Jag har börjat på det här inlägget sju gånger nu. Vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Vet inte vad jag vill säga. Vet inte vad jag vill.

Ibland vill jag skrika fuck you åt hela världen och riktigt på riktigt börja röka igen. Tänker, vad spelar det för roll? Jag är ju ändå både fucked up och värdelös. Varför inte lägga på med svårmod och ångest och annan skit?

Nästa stund vill jag polera glansen. Bli duktig, bli bra. Bli lycklig. Göra det folk gör mest, leva liksom.
Bestämmer mig och inreder i skallen och bygger upp det - drömlivet.

Äsch. Jag vet inte vad jag vill. Jag är ett vakuum. Jag är inte helt lycklig. Inte så där innerst inne. Inte i varje cell. Inte så som jag tror att det ska vara.
Och jag vet inte om jag orkar eller vill göra något åt det heller. Rädd för vad jag skulle bli och vara om jag kände mig fullkomlig. Rädd för allt som skulle kunna ändras.

Och vad jag vill säga med det här? Ingenting. Jag bara lättar på trycket över bröstet.

Inget gott tecken

I morse när jag åkte till jobbet sprang en ekorre över en elledning ovanför vägen.
Jag tänkte då att det kanske var motsatsen till att en svart katt springer över vägen. Att det betydde tur i stället för olycka och åkte glad i hågen till jobbet.

Nu när jag körde hem låg ekorren sönderkörd nedanför elledningen helt blodig och slamsig.
Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet, men jag tror inte att det bådar gott.

Rookie på andra sidan loppisbordet

Jag och en kompis ska ha ett bord på en loppis om två veckor för att sälja bort sådant vi inte använder eller behöver.
I kväll har jag därför bitit i det extremt sura äpplet och gått ner i källaren och grävt bland lådorna. Oh my vad mycket fula saker jag har. Enligt min smak alltså. Förhoppningsvis tycker någon annan att de är de snyggaste sakerna på denna jord och köper dem av mig.

Hur som helst så är det väldigt svårt att sätta pris på grejerna. Jag menar, hur vet man vad man ska ta betalt? Jag brukar ju bara köpa grejer på loppis, aldrig sälja.
Jag tänker billigt i alla fall. Har smågrejer för 5 cent, alltså typ 50 öre, och det dyraste är en fullt fungerande stor kökslampa som jag ännu inte satt pris på. Har liksom ingen aning vad man tar för en sådan. Ny skulle den vara dyr, men sen vill jag ju sälja den också. Jag säljer hellre än att behöva släpa hem skiten till källaren igen.
Antar att det krävs någon slags fingerspitzgefühl, men vad gör man när man saknar den?

Något måste vara fel fel fel

Den här kolhydratsminskningen gör nog effekt. Normalt sett är jag hungrig vartredje timma och vrålhungrig varfjärde. Skakar av utmattning om jag inte får mat och är arg, grinig och i största allmhänhet en pest och pina.

Men nu. Inte hungrig alls. Vill inte ha mat. Är inte sugen på någonting. Jag kommer förtvina och bli en människospillra!

Fast just ja. Kan ju också bero på att jag åt wienerbröd och en klubba förut. Hmmm.

Enda gången du är nöjd är när jag går ner

Det verkar vara poppis att skriva låtar om sex. Bara i år har Veronica Maggio, Erik Amarillo och Oskar Linnros skrivit om det på ett mer utförligt sätt än bara det vanliga hjärta och smärta eller diffusa som ”dina bröst är som svalor som häckar”.
Nu kommer ytterligare en låt på samma tema. Norlie & KKV heter de och låten heter ”När jag går ner”. Behöver väl inte vara hjärnfysiker för att förstå vad de syftar på.

Med tanke på hur mycket den har spelats på P3 den senaste tiden tippar jag på att det blir en hit.
I övrigt tycker jag att den är läskigt lik Oskar Linnros Genom eld. Och så vet jag inte vad jag tycker om det där pustande och frustandet som kommer i slutet av låten. Antar att det ska göra att hintarna till att slicka muff ska bli ännu tydligare. Men jag blir mest avtänd.
Annars är låten ganska catchy.

Kärleksbrev på jobbet

Hur hanterar man det?

När man är 80 år gammal och ens vänner, livskamrater och familj dör en efter en.
Hur orkar man fortsätta leva? Hur orkar man fortsätta som inget har hänt när man vet att man själv kan stå näst på tur?
Blir döden mer naturlig med åren? Klarar man av dödsfall bättre?

Som det känns nu skulle jag också vilja dö om jag tvingades leva när alla nära och kära är döda.

Ropa inte hej och så vidare

Jo jo. Här sa jag att jag skulle göra massa saker, bli duktig och allt. Jag lagade mat och dog sedan matkomedöden i soffan.
Och nu är jag så trött att jag tänker gå och lägga mig.

Kanske inte riktigt vad jag kallar "göra massa saker".

2 x recept

Mmmoussakan:


Skiva aubergine och lägg på hushållspapper. Salta och låt ligga så vätskan drar ur en aning.

Stek lagom mängd köttfärs. Krydda den med vitlök, salt, peppar, paprikapulver, lite chilipeppar, muskot och lagom med kanel. Smaka av för lagom mängd, allt efter din smak.
Nät köttfärsen är brynd häller du på krossade tomater och lite (typ 1 dl) vatten eller en skvätt rödvin. Låt stå och puttra medan du gör resten.

Torka av auberginen och stek den i smör.
Gör ostsåsen: smält smör och häll i vetemjöl och rör ihop. Häll på mjölk och rör medan den blir tjockare. Späd med mjölk under tiden. När den börjar bubbla blir den inte tjockare.
Gör vitsåsen ganska lös eftersom du ska ha i ost också. Häll i riven ost och rör tills osten smält.

Varva aubergine, köttfärs och ostsås i en form. Grädda ganska långt ner i ugnen i typ 25 minuter på 200-225 grader.
Ät och få matorgasm. Och servera nåt grönt till.


Pepparrotslax och ostplättar:


Ostplättar: Blanda tre ägg med tre dl riven ost och tre msk majonäs. Salta peppra och klicka ut på bakplåtspapper. Grädda i typ tio minuter i ugnen på 225-250 grader.

Dela lax i mindre bitar och lägg i en form. Salta peppra.
Riv färsk pepparrot och blanda med en burk creme fraiche och en liten klick majonäs.
Klägga ut blandningen över laxen och riv lite ost över. In i ugnen på typ 200 grader tills laxen är klar och osten smält. Typ i 15-20 minuter.
Ät och bli mätt som ett svin.


Ps. Nej, jag har inga exakta mått på mängder och sådant när jag lagar mat. Vill ni ha det får ni googla. Bäst är dock att improvisera, det är så man lär sig. Min moussaka blev till exempel lite för rinnig, så nu vet jag att jag ska ha mindre vätska nästa gång.

Mmmmoussaka

Om moussakan i ugnen är hälften så god som den luktar och ser ut funderar jag på att ha älskog med den.

Kom ihåg för framtiden

Bara för att maten inte innehåller så mycket kolhydrater betyder det inte att man behöver äta mer.
Mår just nu illa, så mätt är jag. Bläk.

Stärkt av en härlig helg

Jag tror inte att jag insåg hur trött jag var tidigare. Inte en ledig oplanerad helg sen jagvetintenär och massor av aktiviteter på veckodagarna. Jag klagar förstås inte, jag älskar att ha saker att göra men ibland behöver man återhämta sig, samla nya krafter och bli vanlig människa igen. Supermänniskalivet är nämligen ganska tungt.
Därför gjorde långledigheten underverk med mig.

Jag och syrran gick långsamt på stan i fredags. Tittade i affärer, åt lunch länge, satte oss på en bänk på gågatan och drack kaffe. Storhandlade och åkte hem och drack vin. Lördagen var lika lugn och melankolisk. Vi röjde i trädgården, plockade undan sommarsaker och planterade lite ljung i stället för de döda sommarblommorna. Så lagade vi mat och drack vin igen.
Och så där har vi hållit på sedan hon kom på torsdagen. Lunkat på i vår takt och druckit vin för att det är gott. Tjuvrökt lite.

I dag känner jag mig nästan som en ny människa. Full av energi och lust och glädje. Jag är visserligen trött, men ändå inte så där inimärgentrött som jag har varit den senaste tiden. Bara vanligt måndagstrött.
Så nu ska jag ta tag i en massa saker som jag borde ha tagit tag i för länge länge sedan. Göra iordning en loppislåda som jag och L ska sälja, sy in mina röda jeans, planera matsedel för en vecka framåt och i största allmänhet vara duktig, ordningsam och strukturerad. Bli en ”doer” som jag gnällde över häromsistens.

Eller ja, vem försöker jag lura? Jag ska FÖRSÖKA bli duktig och ordningsam i alla fall. Gott nog när det gäller mig.

Ett matexperiment

Jag behöver inte gå ner i vikt. Det är lika bra att jag säger det på en gång, så ni inte får något för er.
Trots det har jag och pojkvännen bestämt oss för att minska på kolhydraterna i maten. För min del för att testa hur min mage mår med mindre kolhydrater, för pojkvännens mer för vikt och hälsans skull.


I dag blev det därför ostplättar (tack för tips Mille!) och lax med pepparrotscremefraishe. Och spenat och avokado till det.
Grymt gott!
Är ni intresserade kan jag lägga upp recept och så. Om ni vill alltså.

En dag av vill ha

Vill ha god mat som någon annan lagat.
Vill ha tid.
Vill ha en orange klänning och massa nya roliga kläder.
Vill ha min syster här förjämnan.
Vill ha strålande sol resten av den här hösten.
Vill ha energi och ork.
Vill ha en ny säng eftersom min gamla är slut.
Vill ha karaktär.
Vill ha övervåningen klar alternativt obegränsat med pengar så jag kunde anställa någon som kunde göra den klar.

Härliga tider

Finaste syster är här på besök. Vi hänger, snackar strunt, snackar allvar, äter mat, lyssnar på musik och dricker vin.


Därför finns det inte så mycket tid till wordfeud, bloggen, Sims och andra sådana där saker som jag normalt sett fördriver dagarna med. Och vet ni, jag är väldigt nöjd med det.
Ingenting går upp emot att få umgås med fina familjen. Ingenting.

Den värsta krocken eller kan någon flytta valet?

För ett år sedan samlades några av mina favoritbloggare hos Den där Jenny och hade liten fest. Jag minns den väl. Hur de tillsammans gjorde ett blogginlägg, hur de filmade när de dansade i köket och hur de bloggade dagen efter. Och jag önskade inget hellre än att vara där där DÄR med dem.
Träffa de som liksom blivit mina vänner, vars liv jag tar del av. De som betyder betydligt mer än vad folk man inte har träffat normalt sett ska betyda.

Fattar ni då hur glad jag blev när jag för en vecka sedan fick den här fina inbjudan av Inte skyldig?

Och fattar ni då den stora besvikelsen när jag inte kan gå?
Det är nämligen val här då och jag jobbar valnatten. Ett uppdrag som normalt sett är riktigt riktigt roligt. Men inte nu. Nu vill jag bara åka till Stockholm hela helgen och dricka vin i mängder och prata prata prata med andra bloggare. Föra långa resonemang som man sällan kan föra i ett kommentarsfält.

Så nu tycker jag faktiskt att landskapsregeringen, lagtinget, Finlands riksdag, presidenten och vilka mer som nu kan ha ett finger med i spelet ser till att fixa detta. Jag menar, så svårt borde det väl inte vara att flytta ett litet val. Till helgen efter förslagsvis?
Tack på förhand.



Ps. Som grädde på moset är jag bjuden på ytterligare en fest denna helgen. Men den ska jag baske mig försöka gå på i alla fall. Ds.

Syskonbarnen och massa hjärtan

Går igenom bilder från i somras och blir alldeles alldeles varm i hjärtat. Mina syskonbarn är de coolaste, snyggaste, gosigaste och mest underbara som finns! Punkt slut stjärnstopp.

Machu Picchu

I går, efter att jag petat i mig de vidrigaste brushuvudvärkstabletterna jag någonsin ätit, hamnade jag framför ett tv-program på SVT som handlade om Inkastaden Machu Picchu. Och hur intressant det än var så somnade jag bort i migrändimmorna.
Men jag tar igen det i dag genom att lyssna på låten med samma namn:

The Strokes – Machu Picchu. Grymt skön låt.

Apropå bloggdesign

Jag har ju haft en och annan design på bloggen under mina år. En del bra, andra mindre bra.
Och nästan alla har jag en kopia av. Här är några av dem:

Det här är vad jag kallar färg

Ny.

Gammal.

Ja, särskilt classy och så är den ju inte. Men färggrann är den minsann!

Leeeeedig!

Ville bara berätta att jag efter nio dagars arbete i rad nu är ledig. Ledig ledig ledig ledig! Och har ingenting planerat för första gången på en månad ungefär.
Nu återstår bara problemet hur jag ska få en månads uppskjutna "borden" och "måsten" gjorda på en dag. I morgon kommer nämligen min älskade syrra hit och då blir inga måsten gjorda, för vi ska bara dricka vin och laga stek. Sådetså.

Migrän?

Huvudvärk från hell. Har tagit tablett som inte hjälper. Har dragit ner ljusstyrkan på skärmen men tycker ändå att det är ljust och äckligt.
F på jobbet tror jag har migrän. Men brukar man inte spy och vara så krasslig att man inte över huvud taget kan hålla sig på benen om man har migrän?
Just nu känns det bara som om pannan trillat ner över ögonen och att hjärnan är på väg ut ur huvudet. Kan det vara migrän då?

Det får man göra på hösten

En fördel med mörkret, regnet och det gråa är ju att man inte behöver göra någonting.
Nu är klockan halv tio och jag har tvättat av mig sminket, klätt av mig och krupit ner under täcket i sängen.
Planerar att ligga här och surfa, spela wordfeud och läsa lite tills jag somnar.
Win på det va?!

Färg, mera färg!

När jag har tid nästa gång (typ om sju år eller så) ska jag göra bloggen turkos. Känner att jag behöver färg, färg och mera färg nu när det blir mörkt ute.
Har också kommit fram till att det är avsaknaden av just det som gör att jag ogillar höstens mode så mycket. Det är bara grått, svart, brunt, beige och senapsgult.
Helt idiotiskt. När det är höst och mörkt borde man ju klä sig i knallgult, orange, grönt och blått typ. Allt för att väga upp den grå-svart-bruna tillvaron.

Ding dong ding dong

De där biologiska klockorna börjar ding donga lite väl högt i öronen nu. I går när jag jobbade helg ville jag kindnappa vartenda barn jag stötte på under skördemarknaden. Särskilt den lilla tjejen som kom fram till mig och lade armen om mig när jag intervjuade henne.
Skulle jag greppat tag och sprungit riktigt snabbt hade nog inte hennes mamma hunnit med.

Och i dag var jag på ett dagis. Åh gud vad gulliga barnen var. Kom och hälsade och tittade på mig med stora ögon. Och mitt hjärta bara bom bom BOM.
Bom bom i kombination med ding dong. Ja, you'll do the math.

Som i filmer

I dag låtsas jag att jag bor i NY och är cool journalist. Med andra ord: Äter thaimat ur papperskub och jobbar hemifrån.
Man har inte roligare än man gör sig.

Att sparas i en liten ask

Jojjo, eller Milda Martha som hon heter i min värld i mitt huvud, skriver fina fina ord när hon ger mig en såndärn bloggutmärkelse eller vad det heter. Och jag, jag blir helt pirrig, glad och sprudlande och vill spara det fina någonstans. Någonstans där inne, redo att plockas fram när fittfanhelvetesdagarna kommer.

Magkänsla-Matilda: Du ger mig en bra magkänsla. Och du har fått ut mig i joggingspåret ett par gånger. Plus att du twittrar och verkar sopa mattan med mig i wordfeud. Vad finns inte att gilla där?

Dito Milda Martha, dito! Jag gillar dig med!

Jag skulle svara på enkät också. Så det gör jag.
1. Varför började du blogga?
För att jag skulle peppa mig själv att sluta röka. Ehhrm, host, harkel. Ja, jag gjorde det också, i fyra års tid. Nu feströker jag. Ibland på torsdagar också.

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inget. Jag skriver för att skriva av mig. För att få utlopp. Och för att få respons, uppmärksamhetshora som jag är. Typ.

3. Vilka bloggar följer du?
De i länklistan. Några till sporadiskt. Har omedvetet dragit ner på antalet bloggar jag följer eftersom jag inte har något liv annars.

4. Favoritfärg?
Grön. Och röd. Och rosa. Och orange. Fast kläderna är för det mesta svarta.

5. Favoritfilm?
Brukar alltid svara ”The usual suspects”. Gillar filmer man vill se om sekunden efter att de är slut.

6. Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?
Alla? Just nu vill jag mest av allt åka till Barcelona och äta tapas och dricka vin.

Och så ska jag skicka utmaningen vidare till andra fina bloggare. Så jag skickar till:

• Störtsköna Johanna som är så olik mig med samtidigt så läskigt lik mig. Som är så rolig att jag skrattar högt men också kan vara väldigt allvarlig och ärlig. (Men den sidan får man inte se riktigt lika mycket av nu, när hon bloggar ”offentligt”.) Dessutom gör hon cupcakes!

• Inte skyldig. För att hon är så jävla skön. Som säger att hon ska skicka bomber till mig och överraskar med något helt annat. Som är ärlig och härlig och alldeles alldeles underbar.

• Egon. Som känns som min Egon på något vis. Som är den bloggare som jag har följt så länge så länge att det känns som att jag känner henne, jag fastnade vid första inlägget jag läste. Hon har ett stort hjärta, en klipsk skalle och är en härlig person med många bottnar.

Alltså, jag skulle kunna fortsätta skriva hyllningar till alla i länklistan, men ölen är slut och jag är trött. Jag får återkomma med resten en annan gång.

Men annars är jag ganska klok

I går ställde jag den otroligt intelligenta frågan ”Varför har vi aldrig fått vara med och se hur man tillverkar mjölk?”
I dag tog jag av mig förlovningsringen när jag tvättade händerna och när jag skulle ta på mig den glömde jag bort vilken hand den brukar sitta på.

Den här hjärnan alltså. Den lever sitt eget liv.

Så fort det blir helg

Det slår aldrig fel. Fredagar runt klockan 15.34 (pip) så slår det till. Festsuget.
Nu vill jag dricka ansenliga mängder öl vin drinkar och dansa! Och snacka strunt med sköna människor.

Such a shame att jag jobbar helg hela helgen asså.

Det är kö från gatan upp till hallen

Den här festen, den skulle jag så jävla gärna vilja vara med på.

För övrigt är Maggio så jävla bra. Ledsen om jag upprepar mig, men hon ÄR det.

Hej navelskåderi!

Funderar på att byta presentationstext här bredvid. Till nåt i stil med det här:

Det handlar om mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig mig och ibland lite om någon annan.

Det här med att skriva

Fröken läste högt. Jag blev nästan generad, jag som aldrig blir generad. Sa lyssna nu, så här ska man beskriva saker och fortsatte att läsa högt: ”Hon dundrade ner för trappan, det var bråttom nu. De hoppade in i bilen och körde så fort de kunde. Rödljus. Nej! Rött rött rött gult och äntligen grönt!”
Jag skruvade på mig i bänken. Det var mina ord. Mina ord som jag skrivit bara någon dag tidigare.

Åtta år senare.
Svenskläraren delade ut uppsatserna. Hon kastade pappret framför mig och gick vidare. Jag stirrade ner på det. IG med stora bokstäver.
Va? Hur? Va? Jag hade visserligen skrivit den kvällen innan, i sista minut som alltid, men ändå? Så dålig var den väl inte?
Jag frågade va? hur? va? Hon sa vi får prata om det senare.
Jag stannade kvar efter lektionen. Var arg och ledsen och upprörd. Frågade igen. Fick svar.
Ingen artonåring kan skriva så där bra, du måste ha kopierat din uppsats.
Jag tror aldrig jag har varit så arg.

Tänk om min fröken i mellanstadiet hade varit likadan som min svensklärare i gymnasiet. Jag hade nog aldrig någonsin fortsatt att skriva då. Hon, hon var den som trodde på mig, trodde att jag kunde skriva och att jag faktiskt kunde bli författare en dag.
Och jag, jag väljer att fortsätta tro vad hon trodde. Och skita blankt i min svensklärare.

Apropå frisörer

Varför är det så många frisörsalonger som har underfundiga namn? Agaton Sax, Lady och Kalufsen, På håret osv.
Är många frisörer missförstådda ordvitsare egentligen?

Jamie does magic

Min frisör och fina vän Jamie kan trolla. Voila så hade den fula utväxta undercuten blivit ett med håret. Fick dock ingen snygg bild på nacken, men jag kan lova att den är dretsnygg, som man säger på värmländska.

Behöver jag berätta att jag tycker att det är 750 miljoner gånger snyggare än tidigare?

Bye bye kalufsen

Jorå. Nu åker håret.
Det blir en kombination av alla dåliga alternativ jag räknade upp tidigare. Minus plus minus blir plus, eller hur var det nu i matten?

Hemma från jobbet

Önskar mig inget annat än att bli frisk. I natt någon gång när jag vaknade (jag tror för övrigt att jag har varit vaken mer än jag sovit i natt) av att halsen kliade så mycket visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag grät av uppgivenhet och frustration.
Vad gör man åt en hals som kliar och kliar och kliar när inte tre sorters halstabletter, två sorters hostmedicin, honungste, finrexin eller värktabletter hjälper?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med den här vidriga förkylningen. Önskar mig inget annat än att bli frisk.

Jag borde ...

Jag borde ta tag i mitt liv igen.
Jag borde använda tandtråd och borsta tänderna med eltandborsten som mest står och samlar damm. Men det är ju så jobbigt med det där brummandet och skvättandet som den har för sig. Jag kan ju inte vandra runt och borsta tänderna som jag brukar.
Jag borde också börja springa igen. Försöka bygga på de nästan förtvinande kycklingfiléerna jag kämpade så för att få på vaderna i våras.
Jag borde verkligen sluta feströka!
Jag borde försöka beta av den eviga att-göra-listan. Bli en ”doer” som livscoacher säkert skulle kalla det. Försöka få åtminstone en grej gjord per vecka. Hur svårt kan det vara?

Jag borde sluta köpa festklänningar. Så många fester går jag inte på att jag behöver handla en festklänning så gott som varje gång jag går på stan.
Jag borde sluta stressa så att mellangärdet slutar värka.
Jag borde också börja laga lite vettigare mat. Inga mer Pirkkapiroger i mikron utan mustiga grytor som puttrat i timtal.
Jag borde bli mer ordningsam. Röja undan bråten på en gång i stället för att skjuta den åt sidan, så långt bort att den inte stör mitt estetiska sinne.
Jag borde ta hand om min kropp bättre. Äta de där multivitaminerna och järntabletterna och rosenroten.
Jag borde verkligen raka benen oftare.

Jag borde ägna dagarna och stimulerande verksamhet. Inte åt att sitta på Facebook alternativt ligga och dumglo på skräp-tv.
Jag borde börja pensionsspara.
Jag borde också gå och klippa mig. Försöka få en frisyr i stället för den utväxta kalufsen som jag nu har uppe på huvudet.
Och jag borde sluta spela wordfeud på mobilen.
Jag borde så mycket. Men hur ska jag göra för att verkligen göra det också?

Bajs

Dödsförkyld. Utpumpad. Håglös.
Livet är inte så där rosenskimrande och sött direkt.

Önskar mest av allt energi och att asförkylningen som i två veckor hållit på och bråkat med mig lämnar mig för gott. Då ska jag försöka ta mig i kragen, ladda över bilder till datorn och skryta om min underbara helg.

Vad är oddsen?

I lördags morse satt vi och småsjöng och diggade till olika låtar. Då drog jag upp den här låten och vi sa att vi borde ladda ner den och ha den som soundtrack i helgen. Vi gjorde aldrig det och fick därför aldrig höra den i helgen.
Vad är då oddsen att P3 spelar den i dag? En på miljonen skulle jag tippa på. Men det hände i alla fall.
Här är den: I like to move it i Madagascarversionen:

Så bra!

Kvällens tanke

Varför har ingen uppfunnit en funktion till datorer som gör att man kan känna lukter (och helst smak) på bilder och annat man tittar på på nätet?

Till exempel: Hur illa luktar verkligen en durian? Och är den så god att den är värd att kallas frukternas konung? Borde ju få reda på det genom Wikipedia tycker jag. *tipsar*

Är lycklig!

Åh vilka fina vänner jag har! Är lycklig, mätt och fruktansvärt trött. Men framförallt lycklig.

Varför inte blogga lite då också?

Klockan är tio och jag har inte ens börjat packa. Vid halv sex i morgon bitti ska jag gå upp. Oh the joy. Jag kommer att vara tvärtemot pigg som en lärka.
Hoppas jag får ta en tupplur under dagen för mina äventyrsvänner.

Och hon slet allt sitt hår och sa: Stånga mig!

Att spara ut en undercut är inte det roligaste jag har gjort i mitt liv. Typ tvärtom faktiskt.
Hela sommaren har jag låtsas att mitt hår är okej, satt upp det i tofs eller haft hatt på mig de dagar då verkligheten slagit mig. Försökt ignorera feta utväxten i hårbotten och låtsats att det är okej med fem centimeters hår på ena sidan av huvudet.

Men nu, nu är måttet Så. Jävla. Rågat. Jag spyr vid åsynen. Långa testar hänger vid öronen, en äcklig lång polisong frodas mot kinden och bakhuvudet ser skalligt ut eftersom de blonda hårslingorna ligger som en peruk över min naturliga mörka hårfärg.
För att tala klarspråk: Jag ser fördjävlig ut.

Problemet är att går jag till frisören finns det i nuläget, mellanläget i utväxten, bara två alternativ. Antingen klippa av allt hår till samma längd som undercuten. Alltså typ fem centimeter. Och ja, I've been there, done that om vi säger så ...
Eller det andra alternativet: Att klippa undercuten kort igen, vilket skulle betyda att tvåtre månaders kämpande och ignorerande skulle vara förgäves. Och då skulle jag behöva genomlida pesten och pinan en. gång. till.
Nej.

Så, vad gör jag? Går och färgar håret i hopp om att bli lite snyggare och riskera allt? Sätter jag mig i frisörstolen vet jag att jag med säkerhet kommer att säga: Klipp! Och då blir det antingen det ena eller det andra dåliga alternativet som jag just redogjort för.
Eller ska jag försöka hålla ut i entvå centimetrar till, då jag har så långt hår att det i alla fall skulle kunna gå att klippa en snygg assymmetrisk frisyr utan att snagga mig?
Men hur ska jag i så fall stå ut tills dess?

Borde inte den där högstadietrenden med mössa inomhus komma igen snart förresten? Hoppas innerligt.

Jag hann tydligen andas

Men det var nog med nöd och näppe. Ogillar att dagarna är så här stressiga!
Och när jag ändå håller på och gnäller är jag less på att jobba kväll eller helg typ hela tiden. På en månad blir det två veckor kväll och två helger.

Nåja. Slut på klagandet. I morgon jobbar jag dag, sen blir det middag ute. Och sen, sen är det helg med allt vad det innebär. Wiho!

Jag hinner inte andas!

Skev uppfattning om jobbet

När jag gick från jobbet i dag hade jag känslan av att det varit en dålig dag. Det kändes som att jag inte hade gjort tillräckligt och att jag hade massor släpandes efter mig. Att-göra-listan för morgondagen är lång och lämnar mig i otillfredsställelse.

När jag sedan satte mig i bilen började jag fundera vad jag egentligen hade gjort på jobbet i dag.
• Jag har skrivit ett helt nöjesuppslag, cirka 900 ords text.
• Skrivit en rak nyhetstext, cirka 300 ord.
• Varit på debatt i en timme, sedan skrivit ut vad som sades, vilket blev en sida text, cirka 650 ord, i tidningen.
• Skrivit en lättsammare text för nästa vecka, cirka 250 ord.
• Plus korrekturläst andras texter, skrivit småtexter till förstasidan, uppdaterat webben och skrivit bildtexter.

Sammanfattningsvis bra mycket mer än en "normal" journalist i Sverige gör på en dag.
Ibland är det bra att påminna sig om det.

Ps. Och för att förtydliga. När jag räknat upp vad jag gjort i dag konstaterade jag att det inte alls var lite. Jag hade bara selektivt minne när jag såg hur mycket jag hade kvar att göra i morgon.

Jag listar också

Flera av bloggarna jag läser har olika listor som de fyller i. Och jag vill också göra det. Den här varianten snodde jag från Linn.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ibland. Jag har blivit bättre på det rent generellt men har hamnat i en ond cirkel där jag alltid är entvåtrefyra minuter sen till jobbet. Problemet är att jag är kass på tidsuppfattning.
HAR DU BRA KONDITION:
Nej. Men jag borde försöka ta tag i problemet och börja springa igen.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I går. Eller ja, det var mest min mun som fotades. Ska publiceras i tidningen framöver.
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Seg. Låg kvar i sängen för länge och har inte riktigt kommit igång.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart.
KAN DU LAGA MAT:
Ja. Är till och med bra på det. Och gillar det! Mycket.
VAD PLUGGAR DU:
Inget, just nu. Lär mig dock nytt på jobbet, främst layoutmässigt.
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Så länge jag inte pratar eller drar hakan bakåt så att jag får pelikanpåse blir jag okej.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Garanterat till en film. Gråter jämt till alla filmer. Borde varit i söndags alltså.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Eh, nej.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Jobbade till strax efter tio. Resten av kvällen ägnades åt att försöka sova. Så, nja. Jobbet var dock roligt.
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Te. Magen klarar inte kaffe till frukost, men så fort jag kommit till jobbet blir det kaffe.

ÄR DU NYTTIG:
Nej, inte särskilt. Skulle jag inte ha gener för att vara smal som en speta skulle jag vara överviktig. 
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Ja. Typ hela mitt liv. Från att jag var 16 år i alla fall.
ÄR DU BLYG:
Nej inte generellt. Däremot kan jag bli lite blyg om jag träffar någon som jag känner halvt och inte vet hurdan relation vi har. Om jag ska snacka ytligt eller allvarligt liksom.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
Nio ringde klockan. Steg upp ur sängen vid elva.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Sims. Fast på datorn. Har inget tv-spel.
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Wii eller Playstation move kanske? Alltså sådana där man ska röra sig. Tekken är annars en hit, och spel där man får döda zombies. Bilspel är jag asdålig på, så det går bort.
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Det beror på. Oftast inte särskilt mycket. Är glad och pratsam efter tvåtre glas vin. Fullfull efter en flaska.
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja. Hade det som ”partytrick” när jag var ung.

JAG SOVER:
Mycket. Behöver minst nio timmars sömn för att vara helt utvilad.
VAD SA DU SENAST?
Hmm, det måste ha varit något i går. Typ ”godnatt”.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Ja, Rockoff om det räknas.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Min pojkvän. Eller Tesa.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Energi. Det har jag jämt brist på.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Ja! Och många också.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Har inte sagt något ännu. Gud vad hemskt!
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Ja. Pojkvännen.
HAR DU KÖRKORT:
Ja. Har haft det i nio år typ.
ÄR DU ENSAM NU:
Ja, förutom hunden som ligger och sover i soffan.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Helgen och äventyret mina vänner ska ta mig på!

Det som händer i helgen

För er som inte minns (vem minns sånt egentligen?) så fick jag för ganska exakt ett halvår sedan en fin present från mina fina vänner när jag fyllde år. Presenten var ett äventyr tillsammans med dem den här helgen som kommer.
Då och då har jag fått lite hintar om vad som komma skall, typ att vi ska sova borta och att vi inte ska vara på Åland, men i övrigt har det varit knäpptyst. Tyst som i graven.

Jag har försökt att inte tänka på det för att min sjuka nyfikenhet annars skulle få spunk. Spunk gånger hundra. Men nu, nu kan jag äntligen börja tänka och längta på riktigt.
Dessutom trillade det här mejlet nyligen ner i min mejlbox:

Hej!

Här kommer lite bra att veta inför helgen!
På lördag morgon ska vi åka med första Rosella som går klockan 08.00. Det har blivit lite små problem med att ta nåns bil så vi behöver ha din med oss till den svenska sidan. Om det går bra? Vi tankar den så det får du Inte göra! Du kör på morgonen direkt till E, sen hämtas vi andra upp i stan. Ca 06.40 bör du senast vara hos E.

Se till att ha relativt oömma och bekväma kläder på dig på resan över. Och så kanske kläder för hemresan. Vi kommer hem på söndag med sista båten klockan 20.00 från Kapellskär.

Puss och kram!

Nu är jag sjukt nyfiken och faktiskt lite pirrig. Och det där jag skrev om fina vänner häromdagen, det är väl värt att upprepa. Jag har de bästa vännerna!

Garderoben på hösten

Jag vet inte vad det är, men så fort det blir höst öppnar jag garderoben, stirrar stint på den och konstaterar jag har inga kläder.
Jag har förstås kläder. Hundratals till och med, trots den stora klädutmaningen med efterföljande klädutrensning förra hösten. Men inga kläder som jag vill ha på mig.
Inget känns roligt. Tröjorna är tråkiga, skjortorna fula och resten är bara blä.

Det enda glädjande (?) är att kläderna på H&M:s sajt är precis lika tråkiga som min garderob.

Helgjobb

Foto: Ida Jansson
Just ja. Jag jobbade helg i helgen också. Det var skitjobbigt som synes. Heh.

Fina människor

Lördagens kalas gick enligt konstens alla regler. Pojkvännens magiskt goda flädersnaps gjorde alla på g och de egenfångade kräftorna smakade ljuvligt. Snapsvisorna var många precis som ölburkarna som vi plockade upp i går.
Allt som allt: En riktigt lyckad fest.

Nu i efterhand slår det mig hur fina vänner jag och vi har. Tre fina vänner hjälpte till i köket och jag bara sa ”fixar du baguetterna?” ”kan du koka quinoa?” ”kan du snälla hämta basilika?” Och de bara självklart! och fixade och donade och hjälpte till. Diskade upp det vi använde, plockade ur diskmaskinen och var i största allmänhet världens gulligaste! Tack tack tack fina ni!

På lördagen fick vi också ett stort paket med texten ”öppnas först söndag klockan 12” av två fina vänner. I det var det var det ett survival kit för dagen efter: Chips, nötter, choklad, vatten och en stor påse med saltlakrits.
Dessutom fick jag en chokladkaka och samarin från min fina kollega som visste att jag hade lite ont i magen tidigare på dagen.

Fattar ni hur fina vänner vi har?! Jag är så himla lycklig över att ha sådana guldklimpar i min närhet. Jag hoppas att ni vet det! Puss!

Snabbkommandon även i livet

Nej! Jag slant på tangenterna och vips hade hela texten försvunnit. Framför mig hade jag ett helt blankt dokument och fyrtiofem minuters arbete var borta. Ungefär samtidigt som jag kände paniken komma krypande kom jag på min räddning: Äpple+z. Snabbkommandot för att ångra.
Tänk vad smidigt det vore om jag alltid kunde rädda mina dåliga beslut med ett klick.
När jag i stridens hetta kastar ur mig något dumt och sårande – ångra.
När jag dricker den sista drinken på krogen vilket får mig att bli riktigt riktigt dålig – ångra.
När jag fattar det där urusla beslutet att åka genom centrala Stockholm vid femtiden på eftermiddagen – ångra.

Det finns fler snabbkommandon som skulle komma väl till pass:
När jag inte ser killen min kompis spanar på förrän han är långt borta – zooma in.
När maten jag beställer in på restaurangen är alldeles för snålt tilltagen – gör fet.
När jag sitter hemma men hellre vill vara på en fest någon annanstans – hoppa till annat fönster.
När lönen precis hamnar på kontot – upprepa händelse.
När klänningen som jag trodde var snygg känns ful och fel på kroppen – gör till italiensk stil.
När politikern pratar så fort att jag knappt hinner med att anteckna – kopiera.
När statistiken över min träning ser urusel ut – dölj.

När systersonen kramar mig och säger att han önskar att jag ska bo nära så vi kan ses varje dag – spara i minnet.
När jag råkat få en stor fet repa längs hela bilen – ta bort.
När vännerna känns alldeles för långt bort – klistra in ur minnet.
När vädret är uruselt och får mig på dåligt humör – göm alla fönster.
Och förstås: När jag får arga mejl på jobbet – byt namn.

Publicerad i Ålandstidningen.

Jag blir så trött på mig själv

Jag har glömt mobilen hemma I DAG IGEN! Jag är så less på att vara förvirrad.

En bloggrelaterad fråga

Ibland undrar jag om ni vill veta mer om vad jag gör i stället för att jag jämt och ständigt berättar om hur jag känner, vad jag tänker och sån annan skit. Det känns som att jag navelskådar mig själv väl mycket ibland. Allt bara handlar om mig mig mig.

Men jag vet inte. Det är ju min blogg liksom. Vad skulle den annars handla om?

Fast kanske jag skulle komma med lite mer substans ibland? Lite åsikter och vettiga länkar till folk som tycker kloka saker. Men jag har inte riktigt tid med det. Just nu blir det mest treminutersinlägg nerknackade när jag har tid.

Äsch. Jag vet inte. Jag känner mig bara less på vad jag skriver just nu. Blaj blaj och mer blaj. Inget om vem jag är på riktigt. Eller vad jag egentligen gör på dagarna. Men jag vet inte om det ens är intressant.
What say you? (Som Aragorn säger.)

Det här med romantik

Tioårsjubileum och allt. Vi är inte så bra på sånt. Hur firar man det? Romantisk middag på restaurang? Badkar med bubbel både i badet och i glaset? Sitta på en klippa och stirra varandra djupt i ögonen? Skriva dikter eller serenader och bedyra sin kärlek? Köpa ett tjog röda rosor och strössla över sängen? Bjuda på sushi där du är tallriken? Eller?

Nä. Jag köpte färdiga pajer från fiskbutiken så ingen av oss behövde laga mat. Till det ett glas vin/öl. Pojkvännen frågade om jag inte köpt blommor till honom, jag frågade om han inte köpt blommor till mig. Vi konstaterade nej.
Nu ska vi röja i trädgården. Sedan ska jag städa toaletterna.
Tioårsjubileum på vårt sätt. Vi är inte så bra på sånt.

Ps. Ingen av oss är bittra för det. Ville bara förtydliga det. Ds.

Sopsnor?

Det luktar sopor i min näsa. Alltså riktiga jävla äckliga sopor. Sopbilssopor blandat med rutten kökskompost.
Undrar om det är mitt snor som luktar så illa? Hoppas inte.

Tio år sedan!

Alltså. Fattar ni att det var över tio år sedan jag hade sex med någon annan än min pojkvän?
Bara en tanke som slog mig mitt i allt.

Hurra hurra hurra

I dag firar jag tio år som öbo. Tio år sedan jag flyttade hemifrån för gott. Tio år sedan jag lämnade de vänner som jag alltid hade haft nära mig och fick handskas med sorgen när jag förstod att ingenting skulle bli sig likt. Tio år sedan jag våldsamt tvingades bli vuxen. Tio år sedan jag hittade ett nytt hem.

Och framförallt: Tio år sedan jag och pojkvännen räknar att vi blev ihop. Fatta tio år. Hurra för oss!