Dra igång, men inte slutföra

Några timmar efter att jag dragit igång projektet "klä om skabbig fåtölj" har jag redan ledsnat. I vanlig ordning.
Är sämst på att slutföra saker jag påbörjat.


Fåtölj! Klä om dig!

Tror ni det funkar?

En tanke

Om (när?) jag skulle flytta härifrån, jäklar vad många människor jag skulle sakna!
Bara en tanke som slog mig. Jag har ju verkligen mitt liv här, som jag byggt upp på egen hand. Rätt fantastiskt egentligen.

Och lite pengaångest igen

Bilskatt, bredband, el, mobil, hyra, mat, semesterdrinkar, mat på restaurang, krogbesök, livet.
Det blir fattigt i slutet av augusti kan jag konstatera.

Just nu

Ligger i en liten campingstuga långt ut i skärgården och lyssnar på åskan som närmar sig. Härligt. Allt är bra, så ni behöver inte vara oroliga.

Priset

Just nu hatar, alltså absolut hatar, jag att allt är så dyrt här på Åland. Tänk vad mycket god mat jag skulle kunna laga om det inte var så fruktansvärt dyrt. Handlar mat för 300 euro i månaden ungefär, och då bor jag ensam. Sinnessjukt!
Fan att jag måste äta typ hela tiden och älskar god (och lite dyrare tydligen) mat.

Alternativet skulle kunna vara att jag hade 300 euro mer i månaden i lön. Då hade det här inte varit ett problem.

Bröllop och livet

Härlig helg. Jag var på bröllop och såg fina vännerna lysa av kärlek. Lite tårar och rysningar blev det förstås, precis som matkoma. Som ett bröllop ska vara alltså.


Och så här såg jag ut då. Turkos klänning och lockar i håret.

I övrigt händer inte så mycket. Jag försöker vila under den här semestern. Städar lite hemma och sånt.
Och i morgon kommer mina föräldrar hit. Vi ska äta ute och åka till en skärgårdsö och hänga några dagar. Annars har vi inget planerat. Precis som en semester ska vara.
Sammanfattningsvis: Life is good och jag är glad.

Om att vara obekväm

Ibland vet jag inte hur jag ska vara. Eller, jag kan liksom inte känna mig bekväm helt enkelt. Jag är ju mig själv ändå.
Det sker i alla fall alltid i situationer med folk jag har träffat någon eller några gånger och inte riktigt vet om jag känner. Jag blir stum. Vet inte om jag ska hälsa, vara kompis eller bara lite nicka igenkännande. Vet inte vad som förväntas.
Och det är skitjobbigt.

Jag försöker hälsa och så, men tror jag kan uppfattas som otrevlig, fast jag egentligen mest är osäker. Obekväm.
Jag kan liksom inte bara vara. Och jag fattar inte varför. Varför jag känner så, varför jag inte släpper in folk, låter dem släppa in mig. I stället låser det sig. Och jag känner mig som världens dummaste.
Det är så skumt hela den här känslan när jag egentligen är extremt social. Helt motsägelsefullt.

Ingen planerare

Jag har så svårt för människor som planerar saker jättelångt i förhand. Typ som funderar på julklappar nu och vet exakt vad de ska göra på diverse högtider i framtiden. Eller bara har livet inbokat, ni vet.
Får lite lätt panik när jag stöter på dem.

Orsaken till att jag har svårt för dem tror jag egentligen beror på att jag är sämst på att göra det samma. Att jag får lite dåligt samvete när andra är bra på att planera.
Fast i och för sig så har det alltid löst sig för mig på ett eller annat sätt ändå. Det mesta gör ju det. Löser sig.

Vad jag har gjort i dag

Vaknat, ätit frukost, lagt mig i sängen igen. Och här ligger jag ännu.
Fan vad jag är slö och lat.

Så gick det med skapandet

Fast vaddå? Solbränna och hjärnstimulering kan väl också klassas som skapande?

Apropå A och en släng dåligt självförtroende

Häromdagen när jag var sjuk och hängig (de här känslorna kommer i stort sett bara när jag är trött, sjuk och hängig) kände jag mig sämst i världen. En dålig människa helt enkelt.
Jag kände att jag inte hade något att erbjuda A. Jag har svårt att tro att jag är i närheten av så fantastisk som han är.

Hur som helst så sa jag det till honom: Jag har inget att erbjuda dig.
Och han svarade "Jag då? Vad har jag att erbjuda dig? Ingenting! Fast vänta ... Det där borde jag inte ha avslöjat!"
Och genast började vi båda skratta och så var alla dumma känslor som bortblåsta.
Han vet ta mig tusan hur man ska ta mig.

Saker jag blir glad bara av att tänka på

Han. A. Han är så himla bra. Jag vet att jag är nykär och löjlig och jadajada, men han är det.
Det finns så många egenskaper hos honom som jag gillar. Och framförallt gillar jag att han vill vara med mig, dela med sig av sitt liv när vi är ifrån varandra och liksom göra mig till en del av hans liv.

Som ibland när jag plötsligt får mess där det står helt vardagliga triviala saker. Typ "Äter glass, det du!" eller nåt. Han vill liksom bara berätta, låta mig veta vad han gör. Och jag älskar det!
Eller som när vi var på festivalen och vi satt, bara han och jag, i tältöppningen, lyssnade på vårt vansinnigt bra blandband och drack whisky.
Trots att festivalen kryllade av vänner och andra människor så valde han att sitta med bara mig ett tag. Och dessutom hade vi skitskoj. Bara han och jag.

Sådant, sådana småsaker, betyder sinnessjukt mycket. Och det gör mig helt varm inombords. Jag är så glad att jag träffade honom. A.

Kreativiteten vill ut

Somnade på soffan i går, precis i slutet av K special om ungdomskulturen på 70- och 80-talet med no wave-filmer och musik där ingen i bandet egentligen kunde spela.
Och innan jag somnade av utmattning väckte programmet så himla mycket kreativitet i mig. Skapande. Jag vill göra nåt. Måla trots att jag inte är bra på det, skapa i kollageteknik, göra film, fota. Göra nåt.
Det var särskilt en sak som de sa som fick mig att tänka till. "Fick man en idé gjorde man det. Varje idé förverkligades".

Tänk om jag bara skulle förverkliga någon ... Åh ja. I dag ska jag skapa. Nåt.

Festivalen

Mitt hår har ändrats. När det regnar på det eller när jag har sovit på det blir det inte längre lite vågigt. Det blir korkskruvslockigt! Jag har sett tendenserna hela våren, men nu i helgen var det extremt.
Så där stod jag. Lockig i håret och iklädd leggings, eftersom jeansen var dyblöta efter störtskuren tidigare på kvällen, och A:s stora stickade tröja. Dansade i våta Converse på lergeggigt gräs. Glad, full och fullkomligt fullkomligt lycklig.

Den här festivalen. Ja, jävlar vad härlig den var.

Bild-ba-da-boff

Åh vad mycket roligt det har hänt den senaste tiden. Här är ett urval, eller en bildbomb, eller kalla det vad ni vill.

Det började med att jag hade en vecka semester. Firade den med att ligga och jäsa i en hängmatta ...

... måla tånaglarna och vara ute på sjön med A.

Jag jäste på en supermysigt kafé.

Köpte nya lampor och gjorde i ordning lite här hemma.

En dag gick jag på vernissage också. Ville ha typ allt.

Så såg jag väldigt mycket på EM-fotbollen och gick på promenad i stan och hittade mysiga hus.

Plockade blommor också.

Så åt jag massa mat. En del grymt god, annan inte lika god.

Annan sinnessjukt god.

En dag firade jag en 25-åring!

En annan dag kom mina vänner från hemhem hit och mitt vardagsrum förvandlades till en stor sovsal och köket till ett ölhak.

Sedan åkte jag och mina kompisar och turistade på Åland. På vårt eget sätt.

Sedan började jag jobba igen och hängde med kollegor på pubquiz en dag och med sköna vänner en annan.

En kväll var jag uppe alldeles för länge och drack alldeles för många öl på en uteservering med tanke på att jag skulle jobba dagen efter. Men jag hade så himla svårt att slita mig från utsikten.
Sommar-Åland, åh vad det är härligt ändå!

Som ett barn på julafton

I dag gör jag min sista dag innan semestern. Sista. kan knappt förstå ordet eftersom det känns ofattbart. Men gud så gött.
Jag har sovit för lite i natt egentligen. Hostade som tusan att jag fick ta lite Cocilana med morfin i för att sluta. Däckade någon gång vid tre- halv fyratiden.

Men det gör inget för jag är sprallig och glad som ett barn. I morgon bitti åker jag nämligen till en liten åländsk ö som heter Jurmo och går på musikfestival.
All inclusive, ni vet. Tält, öl, regn och bra musik. Har en känsla av att jag kommer att vara fullkomligt död på söndag när jag kommer hem.

Men å andra sidan har jag ju fyra veckor på mig att vila upp mig. Fyra veckor!

Kära högre makter ...

Kan ni fixa så att jag blir frisk? Ta bort snoret som täpper till både bihålor och näsgångar? Lösa upp slemmet som sitter fast i lungorna och bara kanar upp och ned när jag hostar? Ta bort infektionen på mina halsmandlar så att det inte gör så ont att svälja? Göra så att huvudet inte dunkar och värker så mycket att jag måste peta i mig otaliga tabletter varje dag för att över huvud taget kunna jobba?

Kära högre makter, det är allt jag ber om.

Hej hopp så gjorde jag om bloggen också

”Här stannar vi och röker tobak”

Häromdagen gjorde jag och foto-Ida vårt sista jobb tillsammans. Kanske. Det är nämligen oklart om hon fortsätter till hösten.
I alla fall åkte vi på ett evenemang och gjorde det vi är bäst på – letade upp barn och pratade med dem. På väg tillbaka så såg vi världens gulaste rapsfält och eftersom det ju var vårt sista jobb tillsammans utropade jag ”stanna!” Tyckte vi kunde unna oss det.
Så traskade vi ner till fältet och tog en serie bilder på oss i det härliga gula havet. Här är resultatet:



Ååååh vad jag kommer att sakna henne om hon inte får fortsätta. Bästa Ida och våra härliga upptåg!

Nej men gud vad trevligt

Börjar morgonen med att gråta. Två gånger.
Känns som att den här dagen kan gå och dö.