Staden

I dag när jag var på ett jobb åkte jag förbi mitt hus. Alltså det hus som min lägenhet ligger i. Och då slog det mig att jag bor där. I stan. I min lägenhet i stan.
Lite senare var jag ute på tidningens balkong och tog en cigg. Det började skymma och gatlamporna hade tänts. Bredvid mig surrade ett stort fläktsystem och lite längre bort skällde en hund och så hörde jag röster, folk som pratade. Och igen fick jag den där känslan av stad.

Gud vad jag tycker om städer och ljud och ljus och människor. Gud vad jag känner mig lugn här. Trygg. Hemma. I stan.

Vanliga arbetstider tack

Fuck vad jag är trött på att jobba kväll. Eller helg.
Jag vet att jag ställde upp frivilligt att jobba kväll den här veckan eftersom min kollega som egentligen skulle ha jobbat kväll blev tvungen att ta över en annan avdelning här på tidningen. Och jag vet att jag därmed förlorar rätten att klaga.

Men jag gör det ändå. Jag bara längtar efter vanliga arbetstider!
Rutiner, liv, vänner. Som det är nu hänger jag till största delen med min katt liksom. Och i ärlighetens namn ger hon inte så mycket socialt utbyte.

Jag längtar också efter semester. Mycket mycket. Jag har inte varit ledig mer än fem dagar i ett sträck sedan augusti förra året. Vintersemestern på två veckor som kommer snart är så jävla efterlängtad. Dessutom hoppas jag kunna ha råd att ta mig till något varmare ställe. Även om det innebär att jag får resa alldeles ensam.

Vad jag gjorde

Jorå. Han lyckas fortfarande ge mig en spark i baken, trots att han inte finns i mitt liv längre. Så jag skurade duschkabinen, duschade, lagade mat och uppdaterade telefonen till senaste versionen.
Tack exet!

Vad jag däremot enbart har mig själv att tacka för, är att jag slog in fel pinkod på mobilen tre gånger. Klövröv. Måste ringa och få min puk-kod nu. Suck.
Förvånar mig att jag över huvud taget kan komma ihåg någon kod, om jag ska vara ärlig. Finns ju en orsak att jag jobbar med bokstäver och inte siffror.

Vissa saker fastnar

Hörde just mitt ex i huvudet.
"Ta av dig den där jävla morgonrocken och gör nåt!"
Haha! Okej då, jag gör väl det.

Uppdatering: Eftersom fler har reagerat är det bäst att förtydliga. Orden, som faktiskt är genuina, är sagda med skämt i rösten och menat som pepp, inte som något elakt och otrevligt. Ni som känner honom vet att han aldrig skulle ha sagt så på ett elakt vis. Och jag skulle för den delen heller aldrig ha varit ihop med honom då.

Ffunny Ffriends

Spelas i mina lurar, i mitt hjärta, i mig just nu:

Störtskön!

Det här med att vara kryptisk

Jag träffar någon. Om ni inte redan har förstått det av mina kryptiska inlägg. Jag suger på att vara kryptisk och hålla på hemligheter som rör mig själv.
Hur som helst. Han gör mig glad. Han gör mig jättejätteglad.

Vi har setts mer eller mindre seriöst i mer än en månad nu och jag har inte en susning om vart det kommer att leda. Och jag är rätt nöjd med det. På riktigt så har vi bara tagit allt som det kommer och som saker faller sig naturligt. Inget överanalyserande alls faktiskt.

Skulle jag använda hjärnan, tänka logiskt och långt in i framtiden kanske vi inte skulle träffas. Ganska mycket talar nämligen emot oss, åldern till exempel.
Men jag tänker inte vara logisk. Vill inte vara det heller. Jag följer känslorna, magen och hjärtat och de är alla övertygade om samma sak.

Som jag har sagt förut: Känns det bra så är det bra. Resten får jag ta när det kommer.

Två andra saker som förgyllde födelsedagen

Klockan tio på födelsedagen knackade det på dörren och jag möttes av den här ljuvligt fina buketten. Det var mamma och pappa som skickat den till mig. Blev så glad!


Därefter kröp jag tillbaka ner i sängen och typ en timme senare fick jag det här:


Frukost på sängen. Det bästa som finns!

Livet alltså!

Jag är glad och sprallig och lycklig. Och glad! Sa jag att jag är glad?
Jag har så himla fina vänner som kom och firade mig i lördags. Och i fredags.
Gårdagen var därför, som man kan förvänta sig, rätt slö. Tack och lov jobbar jag kväll den här veckan, igen, vilket gör att jag fick lite sovmorgon i dag. Välbehövligt.

Och så skiner solen. Så energin är på topp. Sa jag att jag är glad förresten?

Bästa presenten

En musche!

Firar sista dagen som 30-åring

Bye bye 30 år. I morgon blir jag 31 år. Och då tänkte jag försöka bli så vuxen att jag kan dricka whisky. Mest egentligen på grund av att jag har en skitsnygg 80-tals karaff a'la tv-serien Dallas. Och det vore ju synd om den stod tom bara för att jag inte dricker whisky.

Så skål för 31 år då!

Apropå rumpvecken

I går tittade jag på en film där två supermodeller gick förbi en kille i filmen. De hade bikini på sig och snygga kroppar.
När de filmade dem bakifrån såg jag att de också faktiskt hade veck under rumpan!
Folk verkar alltså ha veck under rumpan normalt sett.

Min ångest är som bortblåst! Wiho!

Ehrm. Host. Jodå.

Häromnatten hade jag tydligen drömt något väldigt spännande. Mitt i allt hade jag nämligen börjat stöna och prata ”dirty talk”.
I sömnen!
Exakt vad jag sa lämpar sig inte i skrift. Ehrm. Jodå. Heh.

Jag borde nog sitta inlåst på anstalt egentligen.

Två korta uppdateringar

1. Stalkern har inte hört av sig sedan jag sa åt honom att sluta höra av sig.
2. Jag har inte tränat på tre veckor.

Så, nu kan ni sluta undra.

Saker som får mig glad

• En lång biltur med fina foto-I.
• Att min gitarr nu har strängar och att den nästan är stämd! Och att jag hittat vilken låt jag vill lära mig att spela först.
• När jag i helgen skojade och skämtade med en kille som heter Simon och en amerikan som stod bredvid utbrast ”Haha! She called him semen!”

Det sista får i ärlighetens namn mig inte bara glad, det får mig fortfarande att gapskratta! Jag har rätt enkel humor, som sagt.

Stannar kvar

Hela tiden jag har bott här har jag sagt:
Om det tar slut mellan mig och pojkvännen flyttar jag härifrån.

Nu bor jag kvar. Här. På Åland. Utan någon familj här, utan någon anknytning hit, utan att egentligen ”behöva” bo kvar.
Men ändå väljer jag att stanna. För tillfället i alla fall.
Det är ganska lustigt när man tänker på det egentligen. Vad gör jag här?

Shiny happy people

I fredags var jag på en spelning med ett gäng lokala band. Träffade en kompis där som sa den finaste komplimangen: ”Du ser så lycklig ut!”
Och ja, jag är det. Av solen. Av våren. Av finaste vännerna. Av jobbet. Av mat. Och av pirret i magen.

Varför ska man oja sig, fundera och använda hjärnan när man kan gå på magkänslan och hjärtat? Logiken i hjärnan går nämligen inte alltid ihop med känslan i magen, och nu väljer jag att lyssna på den senare.
Det är väl inte för intet som bloggen heter som den gör?

Vad jag gör hela dagarna

Jag trodde att tiden som singel skulle vara lång. Alltså att tiden skulle gå långsamt när man inte har någon att dela den med.
Men det är tvärtom. Jag hinner knappt med, så fort går den.

Det är jobb, matlagning, hem till vänner och se på tv en vardagskväll. Det är en spontan middag ute, bio, vänner som flyttar. Kvällsjobb, öl efter jobbet och seriemaraton i sängen. Vika tvätt, vänner som kommer över på kaffe och träning.
Kort sammanfattat: Det blir aldrig tråkigt, aldrig ensamt, aldrig långt.

Och rätt vad det är har många månader gått. Jag har bott mer än tre månader i den här lägenheten. Det är mars nu. Snön som inte ens hade kommit då, då det tog slut, har hunnit smälta undan. Mörkaste månaderna försvann i ett nafs och nu är ljuset här igen.
Att jag oroade mig för tristess, ensamhet och att tiden skulle gå långsamt är rätt skrattretande med facit i hand.

Och en släng ångest på det

Varför kan inte jag vara kreativ och rotad? Skriva dikter och baka kakor? Betala räkningar i tid och vara en sådan som har djupa intressen? Åka till storstäder för att gå på museum, inte för att dricka öl/vin? Skriva böcker och ha tålamod? Vara ordentlig och liksom bra?
Varför måste jag vara så här som jag är? Ovuxen. Lat och bekväm. Och ytlig.
Ibland önskar jag så att jag inte var jag.

Röran – i mitt hem, i mig

För ett tag sedan tog jag en bild på min skänk, eller vad det kan kallas, som finns i köket. Den var nämligen så himla representativ för hur jag är. Som person alltså.

Här finns allt som är jag.
En kitchen aid-matberedare som tyder på mitt matintresse.
Pingvinlakrits som är typ mitt favoritgodis.
Lite leksaker. Ja, för det är kul att leka.
En halvmålad fotoram och målarfärg som visar att jag ibland är kreativ och dessutom visar att jag aldrig slutför mina projekt.
Döda blommor. Mitt ex vattnade alltid blommorna förut. Nu dör de i stället.
Fotografier på folk jag tycker om. Ja, det säger väl sig själv.
Tidningar – jobbar ju på en.
Obetalda räkningar som visar vilken, erhm, slarver jag egentligen är.
Treo. Say no more.
En kolsyremaskin. Gillar kolsyrat vatten.
Läppstift. För jag är rätt utseendefixerad när jag vill.
Vantar eftersom jag alltid fryser.
En grön brödrost som visar min favoritfärg.
Pennor. Mitt favoritredskap om man bortser från datorn.

Och ja. Det är typ jag i ett nötskal. Det finns faktiskt bara en sak på den där skänken som verkligen inte representerar mig på något vis.
Den som gissar rätt vinner förstås.

Förfallet har inletts

Om tio dagar fyller jag 31 år.
I dag märkte jag att jag fått veck under skinkorna.