Blåser faran över

Nu kan ni sluta oroa er! Jag gjorde det förstås, satte nya lakan i sängen. Lagom till läggdags.

Latmasken är tillbaka

För fyra timmar sedan slet jag ur lakanen ur sängen och skulle bara slänga igång en tvätt och sedan sätta nya lakan i sängen.


Fyra timmar sedan.



Befarar att jag kommer att sova utan lakan i natt.

Vägen till mitt hjärta går via magen

Nu är jag inte bara stabil, jag är glad, upprymd och lycklig.
Orsaken? Lunchen. Eller förlåt, LUNCHEN menade jag. Med inte bara stort L utan hela jävla ordet stort.

Lammfärsfrikadeller med spelttagliatelle, fårost och gräddsky. Oh. my. god. Jag tror tamigfan att det gick för mig medan jag åt. I alla fall mentalt.
Sedan blev ju saken inte sämre av att jag hade jättetrevligt lunchsällskap, vi fick ett fat med kakor till kaffet (on the house!) och att han som driver stället är söt som socker. Och solen skiner också!

Happyland!

En bättre dag

Tänkte bara meddela att mitt psyke stabiliserat sig. Det är inte stabilt förstås, det kommer det nog aldrig att vara helt, men det är stabilare i alla fall.
Ibland blir jag så jävla less på mig själv och mitt jävla jumpy mood. Vad hände med jämnt humör liksom? Existerar inte i min värld.

I'm still alive

Det smakar inte blod i munnen, men den är torr som fnöske. Och så pirrar det i fingrar och tår eftersom blodet riktigt rusar dit. Dessutom fick jag sexiga svettfläckar på linnet. Ni vet sådana som de får i alla tv-serier. Ett v fram på bröstkorgen och ett u på ryggen. För att inte tala om hur mycket äckel som rann från nacken.
Sprang nästan fem kilometer med hög HÖG musik i lurarna. Och låten som fastnade på hjärnan är Pearl Jams Alive. För så är det. Trots asig dag (halva dagen iaf), asigt humör, asigt mående så lever jag. Och just nu känner jag mig jävligt levande.
Träning är som terapi.

Behov av att rensa skallen

Jag känner mig arg. Arg och frustrerad och allt. På ingenting. På mig själv. På mina tankar och känslor och på min egen jävla navelskådning. Jag är så less på att hela tiden tänka mig mig mig, jag jag jag och bara älta mig själv och mitt mående.
Det är inte så att jag inte bryr mig om andra, men just nu känns det som att jag fokuserar så jävla mycket på mig själv. Och jag är less på det. Samtidigt vet jag ju att det kanske precis är det jag behöver göra nu. Nu när jag är singel igen efter ett tio år långt förhållande.

Men ändå. Om jag bara kunde stänga av alla tankar och allt skit för en stund skulle allt bli så himla mycket lättare.
Det jag skulle behöva mest just nu är att springa. Springa så långt och hårt att det smakar blod i munnen. Ta ut mig tills jag nästan spyr.
Då skulle jag kanske kunna reda upp de där tvinnorna jag har nästlat ihop i hjärnan.

Jakten på magrutor

Fick nyss den här snygga bilden av min kollega. Är rätt nöjd över resultatet med tanke på att jag bara varit till gymmet en gång.

Låg och långsam

Jag är fattig. Har inte upplevt fattig på evigheter och har väldigt svårt att ta in faktumet att jag inte kan köpa ett par skor bara för att jag vill ha dem. Nej nu måste jag behöva dem också.
Och i ärlighetens namn, hur stor är sannolikheten att jag ska behöva ett par skor när jag redan har 35 par i garderoben?
Gud vad det där lät ytligt, men skor var det första exemplet jag kom på. Men det gäller även sådana saker som mat. 

Ångesten har hälsat på också. Den kemiska som kommer dagen efter. Försöker ignorera den. Precis som känslan "jag borde ha gjort något vettigare idag istället för att ligga i sängen och se på serier hela dagen". Det går inte så bra att ignorera något av det.

I går fick jag veta att en sådan himla härlig kille plötsligt gått bort. Träffade honom på krogen för bara några veckor sedan och han var urglad och kramade om mig.
Och hans familj, usch. Jag kan inte ens tänka mig hur de mår.

Killar. Alltså nej. Jag lägger ner allt vad det heter för en tid framöver. Orka engagera sig när jag ändå egentligen inte vill ha något seriöst just nu. Det är bara tidskrävande och upptar tankeverksamhet som hellre skulle kunna läggas på annat. Typ lösa världsproblemen eller så.

Sammanfattning: Jag har en rätt låg och långsam dag.

Behöver det verkligen

Är i stort behov av en vän/kypare/pojkvän/uppassare/anställd/kock eller något liknande som kan ta hand om mig i dag. Huvudvärken, som är helt självförvållad, är inte att leka med. Just nu kämpar jag med att över huvud taget ta mig ur sängen.

Suck. Varför har jag aldrig lärt mig ordet lagom?

Terapiarbete

I stället för att bara tänka och vara ledsen började jag fixa hemma. Gjorde en fotovägg. Behöver nu bara hitta foton som passar i ramarna.


Och ja, jag har bara två små bokhyllor, så merparten av mina böcker är upptravade på golvet. Gillar det faktiskt.

Gråter

Jag ringde och pratade med honom nyss. Berättade hur jag kände och grät lite.
Och det känns lite lite bättre. Men saknaden efter huset och drömmarna och det gamla livet är fortfarande så stor att den nästan är omöjlig att hantera.
I dag fortsätter jag att gråta.

Jag saknar honom också. Ibland.

Saknaden och krossade drömmar

Ibland kan jag sakna att sitta där, vid köksbordet. Titta ut mot vattnet och vassen nedanför fönstret. Ha ett glas vin i handen och karaffen full med påfyllning framför mig.

Ibland titta på det fina köket, återigen glädjas åt att det faktiskt blev de luckorna jag allra helst ville ha. Skratta åt minnet när vi sprang runt bland gångarna på ta-det-själv-lagret med den milslånga plocklistan. Bänkskivor, skåpstommar, hyllplan och gud vet vad.

Eller titta på taket. Det underbart fina taket. Som vi slitit så med. Eller på de finaste tapeterna som mamma hjälpte oss sätta upp. Minnas glädjen när det borstade ekgolvet äntligen lades in och lyckan när listerna, som kom hela vägen på ett takräcke från Karlstad, äntligen var målade tre gånger.

Toalettlamporna som jag valde. Ilskan över hallgolvet som sedan byttes ut mot ett "det är ju fint ju". Badkaret som jag älskade så fort det kom in, hur han valde finaste gröna färgen till pärlsponten i tvättstugan. Drömmen om biljardbordet på övervåningen och de röda sofforna jag ville köpa.

Svartvinbärsbusken som vi fick från mormor, pallkragarna för våra grönsaker och planen på ett växthus. Torkvindan som jag lyckades fynda.
Altanen. Den fina stenläggningen, hur vi slet bort den gamla den natten då det var "tropisk natt" och vi var halvfulla. Planen för den stora trappan som skulle leda till en stig ner mot vattnet och vitsippsängen.

Drömmarna, förhoppningarna och valen vi redan hade gjort.
Ibland saknar jag huset och mitt gamla liv så mycket.
Och nu gråter jag också. För att det inte blev så, så som jag hade hoppats. Att jag inte kunde vara lycklig där, i det livet som jag hoppades bli lycklig i.

Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val.
Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.

Att bygga ett hem

Jag börjar sakta men säkert få ett riktigt hem. Eller ja, det har jag haft sedan jag flyttade in om jag ska vara ärlig, det kändes hemtrevligt redan efter ett halvt dygn. Men nu börjar det formas så som jag vill, se ut som jag vill och bli som jag vill.

Små medel är ibland allt som behövs. Som häromveckan när jag gick och köpte en burk chockrosa färg och målade om mitt lampskelett som jag fyndade på loppis ungefär samtidigt som jag annonserade efter en lägenhet.

Före:


Och voila! Efter:

Är grymt nöjd.

Blonds have more fun, eller?

Jag funderar på att bli brunett igen. Eller lite mer min egen hårfärg, som väl egentligen är en variant av den nordiska hårfärgen cendré men med lite mer värme i. Ljusbrun kanske? Mörkblond? Har varit blond så himla länge nu och börjar ledsna lite.
Men jag vet inte. Kanske jag ska vara blond? I stort sett alla mina vänner är brunetter och det är ju kul att vara annorlunda.

Klövröv*

Jag halkade på väg till jobbet i morse. Schwoop sa det så låg jag ner. Och jävlar vad ont det gjorde, sa ”helvete” riktigt högt till och med och skyndade mig inte ens upp. Förstår ni då hur ont det gjorde?
Tror att jag stukade foten lite lätt till och med. Det bultar som fasen nu och det gör lite ont att stöda på foten. Och knät, som äntligen blivit fritt från det feta blåmärket jag lyckades få dit i december, är lite svullet och alldeles knallrött. Med andra ord: Jag kommer att få ett nytt fett blåmärke där.

Fan, jag som hade bokat träningspass i kväll. Måste nog avboka det för säkerhets skull. Med tanke på hur ont det gör nu så vågar jag inte chansa.



*Klövig är värmländska för klantig. Klövröv är därmed mitt uttryck för klantarsle.

Botar en lam

I dag är jag såsig. Minst sagt. Skriver långsamt, tappar tråden och är allmänt disträ.
Men nu har jag hittat botemedlet. Jävligt hög musik i lurarna och nybryggt svenskt starkt kaffe. Snart är jag en duracellkanin.

Öl? Öl!

Den där lördagskvällen, som gjorde mig så trött i går, den var himla himla fin.
Jag och några kollegor hade nämligen ölprovning.

Alla hade med sig något ätbart och sex flaskor öl som passade till just den maten. Den här var ”fördrinken”, Anchor Steam Beer som är en blandning mellan en lager och en ale och unik i sitt slag. Tydligen tog tyskar som emigrerade till USA med sig jäst från Tyskland och bryggde öl på den i varma Kalifornien, vilket gjorde att jästen jäste i för hög temperatur. Och så skapades den unika ölen. Förstås är den fin som snus.

Vi smakade först på ölen för att känna dess smak och ganska ofta hade vi två olika ölsorter till en maträtt så vi kunde jämföra vilken öl som smakade bäst. Beska i maten gör att öl med mycket beska passar bra till. Här är det en skummig tysk weissbier (veteöl) och Fullers ESB som är en bitter. Till det åt vi toast skagen.

Sedan åt vi två olika sorters råbiff och provade väl fyra olika sorters öl till det, bland annat tjeckisk lager, en porter och weissbier. Den första råbiffen var en fransk med lök, kapris och dijon till. Oh my God vad det var gott.
Nästa var en koreansk råbiff som också var helt gudomlig. Den innehöll soja, chili och lime och serverades med syltad ingefära (gari) och färskt päron. Också grymt god.

Som efterrätt åt vi olika ostar och drack olika öl till det. Bland annat Lambic, längst till vänster, som var kvällens dyraste öl och kostade runt 8,50 euro flaskan. ”Den var inte så god, men dyr” blev betyget. I mitten är det Barley Wine som i ärlighets namn inte heller var någon fullpott. Weissbieren längst till höger däremot – den var grymt god. Men så är jag svag för weissbier också.

Nästa gång har vi bestämt oss för att ha vinprovning i stället. Ser redan fram emot det.

Och jag behöver minst åtta timmar sömn för att vara utvilad

Det är självförvållat och jadajada, men jag måste beklaga mig ändå.
Jag är så trött!

Att jobba en hel vecka, dricka lite öl på fredag kväll, jobba hela lördagen, stressa hem och göra sig i ordning, åka på fest, dricka ansenliga mängder öl, åka till krogen, dansa dricka festa mer, vara på efterfest, somna vid halv sex, vakna och gå till jobbet för att jobba en hel dag är liiiite för mycket för mig.
Jag är ju gammal för fan, jag borde lära mig att jag inte klarar av sådant här leverne längre.

Som grädde på moset: I kväll slutar jag jobbet klockan 22, sedan börjar jag 8.30 i morgon bitti. Oh the joy!
Tippar att jag kommer att vara typ förlamad på onsdag när jag äntligen äntligen får sova.

Varför jobbet är fristaden

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, elva månader om året i sju och ett halvt år.
Jag orkar inte, kan inte, vill inte vara någon annan är precis exakt mig själv.
Mina kollegor är de som under hela min tid på Åland har sett den verkliga och riktiga jag. Utan fasad, utan det fejkade leendet när jag egentligen är ledsen, utan att skämmas för mig själv.

Och det bästa är att de faktiskt verkar gilla mig också, precis på samma sätt som jag gillar dem. De gillar mig. På det sättet jag är. Den person jag är.
Utan att fördöma, utan att nedvärdera, utan att tycka att jag är konstig. Utan att skaka på huvudet åt mina tankar och funderingar.
Jag kan vara precis exakt som jag är.