Pity ME please

I dag är jag hemma från jobbet. Sjuk med värsta feta förkylningen. I öronen, i näsan, i halsen, i ögonen. Ihopklibbat, täppt och geggigt. Mys.
Så det är lika synd om mig som det var om Linn i går. Så det så.

Hej våldsamma förkylning

Du är så himla ovälkommen du kan vara. Jag vill inte vara förkyld igen. Orkar inte, hinner inte.

Rent upphöjt i 100

Jag ligger i sängen. Nyduschad med blött hår. Känner krispiga nytvättade lakan mot min kropp och de luktar svagt av sköljmedel.
På golvet nedanför mig finns inte en smula, inte ett hårstrå, inte en fläck. Det luktar till och med lite såpa. Precis som resten av huset som liksom glänser på sina håll.

Så här rent och fint har inte jag haft det på nästan två månader.
Kan ni då förstå hur jävla underbart det känns att ligga här?

Hörrni troll

Jag orkar inte med er. Kan ni säga vad ni stör er så förbannat på i stället?
Vore så mycket trevligare att ha en diskussion än bara ert jävla klickande på ogilla-knappen. Tack?



Uppdatering: Nu tar jag bort ogilla-knappen. Jag orkar inte ta en massa kritik för ... jag vet inte ens vad. Hur jag ser ut eller vad menar ni?
Tar gärna diskussioner och konstruktiv kritik i fortsättningen, men kan ni inte argumentera och stå för era åsikter så kan ni lika gärna låta bli att få ha en knapp att klicka på också. Så. Så är det med det.

Sommarens sista helg

Trots världens huvudvärk och trötthet tog jag och pojkvännen båten till min kollega på grillkväll i lördags. Och vilken tur att vi gjorde det! Det här var troligtvis sommarens sista helg med strålande sol och varmt väder.

När vi kom dit bastade vi i vedbastun och badade länge och väl i det härliga vattnet.

Sedan åt vi brakmiddag och drack vin och vin och öl och vin och drinkar.

Och så här glad och brusig var jag!

Kvällen avslutades först på morgonen och vid sex sju tog vi båten hem igen. Nöjda, glada och förfriskade.

Tre plus, ett minus

+ I dag är jag ledig!
+ I dag är jag inte så bakis att jag vill dö.
+ I dag släpps Red hot chili peppers nya skiva.

- Tyvärr har bredbandet nåt fel så jag kan inte ladda hem den.

Allt positivt har något negativt med sig, eller vad är det man säger?

Nyvaken

Skulle jag inte ha kräftskiva här hemma nästa helg skulle jag lätt kunna säga att jag aldrig mer ska dricka alkohol.
Hoho. I dag är livet tungt.

Trygg av bloggare

Jag skulle aldrig ha läst Nattfåk. Drömde den vidrigaste mardrömmen på flera år i natt och det enda jag kan tänka är att min hjärna fabulerat ihop något sådant vidrigt på grund av boken.
Nu, i dagsljus, känns drömmen inte så läskig, men i natt låg jag och skakade och kramphöll i pojkvännen.

Jag tvingade upp ögonen och låg och stirrade ut i rummet för att hjärnan skulle förstå att jag låg i mitt sovrum, hemma i huset, här där jag är trygg, att jag inte fortfarande drömde. Tittade på böckerna i bokhyllan, på de gamla cd-skivorna, på garderoberna. Men ingenting hjälpte.
Jag var i något slags mellanting mellan vaken och dröm och var övertygad om att om jag kollade på klockan skulle den visa 666 på något vis. Och att det var helt tyst i hela huset gjorde allt sjukt skrämmande.

På något sätt lyckades jag styra in mina halvvakna tankar på bloggen och då kom bloggaren Alexandra Malmqvist-Olsson som bloggar på alexmo.se upp i drömmen.
Och på något underligt vis gjorde hon mig trygg och lugn. Så trygg och lugn att jag somnade om. Utan mardrömmar.

Så jag vill mest säga tack! För att du fanns där i min hjärna.
Och så behöver vi inte tänka på att jag är sjukt bloggskadad som drömmer om och blir trygg av andra bloggare.

På hjärnan i dag

Är inte det ditt X?

Inte så stursk

Mitt mående just nu: Inte så bra.
Jag vetetusan vad det är med mig men jag är så trött så trött så trött. Jag är så trött att allt jag vill göra är att sova. I går på jobbet hade jag vansinnig huvudvärk, tog tabletter som knappt hjälpte och orkade ändå inte laga mat.
Köpte två korvar från mojen till middag och åkte hem och sov två timmar på soffan.

Vaknade, dumglodde på tv i en och en halv timme och gick sedan till sängen, läste och somnade. Bör ha sovit åtta timmar i natt men är inte det minsta utvilad.
I morse när jag vaknade var jag som i dvala och vaknade inte till liv förrän tjugo i åtta. En kvart innan jag bör sitta i bilen på väg till jobbet.

Så. Nu sitter jag på jobbet med påsar under ögonen, håglös blick, hängande mungipor och skitigt hår som jag satt upp i någon slags frisyr. Oh the joy.
Hoppas att den magiska cocktailen (en panadol 1 g, en ibumax 400 mg, tre koffeintabletter) som min kollega gav mig ska ge verkan. Det och en fet kopp Zoegas. Kanske hjärnan kan bli så alert att jag kan skriva artiklar i alla fall?

Jag säger det igen

GE FAN I ATT KOMMENTERA FOLKS UTSEENDE OCH KROPPAR!
Jag vet hur jag ser ut, ingen behöver påpeka det eller försöka ge hintar om att jag är för smal. Capice?

Apropå musiksmak

Jag och min pojkvän bodde i en liten tvåa när vi blev ihop. Den var 50 kvadratmeter stor (inklusive badrum) och hade bara en enda hel vägg. Alltså, en vägg där det inte fanns fönster eller dörrar, och där hade vi sänggaveln.
I och med att den var så liten hade vi lyft bort alla dörrar, som annars bara var i vägen, vilket gjorde att hela lägenheten blev som ett helt rum.

Mitt i lägenheten stod pojkvännens gamla stereo som han hade köpt när han var 16 år och flyttade hemifrån. Den var som stereor var på den tiden – stor, klumpig, svart – och hade sex likadana stora, klumpiga och svarta högtalare som vi tråcklade in på de få kvadratmetrarna som fanns i lägenheten. Ljudet var därför högt och bra och musiken hördes precis i hela lägenheten.

Stereon var femväxlad och någon gång runt 2002-2005 stoppade jag i fem skivor i den. Fem skivor som sedan blev kvar där i. Som spelades om och om och om och om igen i säkert ett år. De skivorna har än i dag en speciell plats i mitt hjärta.

Yvonne – True Love
N.E.R.D – Fly or die
HIM – And love said no
Titiyo – Come along
Hellacopters – High Visibility

Jag kan alla låtar, älskar alla låtar. Lyssna på dem, de finns på Spotify.

Och ett långt PS. De här skivorna var också flitigt spelade i den stereon:
Infinite Mass – The Face
Red hot chilipeppers – By the way
Stakka Bo – Jr
Nirvana – Nevermind
The Sounds – Living in America
Foo fighters – There is nothing left to lose
The knife – Deep cuts
Hello Saferide – Introducing Hello Saferide
Alla finns förstås representerade på min spellista.

Monstret

Är sjuuukt trött nu. Stress på jobbet, dåligt med sömn och kanske en släng blodbrist? Jag gav blod i går nämligen.
Men det har varit mycket roligt i dag iaf. Fikat med Tesa, intervjuat två otroligt härliga människor och slutligen hämtat hem min tavla som jag köpte för födelsedagspengarna.


Det är ett färgglatt, härligt monster. Eller ett uppförstorat kvalster egentligen. Folk tycker kanske att jag är knäpp som har äckliga djur på väggen, men jag älskar den. Särskilt färgerna!
Ska få en fin plats i hemmet.

Tavlan heter René och är målad av den lokala konstnären Pernilla Hurme. Hon gör grymt härliga saker med mycket färg. Just the way I like it.

Den Ultimata Spellistan

För hundra år sedan, typ, började jag sammanställa musik som jag älskar. Musik som har betytt något för mig, som berört mig, som förknippas med viktiga händelser i mitt liv eller som kan få mig att börja gråta skratta rysa njuta drömma. Musik som är jag.

Listan är långt ifrån klar och långt ifrån fullständig, en del av mina favoritlåtar finns inte ens på Spotify. Och den är ständigt under omgörning där låtar jag lyssnat på för mycket försvinner och låtar jag älskar just nu läggs till. En del för evigt, andra för en stund. Men grunden består. Grunden som är extremt spretig där låtarna är allt från reggae till hiphop, vidare till house till syntetiskt plinkplonk till pop och rock och hårdrock och som landar någonstans i fina ballader och radiodängor. Den enda röda tråden är jag.

Så. Här är den. Den Ulitimata Spellistan. 23 timmar sinnessjukt bra musik.

På er inrådan

Titta! Nu har jag hämtat James Freys senaste bok The final testament of the holy bible och ska hugga in på den.
Helt på er inrådan. Förväntningarna? Skyhöga förstås!

Här sitter jag och äter papper

I ett försök att pigga upp mig tog jag emot en kinesisk ”godis” som min kollega har haft med sig från, ja Kina då.
Ser ni min skeptiska min så fattar ni hur det smakade.

För övrigt ser det ut som att jag har kanintänder. Och det är ju snyggt.

Helt utan substans

Har en sådan dag i dag. En sådan dag då jag känner mig ful, hemsk och värdelös. Då jag känner mig löjlig, barnslig och omogen. Då jag känner mig fel på alla sätt och vis.
En sådan dag då jag känner för att radera mitt facebook-konto eftersom allt som finns där handlar om fylla och krafs. Inget vettigt, ingen substans, ingenting.

Och jag känner mig så också. Utan substans. Utan personlighet. Värdelös.

Det är en sådan dag i dag.

Då vill jag ta bort ogillaknappen

Jag kan ta kritik som jag får här. Jag kan ta osakliga påhopp och folk som ogillar saker som rör mig. Jag har valt att finnas här och fläka ut mitt liv.

Men när ni börjar klicka ogilla på inlägget om min syster, då är måttet rågat! Hur fan vågar ni göra det, utan att ens motivera eller ens stå för det? Hon har inte valt att jag ska skriva om henne, hon har inte valt att bli omnämnd här. Och hon har ingen chans att försvara sig.
Vill ni komma med konstruktiv kritik, eller vad ni nu vill, kan ni skriva det i kommentatorfältet på Sunnebloggen. Där har hon en chans att förklara och försvara sig i alla fall.

Tänk er för, för fan.

Vad är det med den här hösten?

Alltså. Jag konstaterade nyss att jag har något att göra varje helg fram till mitten av oktober. Varje helg uppbokad.
Hur kan det vara så många fester och så mycket att göra? Helt sjukt!
Så här ser min höst ut:

27 augusti: Grillfest.
3 september: Kräftskiva.
10-11 september: Hemlig födelsedagsresa.
17 september: Hejdåfest för min kollega.
22-25 september: Syrran kommer hit.
2 oktober: Första halvlugna helgen, bara kalas på söndagen.
8 oktober: Till Karlstad och fira mammas 60-årsdag i efterskott.
11 oktober: Red hot chilipeppers-konsert i Globen.
15 oktober: Tjejfest. (Uppdatering en timme senare ...)

Och någon gång under hösten ska jag på spa med pojkvännen och säkert också jobba helg.
Jag klagar förstås inte, men jag måste erkänna att det är lite för fullt upp.
Fast. Det får ju förhoppningsvis ashösten att gå lite lite fortare.

En annan syster

Vill bara passa på att göra lite reklam för min ena syster som nu tydligen också fattat att ”blogga is the shit”. Hon gör det kollektivt i Sunnebloggen där olika Sunnebor får skriva om sina liv i Selma Lagerlöfs hemort. Och hela den här veckan är min systers.

Här är min fina systers första inlägg.

Vad jag gjorde

Klart jag inte har städat i dag, jag har läst bok i stället. Nattfåk av Johan Theorin. Mycket bra men hemskt obehaglig. Jag har mycket svårt för spöken, okultism, anden i glaset och sådan grejer. Har lite för många dåliga erfarenheter för att jag ska tycka det är spännande och kittlande. Får i stället kalla kårar och gåshud.

Men i dagsljus får den en fyra av fem av mig.

I morgon ska jag städa

Skriver jag det är sannolikheten större att det blir av.
En mikromillidel större iaf.

Ps. Mina kollegor är så fina. På utsidan och insidan. Hjärta!

Ps2. Nej jag är inte full.

Älskar att ordna fest

Vår nya altan är inte ordentligt insupen. Och vi har inte ordnat en stor fest i år.
Den kombinationen gör att jag precis nyss suttit och skickat typ 45 inbjudningar till en fet kräftskiva om två veckor.

Är redan nu så uppspelt över festen att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Åh vad det är roligt att ordna fest!


Uppdatering typ sju minuter senare: Men svara på inbjudan då folk! Svara då! Svara att ni kan komma då! Hallå, svara!
Har noll tålamod när jag är uppspelt.

Två flugor och så vidare

Nu har jag en ny router liggandes i bilen. Passade dessutom på att fixa lite snabbare bredbandsuppkoppling.

Åskan borde slå ner lite oftare så jag får saker gjorda.

Misär, med mina mått mätt

Det åskade som tusan i går. Självklart, eftersom Murphys lag finns, så var i går typ enda dagen på hela sommaren som jag hade glömt dra ur datorn. Satt på jobbet och hade stor ångest över detta och bad till Tor att vara snäll med fina datorn.

Det var han. Men inte mot routern för bredbandet. Död är bara förnamnet.
Det betyder att jag inte har internet hemma och det vore normalt sett inga stora problem. Telefonen funkar finfint att surfa med vanligtvis.

Men inte nu.
1. Facebook har helt ballat ur. Jag ser uppdateringar från i onsdags som "senaste" och det spelar ingen roll hur många gånger jag startar om appen eller om jag loggar in via nätet.
2. Blogger har också spunk och RSS:en funkar typ inte alls. Jag kan uppdatera min blogg, men måste manuellt gå in på alla bloggar jag tror eventuellt skulle kunna ha bloggat. Suck.
3. Och Twitter lever i vanlig ordning sitt eget liv.

Okej, i jämförelse med svältkatastrofen vid Afrikas horn är det här a piece of cake. Men ändå! Frustrerande.
Betyder detta att jag måste göra något annat än att surfa i dag? Fy tusan vad elakt.

Bara en sak på hjärnan

Jag vill festa, jag vill dricka vin, jag vill dricka öl, jag vill dricka drinkar, jag vill röka, jag vill dansa, jag vill snacka skit med roliga människor. Jag vill njuta av den sista lilla sommaren. Inte sitta på jobbet och uggla fram till klockan tio varje kväll.

Det låter som att jag är fjorton och jag känner mig ungefär så också. Som Elin i Fucking Åmål: ”Jag vill knarka!”, fast festa i stället. Ungefär så känner jag.

Så. Nu vet ni det.

Jag hatar mitt förvirrade jag

Jag stressade som en gnu på förmiddagen i dag.
Så mycket att när jag kom på att jag bara hade linne på mig och sprang in efter en tröja kom jag ut med ett par byxor.

Så nu sitter jag på jobbet med ett par extra byxor. Kan ju vara bra att ha. Om jag skulle kissa ner mig.

Jag älskar mitt organiserade jag

Ibland är jag sjukt effektiv och duktig och organiserad och ordningsam. Som i dag.
Redan, innan jag ens har börjat jobba, har jag:

• Betalat en hög med räkningar.
• Bokat tid för gulsotsvaccinering.
• Bokat tid för ombesiktning av bilen.
• Ringt och hört med verkstan när jag kan komma in för att justera mina lampor.

Att sådana där dumma grejer som ligger och släpar kan ge en sånt dåligt samvete. Nu är jag lätt som en fjäder i sinnet. Till och med nästan inte bitter. Nästan.

Ut med gallan bara

Anledningen till att jag inte skriver är för att jag bara vill spy ur mig skit och vara bitter. Och jag vill inte vara bitter. MEN JAG ÄR DET!
Bitter på att sommaren liksom pang bom tog slut. Att jeansshortsen som varit mina följeslagare merparten av dagarna under semestern ligger i en hög på sovrumsgolvet. Där jag klev ur dem, redo att sätta på mig dem dagen efter. Det är bara det att dagen efter aldrig kom.

I stället kom kalla vindar, mulet och regn. Hög luft, precis som på hösten. Problemet är att det inte är höst ännu. Jag vägrar. Jag har inte ens på riktigt invigt nya altanen, jag har inte legat i solstolen tillräckligt många timmar, har inte ätit i solen tillräckligt många gånger, har inte fått tillräckligt solbränt ansikte, inte fått använda shorts och kjol tillräckligt mycket, inte druckit tillräckligt många öl.

Så jag är bitter. Bitter i långbyxor.

Jonä

Det här med att börja jobba ...

... Var himla bra för bloggandet. Fyra inlägg* i dag, ett på hela helgen. Det är väl en talande statistik. Herregudingen så mycket inspiration det finns på den här arbetsplatsen.

Jajaja, jag ska sluta skriva om hur bra mitt jobb är. Någon gång.


*Kvantitet går före kvalitet alla gånger.

Intresseklubben antecknar två saker

1. Räknade tidigare ut att varje person som var med på personalfesten i fredags drack mer än en flaska vin var.

2. Jag ska börja springa när det blir höst igen. Fortsätter dock att inbilla mig att det är sommar ännu. I fredags gick jag för övrigt i linne och kjol och frös som ett naket djur. Tills jag hade fått i mig drygt en flaska vin alltså. Då frös jag inte längre.

Gången då jag drack kattbajs

Det här med kaffe är ju en het potatis här på redaktionen om ni inte har förstått det redan. Ett gäng, inklusive jag själv, har gått ihop och startat en egen kaffeklubb eftersom det blaskiga kaffet som bryggs nere i matsalen inte passar våra smaklökar. Vi vill ha mustigt, svart och starkt kaffe. Så vi köper det själva.

Det förs noggrann statistik över vem som har handlat och det skälls mycket på de som dricker mycket men sällan köper. Och förstås är det krig när kaffet är slut.
Alla går och muttrar och gnäller och ger pikar åt den som för närvarande handlat färst (ja, man komparerar faktiskt ordet så; få, färre, färst) paket. Koffeintörstande och trötta, som man blir utan kaffe.

Även när vi inte slåss om kaffet på redaktionen pratar vi kaffe. Vi kivas om huruvida man ska ha socker eller mjölk i kaffet eller om det helt enkelt ska vara svart, utan något i. Vi pratar euforiskt om olika smaker och skryter om kvarnar som maler exakt rätt antal koppar bara genom att trycka på en knapp.

Men nu har jag något som garanterar tystar mina kollegor: Jag har nämligen druckit världens dyraste kaffe.
Kaffet heter Kopi Luwak och kostar runt 200 euro kilot. Det skördas endast i Indonesien och i Filippinerna och smaken är mjuk och len. Som kaffe utan bitterhet ungefär.

Så särdeles speciellt var det dock inte. I smaken alltså. Däremot är det speciellt om man tittar på tillverkningen. Bönorna har nämligen passerat genom det kattliknande djuret luwak. Ja, jag menar GENOM. Djuret äter kaffebären och bajsar sedan ut bönorna som rengörs och rostas.
Joråsåatte. Jag har druckit kattbajs.

Publicerad i Ålandstidningen.

Uppdatering på bokfronten

Beställde Freys The final testament of the holy bible i dag. Kommer om en vecka.
Så länge läser jag Johan Theorins Nattfåk som jag hade liggande oläst hemma.

I övrigt: Tack för alla fina tips. Ska sätta ögonen i dem så fort jag hinner.

Nyvaken

Klockan är tolv och jag har precis vaknat. Behöver väl inte berätta mer om gårdagen än så va? Man fattar väl hur kul det var då?

En mjuk uppvärmning

Jag klagar inte på mitt jobbschema direkt. Började jobba i onsdags, jobbade i går och är ledig i dag. Tungt liv asså.
Som grädde på moset har redaktionen sommarfest i kväll. Med typ lika stor alkoholbudget som matbudget.

Jag gillar mitt jobb!

Lycka är att få sova

Jag har alltid varit extremt morgontrött och i stort behov av sömn. Därför har hela mitt liv varit en enda kamp mot väckarklockan. Jag borde till exempel ha världsrekord i snoozning. Två timmar är liksom ingen match.
När jag var ung och väckarklockan ringde vaknade jag knappt utan tryckte av den i sömnen. Jag flyttade den långt bort från sängen för att jag skulle tvingas gå upp och stänga av den men det ledde bara till att den stod och skrek i ett hörn medan jag låg och sov djupsömn i sängen.

Därför var det högsta nöjet att strunta i att stänga av väckarklockan när det var helg. Då kunde jag nämligen vakna, stänga av den och SOMNA OM med gott samvete. Fatta lyckan!

Vad ska jag läsa?

Jag har hamnat i någon form av vakuum när det kommer till läsande. Under semestern har jag läst ta-ta-da två hela böcker. Det är fasen skandal. Räknar jag antal böcker jag har läst i år ryms de på båda händer och då har jag räknat med de jag läste på semestern i Malaysia och Singapore i början av året.

Jag tror det dels beror på att jag läst dåliga böcker. Böcker som jag inte har blivit uppslukad av och som jag inte längtat efter att fortsätta läsa. Som den där jävla shopaholic-boken som jag köpte i Malaysia. Guuud vilken människa huvudkaraktären är. Jag får ju krupp på henne och blir bara irriterad varje gång jag läser.

Därför letar jag nu efter bra böcker. Kriterierna är enkla:
1. De ska vara välskrivna och ha bra flyt i språket.
2. De ska vara intressanta/spännande/engagerande som gör att jag vill läsa vidare hela tiden.
3. De ska ha en sympatisk huvudkaraktär som man inte stör sig på.
4. De ska inte vara så sjukt långa.

Tips mottages mycket tacksamt.

Gamla vanor rostar aldrig

Andra morgonen efter fyra veckors semester är jag precis lika disträ och trött i hjärnan som innan jag gick på ledigt.
Med andra ord: Jag har glömt mobilen hemma. IGEN.

Tillbaka på jobbet

Status:
Så ont i ryggen att det känns som den går av.
Begynnande huvudvärk.
Ringrostig och ovan att skriva.
Trött.
Har inte druckit kaffe ännu.
Mycket att göra.

Jorå. Det är fint att börja jobba igen. Typ.

Numera på Flickr

Är less på Facebooks knöliga uppladdningssystem och känner att alla bilder inte passar på bloggen. Därför kommer nu merparten av mina bilder att finnas på Flickr hädanefter.
Vill ni glo gå in på www.flickr.com/photos/tilda_a/.

Två dagar kvar

På onsdag börjar jag jobba igen efter fyra veckors ledigt. Förbereder mig redan nu på vad jag ska svara på frågan vad jag har gjort på semestern.

Svar:
Druckit vin
Badat vedbastu
Lagt om plattorna på framsidan
Nakenbadat
Varit på bröllop
Skrattat
Haft mamma och pappa på besök
Åkt ut på sjön och grillat
Badat i havet otaliga gånger
Varit vrålförkyld
Bott hos min syster
Byggt en altan
Sytt en långklänning nästan på egen hand
Druckit öl
Träffat hela gamla kompisgänget
Cyklat
Fiskat kräftor
Ätit sushi
Myst med min moster med familj
Sett Hoffmaestro
Gått hem från krogen
Gråtit
Varit hemhemma och trivts
Spelat mjuktennisturnering
Firat ettåring, 18-åring och nydöpt samma vecka
Varit på systersonens fotbollsträning
Gjort av med sjukt mycket pengar på ingenting
Tränat noll gånger
Varit på inflyttningsfest i Stockholm
Ätit ost

Och mycket mycket mer. Sammanfattningsvis en otroligt härlig slapp semester.

Om när jag blev mörkrädd i staden

Jag var aldrig mörkrädd i staden. Jag var den som följde de andra till dörren för att sedan gå hem själv i mörkret. Kände mig trygg. Jag kände omgivningarna och visste vart jag skulle springa, hur högt jag behövde ropa, var eventuella mördare/våldtäktsmän/galningar skulle kunna finnas, så det fanns ingen orsak till oro. Det var inte så att jag gick och tänkte på att jag visste allt det där, det bara fanns undermedvetet och jag var inte rädd.

När jag flyttade till landet på ön fanns inga gatulampor. Det var september, oktober, november och så mörkt som jag aldrig hade varit med om. Om stjärnorna inte lyste var det beckmörkt. Kolsvart och obehagligt. Jag såg inte min hand framför mig och kände inte till omgivningen. Jag visste inte var galningarna kunde finnas, jag visste inte vart jag skulle springa och framförallt: Ingen skulle höra mig skrika.

Natten till i fredags, då jag var hemhemma i staden, gick jag hem från krogen. Åtta kilometer varav två av dem tillsammans med två av mina vänner, tre av dem på cykel med en kompis i barnsadeln och tre av dem ensam. Och för första gången i mitt liv kände jag mig aningens aningens rädd. Trots att jag gick samma sträcka som jag gått och cyklat så många gånger att jag omöjligt kan räkna dem. Trots att det var precis där jag aldrig har varit rädd.

Men jag känner inte längre omgivningarna på samma sätt. Jag känner mig inte trygg på samma vis. Och det gör mig ledsen. En del av mitt trygga barndomskarlstad finns inte längre.

A trip down memory lane.

Samma känsla

Att ligga hemma i sovrummet och stirra ut i intet ger mig exakt samma känsla av trygghet och lugn som att ligga i flickrummet hos mamma och pappa och stirra in i väggen.
Jag ljuger alltså inte när jag kallar båda för hemma.


Hemma.

Kärlek och smärta och mest massa svammel

Så mycket kärlek. Så mycket nostalgi. Så många minnen.
Och så mycket ältande, så många hemligheter som får se sitt ljus, så mycket information som jag egentligen inte vet om jag vill ta del av.
Så mycket att hjärtat värker på båda sätt. Ont ont ont.

Jag hör allas sidor. Den som är drabbad, den som var bredvid, den som glömdes bort, den som valdes bort. Och så jag. Mitt i. Mitt emellan.
Den här sommaren har varit en enda stor resa i det inre. Nedgrottande i äcklet, i det fula som alla vi bär med oss. Försöka reda ut varför det är så, och hur vi ska göra för att sluta bära det med oss och föra det vidare. Den dåliga självkänslan, det ojämna humöret, den psykiska ohälsan.

Och jag har grävt och grävt och grävt i det så mycket att jag helst bara vill blunda, låtsas som ingenting och ligga på gräset och titta på himlen. Tänka på ... ingenting.

Samtidigt ger det mig mycket förstås. Förståelse.

Så är det fina vännerna som jag inte har den dagliga kontakten med längre. Som jag gråter över när jag tänker på att de inte är en lika stor del av mitt liv längre. Som jag tycker så himla mycket om och som vet så mycket om mig och fortfarande tycker om mig. Som jag värdesätter mer än de kan föreställa sig.

Som också har bagage. Saker som de gått igenom som gör att hjärtat gör ont. Så mycket att jag inte ens kan komma på en enda vettig sak att säga, så jag är tyst i stället. Lyssnar och hoppas att de förstår att jag finns här.

Det är alltid så här. Det är tungt att vara hemhemma. Det väcker så många känslor till liv som jag normalt stoppar undan för att det gör för ont att ha dem hos mig. Så mycket kärlek. Så mycket smärta. Så mycket minnen.
Och i dag kommer jag, precis som alla gånger jag lämnar staden, att grina mig igenom de första fem milen i bilen. Men det finns inga tårar i världen som räcker till för att beskriva mina känslor. Inga tårar kan beskriva hur mycket kärlek jag känner för dem.

Idylliskt hos storasyster

Sitter i en halvtrasig stol på den värmländska landsbygden hos min äldsta storasyster. Här finns träd, buskar, gräs och ja, inte så mycket annat. Ja, deras hus då, som ligger som en pärla mitt i skogen. Ett tyskt konstnärspar ägde huset förut och det är fullt med annorlunda udda lösningar. Helt underbart! Jag kan förstå att min syster med familj trivs här. Det är idylliskt.

Jag har sovit här i natt och i går drack vi vin och öl till sent på natten. Och svullade sushi tills det trillade ur öronen på oss. I dag är jag inte särskilt sugen på resterna om jag ska vara ärlig. Fattar ni då HUR extremt mycket jag åt i går?

Nåja. Jag är alldeles för disträ och osammanhängande i mina tankar för att skriva någon utförligare utläggning om jag ska vara ärlig. Ska gå och gosa med fina syskonbarnen i stället. Zoë har ropat Maaa-tilda hela morgonen. Gullungen!

I kväll blir det mer syskonbarnsmys då jag ska på middag till andra storasystern. Fint liv alltså!

Jag sa ju ÅKTE

Jag nämnde ju i förbifarten att jag åkte grävmaskin när vi hade den här hemma på tomten. I skopan alltså. Här är bildbevisen:


Sa jag att jag är trettio förresten? Jag är max tolv egentligen. Därinne.