Inga oxveckor här inte

Det är oxveckor nu. Den tiden på året då det bara är arbete och arbete och inga högtider, lov (för de lyllosar som har sådant) eller annat på gång. Livet brukar gå lite på rutin och handla om att stiga upp, jobba, åka hem, laga mat, kolla på tv och sova.
Men några oxveckor och några rutiner märker inte jag av i alla fall.

Livet är så fullbokat att jag inte hunnit se ett enda avsnitt av Game of Thrones på en säkert en vecka. Med andra ord innebär det att det inte har varit en enda kväll liggandes på soffan på säkert en vecka. Det har i stället varit middag med vänner efter jobbet, 40-årskalas i lördags, 23-årskalas i söndags, lång bio en kväll, storhandling, tårtbakande och gud vet vad. Och i kväll blir det bio igen, i morgon säkert god middag, jobb lördag kväll, söndag kväll, måndag kväll och tisdag kväll. Och på onsdag ska jag och A fira att vi setts i ett år och korka upp Amaronevinet vi shoppade på Alko i veckan.

Men om en vecka, nästa torsdag, då ska jag fan se på Game of Thrones i alla fall. Men bara ett eller två avsnitt på sin höjd. För sedan måste jag packa inför resan hem-hem nästa helg.
Goddamnit vad jag är busy.

En bra flickvän

Jo jo. I dag minsann gick jag upp astidigt, duschade och gick till köket och lagade frukost på sängen åt födelsedagsbarnet. Lyxfrukost med goda smörgåsar, gott te, jättegod yoghurt och bulle till efterrätt. Och till och med ljus på brickan och fin servett att torka hakan med.
Paket också förstås. Ett bra paket, även för mig. För i mars drar vi till Lissabon! Hurra! Och hurra för fina A!

Det blir ingen bananfyllning i alla fall

Har handlat grejer till tårtan nu. Socker, ägg, glass, lakritskola, hallon, citron och smör.
Lyckas jag med baket är jag övertygad om att det verkligen blir den godaste tårtan någonsin.

Vad gör man inte för kärleken?

I morgon ska jag baka tårta. Önska mig lycka till. Jag lär behöva det.

Min avsky för banan

Min värsta maträtt är flygande Jacob eller pizza med jordnötter, banan och curry. Det är så äckligt.
Det är sällan jag hatar mat, men när färdigblandad curry, jordnötter och banan är samlat på samma tallrik blir jag faktiskt äcklad.
Färdigblandad curry går att äta, men det är ingen favorit. Jordnötter går i undantagsfall också att äta, men jag tycker att de är rätt meningslösa och bara fastnar i tänderna. Men banan, denna förhatliga frukt, kommer aldrig att komma i närheten av min mun.

När jag tänker efter finns det faktiskt inget som är bra med bananen. Bara dåligt:

1. Smaken. Det smakar gammalt och ja, äckligt. Särskilt när den är varm. Huuu.
2. Konsistensen. Geggig samtidigt som den är hård.
3. Lukten. LUKTEN! Behöver väl inte säga mer än så?
4. Smackandet. När andra äter banan och man hör det där geggiga växa i deras munnar. Hur gegget trycks upp mot gommen och hur de liksom klickar för att få ner det i halsen. Spyfärdig.
5. Utseendet. Blekgul och ful och med långa trådar som kan halka ur folks munnar och hamna på hakan. Och med mörkare fläckar där den blivit kantstött alternativt mer mogen.

Mår lite illa nu.

Jag är i alla fall fortfarande kär

Zandra, som numera jobbar på Aftonbladet men är min tidigare kollega, skriver fint om kärlek i dag. Hon konstaterar att evig kärlek finns och hänvisar till en undersökning som visar att vissa människor fortfarande känner stark kärlek till sin partner, även efter tio år.

Så här står det i Dagens medicin som publicerat studien:
Tidigare studier har visat att det första stadiet av het passion i en kärleksrelation övergår i svalare känslor efter omkring 15 månader och efter 10 år har kärleksglöden falnat helt.
Men enligt en ny studie utförd av forskare vid Stony Brook University i New York, USA, kan vissa par uppleva nyförälskelseartad passion fortfarande efter 20 år tillsammans, uppger CNN.
Forskarna lät nyförälskade par och par som levt tillsammans i 20 år titta på foton på sina respektive partners, samtidigt som deras hjärnor undersöktes med hjälp av datortomografi.
Omkring 10 procent av de äldre paren påvisade samma kemiska reaktioner som de nyförälskade paren.

Jag vet att jag och A har varit tillsammans alldeles för kort tid för att på något sätt och vis kunna räknas i sammanhanget men som det känns och som jag hoppas så kommer samma pirrande känslor finnas i mig även efter tjugo år. I så fall kommer jag nog leva lycklig resten av mitt liv. För så mycket kär är jag.

Mobbad på jobbet, i vanlig ordning

P: Vad roligt att du alltid sjunger när du får syn på mig!
Jag: Äsch, vad vet du vad jag gör när du inte är här? Jag kanske sitter och sjunger hela tiden.
P: Det tror jag inte. Jag tror att du sitter tyst och övergiven och känner dig ensam.
Jag: Ja. Every man is an island.
P: Fast du är nog mera en holme.
Jag: Ja. Liten och söt!
P: Jag tänkte mer på feta sälar och måsskit ...

Kanske borde satsat på en benmodellkarriär?

Möttes av en gammal bild på tidningens hemsida nyss. Hahaha!
Det är ett ypperligt exempel på hur det är att jobba på en liten redaktion – vi stackars reportrar får ställa upp som modeller. Där stod jag iklädd enbart strumpbyxor och försökte visa skor och stövlar ur deras bästa vinkel till min kollegas reportage om höstens skomode. Hoho.

Men om jag får välja är jag hellre modell för skor än är med och illustrerar en kvinnomisshandel och ett knivdåd, som jag också har gjort.

Vad som kan bli världens längsta inlägg

Håller på med årssammanfattningen för 2012. Har tagit flera timmar och jag är bara i början av maj.
Faan att jag ska skriva så mycket skit hela tiden.

Om en vecka kanske det är klart om ni har tur.

När en fimp blev ett kryp

Det finns de som säger att folk som är rädda för till exempel spindlar bara är det för att få uppmärksamhet. Att om den rädda är ensam i ett rum och ser spindeln så skriker hen inte.
Jag vet att detta är ren och skär lögn. Jag har skrikit ensam flera gånger genom åren – alldeles ensam i källaren när monsterspindeln från avgrunden visade sig under tvätthögarna, när tvestjärten som kittlat mig på magen i en timme till slut visade sig och när grodan hoppade upp på mitt knä när jag satt på huk och travade ved. Och nu senast häromdagen.

Jag hade sett en film som jag kanske inte borde ha sett. I den var det skalbaggar som flög in i folks munnar, jätteinsekter som sög sig fast på bröstkorgar och larver som letade sig in i människors kroppar. Oerhört obehagligt för någon som ogillar kryp.
Jag trodde att jag klarade mig ganska bra från eventuella bieffekter. Drömde inga mardrömmar, mådde inte dåligt.
Men dagen efter visade det sig att jag tydligen inte var helt oberörd. Jag var ute på trappan och märkte att den gamla fimpburken hade vält och satte mig på huk för att plocka upp de urrullade cigarettstumparna.
Troligtvis, jag säger troligtvis, hade en av fimparna fastnat i spindelväv som jag fick på handen. Det gjorde att när jag fortsatte att plocka började en av fimparna i burken att röra på sig. Hoppa lite, i takt med att min hand rörde på sig. Som en marionettdocka.
Jag tänkte att jag inbillade mig och sträckte mig efter ytterligare en fimp varpå den hoppande fimpen med ett ryck flög upp på mitt knä.

Jag skrek som om döden var nära och började hoppa på fimpen, som för att göra dess lidande kort. Tills jag kom på vad jag gjorde. Då började jag skratta åt min otroliga dumhet.
För en fimp kan väl ändå inte förvandlas till ett kryp och hoppa helt på egen hand? Eller?

Publicerad i Ålandstidningen.

Je t'aime

En gång när jag och A låg bakfulla i sängen en söndagmorgon bestämde vi att om vi någon gång gifter oss ska vi ha den här låten som ingångsmarsch (eller vad det nu kan bli när vi inte får gifta oss i kyrkan).

Orsaken är enkel: Dels för att den är rätt tacky men fin, dels för att den faktiskt handlar om att man inte ska ligga med varandra före äktenskapet. Och DET står ju vi för förstås. Erhm.

Utsikt från jobbet

Det sägs att det är runt tjugo grader kallt ute och med tanke på hur snoret frös i näsan på väg till jobbet så antar jag att det stämmer. Förutom att det är trångt med långkalsonger under nytvättade jeans lider jag inte så mycket. Kolla liksom hur fint det är:

Men sen!

Ungefär precis efter att jag hade publicerat mitt klagoinlägg om januari kom solen och visade sig för första gången på ungefär hundramiljoner år.
Tror att gudarna/ödet/whatever måste ha förstått allvaret och gjorde något för att livet skulle kännas lite lite mer innehållsrikt.

Som grädde

Och så har jag en öm inombordsfinne på hakan. Som om inte januari skulle vara nog liksom.

Januari måste vara dödens månad

Jag har alltid klagat på november. Sagt att det är så tråkigt, så mörkt, så innehållslöst då.
Nu i efterhand tycker jag att jag har gett november oförtjänt mycket kritik. November var ingenting, I-N-G-E-N-T-I-N-G, jämfört med hur januari är. Finns det någon tråkigare, gråare och mer meningslös månad? Jag tror inte det. I alla fall inte tills vi kliver in i februari.

På jobbet igen

Skulle jag tvingats ligga hemma i dag igen så lovar jag att jag hade fått liggsår. Känns därför grymt skönt att jag är så pigg att jag befinner mig på jobbet igen.
Nu jäklar hoppas jag att skiten inte kommer tillbaka igen. Någonsin.

Vad kan jag göra i Stockholm?

Jag är lite sugen på att flytta till Stockholm inom nåt år eller så. Men frågan är vad skulle jag göra där? Något som är lika roligt och utmanande som mitt jobb i dag förhoppningsvis men kanske något ... nytt.
Nån som vet nån rolig utbildning eller nåt roligt passande jobb för en 31-årig värmlänning som är folkhögskoleutbildad fotograf men har jobbat som journalist/nyhetschef/vikarierande webbredaktör/layoutare i olika omgångar de senaste åtta åren. Och som gärna fortsätter skriva och layouta på något plan även i fortsättningen.

Hjälp?

Nytt knep

I går bestämde jag mig för att vara pigg och testade mina gränser. För om man känner sig pigg blir man friskare. Tänkte jag.
Så jag diskade sju glas - blev dödstrött och var tvungen att vila i en timme, vek en maskin tvätt - tog två timmar inklusive alla utmattningspauser. Och så vidare.
Det funkade skitdåligt rent ut sagt. Och jag är förstås fortfarande sjuk i dag.

I dag tänkte jag därför köra knepet sova bort sjukdomen. Ska bara leta upp program med Leif GW i så ska jag nog kunna somna även om jag inte är trött. Maken till sövande röst finns knappt.

Jag lever, nästan

Årets värsta, får vi hoppas, förkylning har drabbat mig. Jag har mer eller mindre legat som en lam sedan i torsdags kväll. Hela fredagen gick till exempel åt till att sova. Och helgen har varit lugn och svajig i måendet.
Är fortfarande hemma i dag med bihålor tjocka som sådan där feta maskar de äter i Lejonkungen och en hals som inte riktigt går att svälja med. Tacksamt är dock att hostan är slemmig, så den tar sig någonstans.

Hoppas på snabb bot och bättring nu, är så förbannat tråkigt och jobbigt att vara sjuk.

Väntan på ljuset är för lång

Trots slask och tö och mildväder känns den där våren fruktansvärt långt borta. I dag hann jag till exempel bara stiga upp, äta frukost, duscha, luncha med Ida, handla ett par jeans på rea och komma hem innan mörkret kom.
Inte konstigt att folk tappar livsglädjen. Inte det minsta konstigt faktiskt.

Fast i och för sig får jag väl skylla mig själv när jag sov bort halva dagen.

Finfina resultat

Ni vet den där hälsoundersökningen jag skulle göra? Nu har jag gjort den. Hade lite ågren innan, särskilt med tanke på att jag börjat röka sedan den senaste undersökningen. Och så vet man ju aldrig hur ens innanmäte ser ut, även om jag vet att jag inte borde ha några större hälsoproblem.
Men jag oroade mig helt i onödan. När jag gick därifrån kryssade hälsovårdaren i ”lämplig för arbetet”.

Det som var mest positivt var att alla mina resultat visade finfint. Bra kolesterol, inga konstigheter i urinet, fint blodtryck och så vidare. Och så sa fick jag inga bannor över att jag rökte, hon tyckte till och med att jag rökte ganska lite. Och hon bannade mig inte ens över att jag inte motionerar.
”Med dina resultat så behöver du inte ens motionera.”

*dansar segerdans*

Ljus, rymd, luft, design. Och kräks.

Alla hem i alla inredningstidningar ser ungefär likadana ut. Har ni tänkt på det?
Vita målade gamla trägolv, mycket rymd, stora fönster, coola färggranna retrodetaljer som blandats med gamla lådor som det varit socker i, en klatschig tygkudde, en designad stol, affischer från gamla franska noir-filmer i kombination med en exklusiv illustration från den för närvarande hetaste illustratören. Och så några fina välvårdade pelargoner på fönsterbrädorna, en hemkardad ullmatta i köket och renfällen framför braskaminen. Eller om någon är wild and crazy har man satsat på ett marockansk kakel till allt det vita eller en äkta persisk matta i – wohooo wiiild – badrummet.

Jag är rätt mätt på det där om jag ska vara ärlig.
Vad hände med de där hemtrevliga hemmen? De där som inte känns så vansinnigt planerade och stylade? De vanliga liksom? Med furubord i kombination med omaka ekstolar och ett helt jävla vanligt kakel ovanför diskbänken. Hem där disktrasan inte matchar de designade kökshanddukarna och där det inte finns potpurri i badrummet. Hem där leksakerna inte enbart är köpta i färger som passar in utan är fula, halvtrasiga och i fler än regnbågens färger. Hem där det inte finns någon jävla kryddhylla med färska örter.
Hem med personlighet. Eller ja, med UNIK personlighet kanske jag ska säga. Alla känns liksom så ... likadana. Och som följd av det fruktansvärt tråkiga.

PS. Jag är inget undantag. Har visserligen ett rätt brokigt hem, men visst fasen har jag ett hem där flera av ovanstående saker uppfylls. Dock inte potpurri, det kommer aldrig, jag sa ALDRIG, komma in i mitt hem.

Dagens insikt

Det är så mycket enklare att vara ensam när man inte längre känner sig ensam.

2012 enligt Facebook

Jag ska göra en vettig sammanfattning av 2012. Nästa vecka hade jag tänkt.
Tillsvidare tänkte jag bjuda på vad mitt år har bestått av enligt Facebook. Alltså vad som blivit mest gillat, mest kommenterat och som flest har sett.

5 januari Torsdagsvin på Teneriffa på Nygatan (som min lägenhet blev kallad sedan värmeböljan på inflyttningsfesten).
18 januari Jag konstaterar att jag vill ha en Stormtroopertårta när jag fyller år.
30 mars Fredagslåten: Rage against the machine – Killing in the name.
26 april Jag klättrade på tidningens tak för att hämta ett kuvert som mina kollegor lyckades slänga ut genom fönstret.
24 maj Jag hängde i en vägskylt tillsammans med foto-Ida på ett jobbreportage.
20 juni ”Nu. Nu har jag hjulat in sommaren. Två gånger. Fan om det inte blir sommar nu.”
15 juli Blev officiellt ihop med A på Facebook.
2 augusti Jag klädde om min fåtölj.
17 augusti Drack Jelloshots på den årliga sommarfesten hos F.
1 september ”Skålar in elva, jo faktiskt elva, år på Åland i dag. Hurra!”
20 september ”Är numera ännu mer brunett.”
27 september Jag kärleksförklarade mig för A på Facebook och fick typ 60 gillningar!

Och sedan var året typ slut enligt Facebook.

Det värsta med nyår

Det värsta med nyår var inte att jag stod i toalettkö alternativt kissade precis när klockan slog tolv.
Det värsta med nyår var inte att jag i villan tappade ett av mina favoritörhängen.
Det värsta med nyår var inte att jag drack tre hot shots på raken och därmed knappt kunde stå på benen.
Det värsta med nyår var inte att jag på grund av ovanstående fick gå hem klockan halv två eftersom jag mådde dåligt.
Det värsta med nyår var heller inte att jag hade den sämsta musiksmaken och med allt våld skulle spela Shaa-Boom med R.O.C.K

Nej, det värsta med nyår var att jag tappade bort min försvarets hudsalva. Mitt läppsyl. Puts väck borta.
Jag vet inte riktigt hur jag ska överleva när apoteken på Åland inte säljer det.

Om vårt sökande efter nåt annat

Jag fascineras väldigt mycket av sekter och udda religioner. Liksom hur en eller flera människor kan få andra människor att göra i stort sett vad som helst bara genom att mentalt övertyga dem om att de bör göra det.

Till exempel finns det ju sekter i Asien (minns dock inte exakt var men tror att det var i Kina) där man som kvinna uppnår Nirvana eller vad de vill kalla det genom att ligga med han som grundat sekten. Eller ta bara scientologerna där man måste mata in pengar i kyrkan för att uppnå nästa kunskapsfas.
För oss som står utanför känns detta bara konstigt. Och oförståeligt. Och innan man mött en människa som har sådan stark karisma och övertalningsförmåga samtidigt som hen är en bra agitator så tror jag att det är svårt att ens föreställa sig hur man kan bli så lurad.

Ta bara Heavens Gate, en av de mest kända sekterna. Där övertalade Marshall Applewhite 39 andra amerikaner att jorden skulle gå under när kometen Hale-Bopp passerade nära jorden. Därför tog de alla livet av sig i mars 1997 för att komma till nästa dimension. Eller ja, till ett utomjordiskt rymdskepp som skulle hämta dem.
Lätt att skratta åt, men när man tittar på klippet med Marshall Applewhite ser han faktiskt hemskt övertygande ut. Och hemskt läskig. Ganska fascinerande att titta på, kolla om ni har tid.


I alla fall. Vart jag vill komma med det här är att det är ganska konstigt att vi människor är så sökande. Efter något annat, efter en gud, efter någon som säger åt oss vad vi ska göra, efter lycka, efter fullkomlighet. Vi är ju vansinnigt lätta att lura när vi är så.
Så frågan är: Varför?

Jag hoppas på dig, 2013

Med tanke på allt som har hänt den senaste tiden, både på ett personligt plan och för andra, är det kanske inte alls så konstigt att jag drömmer mardrömmar där jag drunknar instängd i en bil, vaknar kallsvettig, har magont och en känsla av olust i hela kroppen.
Det är inte alls så konstigt faktiskt.

Hoppas nu att det här året bara ska innebära trevligheter. För alla.