugen på skaldjur. Hela sommaren, hela tiden. Får sug i magen när jag ser en bild på kräftor och kan omöjligt gå förbi rökta räkor utan att handla. Vill ha skaldjur varje dag om jag lyssnar på kroppen.

Nu till frågan: Vad fan har jag för brist i kroppen som gör att jag är orimligt sugen på skaldjur? Vad innehåller de som kroppen skulle kunna tänkas behöva? Kan inte komma på en enda grej faktiskt.

Kliandet som aldrig upphör

Jag visste att jag inte ville stanna kvar. Staden hade blivit för liten, jag hade sett den till leda. Studenten och sommarjobb på Posten. Tidiga morgnar och jag hatade det. Ville bort bort bort. Varsomhelst, bara jag fick se något annat. Flytta hemifrån, bort från föräldrarna som, trots att jag var 19 och 20, behandlade mig som ett barn. Det kliade i kroppen.

Vänner åkte till London och bodde i kollektiv, pluggade på universitet i andra städer, flyttade till Norge. Gick på folkhögskola och bodde på internat. Gjorde något.

Och jag, jag cyklade åtta kilometer klockan halv sex varje morgon för att sortera post. Kom hem, sov, hängde på internet. Kände mig misslyckad och ville bort bort bort. Varsomhelst.

Träffe en kille från Malmö och drömde om staden. Åkte dit och killen var kaos och möjligheten att fly till Malmö gick i stöpet.

Åkte till Oslo. Packade stor väska med allt det viktigaste och de få sparade pengarna jag hade. Sov hos kompisars kompisar på betonggolv och drack pils. Skulle söka jobb, leta bostad men drog mest runt. Drack mer pils. Lyssnade på Velvet Underground och köpte skivor för pengarna jag hade kvar.

Enkelbiljett hem till mamma och pappa och sommarjobb på Posten igen. Ringde vännen som flyttat till Åland och sa jag kommer dit! Träffade en kille och extraknäckte som äppelplockare, dagisfröken och rätt vad det var hade innehållet i min väska flyttat in i killens lägenhet. Jag var 20 år. Nöjd över att ha flytt från staden, nöjd att komma bort bort bort. Varsomhelst.

Skulle bo på Åland på skoj. Ett litet tag. Landet och butiksjobb och svårt att få vänner. Kände mig ensam och ville flytta. Stannade för killens skull. För att jag inte visste vad jag skulle göra annars. För att jag fortfarande var så skoltrött att tanken på att plugga fick mig illamående. För att jag inte igen kunde åka hem till mamma och pappa och flytta in i ångesten i flickrummet. Nu var jag i alla fall borta. Varsomhelst.

Brottades med mig själv men tog inga beslut. Visste att Åland inte var platsen jag skulle bo på. Att det bara var en tillflyktsort men mitt inre var alldeles för rörigt för att jag skulle veta vad jag skulle göra i stället.

År efter år efter år gick och jag började vänja mig. Pluggade på folkhögskola, bytte jobb många gånger, hamnade på tidning och för första gången fann jag en mening med min tillvaro på Åland. Ett roligt och utmanande jobb. Men det var allt. Åland var fortfarande inte mitt hem, jag hade inte valt Åland. Jag hade bara hamnat här, i min jakt efter att se något annat än staden.

Tolv år senare. Jag känner att tillflyktsorten har uppfyllt sitt syfte. Jag har flytt nu. Jag vill ha något annat. Jag känner samma sak som i staden, då för tolv år sedan. Att jag vill se något annat. Kanske inte för evigt men just nu. Nu vill jag bort bort bort. Varsomhelst.

Kliandet i kroppen ger mig ingen ro.

En skrämmande tanke

Om jag köper ett torp nu och betalar av det i 15 år är jag 47 när jag betalat av det helt. 

47!!! Om 15 år är jag 47. 

Mår lite dåligt nu.

Torpletandet fortsätter

I går hade jag möte med banken för att höra hur mycket lån jag skulle kunna få för att köpa ett torp. Ganska mycket var svaret och jag fick en lånegaranti som jag är nöjd med. Samtidigt räknade vi ut hur mycket månadskostnaden skulle bli, och även där blev jag nöjd.

Glad i hågen åkte jag och A därför och tittade på ett tänkbart torp. Mysigt och hade potential, men rätt långt bort i obygden och inte cykelavstånd till varken bad eller butik. Dessutom var tomten rätt risig. Tvivlar på att en vecka med röjsåg och en vecka med spade hade gjort någon skillnad. Puh vad mycket jobb, med andra ord.

Vad som talade för torpet var i alla fall omgivningarna. Vi gick en runda för att kolla läget och snubblade strax över en alldeles underbar sädesåker, vackra grusvägar och en lummig lövskog. Väldigt fint och idylliskt.

Om torpet hade varit lite större och vi hade blivit mer kära i det hade jag kunnat slå till bara på grund av omgivningen. Nåja. Fortsätta leta bara. Tror och hoppas att fler torp liknande drömtorpet som jag inte hann bjuda på kommer ut på marknaden.

Anonym vs igenkänd

Det finns klara fördelar med att bo på en liten ort. I synnerhet om man som jag har ett halvoffentligt jobb. Folk kommer fram och pratar apropå ingenting och man klarar sig på banken trots att man glömt legget hemma, som exempel. Man har en sorts trygghet liksom, vet att folk håller koll åt en och på en.

Det finns nackdelar också. I synnerhet det där "hålla kollandet". Jag kan ibland känna mig begränsad, inte riktigt fri. Övervakad och som att jag på något vis måste sköta mig, klä mig vettigt, vara ordningsam och bry mig.

Jag kan inte, eller känner inte att jag kan, lufsa runt och se ut hur som helst. Eller vara apkalas på krogen, eller snäsa av någon som är jobbig och påträngande, eller helt enkelt gå runt och se sur ut om jag inte känner för att le.

Nu när jag var i Göteborg i helgen kände jag därför en oerhörd befrielse i att vara helt anonym. Jag gick till frukostbuffén i blommiga tajts och omatchande tröja, var på festival och hoppade och dansade helt obehindrat, gapskrattade mitt på gatan oavbrutet i en halvtimme. Utan att tänka på att någon skulle bry sig eller vara orolig för att någon skulle få en konstig uppfattning av mig.

Jag vet att detta troligtvis sitter i min skalle egentligen. Jag vet att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker, jag vet att jag kan bete mig som jag vill. Släppa på alla spärrar. Jag tror inte att det på något vis skulle skada mig, mitt anseende, mitt yrke. Men ibland känns det som att det skulle kunna göra det. I min skalle känns det så. Och det hämmar mig. Jag vill kunna vara jag helt fullt ut hela tiden.

Fan, jag skulle suga på att vara kändis.

Annars mycket nöjd med Way Out West

Vi kom dit.

Vi såg bra band. Som Beach House.

Och Tame Impala. För att nämna några.

Vi somnade om efter den tidiga hotellfrukosten eller låg och slöa länge i sängen.

Vi åt god mat. Stark mat bland annat.

Vi skrattade.

Och sedan var tre dagars härlig festival slut. Tyvärr.

 

Tack för i år fina festivalen! Tack alla bra band som gav mig lycka! Och tack alla trevliga och roliga människor vi träffade som förgyllde livet! 

Och framförallt tack mina fötter som, otroligt men sant, faktiskt klarade bära mig i vansinnigt många timmar varje dag.

Festivalguide

Okej. Om du är över 1.90 lång bör du inte stå så långt fram. Om du mot förmodan ändå vill det:

- stå inte och vicka med huvudet fram och tillbaka.

- ha inte jättestort yvigt hår, men om du nu har det sätt upp det under konserten.

- ta av dig cowboyhatten.

- stå inte oavbrutet med ansiktet vänt mot din kompis. Huvudet i profil skymmer ännu mer av sikten.

- prata helst inte mer än nödvändigt. Det finns folk som vill LYSSNA på musiken.

Så. Med hopp om bättring inför nästa års Way Out West. Tack på förhand!

/En lätt irriterad festivalbesökare som bara är 1.72 lång. Och som förstås skötte sig klanderfritt hela festivalen. Hrm, host, harkel.

Här kan man bo

Efter bil, båt, buss, tåg och spårvagn kom vi äntligen till hotellet och möttes av det här.

Rätt okej.

Nu laddar vi för tre dagar bra musik på det enda rätta sättet. Med chips och vin på hotellrummet.

Den här semestern alltså, riktigt nice.

Fredag fast tisdag

Förvirrande det här med att jobba nyhetschef, vara ledig, jobba kväll, helgjobba och så vidare. Inga rutiner alls. Är så dagvill att jag är osäker på vilken dag det egentligen är, men för mig är det i alla fall fredag och sista dagen för veckan.
I morgon drar jag och A nämligen till Göteborg och Way Out West för fem dagars semester. Typ det enda vi har gjort tillsammans den här sommaren när A bara har sex dagar semester att ta ut.

Hur som helst. Är vansinnigt pepp inför helgen nu. Hotellfrukost, vansinnigt bra band och skönt häng med A.
Trots att vi är bortresta är det ingen idé att tjuvar gör sig besvär. Har nämligen ett lodjur och en panter hemma som vaktar huset med sina liv. De är livsfarliga.

På den ljusa sidan

Skitsamma att jag inte har så mycket pengar till Way Out West. Skitsamma att jag har jobbat under hela helgen när det varit kanonväder. Skitsamma att jag fortfarande är trött efter jobbets firmafest i fredags.

För i dag firar jag och A ett och ett halvt år! Hurra för oss!

Firade ordentligt vid frukosten med dyrt surdegsbröd med dyr choklad- och hasselnötskräm på tillsammans med billiga jordgubbar. Görgött.

You do the math

Jag skrev ju tidigare att jag hade varit så förutseende och fördelat kostnaderna inför årets Way out West så att jag skulle kunna spendera massa pengar på mat och dryck i stället för på resor och boende. Och jag slog mig själv för bröstet och var så stolt över mig själv.

Jag skrev ju tidigare att min bil inte gick igenom besiktningen och var tvungen att tillbringa några dagar på verkstad för att åtgärda alla småfel som besiktningsmannen hittade.

Så ja. Ni kan väl räkna ut den här ekvationen själva? Sparade pengar för Wow minus fet räkning för bilen lika med inget la dolce vita i år heller.